Andedräkt av koppar

En man är som det rum han befinner sig i

2010-03-08T16:44:00.001+01:00

Japanerna har tydligen ett ordspråk som går något i stil med att "En man är som det rum han befinner sig i". Jag vet inte exakt hur det ska förstås, men nu ångrar jag djupt att jag förvandlade min lägenhet till ett bollhav med tillhörande stroboskop och vildsvins-huvuden på väggarna.

(Jo, jag fick höra det ordspråket via "Mad Men" - precis som du med andra ord.)

Per vs. J.W. Goethe, rond 13

2010-03-06T17:34:00.001+01:00

J.W. Goethe lyckades genomföra sitt första fullbordade samlag först vid trettionio års ålder. Hade jag varit en något bättre människa än vad jag faktiskt är hade min spontana reaktion naturligtvis inte varit att göra vågen och ropa "IN YOUR FACE WOLFGANG!" i ren och skär glädje över att återigen ha övertrumfat Goethe.

Katten Gustaf utan Katten Gustaf - en existentiell thriller

2010-02-21T21:28:00.006+01:00

I likhet med de flesta normalbegåvade läsare slutade jag tycka Katten Gustaf var en särskilt rolig serie eller figur någon gång i mellanstadiet. Jag vet inte, det finns väl något fundamentalt osympatiskt med en serie som i första hand tycks skapa för att sälja merchandise och inte för att berätta skojigheter.
Nåväl. Man kan alltid lita på att gamla goda Internet skulle lyckas ta sig an även en så oinspirerad serie som Gustaf och lyckas skapa något...djupt oroande av det hela. Sidan heter garfield minus garfield och ägnar sig åt den ...mindre självklara idén att posta Gustaf-strippar med såväl katten Gustaf som hunden Ådi bortretuscherade. Den enda karaktären som återstår är alltså Jon Arbuckle, Gustafs uttråkade och lite misslyckade ägare, som håller sina monologer för... ja, vem egentligen?

Ibland gör det här greppet att nya halvdana lustigheter uppstår:

Men oftast känns resultatet faktiskt bara märkligt och hjärtskärande ensamt. Det är lite roligt och ganska ångestladdat:

Internet alltså. Bara märkligare och märkligare för varje sekund som går.

Istället för blogg: coola tyska kvinnor (+Brecht)

2010-02-20T21:05:00.006+01:00

Hej, hej.
Jo, jag ägnar ju liasom helgen min åt att försöka få ihop lite tänkvärdheter om litteraturen i DDR, så bloggandet är fortfarande inte något som går på högvarv. Tyvärr.
Men eftersom jag ändå ägnar mig åt att bada min själ i god germanistik tycker jag att lite tysk musik kunde vara på sin plats. Namely, två stycken av Kurt Weill och Bertolt Brecht - och med Brecht lyckas jag ju nästan anknyta till det jag ska prata om. Brechts mest produktiva period inträffade väl knappast i DDR, men han bodde likväl där i slutskedet av sitt liv.

Här sjungs då alltså "Ballade vom Förster und der Gräfin" av Meret Becker och Nina Hagen, som väl hör till de absolut tuffaste kvinnorna man kan hitta i Tyskland. Nina Hagen tänker jag att ganska många läsare redan har rimligt bra koll på - Meret Becker är jag ingen expert på, mer än att hon lånade sin stämma till en fantastisk duett med Blixa Bargeld i Einstürzende Neubautens "Stella Maris". Men den som får för sig att okynnes-söka på henne på YouTube hittar en hel del fantastisk musik.

Och här har vi "Nanas Lied" av samma Meret Becker.

PS. Nu blev jag tvungen att lägga till: har man mot förmodan faktiskt inte förmodan hört "Stella Maris" måste man ju faktiskt lyssna. Det är utan någon som helst jävla tvekan den vackraste kärleksduetten som nittiotalet hade att erbjuda. Och tröttsamt folk som tror att tyska språket är synonymt med heilande och Achtung!-ropande kan ju förslagsvis lyssna lite på Bargelds och Beckers mjuka och smekande stämmor och sedan hålla käften ett par år framöver. DS.

Istället för blogg: liv, arbete, studier

2010-02-17T15:53:00.000+01:00

Få saker känns så oinspirerande som att skriva blogginlägg om att man egentligen inte har tid, lust eller ork att blogga. Så jag gör väl inte det, antar jag. Konstaterar bara att jag återigen har haft en sådan där period när det har känts ganska långt bort att sätta sig ner vid tangentbordet och knappa ner ett litet inlägg för er att ta del av.
Och trots en fullständig avsaknad av aktivitet klickar sig dagligen ganska många människor in här för att kolla läget. Det gör mig nöjd på ett lite fånigt sätt.
Och kanske känner jag ett litet, litet styng av dåligt samvete över att jag inte har lyckats skriva ihop något roligt för er att ta del av.
Jag har haft rätt mycket med allt på sistone. Jobb, skola, och lite omtumlande saker i mitt privatliv. Eftersom jag alltmer tror på värdet i att vara personlig men inte privat i digitala sammanhang ska vi inte prata så mycket om det sistnämnda. Och om skola och jobb finns det väl egentligen inte så mycket att säga. Mer än att jag längtar efter en tillvaro med lite mindre bollar i luften än vad jag har nu. Jag drömmer väl helt enkelt om att ha lite mer utrymme för mina tankar att få sträva fritt och ostört utan att hela tiden behöva koncentrera mig på att hålla en miljard små bollar i luften. Och jo, jag vet, det är bara jag kan som kan skapa den tillvaron. Det är nog det jag tänkte ta och satsa på i höst.
En anledning till att bloggandet har fått ligga nere lite är att jag hade tänkt ta och skriva klart en bok någon gång under de kommande veckorna – faktiskt ska jag nog unna mig lyxen att lämna Stockholm i en vecka för att få arbeta någorlunda ostört och koncentrerat. Jag hade tänkt mig att januari och februari skulle vara intensiva skaparperioder för mig där jag målmedvetet och systematiskt tagit mig allt närmre ett färdigt manus; så har det inte blivit, tvärtom har jag varit skrämmande improduktiv. Men det måste bli ändring på det. Jag måste bli klar med det här nu känner jag. Även om resultatet sannolikt inte blir något mer uppmuntrande än en radda refuseringar måste jag bli klar.
Innan dess ska jag dessutom hålla ett föredrag om östtysk litteratur och hur olika författare har försökt bearbeta och skildra murfallet och återföreningen – mycket roligt och mycket smickrande för mig, och definitivt ett väldigt roligt sätt att tjäna pengar på. Och det har naturligtvis varit en hel del tid och energi som har gått åt till det.

Meh, trist inlägg. Ibland måste man bara skriva något på sin blogg för att hindra den från att dö, för att komma vidare. I helgen lägger jag sista handen vid mitt föredrag. Kanske hinner jag blogga något skojigt under den tiden, jag hade ändå tänkt mig att spendera ganska mycket tid vid min dator lyssnandes på någon osund blandning av barockmusik och dyster new wave-musik, samtidigt som jag fördricker mig på kryddstarkt te. Det är ganska goda förutsättningar för att få saker skrivet.

Cocktailparty

2010-02-17T15:48:00.000+01:00

och du står tätt bakom mig
dina händer
som egentligen aldrig
ville någonting med mig
annat än att signalera ägande
vilar nu
skenbart lätt över min nacke,
i fotografernas blixtar
förevigas våra stela leenden;
vi är Det Unga Lovande Paret
och helt plötsligt kan jag se det
jag ser det nu
mycket tydligt,
på botten av denna brunn
är vi hålögda skuggor,
på botten av denna brunn
äter vi människokött.

Det är tid för ett litet inlägg om Edward Gorey

2010-01-29T15:36:00.007+01:00

Okej. Jag har hållt på med text ett tag nu, och ska egentligen göra det några timmar till, men jag tar en liten paus nu. Och postar ett litet inlägg om Edward Gorey istället. För er som inte vet var han en synnerligen begåvad tecknare, som under sin livstid gav ut mängder med små böcker som både till formatet och det yttre var bedrägligt lika viktorianska barnböcker, men till innehållet svart humoristiska och lätt morbida. Eller i vissa fall mycket morbida. En av Goreys mest kända böcker är "The Gashlycrumb Tinies" från 1965, en rimmad historia om hur barn från A-Z råkar ut för diverse hemskheter. Ehm...ja, morbidt var ordet. Men så är ju heller inte Goreys böcker gjorda för barn, även om han parafraserar barnbokens stil. Personligen är jag barnsligt förtjust i den något ljusare "The Doubtful Guest" där en stackars reserverad familj får ovälkommet besök. Den pingvin-liknande varelsen saknar all den taktkänsla som den viktorianska medeklassen tar för given, vilket ger dem gråa hår.
Titta här så illa gästen beter sig:

Synnerligen underhållande tycker undertecknad.
Lite otäckare är "The Disrespectful Summons" där en stackars Miss Squill blir besatt av Satan och hans anhang...

...sedan ägnar sig åt alla möjliga hemskheter och oheligheter...

...vilket hon naturligtvis får äta upp i slutändan.

Tidigare har jag nöjt mig med att läsa Edward Goreys makabra verk och aktat mig ganska noga för att få veta allt för mycket om dennes biografi. Trots allt finns det något märkligt frigörande i att inte alls känna till personen bakom en text eller ett konstverk; upphovsmannen eller upphovskvinnan blir en projektionsyta för läsarens vildaste fantasier. Och Edward Goreys mörka små mästerverk har fungerat som en alldeles utmärkt utgångspunkt för mig att fantisera om någon excentrisk äldre tillbakadragen herre i slokhatt och monokel som lever ett undanskymt liv på något viktorianskt gods. Nå, efter att till slut ha läst bland annat Wikipedias ovanligt matiga artikel om herr Gorey själv kan jag nöjt konstatera att han faktiskt tycks ha varit en synnerligen excentrisk och kufisk herre. Slokhatt och monokel tycks ha uteblivit, men...
Svårt anglofil amerikan? Check.
Tillbakadraget och hemlighetsfullt liv? Check.
Asexuell? Check.
Ett märkligt intresse för...eh, pälskappor och tennisskor? Check.

Det finns egentligen hur många böcker som helst från Goreys penna, uppemot nittio
stycken, och jag har bara läst en bråkdel av dem. Men den som är intresserad och vill ha mycket illustrationer och rimmade elakheter för pengarna hänvisas till samlingsvolymerna "Amphrigorey" som är både billiga och innehållsrika.
Själv äger jag skamligt nog bara en av hans böcker, en tunn liten sak med titeln "The Curious Sofa: A Pornographic Work", publicerad under anagrammet/pseudonymen Ogred Weary. Det är en synnerligen märklig och underhållande pastisch på viktoriansk erotika. Den delen av läsarkretsen som nu börjar oroa sig över min moraliska oförvitlighet behöver inte bekymra sig; även om alla karaktärerna ligger med varandra i någon slags behärskad stiff-upper-lip-dekadens är boken inte det minsta explicit, utan nöjer sig mest med att gentlemannamässigt hinta om de "most delightful pleasures" som pågår utanför serierutorna.

...och det hade naturligtvis inte varit en Edward Gorey-bok om det inte slutade i ond bråd död för alla inblandade. Det avslutar vår snabba genomgång i herr Goreys verk. Nu måste jag vara effektiv igen.

Transcendens

2010-01-28T00:08:00.002+01:00

Natten blev långsamt till gryning
där jag stod vid trädgårdens utkant
och jag hade tänkt över det noga och väl;
min rygg nu slutgiltigt vänd mot er,
och min blick som hörde hemma i horisonten
och inga tårar böner eller uppmaningar
kunde få mig att vända om,
varje gång ni tog mitt namn
i era munnar, ropade ut det
tillhörde det allt mindre mig
åh denna frihet
aldrig mer behöva vara ett jag
som förnedras till att ingå i ett vi
ja
jag kände det
hur allt det timliga och orena
allt det som tillhörde världen, er,
långsamt sköljdes av min själ
som en hinna av smuts
åh äntligen
och jag kunde se den nu
solen som långsamt steg upp bakom kullen
och jag tänkte
ja
sannerligen säger jag eder
solen skall stiga
och den skall kasta
den skall kasta ett fruktansvärt ljus
det kommer bli
en våldsam epifani
ett gudomligt ljus ska skina
ett ljus som utplånar ansiktsdrag
och tvingar ner på knä
och jag höjde mina armar till hälsning.

Film: Nattvakten, Peter Greenaway

2010-01-26T18:42:00.001+01:00

Nattvakten är en oväntad återkomst till gamla jaktmarker för den brittiske regissören Peter Greenaway. Efter att 1999 ha regisserat den måttligt framgångsrika 8 ½ kvinnor förklarade Greenaway att han betraktade filmmediet som dött och vigde större delen av 2000-talet åt avantgardeprojektet The Tulse Luper Suitcases, ett jättelikt multimediaexperiment som skulle innefatta allt från långfilm till böcker, internetsidor och flash-animationer. Men med denna film återvänder han alltså till ett relativt konventionellt filmspråk. Ja, jag säger ”relativt konventionellt” – för Greenaway har aldrig varit en konventionell regissör. Han är i grunden utbildad målare och har sagt att han anser att filmmediet har mer gemensamt med måleri än med romankonsten. Man kan diskutera det påståendet, men det är ett uttalande som fungerar som nyckel in till hans filmiska värld.
Mer än för de flesta andra regissörer är det berättande element något avgjort sekundärt i Greenaways filmer. Visst. Om man absolut vill kan man slita sig gråhårig över de labyrintiska intrigerna och de extremt vaga konspirationerna som alltid antyds i hans filmer. Men jag tror inte man kommer så långt med det. För snarare än att vara djupa eller komplexa berättelser rör det sig om ett slags medvetet mystifierande ornamentik till det som är Greenaways egentliga ärende: bilderna. Greenaway låter sina filmer parafrasera och referera till klassiskt måleri, barockarkitektur och medeltidens mysteriespel och utformar bildkompositionen till varje enskild scen med en oerhörd noggrannhet.
Nattvakten fortsätter på denna inslagna linje. Huvudkaraktär här är ingen annan än Rembrandt, i färd med att måla sin mest berömda tavla. Och hela filmen är kanske framförallt just en kärleksförklaring till det nederländska måleriet i allmänhet och till Rembrandts måleri i synnerhet. Själva intrigen där den nederländske målaren dras in i en märklig konspiration och där de egna konstverken och uttolkningarna av dessa blir av central betydelse är i stort sett identisk med händelserna i Tecknarens kontrakt eller Arkitektens mage. Möjligen är handlingen något mindre dunkel och konspirationen något mindre labyrintisk– och kanske har Greenaway blivit en lite mindre distanserad regissör, kanske har en liten, liten underton av mänsklig värme smugit sig in i berättelsen. I förhållande till hans andra filmer alltså. Det är fortfarande en regissör som är tydligt fascinerad av våld, sexuell förödmjukelse och människokroppen i dess mest fysiska och osköna tillstånd - och kan konsten att gestalta dessa ämnen med en kylig och intelligent blick.
Kanske kan man se Nattvakten som en diskussion om konstens villkor. Filmens Rembrandt för in alla de orättvisor och vidrigheter i sin samtid i sin målning i hopp om att avslöja den. Men istället för att rasa och bränna målningen väljer de avporträtterade att hylla tavlan som ett mästerverk – och därmed, tycks Greenaway mena, dör också tavlan och konstens möjlighet att faktiskt förändra något i sin samtid.

Jag tycker det är enormt frustrerande att behöva falla tillbaka på att kalla en film för något så intetsägande som ”hänförande vacker”: inte bara för att det är en kliché, utan för att det säger så oerhört lite om just den filmens särart. De där slitna uttrycken får ju uttrycka allt ifrån rumänska lågbudgetfilmer om döende pensionärer till påkostade viktorianska kostymdramer från BBC. Kanske blir man ändå hänvisad till sådana klichéer när man talar om Greenaways filmer eftersom de i så hög grad förlitar sig på det visuella och det musikaliska. För också musiken har varit ett viktigt inslag i Greenaways värld; tidigare var kompositören Michael Nyman den givne samarbetspartnern. Dennes minimalistiska stråkmusik passade Greenaways filmer som hand i handske, då både bild och ljud parafraserade tidigare århundradens konst på ett elegant och underhållande sätt. Sedan dess har regissören samarbetat med flera olika kompositörer och denne gång med den polske kompositören Włodek Pawlik – och även om hans tonsättning är något mer konventionell fungerar det oftast utmärkt.
Egentligen finns det inget här som direkt överraskar den som har stiftat bekantskap med Peter Greenaway sedan tidigare. Förvånansvärt mycket är sig nästan exakt likt med tanke på att det var nästan ett årtionde sedan han gjorde en så här pass rak spelfilm sist. Men jag vet inte om jag tycker det gör så mycket. Ingen annan regissör har ju tillträde till den märkliga, otäcka, förvirrande, lite frånstötande och ändå undersköna värld som är Greenaways filmiska universum.
Och när en misshandlad och förblindad Rembrandt i början av filmen diskuterar färgernas innersta karaktär med sin husa och hela bilden i tur och ordning badar i svart, rött och gult. Då. Då känner jag mig mycket lycklig över att än en gång få vistas i denna alldeles egna värld.

Filmklippet del 1: "Arkitektens mage" av Peter Greenaway

2010-01-25T14:58:00.002+01:00

Nu när YouTube och sådana där grejer har gjort det till en barnlek att hitta de där svindlande små utdragen ur alla de briljanta och obskyra filmerna man såg någon gång för många år sedan så tänkte jag att det kunde vara kul med en liten serie med fantastiska filmklipp här på bloggen. Jag har ju faktiskt sett ganska mycket film i mina dagar och vill mer än gärna dela med mig av min förvärvade kunskap.
Först ut är ett klipp av den brittiske regissören Peter Greenaway, vars senaste film "Nattvakten" jag tänkte blogga om i dagarna. För att få upp peppen postar jag inledningen till hans film "Arkitektens mage", som jag såg för ohemult många år sedan på Cinemateket i Göteborg. Det är inte Greenaways bästa film; även om den alltid är hänförande vacker att se på så tappar handlingen någonstans i mitten bort sig själv och gör filmen onödigt långsam. Men det är naturligtvis inte för handlingen man ser Greenaways filmer, utan för samspelet mellan bild och musik, och för att hans kärlek till gångna tiders konst så tydligt genomsyrar varje ruta.
Som titeln antyder är just denna film framförallt en passionerad betraktelse av europeisk arkitektur. En amerikansk arkitekt åker till Rom för att hålla i en utställning kring den franske neoklassicisten Etienne-Louis Boullée. Som det så ofta blir i filmer där naiva amerikaner åker till det bildade och genomkorrupta Europa förlorar han sig snart i ett nät av intriger och paranoia.
Och även om filmen kanske inte är så helgjuten som man kunde önska minns jag att jag ändå lämnade biografen med andra ögon än när jag kom in; tidigare hade jag aldrig riktigt sett byggnaderna omkring mig. Jag gick med en vän genom Göteborg, och även om Göteborgs arkitektur verkligen inte kan tävla med Rom så såg vi helt plötsligt allting på ett annat, mycket mer storögt sätt. Det finns gatustråk i Göteborg som aldrig har blivit sig lika sedan dess för mig.
Här är den alltså, öppningsscenen till "Arkitektens mage". Musiken är komponerad av Glenn Branca.

Litteratur: Olaf Stapledon - De första och de sista människorna

2010-01-25T12:55:00.000+01:00

I en sammanfattning över sina oskrivna blogginlägg 2009 nämner Malte Persson bl.a. att han hade tänkt skriva något om Olaf Stapledon. Det hade jag också tänkt göra, under sommaren. Jag började skriva en text, men avslutade den av någon anledning inte. Och glömde lite bort den; nu fyllde jag i lite luckor och postar den här. Enjoy.

Översättning: Artur Lundkvist
Caslon Press, 1935

Den brittiske filosofen Olaf Stapledons debutroman ”De första och sista människorna” från 1930 hör till science fiction-litteraturens absoluta klassiker. Den är något så märkligt som en berättelse om mänsklighetens historia, från den närliggande framtiden fram till mänsklighetens slutgiltiga undergång tvåtusen miljoner år senare. Ett rätt svindlande perspektiv alltså. Och vid första anblicken kan det ju verka vara ett rätt omöjligt ämne att tackla för en romanförfattare.
Romanens speciella styrka gentemot andra konstarter och litterära genrer får väl sägas ha varit möjligheten att skildra det enskilda subjektiva medvetandet in i finaste detalj – av uppenbara skäl är det någonting Stapledons extremepiska berättelse inte kan sysselsätta sig med. Läsaren får snabbt försöka att vänja sig av med att försöka investera någon känslomässig inlevelse i Stapledons berättelse. För ”De första och de sista människorna” är inte berättad ur örnperspektiv, den är berättad ur själva stjärnornas perspektiv, där en passus på tjugotusen år hör till vanligheterna.
Det börjar muntert nog med att vår nuvarande värld kommer mycket nära att förgöra varandra i ett ömsesidigt och hänsynslöst bombkrig. När blodbadet har blivit tillräckligt går mänskligheten för en tid upp i en världsstat – men så småningom går denna civilisation i baklås, stagnerar och dör. Sedan växer långsamt en ny mänsklighet fram, också denna förgör så småningom sig själv och så vidare. Så småningom blir jorden obeboelig och mänskligheten tvingas bedriva kosmisk imperialism och utrotningskrig för att kunna ta nya planeter i besittning. Och ”mänsklighet” är här ett ord som får användas i dess lösaste betydelse; det dröjer inte långt in i romanen innan människorna har övergett sina välbekanta former, och med tiden har människorna hunnit med att vara såväl förvuxna jättehjärnor, klena fågelmänniskor som några slags muterade sälar.
Även om jag ärligt uppskattar romanen så är den fylld med långa partier dödkött. Det handlar inte bara om det faktum att det saknas romankaraktärer att bry sig om. Det är också en tämligen repetitiv historia.
Stapledons skildring av mänsklighetens historia genom millennierna är nämligen inte någon spikrak upplysningshistoria utan berättelsen om hur oändligt många civilisationer byggs upp, mognar, stagnerar för att slutligen gå under på ett mer eller mindre spektakulärt sätt. Den analytiskt lagde kan roa sig med att tänka på Oswald Spenglers teorier om civilisationernas naturgivna cykler av uppgång, mognad och fall. Vilket förmodligen inte hindrar honom från att sucka högt när den trettiofjärde civilisationen förfaller i barbari, inbördeskrig och kannibalism.
Men nog klagat över bristerna. Visst, Stapledon skriver uteslutande för den högra hjärnhalvan; och även om den vänstra hjärnhalvan ibland gråter förtvivlat över bristen på känslor, intrig och psykologi får den högra hjärnhalvan en smärre lyxbuffé av visionärt godis.
Grundmönstret med civilisationers uppgång och fall fungerar i bästa fall som en grund att improvisera ifrån och som ett sätt att få in de mest bisarra idéerna – exempelvis ett märkligt sidospår med en stam högintelligenta apor som föder upp och livnär sig på en grupp människor som nästan helt har förlorat förmågan till att tänka, eller de märkliga marsianska livsformerna som på en och samma gång är individuella medvetanden som de är en jättelik kollektiv intelligens.
Stapledon roar sig dessutom med att som ett sidospår visa på hur vissa, till synes arketypiska, religiösa symboler återkommer i civilisation efter civilisation, men laddade med ny betydelse. Det kristna korset tolkas om till ett flygplan i ett samhälle fullständigt besatt av dödsföraktande flygkonst. Det avlägsna minnet av nittonhundratalets rasistiska lynchningar förvandlas (olustigt nog) till ett slags dionysisk ritual i den närliggande framtiden. Vissa personer som uppträder heroiskt och självuppoffrande minns under millennier framöver, men allt mer omskrivna till mytiska figurer, för att slutligen helt och hållet avfärdas som barnsagor.
Och romanens elegiska avklingning med den sista upplysta mänskligheten som talar till alla sina föregångare är smärtsamt vackert och genomsyrat av ett slags resignerad förtröstan; här får den annars torra och lätt akademiska prosan ett poetiskt flyt som den inte har fått tidigare.
Ja, det är en ojämn roman. Men det hade kanske inte kunnat vara annorlunda – repetitiva mönster och stundtals knagglig prosa är kanske nödvändiga offer för att få till en så pass okonventionell och svindlande berättelse. För du har faktiskt inte läst någonting som liknar det här. Och det är i alla fall för mig en utmärkt anledning att borra sig ner i Stapledons tankevärld.
Romanen The Star Maker som dök upp sju år senare tar sig uppenbarligen an det än mer bisarra projektet att klämma ner hela universums historia i en roman. När jag har hämtat mig från den här genuint märkliga läsupplevelsen är det fullt möjligt att jag tar itu med den också.

Några rader om Algernon Swinburnes osunda förhållande till apor

2010-01-24T12:44:00.004+01:00

Jag läste en så väldigt märklig grej om den viktorianske poeten Algernon Swinburne någon gång strax efter nyår. Det är så konstigt att jag måste dela med mig av den här informationen till er för att få den ut ur mitt system.
Swinburne var, vilket säkert en hel del av er vet, en väldigt skandalomsusad person i sin samtids litterära kretsar. Han var mer eller mindre öppet sadomasochist och bisexuell, kritiserade kristendom och konservatism å det grövsta, missbrukade både alkohol och droger och hade ett vidlyftigt kärleksliv.
Nå, detta räckte tydligen inte för Swinburne, som kände sig hotad av andra skandalösa figurer som Oscar Wilde. Så för att verkligen befästa sitt rykte som Englands mest depraverade författare lät Swinburne sprida ut ett rykte om att hans hushåll numera sköttes av en apa i klänning - som också var hans älskarinna. När Swinburne inte tyckte DET räckte lät han sprida ut ryktet om att han förvisso hade haft en apa till älskarinna men nu hade ätit upp henne.
Ehm, ja. Jag vet inte varför jag kände mig tvungen att dela med mig av den här otroligt konstiga och ganska obehagliga historien. Kanske för att jag ändå tycker det finns något lite roligt i att en vuxen människa är så mån om att framstå som totalt förtappad att han sprider ut en sådan här historia om sig själv.

Senare var Algernon Swinburne ett hett namn i Nobelpris-sammanhang. Svenska Akademin övervägde många gånger att ge Swinburne sitt finaste pris, men bestämde sig alltid i sista stund för någon annan författare. Swinburne var inte rumsren nog för priset; bland annat, kan man tänka, för att han hade spridit ut ett rykte om sig själv att han hade haft sex med en apa och sedan ätit upp den. En sensomoral så god som någon.

Hur jag upptäckte allt det här? Jag börjar varje söndagmorgon med att googla på mina tre favoritämnen: mat, sex och apor.

just because you're paranoid

2010-01-24T12:09:00.001+01:00

Man vet att man är en alldeles för neurotisk människa när man läser en intervju med en ganska känd person som man aldrig har haft någon kontakt med, och hon i ett intervjusvar säger att den människa hon hatar mest av allt i världen bor i Stockholm. Och din spontana reaktion är att oroa dig för att det är DIG hon menar.

Män som tydligen liknar Verner von Heidenstam och kvinnorna som älskar dem eller åtminstone inte bemöter dem med aktiv fientlighet

2010-01-23T14:05:00.006+01:00

Jag roade mig med att göra Nationalencyklopedins test "Vilken historisk person är du?"
och fick veta att jag tydligen är hemskt lik Verner von Heidenstam.
Och tja;
"Verner von Heidenstam (1859-1940) var en stor poet som ofta blev förälskad. Det tog lång tid för honom att få ur sig diktsamlingarna. Gillade Vättern."

Stor poet, ofta förälskad. Låter bra.
Att det tog ofantligt lång tid mellan diktsamlingarna känns så där; och med tanke på hur lågt stackars Heidenstams långa berättande dikter tycks stå i kurs idag känns det ju ytterligare lite deppigare. Å andra sidan fick han faktiskt Nobelpriset vilket väl väger upp ett och annat.
Och ja, herregud, nog gillar jag Vättern. Jag älskar Vättern till och med. Det är Heidenstam, Lagerlöf, Folke Dahlberg och jag. Mina föräldrar har sommarstuga där och Heidenstams herrgård ligger lagom nära för en spontan utflykt; jag har lekt vid Heidenstams grav långt innan jag visste vem han var. Eh, inte för att låta morbid. Jag ville mest säga att jag är rätt nöjd med det här resultatet.

Vem är du?

Film: Från grav till grav, Jan Cvitkovic

2010-01-23T14:00:00.003+01:00

Ännu mer gammal text. Ursprungligen publicerad i Tidningen Kulturen från way back.

Huvudpersonen i Från grav till grav är en godmodig och godhjärtad slacker i trettioårsåldern, vid namn Pero, som bor ute på den slovenska landsbygden tillsammans med sina systrar och en självmordsbenägen far. Pero fördelar sin tid på att hålla begravningstal, som han snarast använder för rödvinsfilosoferande än att faktiskt hedra den döde, den lokala puben och ett fumligt uppvaktande av grannflickan i byn. Men när döden kommer allt närmre Pero och hans familj tvingas han omvärdera de begravningstal han tidigare inte ägnat mycket eftertanke.
Mer än någonting annat är Från grav till grav en gäckande film - det var länge sedan jag såg något som så konsekvent svek tittarens inlärda förväntningar och undvek enkla klassificeringar. Det finns få filmer där gränsen mellan det relativt ljusa och godmodiga och det rent helvetiskt nattsvarta har varit så tunn och flytande och korsats så obesvärat, och jag vet inte alls hur jag vill förhålla mig till den historia som rullas upp på duken. Jag ser att det är en intelligent gjord film, att det finns både hantverksskicklighet och filmiskt nyskapande kvalitéer här: enskilda scener dröjer sig kvar i mitt minne, hudlösa och oroande. Men på samma gång känner jag mig märkligt likgiltig inför helheten; det är svårt att sätta fingret på varför, men det finns något i filmens sätt att hantera sina mörkaste stunder som känns både distanserat och spekulativt. Låt mig konkretisera med risk för att avslöja en del av handlingen; i filmen förekommer en våldtäkt. Sättet filmen bygger upp händelserna som leder till våldtäkten är både intensivt obehagliga och tyvärr fullständigt trovärdig i sin vardagliga banalitet. Men när regissören sedan väljer att skildra våldtäkten sker det i ett formspråk som har större likheter med skräpskräck som filmen Hostel, och låter det följas upp med en rad melodramatiska förvecklingar som snarast hör hemma i en gotisk skräckroman. Våldtäkter begås av vanliga män i vardagen, varenda dag – och det är som att regissören inte förmår att uthärda den insikten utan istället förlägger det hela till skräckfilmens formvärld.
Filmen öppnar upp vyer mot avgrunder som den sedan inte utforskar – och det känns distanserat och spekulativt. Jag kan se att det finns extremt högt ställda ambitioner här: en vilja att visa hur tunn gränsen mellan någon slags förtrolig vardagstillvaro och nattsvart mörker är. Men jag önskar att det mörkret hade skildrats med mindre effektsökande stilmedel, mindre yviga gester.

Litteratur: Willem Jan Otten - Specht och son

2010-01-23T13:52:00.003+01:00

En fyra år gammal text jag råkade hitta. Ingen kultursida ville köpa in den, men de vill de ju å andra sidan sälla göra med mina texter.

Översättare: Per Holmer
(Panache Albert Bonniers Förlag)

Willem Jan Otten är en nederländsk författare, tidigare orepresenterad på svenska. Med denna, oklanderligt formgivna, roman från Panache får han alltså sin introduktion för oss. Den tämligen korta romanen kretsar kring en framgångsrik men föga beundrad målare – hans noggranna och detaljerade realism står helt enkelt inte särskilt högt i kurs hos akademikerna och kritikerna, men han har en ansenlig publik som gärna betalar stora summor för att få sitt eget porträtt avmålat. Och konstnären biter ihop, för han behöver pengarna – men kanske hotar också den ständiga strömmen av beställningsjobb och snabba pengar att släcka konstnärens egna unika blick. Han drömmer om något annat, han införskaffar en jättelik duk på vilken han drömmer om att måla någonting stort, någonting vackert, någonting oskuldsfullt. Och så kontaktas han av den kände industrimagnaten och konstsamlaren Specht – denne vill att målaren ska måla ett porträtt av Spechts döde son, återge honom livet, om än så bara i konstens form. Och den summa han är villig att betala är enorm.
Men, anar både läsaren och målaren, det är något märkligt med detta erbjudande. Specht säger sig ha adoperat sin son från Sierra Leone – men hur dog han, varför saknar han fingrar på sin ena hand, varför är Specht så aggressivt hemlighetsfull?
Inledningsvis präglas min läsning av en viss skepsis: baksidetexten beskriver romanen som något så osexigt som ”en modern Dorian Grays Porträtt”, och det är just en halvhjärtad pastisch på en halvdan Oscar Wilde-roman jag väntar mig, och till en början tycker mig läsa. På samma sätt irriterar mig intrigbyggandet och persongalleriet. Jag tycker mig kunna förutse händelserna innan de inträffar, och karaktärerna känns som Typer snarare än levande människor – se här, Den Ekonomiskt Ansatte Konstnären råkar i klorna på Den Mäktige och Moraliskt Tveksamme Mecenaten! Och som inte det var nog ruvar det minsann en Attraktiv Men Farlig Yrkeskvinna där ute i skuggorna och riskerar att förstöra konstnärens lyckliga samvaro med Den Blonda Frun!
Men det visar sig att jag min skepsis är obefogad – Willem Jan Otten är en intelligentare berättare än så, och det som till en början verkar vara slentrian och slarv visar sig snart i själva verket vara ett skickligt spel med läsarens förväntningar och fördomar. Så befinner sig helt plötsligt berättelsen på både märklig och oförutsägbar mark, och det som tycktes vara en standardvariation på det välharvade Dorian Gray-temat öppnar upp mot nya perspektiv. Det är både skickligt och smart.
Att det ”jag” som berättar historien är det märkliga konstverk målaren åtar sig att måla tror jag är en av de faktorer som ger romanen detta oförutsägbara djup – både den besjälade konsten och konstens relation till människan är väl utforskade ämnen i romanen. Men hur ofta tillåts den besjälade tavlan själv komma till tals? Hur ofta skildras relationen mellan konstverket och betraktaren från konstverkets vinkel? Kan konstnären någonsin avsvära sig ansvaret från det han eller hon har skapat?
”Manuskript brinner inte” lyder en berömd replik ur ”Mästaren Och Margarita”. ”Specht och son” inleds med att målaren beslutar sig för att kasta sin egen tavla på bålet. Men även denna målning visar sig vara märkligt svårbränd. Som all verklig konst dröjer den sig kvar, om än i oväntade former.
Även ”Specht och son” dröjer kvar.

Utmärkt samtida kärlekslyrik, del 1: Ulla Hahn

2010-01-22T15:58:00.006+01:00

I likhet med en och annan poesi-intresserad person reagerade jag starkt på att Mårten Castenfors, i samband med det att han erbjöd ett antal poeter att skriva kärlekslyrik till Victorias bröllop, kallade kärlekslyrik för något "otidsenligt och bisarrt" - en liten knasig grej typ, KAN man verkligen skriva kärlekslyrik i vår tid?

Och jag tänkte att...förutsättningen för att kärlekslyrik skulle bli otidsenlig och bisarr måste väl antingen betyda att
A) kärlek i största allmänhet har blivit något otidsenligt och bisarrt för majoriteten av mänskligheten, vilket jag innerligt inte hoppas
eller
B) att stora delar av den samtida poesin är så avskuren från allmänmänskliga ämnen och problem att den inte längre kan tala om saker som är angelägna, i vilket fall poesin verkligen förtjänar sin nuvarande marginalisering i litteraturen.

Well. Nog klagat. Jag delar kanske inte Andreas Björstens pesssimism på området heller. Så jag tänkte att jag skulle försöka fram lite samtida vacker kärlekspoesi. Först ut är den tyska poeten Ulla Hahn i Nina Burtons översättning.
Here goes:

Och kärleken sade han är
som snön: faller ibland
mjukt och över alla
men ligger inte kvar.
Och lade hon till kärleken är
en eld i öppna spisen
förtär när den griper tag
i dig måste slås ut.

Så sade de och så grep
han henne hon lät det ske
och hon låg kvar hos honom.

Han smälte hon förtärdes
de misstrodde till slutet varje kärlek
som varar intill döden.

(Tolkning: Nina Burton, återfinns i hennes oumbärliga "Resans syster, poesin")

Ett långt och associativt inlägg om 00-talet, refuseringar, självkänsla och kanske en del annat

2010-01-22T15:28:00.001+01:00

Jahaja.

Host host harkel.
Joråsåatteh.
Obekväm tystnad.

Näe fan, det var ju ett...tag sedan man skrev något här alltså. Det beror alltså varken på något sammanbrott, bortförande av extraterrestriala livsformer eller att den här bloggen skulle ha drabbats av plötslig och akut bloggdöd. De rykten som har florerat om att jag skulle ha ägnat slutet av december och början av januari åt gentlemannamässigt stråtröveri i Nerike-trakten är... alltså, låt oss säga så här. Det är ett GRYMT förenklat påstående och tar inte alls hänsyn till de komplexa socioekonomiska faktorer som låg bakom det beslutet. Jag kommer bemöta dessa illvilliga rykten mer utförligt på DN:s debattsida inom kort. Jag länkar naturligtvis till texten när den publiceras.
Nej. Ärligt talat; någonstans mot slutet av december, innan julen, kände jag mig mest stressad och trött. Skola, jobb, mer skola och lite andra skriverier skulle balanseras. Och det kändes inte värt att försöka stressa ihjäl sig med att försöka hålla liv i bloggen också.
Sedan kom jul, mellandagar och nyår - jag var ledig ett tag och ville känna mig ledig. Det kändes mer angeläget att umgås med familj och vänner än att försöka hålla liv i bloggen också. Sedan hade jag återigen ganska mycket att göra, jag jobbade heltid och hade skola.
Sedan har jag väl egentligen haft tid, men ändå haft svårt att ta tag i det. Kanske har det mest känts som att jag var tvungen att bryta en alltför långvarig tystnad med något exceptionellt smart och roligt - eller så har jag bara slutat lägga mitt värde i vad jag presterar vecka för vecka, och kände att den enda anledningen till att man ska skriva en blogg är för att det faktiskt är roligt.

Men förlåt. Jag vet att det är rätt trist att läsa inlägg om varför någon inte har bloggat. Ville ändå förklara mig. Och jag såg, kanske alldeles för sent, att Elise Karlsson hade tipsat om min blogg som en av fem läsvärda litteraturbloggar! Synd att jag har varit så exceptionellt dålig på att uppdatera så att eventuella nytillskott sannolikt vände i den digitala dörröppningen. Nåväl.
Det är ett nytt årtionde och alla andra bloggar har ambitiösa sammanfattningar av sina nollnolltal - jag funderade på om jag skulle skriva en sådan, men jag tror jag låter bli. Det är ändå ganska fascinerande att titta tillbaka på det som har varit; i början av milleniet var jag ju egentligen bara....utkastet till den jag är idag. Jag trodde fortfarande Marilyn Manson var djup. Jag lyssnade på Bright Eyes 'Fevors & Mirrors' mest hela tiden och läste pliktskyldigt alla klassiker jag kunde komma över i skolbiblioteket - jag älskade Stig Dagerman, Albert Camus och Bruno K Öijer, förstod inte särskilt mycket alls av Sartres 'Äcklet' men lyckades fejka någon slags förståelse. Jag upptäckte Jorge Luis Borges av en slump i ett antikvariat i Örebro och trodde i något års tid att jag hade gjort en fullständigt unik upptäckt, och att han var en nästintill helt okänd författare.
Äsch, det där är kanske en dålig sammanfattning. Det går ju att berätta på ett helt annat, mycket mer invecklat och personligt (privat?) sätt; jag hade en massa människor omkring mig, varav vissa finns kvar och andra har försvunnit. Det är konstigt att jag i årtiondets början fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar - att jag ännu inte hade lärt känna alla de där människorna i Göteborg och senare i Stockholm. Jag hade väldigt mycket framför mig. Det har jag naturligtvis (förhoppningsvis?) fortfarande; men jag misstänker att det här var årtiondet då min personlighet formades mest.
Det är på sätt och vis ganska skönt att blicka tillbaka; det är ju så mycket som jag INTE längtar tillbaka till och det har faktiskt hänt ganska mycket bra på vägen. Jag kan se på det med en viss ömhet och så, men gud vad jag inte längtar tillbaka. Det var ju en ganska befriande insikt att om någon inte gillar mig som person så är det inte NÖDVÄNDIGTVIS mig det är fel på, och min sak att ändra mig. Det var ganska befriande att komma på att det kan vara berättigat att bli arg ibland och faktiskt släppa kontrollen.
Och på samma sätt är det ganska skönt att titta tillbaka på 2009; jag började året i ett ganska uselt tillstånd och med lägre självkänsla än jag haft...någonsin? Efter att ha varit i ett allt annat än stabilt förhållande och jobbat och pluggat till utmattningsgränsen var jag helt plötsligt singel igen och hade tid att känna efter. Vilket naturligtvis var bra och nödvändigt, men synnerligen jobbigt i alla fall. Och det tog ganska lång tid att ställa om och sluta värdera sig uteslutande utifrån vad man presterar.
Jag låg lågt på förhållandefronten, vilket nog var klokt. Jag skrev ganska mycket, utan att någonsin känna att jag någonsin presterade tillräckligt. Någon gång under andra halvåret började det gå bättre och det kändes som att saker faktiskt började lösa sig - jag märkte att ganska många människor läste den här bloggen, i alla fall periodvis, och jag fick text publicerad i Axess. Jag skrev väldigt mycket poesi som jag i alla fall själv är rätt nöjd med. Jag fick förvisso också ganska många texter refuserade i ett helt gäng tidningar, avslag på stipendier och kände mig snuvad på ett kulturjobb jag hade räknat med.
Och igår och i förrgår fick jag ytterligare två refuseringar. Vilket så klart känns segt. Kanske känns det extra segt eftersom jag dessutom har blivit plötsligt förkyld, hängig och lite lätt dum i huvudet. Samtidigt är det ju inte annorlunda för någon annan jag känner som har ambitionen att skriva och jobba med kultur; så jag vet inte, jag unnar mig väl att känna mig lite låg och icke-högpresterande idag. Sedan försöker jag igen på annat håll. Åtminstone en av texterna är jag löjligt nöjd med, märkte jag när läste om den, så det vore ju synd att inte få den publicerad.

I övrigt är mina två nyårslöften att skaffa en älskarinna och en riktig nemesis. Jag är barnsligt nöjd med de två målen för 2010.

Timmar, minuter

2009-12-21T22:05:00.001+01:00

Eftersom vi var De Vise.

Eftersom vår huvudsakliga näring
hade varit bokstävernas och lärdomens,
inte smekningarnas och smärtans.

Lät vi inte dofterna få fäste i oss.

Lät vi oss inte bedras
av ansiktena, årstiderna, sångerna.

Eftersom vi visste;
den som lever för minuten
kommer dräpas av timmen.

Eftersom.

Drog vi oss undan.

Sökte vi oss överblick.
Upplysning. Oberoende.

Vi lät våra ansikten
pinas av vinden.

Vi lade ifrån oss namn och ansikten.

Vi ryckte upp våra rötter ur jorden.

Vi svävade.

Men så.

Efter en lång tids
oavbruten meditation
gjorde den äldste
en obehaglig upptäckt.

Det finns inga timmar.
Inga millennier. Inga epoker.
Bara minuter.
Alldeles för få minuter.

Men då var allting redan för sent.

2009-12-19T12:32:00.002+01:00

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

skriver Tomas Tranströmer som bekant om Haydns musik i "Allegro". Själv har jag ingen nämnvärd koll på Haydn, men de där raderna får mig alltid att tänka på det här väldigt vackra och upplyftande stycket. Även folk som inte tycker nämnvärt om klassisk musik brukar falla för det.

I övrigt har jag rätt låga energi-nivåer så här inför jul; jag bör bli klar med ett par saker till innan jag är någorlunda ledig. Jag arbetar på det. Tills dess har jag rätt dåligt med energi över till andra saker.
Det är okej. Det får vara så,.

Hemlängtan

2009-12-14T15:51:00.000+01:00

Jag minns ännu
med vilken självklarhet
jag som barn kunde
sjunka
ner i stenens inre,
hur egendomligt mjukt
och följsamt de
grå, karga ytorna
tog emot mig
då jag tryckte mig tätt intill dem
viskade
jag ville bli insläppt
och den släppte in mig
som vore jag
stenens förstfödde
plötsligt
och oväntat hemkommen
efter oändligt lång tid,
och hur jag vilade
längst in
vid dess svala hjärta,
vaggades
till sömns
av dess långsamma
hjärtslag,
orörlig,
osynlig
och oberörbar
längst in i mörkret.
Det är sant
jag förmådde inte
bära
den gåva jag var given
så ödmjukt
som man kunde önska
en viss stolthet
känslan att vara utvald
smög sig in i mig,
kanske var det
därför som stenen
plötsligt
och utan förvarning
en dag
bryskt återställde
sina naturliga gränser,
blev
sluten och stum,
ogenomträngligt hård,
jag minns ännu
skammen,
känslan av att vara avvisad,
ha granskats
och förkastats,
en hel dag
och en hel natt
tryckte jag mig
mot stenens gråa yta,
viskade, gned mig,
till slut skrek jag,
mina nävar
hamrade ursinnigt,
förgäves.
Jag har försökt
att intala mig
det är en prövning
att denna
outhärdliga tystnad
mellan mig och stenen
fyller ett syfte,
att jag en vacker dag,
med fördjupad
förståelse
en helt annan mognad
åter tillåts inträde,
att jag ska tränga
längre in i stenens hjärta
än någonsin tidigare,
där hitta ett slutgiltigt svar
bara jag förstår vad frågan är,
så jag sväljer
vardagens förnedrande färglöshet
som en besk medicin,
med oändligt tålamod
knyter jag min slips
putsar jag mina skor
iklär mig mitt headset
ler och skrattar vid kaffeapparaten
och hela tiden
känner jag sten
tänker jag sten
nätterna igenom
drömmer jag sten.

Zagajewskis kluvna värld

2009-12-09T22:05:00.003+01:00

Hela dagen har jag skrivit, skrivit och sedan läst lite. Nu är min hjärna fullständigt avdomnad på ett sätt som skulle vara ganska behagligt om det inte kändes så obehagligt. Normalt är jag mest av allt en överaktiv hjärna på två ben, nu är jag... nästan inte hjärna alls, bara kropp. Jag har verkligen förbrukat mitt intellektuella kapital för dagen.
Jag tänkte bara hissa flaggan lite för att jag skriver en text om Adam Zagajewskis författarskap i nya numret av Axess. Eventuellt lägger jag upp en till text om Zagajewski här också, som består av saker som blev över från artikeln. Inte idag dock, den behöver skrivas ihop och arbetas lite med. Och sådant kräver åtminstone lite intelligens - något jag inte har i överflöd denna sena timme. Så istället för Zagajewski-text blir det nu spaghetti, sojafärs och spenat. Något jag inte tänker dela med mig av här på bloggen dock.

Serier: Greek Street #1-5 - Peter Milligan, David Gianfelice

2009-12-07T21:33:00.000+01:00

Det har kanske framgått, men så här. Jag gillar grekiska myter och den antika kulturen med en besatthet som gränsar till ett socialt lyte. Jag är hemskt förtjust i alternativserier. Och jag är ganska hejdlöst förälskad i film noir-estetiken. Dessutom tycker jag serieförfattaren Peter Milligan är en av de roligaste rösterna i serievärlden; det mesta jag har läst av honom är briljant, vare sig det har varit socialrealistiska berättelser om brittiska skinheads eller totalflippade berättelser om utomjordiska män som förvandlar sig till dansgolv i tid och otid.
Att han aldrig riktigt har fått något välförtjänt genombrott skyller jag uteslutande på att han faktiskt är för smart och unik i en värld som fortfarande balanserar på tröskeln mellan pojkrummet och det lite mer anspråksfulla.
Så när jag får höra att Peter Milligan ska skriva en ny serie med namnet 'Greek Street' blir jag naturligtvis entusiastisk. När jag får höra att den ska vara en brittisk noir-historia med sina rötter i de grekiska myterna blir jag ännu mer entusiastisk. Besatt faktiskt.Jag fnittrar mig igenom nätterna av pur förtjusning. Mina vänner börjar undvika mig eftersom jag avbryter alla allvarliga samtal med att prata om hur kul det ska bli att få läsa 'Greek Street'. Nej, riktigt så illa är det naturligtvis inte. Men jag är peppad. Jag gör något så nördigt som att skaffa en prenumeration i förväg.
Det finns bara ett problem: när jag väl får chansen att läsa Milligans nya serie blir det snabbt tydligt att "Greek Street" verkligen inte är särskilt bra. Någonstans.
Själva historien är sällsynt rörig. Huvudperson i berättelsen är Eddie Rex, vilket väl kanske inte är världens smidigaste och smartaste allusion till Oidipus Rex, är en allmänt vilsen ung man som har växt upp utan föräldrar och ägnar sig åt inbrott och annan småskalig brottslighet. En kväll lyckas han bli uppraggad av en äldre kvinna i en bar. Föga förvånande med tanke på sitt namn visar den äldre kvinnan sig vara hans mamma; i ren chock knuffar han till henne. Med hans maximala otur blir det tyvärr en dödande knuff.Nu är han alltså efterlyst för mord - men det blir snart värre. Inom kort har han lyckats stöta sig med både irländska gangsters och brittiska aristokrater.
Någonstans i röran finns också en mordisk Medea som går loss på sunkiga sexköparmän, en Cassandra förklädd till vilsen emo-brud och en Daidalos-typ som av någon outgrundlig anledning har förvandlats till trenchoatklädd polis.
Det hela är mycket mer förvirrande än det låter.
Det finns flera problem med 'Greek Street', varav det främsta är att sammanslagningen av grekiska myter med brittisk samtid känns genuint poänglöst. "Men alltså, tänk om furierna i modern tappning skulle bli till...en irländsk gangsterklan som hette Furey i efternamn?" Ja? Är man rimligt bevandrad inom antikens mytvärld känns det hela bara som pseudobildad fernissa för en ganska slarvigt berättad kriminalhistoria. Har man ingen som helst koll på Medea, furierna eller Agamemnon misstänker jag att det bara känns oangeläget.
'Greek Street' har fått rimligt positiv kritik i serievärlden, och David Gianfelices teckningar har oftast lyfts fram som en av seriens starkaste sidor. Det förstår jag inte alls. Utöver att det allt som oftast ser slarvigt och tillyxat stör jag mig på kvinnoporträtten. Det vore orättvist att säga att det känns pubertalt och testosteronfyllt; de flesta tonårskillar har faktiskt inte riktigt den fullständigt distanslösa fascination för getingmidjor, överdimensionerade bröst och skjutvapen som genomsyrar Gianfelices illustrationer.

Nej det här var ju inte så bra som jag hade hoppats på. Vi fick noir-världens mest irriterande schablonfigurer och störigt stereotypa machoberättande kryddat med lite antika allusioner. Man kan ha det roligare.

Litteratur: Jorge Luis Borges & Thomas di Giovanni - The Book of Imaginary Beings

2009-12-07T10:55:00.002+01:00

I grund och botten är jag eskapist. Det är väl därför jag aldrig har förstått storheten i svenska deckare. Behovet av spänning och avkoppling förstår jag mycket väl; men får jag välja mellan en trehövdad drake och en överviktig kriminalkommisarie i Ystad kommer draken ALLTID gå segrande ut ur striden. Tyvärr, o dimhöljda småstad med dina bestialiska sexualmord och dina flottiga pizzerior.
Som liten hyste jag en alldeles särskild kärlek för bibliotekens hyllor med 'omstridda och oförklarade fenomen', myter och det övernaturliga; jag spenderade timmar i den lilla vrån av Kumlas bibliotek och bläddrade mig igenom mytologiskt uppslagsverk efter mytologiskt uppslagsverk. Den där barnsliga förtjusningen för sagor och mytiska varelser har jag kvar, men tyvärr lite högre stilistiska krav. Även om jag känna en viss nostalgisk kärlek till de där slitna uppslagsverken går det faktiskt inte att komma runt att de allt som oftast är oerhört uselt skrivna och rapar upp ungefär samma slitna berättelser ur den västerländska sagokretsen som alla redan har hört otaliga gånger -och illustrationerna som bifogar texterna är alldeles för ofta präglade av en kitschig SF-bokhandeln-estetik som inte gör en människa över femton glad.
Därför blev jag så fånigt glad när jag för några år sedan upptäckte att min darling Jorge Luis Borges, tillsammans med sin översättare och vän Thomas di Giovanni, hade sammanställt ett uppslagsverk över påhittade varelser i världslitteraturen. Som uppslagsverk betraktat är det på en och samma gång anspråkslöst och hisnande beläst och i allra högsta grad präglat av Borges mycket personliga och oortodoxa smak. Samtidigt som de två författarna bollar med oerhörda mängder lärdom från såväl västerlandet som Indien, Sydamerika och Asien (Afrika lyser nästan helt med sin frånvaro i boken) och gör vilda associationer över århundraden och kulturkretsar präglas de tämligen korta texterna alltid av ett kåserande och torrt humoristiskt tonfall snarare än det stelt akademiska. Bredvid de självklara inslagen -sfinxen, fågel Fenix, den västerländska draken- finner vi mindre väntade bidrag av författare som Franz Kafka och Emanuel Swedenborg. Även existerande djur som pantern och pelikanen finns inkluderade i encyklopedin; men ur det fantastiskas synvinkel, såsom antika och medeltida krönikörer såg dem.

Den här boken är en av anledningarna till att den fysiska bokhyllan fortfarande försvarar sin plats; jag tycker mycket om att förstrött botanisera bland författarnas läsefrukter till och från, utan att känna behovet av att "bli klar" med läsningen. Det är en bok lämpad för den kravlösa ströläsningen snarare än den koncentrerade sträckläsningen.
Finns det något jag har att invända emot är det den totala avsaknaden av illustrationer. Möjligen beror det helt på vilken utgåva av boken man äger, men min Random House-utgåva är enbart text. Synd tycker jag. Dels eftersom det humoristiska och anspråkslösa tonfallet gör det här till en bok som även unga läsare skulle kunna ha ofantligt mycket glädje av; dels för att de här lärdomsresorna genom tid och rum också skulle bli ett utmärkt tillfälle att även färdas genom världens bildkonst.Det kanske bara är min åsikt, men är inte såväl indisk som europeisk medeltidskonst som finast när den ger sig hän åt att fantisera kring exotiska länder och monstruösa varelser?
Kanske är bokens främsta dygd den att den väcker en våldsam lust till vidareläsning; när du sitter på pendeltåget till Globen kvart i åtta och ströläser framstår det helt plötsligt som en tvingande nödvändighet att läsa Visio Tnugdali. Trots sitt mycket ringa omfång gör 'The book of Imaginary Beings' världen till en oändligt mycket rikare plats.

En söndagskväll i infernots innersta

2009-12-06T21:45:00.004+01:00

Hej.
Jag är så jävla arg på den där Per alltså. Han har haft en extremt trevlig söndagsdag i vänners sällskap, nästan lyckats göra sig till vän med en tidigare fientlig chihuahua, ätit pannkakor och tagit det allmänt lugnt. Sedan har han ätit en ganska kryddig linsgryta, förberett lite texter och skrivit lite på en artikel. Så är det alltså dags att avrunda kvällen och veckan med lite grönt te och något avkopplande. Se en film kanske? Ja, mysigt! Och vad väljer han för film? Jo, han väljer att sätta sig ner och se 'L'inferno', den italienska stumfilmen från 1911.
En filmatisering av Dantes Gudomliga komedi alltså. Så här i efterhand; inte det mest roande man kunde ägna sig åt kanske.
Så hur fungerar det då att förvandla Den gudomliga komedin till film? Hoho, inget vidare faktiskt. En av den europeiska litteraturens centrala texter har här förvandlats till berättelsen om hur två melodramatiska miffon i lagerkransar som gestikulerar yvigt springer omkring och tittar på folk som lider eviga men risigt trickfilmade straff i helvetet. Kort och gott - metafysisk pyspunka utan någon egentlig röd tråd.
Nästan ofattbart tråkigt är det när de två herrarna befinner sig i limbo; för er som inte har hela komedin i huvudet är det alltså platsen där ädla hedningar hamnade efter döden, utan vare sig egentligt straff eller belöning. Det är alltså en hed med döda greker och romare på - ganska mäktigt i bokform, ganska svårt att göra vettig stumfilm på. Ungefär så här ser det ut:
Dante och Vergilius gestikulerar. Andra män i togor och lagerkransar gestikulerar. Dante och Vergilius gestikulerar. En textruta informerar oss om att de andra männen i togor och lagerkransar är Sokrates, Caesar, Ovidius och Homeros. Kameran återgår till de andra männen i togor och lagerkansar; de gestikulerar. Dante och Vergilius gestikulerar. Slut på scenen.

Ja... så här spenderade jag slutet på min söndagskväll, käre läsare. Utan tvekan hade du det roligare än mig. (OBS! Det här fyra minuters sammandraget av filmen är ganska vackert; faktum är att det kan få dig att tro att det är en bra idé att se en italiensk stumfilm från 1911 som en avslutning på veckan. DET ÄR DET INTE.)

Vad lär vi oss då av detta Per?
Jo, följande:
A) Det här är sista gången jag får välja söndagsfilm.
B) Det känns verkligen inte som att jag gör den här grejen med "det vilda singellivet" särskilt bra. Snälla rädda mig.

Tyvärr kära läsare, nu blir det mer poesiblogg

2009-12-06T10:34:00.006+01:00

Åh. Varje gång jag poesibloggar går mina läsarsiffror ned till hälften av det normala för ett par dagar. Som en slags...tyst protest inbillar jag mig. På något sätt tycker jag ändå det är lite fint att ni markerar vad ni verkligen INTE är intresserade av att läsa här.
Men eftersom ingen ska kunna beskylla bloggen som tidigare gick under namnet Andedräkt av koppar för populistiska eftergifter åt tänkte jag bjuda på ett inlägg om en av mina favoritpoeter - Anne Sexton.
Jag vet inte om jag kan/ska säga jättemycket om henne och hennes poesi. Litegrann kanske.
När det talas om Sextons författarskap glider det nästan omärkligt över i att man talar om hennes milt sagt bekymmersamma liv, med vistelser på mentalsjukhus och hennes självmord som dominerande inslag. Ofta lyfts också Sexton fram som en "kvinnlig" poet (hon skriver mycket om abort, mens, den kvinnliga kroppen och sexualitet ur ett kvinnligt perspektiv - men menar man att det gör henne till en kvinna som skriver för andra kvinnor är man ju förhållandevis dum i huvudet) och som en företrädare för så kallad "bekännelselitteratur" ("confessionalism"). Hennes biografi styr fortfarande i mycket läsningen av hennes poesi. Kanske är det inte jättekonstigt; Sextons poesi är intimt förbundet med det verkliga livet, och som har hämtat sin näring ur existentiella kriser.
Så ja. Det är poesi som talar med en ovanligt rak och oförställd röst om plågsamma och allvarliga ämnen, utan att gömma sig bakom ironiska rökridåer. Det är ofta osannolikt modig poesi. Men jag tycker det är tråkigt när man reducerar hennes författarskap till att bara vara någon slags... biprodukt av en bekymmersam biografi. Jag tycker väl helt enkelt det finns något reducerande och obehagligt förenklande i termer som "bekännelselitteratur". Det riskerar till exempel att dölja det faktum att Anne Sexton också var en oerhört hantverkskunnig poet. Läs bara den osannolikt perfekta dikten 'The Truth the Dead Know' om ni vill ha en uppfattning.
En alltför biografisk läsning tenderar dessutom att behandla de andra delarna av hennes författarskap styvmoderligt. Sexton skrev också poesi som gick i dialog sagor och myter, och i den senare delen av sitt författarskap en högst originell och smärtsam religiös poesi som gärna skulle få uppmärksammas lite mer här i Sverige. Den som är intresserad kan ju exempelvis läsa den här underbara dikten.
Dikten nedan tycker jag är en oerhört vacker och sorglig dikt om att vara Den Andra Kvinnan i någons liv. Sedan tycker jag sorgen balanseras både av en vass humor kring kliché-bilderna av "den goda kvinnan" och ursinnet som tränger igenom mot slutet av dikten, och hindrar dikten från att bli outhärdligt masochistisk. Jag vet inte om jag har jättemycket mer att säga om den. Jag tycker den är fantastisk. Läs.

TILL MIN ÄLSKADE SOM GÅR TILLBAKA TILL SIN HUSTRU

Hon är där hela hon.
Hon stöptes just för dig
drogs fram ur din barndom
drogs fram bland dina hundra älsklingsstudentskor.

Hon har alltid varit där, älskling.
Hon är faktiskt fulländad.
Fyrverkeri mitt i trista februari,
och verklig som en gjutjärnsgryta.

Det är ju så att jag har varit din tillfälliga.
En lyx. En solröd slup i hamnen.
Mitt hår som fladdrar som rök från bilfönstret.
Ostron när det inte är rätt tid för dem.

Hon är mer än så. Hon är ditt måste,
hon odlar både potatis och tropiska orchidéer åt dig.
Hon gör inga experiment. Hon är helt harmonisk.
Hon har hand om åran och båtlåset för ekan,

har satt vilda blommor i fönstret vid frukosten,
suttit vid drejskivan på dagen,
framburit trenne barn under månen,
tre keruber ritade av Michelangelo,

gjort detta med benen utspretade
de hemska månaderna i kapellet.
Om du tittar upp, finns barnen där,
likt sköra ballonger som hänger i taket.

Hon har också burit vart och ett genom hallen
efter kvällsmaten, huvud mot huvud,
två ben som protestsparkar,
hennes ansikte blossande, sång, och barnen somnar.

Jag ger dig tillbaka ditt hjärta.
Jag ger dig din frihet -

för stubintråden i henne, hon som ilsket
vältrar sig i äcklet; för satmaran i henne
och begravandet av hennes sår -
för begravandet levande av hennes lilla röda sår -
för den fladdrande lågan under hennes revben,
för den druckne sjömannen som väntar i hennes vänstra puls,
för moderns knä, för strumporna,
för höfthållaren, för ropet -

det underliga ropet
när du ska gömma dig i armar och bröst
och tugga på det röda bandet i hennes hår
och besvara ropet, det underliga ropet.

Hon är så naken och unik.
Hon är summan av dig själv och din dröm.
Bestig henne som en staty, steg för steg.
Hon är fast och solid.

Och jag - jag är en vattenfärg
som suddas ut.

(Översättning: Lars Gustav Hellström, ingår i diktsamlingen "Att bära en människa" som kom ut på Coeckelberghs, 1976)

(Och äsch, inledningstexten ovan lät snipigare än vad det var tänkt nu när det förvandlades från tanke till text. Ärligt talat är jag förvånad över att någon läser den här bloggen överhuvudtaget, med tanke på hur genuint ofolkliga intressen jag har.)

Per hjärta Scott Walker

2009-12-03T22:04:00.002+01:00

Jag skulle tippa på att merparten av de som läser den här bloggen regelbundet redan har en utmärkt och långvarig relation till Scott Walker, men what the hey. Man vet ju aldrig.

Ikväll måste jag skriva lite om honom känns det som, innan jag stupar i säng. Scott Walker är nämligen med stor sannolikhet världens coolaste människa - och han är så oändligt mycket coolare för att han gick från att sjunga smäktande ballader där hjärta rimmar på smärta i ett sextiotalspojkband till att på nittiotalet göra plågsamt introverta blandningar av opera och industrimusik om mordet på Pasolini. Bara hade han nöjt sig med att antingen bara vara rådjursögd crooner eller taggig avantgardekonstnär hade han ju såklart fortfarande varit briljant, men mycket mindre intressant. Jag älskar tanken på att man faktiskt kan tillåta sig att glida mellan antingen det ena eller det andra.
Och jag tycker allra bäst om den sista musiken han gjorde med Walker Brothers, när pretentionerna egentligen är alldeles för stora för att rymmas i catchy poplåtar på två minuter, men han ändå försöker pressa in så mycket lyriska anspråk i sina texter och så mycket musikaliskt nyskapande som han bara kan. Som i "Orpheus" med sin fina orkestrering och sin svarta historia om sexuellt utsvultna hemmafruar som utnyttjas av ett känslokallt svin. Slutet är nästan lite operapampigt. Eller kyrkoorgeln i "Archangel". Vad fan, jag tycker till och med om när han flirtar med tysk ölstugemusik i "Experience", en låt som inte verkar åtnjuta någon särskild popularitet ens bland Scott Walker-fans. Och allra mest älskar jag "Genevieve", en fantastiskt smäktande schlagerballad.
Här kommer den; lyssning anbefalles.

Odistanserat, pretentiöst? Så kan man säkert se på saken. Men förlåt, tycker ni att det blir så mycket roligare av att man ständigt garderar sig mot DE STORA KÄNSLORNA? Man slipper riskera att tappa ansiktet kanske, men...personligen tycker jag nog att livet är lite för kort för att levas inklämt mellan två ängsliga citationstecken. Men det är ju bara jag.

All the world's a stage

2009-12-03T21:28:00.002+01:00

På grund av mina teaterintresserade vänner som låter gratisbiljetter regna över mig har jag börjat gå enormt mycket på teater igen det senaste året. I alla fall jämfört med de torftiga kvartalsbesöken på Dramaten och Stadsteatern som har varit norm under större delen av min Stockholms-tid. Det är väldigt sällan jag går i pausen. Nästan alltid vill jag veta hur det går, hur saker utvecklar sig. Jag vill kunna ge saker och ting en ärlig chans, om inte annat så för att känna att jag har rätt att döma. En vana som nästan har förvandlats till princip.
Well, inga principer utan undantag. Ett undantag kan exempelvis vara en fyra timmar lång föreställning med konstant skrikande, grismasker och läderkostymer, allsång till Ulf Lundell, konfrontation med publiken, "groppeknall" och någon som slänger stolar, palmer och enorma mängder studsbollar ned på scenen från mycket höga höjder. Jag satt längst fram. Enda gången på en teater då jag har oroat mig för min egen fysiska säkerhet.
Låt oss diplomatiskt konstatera att det ju är kul att det finns teater för alla möjliga sorters smaker.

Film: Martin, George Romero

2009-12-02T18:50:00.005+01:00

Gammal text, ursprungligen publicerad i Tidningen Kulturen för...kanske tre år sedan? Jag har ändrat några konstigheter i texten.
Filmtrilogin (som, till ingens egentliga glädje, blev till fyra filmer häromåret) Night of the Living Dead, Dawn of the Dead och Day of the Dead har gett regissören George Romero en plats i filmhistorien, både som den moderna zombiegenrens skapare och föregångare till den våg av politiska skräckfilmer som blomstrade under sjuttiotalet.
Night of the Living Dead förde upp ämnen som kärnfamiljens upplösning och rasmotsättningar på dagordningen och dess betydelse kan knappast överskattas. Men där generationskamraten David Cronenberg lyckades utveckla en genuint skruvad och personlig vision till ett helt auteurskap som fått brett genomslag har varit förhållandevis tyst om Romeros filmer förutom när det handlat om zombies. Kanske är det ett ondsint försök från kritiker och etablissemanget att tysta ner en alltför kritisk röst. Kanske beror det helt enkelt på att flera av Romeros filmer bygger på mindre lysande idéer som MC-burna riddarordnar och massmördarapor med rakblad.

År 1978 gjorde dock Romero en egensinnig tolkning av vampyrfilmsgenren i Martin. Utanför de mest snäva skräckfilmskretsar har den tyvärr fått föga uppmärksamhet, vilket är synd då den är en ovanligt mångbottnad och intelligent skräckfilm. Romero har förlagt både huvudperson och monster inom en och samma person, i form av den sjuttonårige Martin. Martin är nämligen en vampyr - det är åtminstone hans farbror övertygad om, stundtals också Martin själv. Eller så är han en ung man med en djupt rotad sexualneuros som använder vampyrmyten som en ventil för sina mörkare sidor.

George Romero leker hela tiden med den klassiska vampyrfilmens genrekonventioner, undersöker och vrider ut och in på dem. Det aristokratiska godset i fjärran Europa har blivit till en sjaskig amerikansk förort med hög arbetslöshet och desillusionerad ungdom. Istället för väna oskulder får vi sexuellt utsvultna och alienerade hemmafruar och istället för en hjälte i Van Helsings gestalt får vi en religiös fanatiker i Martins farbror - en närbutiksägare besatt av arvsynd som kanske själv förvridit huvudet på sin unga släkting.

När Bela Lugosis och Christopher Lees tongivande Dracula-tolkningar var förföriska gentlemannavampyrer med total kontroll över tillvaron, visar Romero istället en tanig och tafatt tonåring i slängkappa, en vilsen och livsfarlig person som försöker spela den monsterroll hans släkt har tilldelat honom. Vampyrgenren ser sig själv i skrattspegeln, allt är förvridet och förfulat.

Intressant är också den nedtonade roll den faktiska skräcken har; tempot är långsamt, lugnt, nästan introvert. Den något händelselösa dramaturgin kretsar kring scenerna vid köksbordet, shopping, vardagsgräl och att Martin åker in till stan för att tittar i sexbutiker.

Även i de mer obehagliga scenerna tycks filmen märkligt ointresserad av att skapa spänning kring det som händer; våldet är fumligt, småfult och makalöst odramatiskt, och allt filmat i ett stilla ljus från förorten. Kanske är det i det matta livlösa ljuset den verkliga skräcken finns? Då ter sig Martins tragikomiska viftande med löständer och slängkappa som inget annat än tunn fernissa. Ett spel för att göra verklighetens tomhet uthärdlig.

Andedräkt av koppar goes Harlequin-romantik

2009-11-30T18:53:00.003+01:00

Åskvädret hade brutit ut med full kraft över Broken Heart Hospital. Det var ett oväder som på ett förträffligt sätt speglade överläkaren Joe Bucks sinnesstämning. Hans arbetsdag var egentligen över sedan länge; men Joe kände ingen som helst lust att återvända till sin sterila ungkarlslya och sina fyrande jamande katter. Istället hade han låst in sig på sitt kontor, som alltid när han behövde tänka. Han hade precis hällt upp ett stort glas whiskey till sig själv och satt på en country-and-western-skiva på sin portabla vinylspelare, och damp nu ned med en ångestfylld suck i sin läderklädda fåtölj. Han förde sin ena hand genom sin lika svallande som manliga hårman, och förde med den andra handen whiskeyglaset till sina törstande läppar.
Det var inte kvällens första whiskey. Det var verkligen inte kvällens första country-and-western-skiva. Sedan imorse var Joe Buck var en man vars hjärta fullständigt behärskades av två dunkla krafter; en vansinnig åtrå efter den kvinna som plötsligt hade gått förlorad för honom och en ursinnig hunger efter hämnd på den man som hade stulit henne ifrån honom.
”Laura”, viskade han. ”Laura Lee, mitt hjärtas skatt.”
Från vinylspelaren hördes en vilsen cowboystämma beklaga sig över kvinnors opålitliga hjärtan. Plötsligt klöv en blixt natthimlen, och den skalpell som låg framför Joe på skrivbordet glittrade till med ett spöklikt och metalliskt sken. Med en plötslig rysning insåg överläkaren att den man som en gång hade svurit den hippokratiska eden att skydda allt liv efter bästa förmåga nu övervägde att begå ett fruktansvärt brott. Ett brott i Amors och den otyglade passionens namn.

* * *
Joe Buck var ingen feg man. De klädsamma ärr han hade ådragit sig i Vietnam talade sitt tydliga språk. Sannerligen – när det handlade om att patrullera i sydasiatiska djungler eller om att begå en akut bypassoperation utan andra hjälpmedel än sked och tandtråd, då fanns det ingen man som man hellre ville ha vid sin sida än Joe.
Inte heller kunde någon påstå annat än att Joe var en attraktiv man. Det fanns inte en kvinna på Broken Heart Hospital som inte hade fäst sina ögon på den reslige överläkaren eller någon gång fått besök av honom i sina drömmar. Fram tills att de faktiskt hade försökt prata med honom. För när det kom till det täcka könet tycktes allt mod svika krigsveteranen; det stoiska mod han uppvisade i kulregnet eller operationssalens sterila belysning tycktes som bortblåst av en vänlig invit eller en alltför uppenbart uppskattande blick. Denna osäkerhet kompenserade han med ett fruktansvärt humör, och otaliga var de sjuksköterskor som gråtande hade flytt ut ur operationssalen, åtföljd av de mest blodisande eder som någonsin kommit ur en mans strupe.
Ingen kvinna hade orkat stå kvar vid hans sida en längre tid. Ingen. Förutom Laura Lee, den änglalika sjuksköterskan från Utah. I flera års tid hade Laura Lee tyst stått vid hans sida och räckt honom skalpell efter skalpell, uthärdat hans vredesutbrott och svordomar. Hon hade tänkt att Joes hjärta tycktes lida av en kronisk förkylning. Och hon ville hemskt gärna vara den lindrande medicinen för hans hjärtas svullna näsborrar. Med ett osannolikt tålamod hade hon väntat på att hans rädsla för närhet skulle ge med sig, så att de en dag skulle träda in tillsammans i ett bjärt belyst Las Vegas-kapell och motta Kungens välsigningar. Ja, Laura Lee hade väntat.
Men åren hade gått. Hon tappade räkningen på hur många skalpeller hon hade räckt sitt vresiga kärleksobjekt. Belysningen i Las Vegas-kapellet kändes lite mattare varje gång hon tänkte på det. I sina mörkaste stunder trodde Laura Lee rentav på de elaka tungor som sade att Kungen av rock’n’roll inte längre fanns i denna värld, och hursomhelst hade bättre saker för sig än att viga unga par i Las Vegas. Laura Lee hade börjat känna sig gammal.
Men så hade något oväntat hänt. För en vecka sedan hade en ny läkare kommit till Broken Heart Hospital. Han hade ryckt in i hennes trygga värld som en otyglad virvelvind; en mörkögd, passionerad, sambadansande och passionerat älskande virvelvind. Han hette José. José Amore.

* * *
Joe hade tömt en hel flaska whiskey, men förgäves. Ingen alkohol i världen skulle kunna lindra den smärta som han kände. Plågsamma minnesbilder och mardrömsvisioner flimrade förbi bakom hans ögonlock.
Visst hade han kunnat vara en vänligare man. Visst hade han kunnat visa sitt intresse för Laura Lee tydligare än han hade gjort under de tolv år de hade jobbat ihop. Men detta – att hon så plötsligt och utan förvarning hade kastat sig i famnen på en annan man! Det var något som övergick hans förstånd. Denna dag hade Joe Buck skådat in i det kvinnliga hjärtats svekfulla irrgångar, och han tyckte inte om det han hade sett.
Och för första gången insåg Joe att han hatade en annan människa. Han hatade den sammetsröstade erotoman som oombedd hade tagit hans kvinna ifrån honom. Han hatade hans europeiska sätt, hans insmickrande sätt att emellanåt le mot den han talade med och inte alltid nöja sig med att svara enstavigt på alla frågor som någonsin hade riktats mot honom under över ett decenniums tid. Han hatade hans självlysande ormskinnsjacka, hans lila sportbil och den lilla flaska med bjudsprit som José använde sig av för att köpa såväl personalen som patienternas vänskap. Framförallt hatade han tanken på att doktor Amore kanske just nu älskade med Laura Lee. I ångestfyllda visioner såg Joe hur dennes flinka fingrar likt en gudabenådad pianist spelade över hela hennes kvinnliga klaviatur för att raskt stämma om den nedstämda kammarmusik som hade varit hennes livs ledmotiv till ett lika hädiskt som njutningslystet ”Halleluja”.
I ett plötsligt vredesutbrott fattade Joe skalpellen och med ett plötsligt skrik begravde han den djupt i skrivbordet. Det hela måste ske ikväll.
”Jag skulle avråda dig från att leka med knivar gringo” väste plötsligt en röst, torr som döda höstlöv. ”Om du inte menar allvar med det du just står i stånd till att genomdriva, vill säga.”
”V-vem är du och vad gör du här?” stammade Joe och försökte få kontroll över den plötsliga rysning som hade tagit hans kropp i besittning. Och hur kom han överhuvudtaget in i mitt låsta kontor utan att jag märkte något?
”Jag har många namn, gringo… men i mitt hemland kallar de mig…”
En lång tystnad följde. Främlingen tycktes invänta nästa blixt, något som tog gott och väl en minut. Men när den väl plötsligt kom och belyste rummet blottades ett kopparärrigt ansikte iklätt en jättelik sombrero. Det var ansiktet hos en man som inte tycktes tveka inför att döda. ”…kallar de mig EL GAUCHO” väste han samtidigt som blixtskenet var som intensivast och åskmullret hade tagit vid. Det hela var verkligen mycket effektfullt.

Betraktarna

2009-11-26T14:42:00.001+01:00

Efter ”Laocoön”, målning av El Greco

Det var aldrig meningen
att vi skulle ingå i bilden

vi hade bara stannat upp ett slag
för att kasta ett nyfiket öga
på den ofullbordade tavlan

för en stunds behagligt samkväm
hovligt skvaller i dämpad samtalston

en märklig bild, verkligen
denne far med sina söner
omfamnade av ormar

naken hjälplöshet
utmärglade kroppar

fadern på rygg
som för att ta spjärn
inför det oundvikliga

för den ene ynglingen
allt redan för sent

den andres armar
slog upp en svart båge i himlen
hur han kämpade med ormen
ville hålla den ifrån sig

ett ljudlöst skrik
som ekade
genom landskapet

den iskallt blåa himlen
suveränt likgiltig

och vilket utsökt vin
och hur utled var vi inte på Toledo
och var det verkligen god smak
var var de antika idealen

och ändå måste det erkännas
vilken elegant symmetri

en seger för
det kallt registrerande ögat

och var det inte som att man svävade
några centimeter ovanför marken
berusad på vin och lidande

först sent in på kvällen märkte vi
också vi ingick i tavlan

att konstnärens ögon
betraktade också oss
våra gester
och våra samtal

vi upptäckte
att vi nu var nakna
sårbara

och detta att betraktas
är att äga tyngd
långsamt upphörde vi att sväva
vi sjönk

ned mot ormarna
ned mot skuggorna.

Mannen med världens bästa boktitlar

2009-11-26T13:39:00.004+01:00

När min inre protestant inte håller så bra koll på mig ägnar jag mig åt okynnesläsning, för tillfället av Czesław Miłosz rätt så fantastiska essäsamling "Jag är här". Jag har läst den förut, men kanske inte riktigt så noggrant som den faktiskt kräver, och något hoppigt. Så hittar jag en essä som jag har missat fram tills nu - en genomgång av den för mig fullständigt okände författaren Stanisław Ignacy Witkiewicz.
Som verkar vara en minst sagt spännande typ. Det är en rätt lång text, och eftersom jag inte har läst något av Witkiewicz tänker jag inte försöka sammanfatta något av texten om honom eller uttala mig om den.
Men jag måste få dela med mig av något. TITLARNA. Utan att ha läst en enda rad av Witkiewicz tror jag redan att jag kan fastslå att det nog aldrig har funnits en författare som har satt så fantastiska namn på sina verk. Jag blir så fånigt, barnsligt glad av sånt här.

Ett litet urval;

- Bungos 622 katastrofer eller En demonisk kvinna
- Nya former inom måleriet och därav uppkomna missförstånd
- Nikotin, alkohol, kokain, meskalin, morfin, eter + Appendix
- En tvåhövdad kalvs metafysik
- Mister Price eller Tropisk galenskap
- Den ominöse bastarden i Vermiston
- Gyubal Wahazar eller Längs det absurdas stupande rand, ett icke-euklidiskt drama i fyra akter

Det var länge sedan jag fick upp kornet på något som verkar så underbart genomflippat, absurt och intelligent. Om verken håller vad titlarna lovar...well, Daniil Charms, släng dig i väggen.
Och o, Stockholms stadsbibliotek har faktiskt några översatta verk av honom. O lycka!

Om Hal Hartleys filmer och att sluta fred min sin inre sjuttonåring

2009-11-24T18:00:00.001+01:00

Jag har haft en liten Hal Hartley-revival på sistone. Av yrkesmässiga skäl skulle man kan kunna säga, om man tänjer på sanningen maximalt. Jag hade ett artikeluppslag som jag tänkte skulle bli bra, och började skissa lite på den.
Fast nu var det inte aktuellt med en sådan artikel för just den tidskriften just nu. Och så är det ju ibland. Så nu försöker jag komma på något annat ställe som skulle tycka att en text om Hal Hartley och unga förvirrade män vore något att ha.
För er som inte känner till honom är alltså Hartley en amerikansk filmregissör. Svårt hypad av svenska filmkritiker och hipsters när amerikansk indiefilm var som allra coolast och nytt - under nittiotalets början och mitt, med andra ord. Sedan dess har han fört en lite mer undanskymd tillvaro både i Sverige och USA, och hans filmer är tyvärr inte alldeles lätta att få tag på.
Under min värsta prettoperiod hade jag ovanan att avfärda honom. "Åh, men hur ska jag säga...han känns lite...ytlig, liksom". En lättviktare. Å andra sidan tyckte jag väl att allt som inte handlade om ledsna centraleuropéer i trenchcoats som stirrar ut i horisonten i evighetslånga tagningar var lättviktigt och under min värdighet under den här tiden av mitt liv. Det är väl en fas man ska igenom, men det är rätt skönt när den är över.
Och...tja, han ÄR väl en lättviktare kanske. Om man med lättviktare menar lättillgänglig. Det är alltid väldigt intelligent men inte nödvändigtvis intellektuellt. Det Hartley gjorde i sina nittiotalsvarianter var en slags elegant lightvariant på Bressons minimalistiska och distanserade estetik, men där de religiösa grubblerierna och den sammanbitna tystnaden fått ge vika för rätt raka kärlekshistorier och amerikansk indiemusik. Och eftersom Bresson aldrig berörde mig så där överdrivet mycket tycker jag det känns som ett helt OK byte.
Flitigt återkommande i Hartleys nittiotalsfilmer är Martin Donovan, oftast som huvudrollsinnehavare. I 'Trust' som lätt sociopatisk TV-reparatör som varvar Wittengstein och Nietzsche-läsning med barslagsmål. I 'Surviving Desire' är han en hunkig litteraturvetare som håller djuplodande kurser om etiska frågeställningar, men aldrig har vågat sig utanför föreläsningsrummet. I 'Simple men' misslyckad bankrånare med krossat hjärta, i 'Amateur' pornograf med minnesförlust. Men trots yttre omständigheter är det i stort sett samma roll han gör om och om igen; en kedjerökande, whiskeydrickande ung arg man med femtio procent intellektuella anspråk och femtio procent rappa oneliners, men livrädd för närhet.
Och det här skulle ju kunna upplevas som...outhärdligt poserande. Vilket förmodligen var vad som fick mitt tjugoettåriga jag att nervöst intyga att det där minsann inte var något man kunde ta på alltför stort allvar.
Men det är ju det som ÄR GREJEN. Att Martin Donovan snarast spelar en osäker poserande tonårspojke som tafatt har försett sig med så många manliga attribut han bara kan bära. Och gud, så bra han gör det. När jag ser om de där Hartley-filmerna är det ganska mycket att återvända till gymnasiet och den där aviga osäkerheten som präglade de åren, de där drömmarna om att se lite coolare ut när man tjuvrökte än man faktiskt gjorde, och önskan att låta lite smartare än man gjorde när man försökte slänga ur sig intellektuella oneliners. Det är kanske inte direkt en fas i mitt liv jag vill återvända till och bosätta mig i, men det är fint att få se det gestaltat på film med så mycket kärleksfull självironi och värme som jag tycker präglar Hartleys filmer.

(För övrigt: när jag spelade i ett jävligt arty band på gymnasiet, var vi väldigt förtjusta i att sampla Hal Hartley-filmer.)

Amerikansk indiefilm blev kanske coolare och smartare på andra ställen, men det blev fan aldrig så här bitterljuvt romantiskt. (Det skulle väl möjligen vara 'Secretary' då, men det handlar nog mest om mig.) Här är några av de finaste scenerna ur 'Trust'. Det är dock spoilers i den senare halvan av klippet, så om man nu känner sig peppad på Hal Hartley kan man ju...sluta kolla efter exakt en minut och femtio sekunder. Typ när musiken abrupt tystnar. Men den första delen tycker jag absolut man bör unna sig att se.

Sedan kom Martin Donovans älskvärda låtsas-bohem att få ge vika för en betydligt mer obehaglig karaktär.
'Henry Fool', i filmen med samma namn, är precis så sjaskig, självisk och farlig som Donovans karaktärer oftast bara låtsas vara. Och filmen är en betydligt svartare historia än de tidigare. Men också den är ett exempel på fantastisk amerikansk indiefilm.

Tyvärr har jag pinsamt dålig koll på filmerna Hartley har gjort på den här sidan av milleniet. Dags att kolla upp kanske? Jag har slutit fred med min inre sjuttonåring.

I know the meaning of life, it doesn't help me a bit

2009-11-23T20:32:00.008+01:00

Det har varit en underbar kväll. Det har gått lika uselt att få något vettigt skrivet idag som nästan alla andra gånger jag har försökt skriva något; några rader på en dikt här och där, utan att det någonsin känns annat än falskt och inbilskt.
Några rader, lite research, lite stolppunkter på några essäer och artiklar, som det är högst oklart om några tidsskrifter är intresserade av.
Jag har lagat mat till mig själv. Jag har inte väntat på någon särskild, eftersom ingen särskild någonsin har sina vägar förbi här. Jag har klickat på saker på internet. Den enda dikten jag skulle kunna skriva just nu som skulle kännas ärlig och angelägen skulle bara göra den här kvällen ännu sämre.
Numera känns det inte alls som att det går något bra med mitt skrivande. Varje gång jag sätter mig ned för att försöka formulera något känner jag att ingen bryr sig nämnvärt om vad jag sysslar med. Att jag är bara en kufisk överbeläst ung man med en vurm för centraleuropeisk poesi som ingen delar. Och att det jag skriver aldrig kommer beröra någon. På sin höjd tycker man att det är lite "intressant" eller "finurligt". Fast förmodligen bara makabert och pretentiöst.
Och hade jag varit lite yngre och lite mer naturligt arrogant och självcentrerad hade jag kanske kunnat inbilla mig att jag var ett missförstått geni. Och det hade ju inte varit så sympatiskt i och för sig, men det hade ju funkat i alla fall.

Nu har jag lagt undan de creddiga new wave-skivorna och lyssnar helt skamlöst på Raymond & Marias mest smäktande låtar. Jag vet att alla tycker Raymond & Maria är ett vansinnigt ohippt band att lyssna på, men jag tycker både 'Nej' och 'Ingen vill veta var du köpt din tröja' är rätt fantastiska svenska poplåtar. Och jag är rätt säker på att det där våldsamma och kollektiva avståndstagandet som hela mediavärlden kände sig tvungna att visa de där låtarna är ett ganska säkert tecken på att de lyckas alldeles mitt i prick på någon öm punkt i medelklass-Sverige.

Ingen sörjer när du dör,
Ingen ska sakna det du gör,
Ingen vill veta var du köpt din tröja
Och fast ni flyttat till ett hus som är öppet, fräscht och ljust
Så kommer inga gäster minnas var den låg
Och fast du lärt dig varje låt,
Och fast du har en härlig båt
Så finns det ingen som vill röra vid din kind

Jag önskar att en enda av de dikter jag har försökt skriva den senaste tiden hade ens ett uns av den där direktheten och...mänskligheten. Hade jag försökt skriva de där raderna hade de inletts med 'O, Klytameistra', innehållit trettio ord som ingen har använt sedan andra världskriget, och den där kinden i den sista raden hade blivit bortsliten av mordiska illrar. Ibland känner jag mig så ofattbart trött på mig själv.

Och målningen är i vanlig ordning gjord av Andedräkt av koppars alldeles egna huskonstnär, Domenico Feti.

Dagens dos polska poesi

2009-11-23T18:51:00.008+01:00

När det kommer till kritan finns det två former av poesi. Den typen av poesi som är "intressant" och som man kan klia sig i sitt eventuella skägg till, och pryda sin bokhylla med. Sedan finns det poesin som känns vacker, förtröstansfull och som något man kan hålla i handen en riktigt usel dag när det känns som att himlen ska ramla ner över ens axlar. Zbigniew Herbert har skrivit oerhört mycket poesi av det senare slaget, och jag tycker ni ta och borde läsa den fånigt vackra dikten 'Resenären Herr Cogitos bön'. Den ingår i diktsamlingen Rapport från en belägrad stad och är tolkad till svenska av Agneta Pleijel, Daniel Bronski och Erik Mesterton.

Och om ni tänker säga något av följande:

- är det inte lite elitistiskt att hålla på att referera till grekiska tempel och renässansmålare på det där sättet? (Ja, alltså det finns ju Google i övre högra hörnet på din browser. Om du känner att du vill veta vem Duccio var är det ju faktiskt rätt lätt att ta reda på. Och även om du känner dig fullkomligt likgiltig för honom har du helt plötsligt fått något slags hum om en viktig bit av det västerländska kulturarvet. Det kan väl inte vara fel, även om du väljer att inte omfamna det? Jag tycker det finns ett mycket mer otäckt människoförakt förborgat i tanken på att man inte ska referera till saker som ligger utanför den allra mest omedelbara och nära föreliggande samtiden. Jag är i alla fall glad för alla referenser som har lett mig vidare och fått mig att lära mer om historien och kulturen som har föregått mig. Det har gjort mig till en andligt rikare och lyckligare människa. Oh well, jag skulle kunna hålla ett långt och ointressant tal om det här i all evighets evighet om jag inte hejdade mig...)

eller

- det känns inte som att det handlade om mig!!! (Nej, det finns faktiskt litterära verk som faktiskt inte enbart syftar till att vara en bekräftande spegel för förvirrade åttiotalister som super och knullar runt i Stockholmsnatten. Vissa av oss är faktiskt ganska tacksamma för det. Även om man själv råkar vara en förvirrad åttiotalist.)

...well. Då kommer jag komma hem till dig när du minst anar det och bita dig i benet. Eller om du råkar befinna dig mycket långt från Stockholm kommer jag skicka en av mina hantlangare. Jo, jag har sådana faktiskt. Den här bloggen har två "followers" och ett hundratal onda hantlangare. Och de har väldigt vassa tänder.
Ja, jag skämtar bara. Man får tycka det är precis hur tråkigt och oangeläget med polsk poesi som man vill. Men man kan ju åtminstone ge det en chans.
Anyway. Here goes.

RESENÄREN HERR COGITOS BÖN

Herre
jag tackar Dig för att Du har skapat världen skön och mycket skiftande

och också för att Du i Din outtömliga godhet låtit mig
vistas på platser som inte var platser för min dagliga plåga

- att jag en natt i Tarquinia låg på torget vid brunnen och det
svängande bronset från tornet förkunnade Din vrede eller förlåtelse

och en liten åsna på ön Kerkyra ur sina lungors ofattbara
bälgar sjöng mig landskapets melankoli

och jag i den fula staden Manchester upptäckte goda och förnuftiga
människor

naturen upprepade sina visa tautologier: skogen var skog havet
hav klippan klippa

stjärnorna kretsade och det var som det borde - Jovis omnia plena

- förlåt att jag bara tänkt på mig själv medans andras liv grymt oåter-
kalleliga kretsade kring mig som det väldiga astrologiska uret
hos Sankt Petrus i Beauvais

att jag varit lat tankspridd alltför försiktig i labyrinter och grottor
och förlåt också att jag inte kämpat som lord Byron för de under-
kuvade folkens lycka och bara betraktat månuppgångar och muséer

- jag tackar Dig för att de verk som skapats åt Din ära beviljat mig
en bråkdel av sin hemlighet och i stor självgodhet har jag tänkt
att Duccio van Eyck Bellini också målade för mig

och också Akropolis som jag aldrig fullt ut förstått har tålmodigt
inför mina ögon avtäckt sin sargade lekamen

- jag ber Dig gottgöra den vithårige gamlingen som utan att vara
ombedd hämtade frukter åt mig ur sin trädgård på den
solförbrända ön som var Laertes sons hemland

och också Miss Helen från den dimmiga lilla ön Mull på Hebriderna
för att hon mottog mig grekiskt och bad att om natten i fönstret
som vetter mot Holy Iona lämna en lampa tänd så att jordens ljus
skulle hälsa varandra

och också alla dem som visat mig vägen och sagt
kato kyrie kato

och beskydda Mamma från Spoleto Spridiona från Paxos den gode
studenten från Berlin som klarade mig ur svårigheter och sen när vi
oväntat möttes i Arizona körde mig till Grand Canyon som är som
hundratusen katedraler vända upp och ner

- låt ske o Herre att jag inte tänker på mina vattenögda grå
okloka förföljare när solen går ner i det joniska havet
i sanning obeskrivet

att jag förstår andra människor andra språk andra lidanden

och över allt annat att jag är ödmjuk det vill säga den
som åtrår källan

jag tackar Dig herre för att Du skapat världen skön och skiftande

och om det är Din förförelse är jag förförd för alltid
och utan förlåtelse

Anledningar till att man exploderar 2.0

2009-11-22T21:01:00.007+01:00

Well. Det där om Nöjesguiden. Jag kan väl hålla med om att det inte är...världens genomsmartaste, mest genomformulerade försök till debattartikel. Och att den skjuter ganska mycket bredvid mål och sluggar rätt vilt åt alla möjliga håll. Det är ganska många svordomar. Och ganska långt ifrån den ideala balansen av förnuft och känsla vi eftersträvar här på bloggen.

När jag pratade om mitt förhållande i väldigt frustrerade ordalag... det är klart att det inte handlade om en jävla tvättkorg. Jag skrev ett inlägg som var personligt på ett ganska dåligt sätt, där jag förklarade mer utförligt exakt varför det här kändes som en så laddad fråga för mig.
Jag tog bort det. Av flera anledningar.

Men jag tycker jag kan säga det här: jag är väldigt glad att jag inte längre är i ett förhållande där jag känner att jag har reducerats till en obetald terapeut/känslomässig askkopp.

Och grejen är att ju hon skulle kunna ha satt sig i en sådan här panel, anyday, anytime, och joinat in med klagomål på hopplöst slarviga killar och duktiga, ambitiösa tjejer som tvingas bli projektledaren i relationen. Och alla skulle ha applåderat henne och dunkat henne i ryggen, utan att någonsin ställa några följdfrågor eller fråga efter en annan version av hur det faktiskt var. Det skapar en viss frustration inom mig.
Och än mer otacksamt när man dessutom känner att allt det man faktiskt gjorde blev systematiskt osynliggjort.

Om det här har något med jämställdhetsdebatt att göra? Nej, det har det väl kanske inte. Men det kanske förklarar lite varför man fullständigt exploderar av ett Nöjesguiden-nummer och häver ur sig svordomar som om det inte fanns någon morgondag. Jag känner mig väl fortfarande rätt kränkt och sårad helt enkelt. Nå. Låt oss aldrig bli privata med varandra igen, I månghövdade läsarskara. Från och med nu ska jag återgå till att blogga putslustigheter och östeuropeisk litteratur.

Håkan Lindgren x 2

2009-11-20T13:56:00.002+01:00

Är Håkan Lindgren en av landets bästa, intelligentaste och mest resonerande kulturskribenter?
Den här artikeln är ett tecken på att så mycket väl kan vara fallet. Man kan med fördel också läsa detta.

Nöjesguidens jämställdhetsnummer gör mig enbart trött; eller, skepsisen jag känner inför begreppet "duktiga flickor" är oerhörd

2009-11-19T12:56:00.005+01:00

I

Hej. Jo, Kraków var underbart. Jag skriver nog lite mer om det sen.
Hemkommen till Stockholm gjorde jag misstaget att för ovanlighetens skull plocka upp Nöjesguiden, och kände mig manad att blogga om det. Det var väl omslaget som provocerade/intresserade mig nog för att göra ett litet undantag från min normala vana att försöka undvika tidningen. Mest för att jag inte känner mig som deras målgrupp, jag har liksom inte det där brinnande intresset för att hitta den där senaste hippa klubben i innerstaden.
Nå, nu plockade jag i alla fall upp den? Det som hade fångat mitt intresse var bilden på en flinande kostymklädd man i kombination med rubriken "Den verkliga svininfluensan". Det handlade naturligtvis om jämställdhet. Och, som man kanske kunde ana av den "skojiga" rubriken om mäns förmenta uselhet.
Och jo, faktiskt, även om jag inte direkt väntar mig någon kramfest från bloggosfären. I sak tycker jag naturligtvis det är jättepositivt att Nöjesguiden har gjort ett jämställdhetsnummer. Och jag känner rätt mycket sympati för Atladottirs inledande text.
Jag tycker jämställdhet är en väldigt viktig fråga. Just därför önskar jag att NG:s texter kring frågan inte A) uteslutande gjordes till en kvinnofråga och B) präglades av en sådan trött självgod konsensus.
"Och nej, det handlar inte om att kvinnor på något sätt är bättre än män [...]" skriver Atladottir. Det låter ju som en sympatisk ingång till en jämställdhetsdiskussion. Well, den tanken håller inte direkt i sig onödigt länge.
Bredvid Sandra Nelsons reportage är ett gäng stora bilder på en hårt stylad, oförskämt välmående kille uppslagna.
"Det här är mannen 2009!" får vi veta, samtidigt som textrutor berättar för oss om hur den moderne mannen är.
Några lösryckta påståenden om "Mannen 2009":

- "Han går in med skorna på, varje dag!"
- "Han har aldrig bytt glödlampa!"
- "Han byter kläder som om det inte fanns en morgondag! (Vem som tvättar har han ingen aning om...)"
- "Han ser inte att toaletten är smutsig!"

Tja, vad ska jag säga? It ain't me babe. Och faktiskt inte särskilt likt någon av de killar jag umgås med heller.
Jag gör inte anspråk på att vara världens ordentligaste eller ett helgon - men jag ställer heller inte upp på en jämställdhetdiskussion som utgår ifrån sådana här barnsliga, förenklande nidbilder. Inte längre. Det är ett beslut jag har tagit kring mitt liv. Ytterst handlar det om självrespekt.
Följande bit är kanske den mest bisarra: bredvid en bild av en självömkande småförkyld kille finner man följande textstycke:

"-Idag är jag sjuk förresten. Ojojoj, vad jag är sjuk. Tur att min tjej kommer hem snart! Jag måste verkligen vila nu. (Vad han inte begriper är att hans tjej har jobbat hela dagen. På vägen hem går hon i huvudet igenom vad som finns i kylen, vad de ska äta till middag, vad hans brorsa ska få i present, måste boka tvättstugan, hämta hans sneakers som varit hos skomakaren. Med bihåle-inflammation...)"

Eh. Förlåt, men exakt vilka är "han" och "hon" i den här texten? Varför är de ihop? Är detta en text som antas äga allmän giltighet på svenska parförhållanden över hela landet? Tydligen. Tydligen är det precis utifrån de premisserna debatten ska tas. Alla män är förvuxna jättebarn som överlåter allt ansvar på sin partner och alla kvinnor självspäkande martyrer som tydligen saknar vettet att trappa ner hur sjuka de än blir.
Sådana generaliseringar är precis lika tröttande, självömkande och självgoda som anonyma blogghatares bizarro-bilder av Sverige som en kommunistfeministisk öststatsdiktatur.
Och för övrigt; hey, jag har också gjort grejen att vårda sjuk, sängliggande flickvän när jag har kommit hem från heltidsjobb och deltidsstudier och inte känt mig som Stockholms läckraste kille. Jo, jag lagade mat. Jag kanske t.o.m. strök henne över pannan, frågade henne hur hon mådde och tog disken efteråt. Utan att känna mig nämnvärt förtryckt. Jag trodde det liksom...ingick i dealen att vara en normalempatisk partner. Tydligen inte. Kunde man kanske få sig ett uppslag i Nöjesguiden retroaktivt?
Jag är väl bekant med de här bilderna och svepande generaliseringarna; jag orkar inte med dem längre, bara. I de kretsar jag har umgåtts de senaste tio åren har liknande påståenden varit legio. Jag har oftare trasslat in mig i någon meningslös kärleksaffär med "Hothead Paisan, homocidal lesbian terrorist" än någon vän älva, liksom.

Det känns också väldigt symptomatiskt att när Nöjesguiden gör ett jämställdhetsnummer så är det med ett enda undantag kvinnor som kommer till tals. Den killen är Peter Eriksson, författaren till "Handbok till pojkvänner".
Det är "en liten hjälp till självhjälp till killar som inte vet varför sambon blir skitförbannad ibland". Dialog verkar vara mindre intressant; tjejer ska uttala sig och killar anteckna och ta lärdom.
Jag säger inte att det anonyma samtalet är ointressant eller oviktigt. Men jag tycker att det är ett jävligt självbekräftande samtal. Sker det någonsin på något ställe i texten att någon invänder mot någon annans påstående, problematiserar eller ifrågasätter? Ni får jättegärna visa det stycket för mig.
Jag tycker också det suger purjo att de här tjejerna verkar ha fastnat i ojämställda förhållanden.
Samtidigt känner jag mig ganska främmande för rätt många av utsagorna i samtalet; ett exempel:
"Ja, och när de [män] väl kokat makaroner så blir man ju helt "Wow, vilka goda makaroner!", som till ett barn."
Jo, den kvinna som imponeras av hennes kille kokar makaroner gör nog klokt i att höja ribban lite. Samtidigt som jag undrar lite var man letar rätt på de här slackersnubbarna. Jag menar, det tog mig tjugofyra år att fatta att Six Feet Under-Brenda inte var ett särskilt sunt kvinnoideal. Skulle man ha suttit en nykraschad Per med brustet hjärta och stukat självförtroende i ett rum med killar med liknande erfarenheter och garanterad anonymitet skulle jag... nog ha sagt en del märkliga och orättvisa saker om "hur tjejer är". Men det skulle inte ha varit särskilt rättvisande. Ärligt talat handlade det nog mest om att jag letade partners på ganska märkliga ställen.
Jag är ledsen, men jag tänker inte bära på mina axlar att din pojkvän vill ha applåder för att han kokar makaroner. För jag har bestämt mig för att kollektiv skuld inte kan leda till något som helst gott. Däremot tror jag på kollektivt ansvar. Det ena är ett tillstånd som leder till självspäkande passivitet, det andra leder till aktivitet och deltagande.

II.

En tanke som har slagit mig: de flesta av mina tjejbekanta (och en försvarlig del av mina killbekanta) tröttnar aldrig på att skämta om killar som beskriver sig själva som "den snälle killen". Ni vet. Passiv-aggressiva Conor Oberst-miffon med snedluggar som tror att det per definition är finare att beundra "Amelie från Montmartre"-älvor på avstånd än att gilla...typ, Carolina Gynning. Och som tycks tro att det faktum att de kanske inte fick hångla runt så jättemycket på högstadiet ger dem carte blanche för att bete sig som ett rövhål i vuxen ålder.
Och visserligen känns det som att jag har hört exakt ALLA variationer på skämtet för ganska länge sedan, men okej. I sak håller jag med. Jag tycker det är ohyggligt A) osunt B) osympatiskt och C) ointressant med begreppet "snälla killar".
Å andra sidan känner jag ungefär samma sak inför kvinnor som envisas med att kalla sig "duktiga flickor". Jag tycker om duktighet, absolut. Men inte som ett självändamål utan som det nödvändiga kittet för att ett samhälle och vuxna relationer ska hålla ihop. Jag var ihop med en "duktig flicka" i typ ett år och det tog nästan livet av mig.
Och jo, jag ansträngde mig ganska hårt för att vara en jämställd och duktig kille; och min erfarenhet är att... om man är ihop med någon som har tagit på sig rollen att vara "den duktiga flickan" så GÅR det inte. För en människa som knarkar duktighet BEHÖVER en slacker att profilera sig mot, så att duktigheten framträder. Och jag är så jävla trött på och ointresserad av sådana människor.
När jag blev ihop med henne jobbade jag på en ganska stressig arbetsplats, samtidigt som jag läste språk på halvfart på universitetet. Periodvis jobbade jag nog snarare 110% än 100%, och ryckte in på ganska många helger.
Senare, när jag ville avsluta en C-uppsats som hade legat efter mig ett tag, valde jag att gå ner till att jobba 60% samtidigt som jag skrev uppsats. I samma veva blev min arbetsplats uppköpt av ett annat företag och det skedde rätt omfattande omorganiseringar. Bland annat flyttades ganska mycket jobb till Tallinn, och jag spenderade en del tid där med att hålla i utbildning och efter bästa förmåga hjälpa till med uppstarten av verksamheten där. På nätterna läste jag litteraturteori på hotellrummet. Sedan, trots att jag hade försökt styra av mig så mycket ansvar som jag kunde, fick jag ändå på något vis på mitt fat att sköta löpande kommunikationer med en nystartad verksamhet
i Tallinn. Det var en väldigt stressig och jobbig tid i mitt liv. Och såklart inte hållbar någon längre tid. Sedan skulle hon flytta, och jag hjälpte till ganska mycket med flytten. Efter en sjudagars-vecka då jag i stort sett hade jobbat/pluggat/flyttat/sovit och ingenting annat kollapsade jag och hamnade på akuten.
Att jag gick över mina gränser så fullständigt är naturligtvis mitt eget ansvar. Men jag hade kanske haft lite lättare att låta bli att göra det om jag inte konstant kände mig så jävla oduglig och otillräcklig. För aldrig någonsin under den här tiden kände jag mig någon gång duktig, ambitiös eller ansvarstagande. Allt det där hade hon monopol på att vara.
Ju mer ansvarsfull jag försökte vara desto mer bisarra blev anledningarna till att jag var en oduglig slashas. En gång hade vi ett långt gräl om att jag sorterar min tvätt i kategorierna fyrtio och sextio grader istället för i färgtvätt och vit tvätt. Eller gräl och gräl. Min del i det bestod mest i att gång på gång upprepa att jag är en vuxen människa som kan sköta min tvätt själv och att hon får leva med att jag sorterar tvätt på mitt sätt. Men det var ju så typiskt för män att vägra ta till sig kvinnoarvet, typ. Hade jag å andra sidan faktiskt låtit henne ordna min tvätt hade hon oundvikligen slängt det i ansiktet på mig vid ett senare tillfälle. Och så vidare.
Jo, det är klart att jag fuckade upp. Det är klart att jag glömde saker. Det är klart att jag sköt på saker. Bland annat eftersom jag var under ganska jävla mycket stress. Och eftersom jag är mänsklig.
Grejen är ju att det GJORDE HON OCKSÅ. Skillnaden var att när hon gjorde det var det bara misstag. Gjorde jag det var det strukturellt.
Och det sög så jävla hårt att känna att vi aldrig var två vuxna människor som försökte reda ut saker, utan att jag alltid stod till svars inför henne och en jävla armé av Copacabana-cheerleaders som gapade "YOU GO GRRRRL!" och "TA INGEN SKIT!" oavsett vad det gällde. Det är en ganska dålig utgångspunkt för att skapa ett jämställt förhållande.
Och nej, om att inte ta någon skit är att vägra sköta såväl heltidsjobb som hushållsarbete ska man naturligtvis inte ta skit. Om "att ta skit" är att acceptera att ens partner är mänsklig och har såväl fysiska som psykiska begränsningar...jo, då tycker jag nog man ska lära sig ta skit.
Och envisas man med att behandla sin partner som en oansvarig femtonåring kommer det nog till slut leda till att man hamnar i ett ojämställt förhållande till slut. Och det är en självmotsägelse att eftersträva såväl total kontroll som delat ansvar på samma gång.

Ich schwebe über Krakau

2009-11-12T10:13:00.011+01:00

Hurra!
Imorgon vid den här tiden befinner jag mig inte ute på södra änden av röda linjen i Stockholm utan i de judiska kvarteren i Krákow! "#win" som twittrarna skulle säga.
Jag har ju aldrig varit i Polen, vilket har börjat kännas som något av en enorm karaktärsbrist ju äldre jag har blivit. Som det kanske har framgått på den här bloggen emellanåt älskar jag verkligen den polska kulturen och det enorma allvar och intensitet som genomsyrar så mycket konst därifrån. I mina mer storhetsvansinniga ögonblick tänker jag att jag nog en vacker dag borde ta mig an det polska språket så att jag faktiskt kunde läsa all den där fantastiska litteraturen på originalspråket - dessutom är frustrerande mycket inte översatt, ens till engelska eller tyska.

Nå, mina försök att peppa mig själv inför Polenresan har bland annat inneburit rätt stora mängder polsk film. Den metoden har varit lite av ett dubbeleggat svärd. Det finns verkligen enorma mängder fantastisk polsk film, men... det där med livsglädje känns inte riktigt som den polska kulturens stora grej.
Ett litet urval av den glädjekavalkad jag har spenderat den senaste tiden med:

Well. Vi hörs om ett tag.
Förhoppningsvis visar Polen upp en mer... frivol sida på hemmaplan än den de exporterar till omvärlden i sina filmer.

Put the book back on the shelf

2009-11-10T18:32:00.002+01:00

Var på biblioteket. Såg att någon hade ställt fram en bok med titeln "Onödiga tal ur världshistorien" och tog entusiastiskt upp den. Insåg snabbt att jag hade läst fel och den hette "Odödliga tal ur världshistorien", och innehöll precis samma tal som har gåtts igenom på en miljard retorik-lektioner världen över. Tycker att den förstnämnda titeln verkade mycket intressantare, suckade tungt och ställde tillbaka boken i hyllan.
Det var en grå och glädjelös November-dag, någonstans inne i centrala Stockholm.

Sehnsucht nach Slowakei

2009-11-10T18:31:00.001+01:00

Bemanningsföretaget skickade ett mail. Tyckte det såg ut som om de frågade om jag ville extrajobba som orderplockare i Brno under några månader? Jag såg framför mig en chill tillvaro som halvtidsjobbande slacker i Slovakiens huvudstad. Sen såg jag att det var i Bro och blev mindre entusiastisk. Satsar nog på att fortsätta försöka skaffa jobb jag är kvalificerad för, medans jag extrajobbar på mitt gamla kontorsjobb, om det är okej med er.

Film: Ficktjuven, Robert Bresson

2009-11-07T14:32:00.003+01:00

Minimalism, absurt minimalistisk minimalism, maximalt minimalistiskt minimalism, Robert Bressons ”Ficktjuven”. Ungefär så ser skalan ut. Här har den franske svårmodsmånglaren, precis som i merparten av sina filmer, aktivt ansträngt sig för att slipa bort varje detalj som skulle kunna få tittaren att luta sig bakåt och svepas in i fiktionsväven för en enda sekund. Istället är det extrema närbilder på till synes triviala saker, som en hand som vrider om ett dörrhandtag, underliga sätt att beskära bilderna på, oceaner av tystnad och nedtonat – på gränsen till icke-existerande – skådespeleri, som gäller. Med andra ord befinner vi oss helt enkelt ganska långt bort från den nordamerikanska stråk-och-gråt-buffén som utgör större delen av vår filmmarknad.

”Ficktjuven” är Bressons tolkning av Dostojevskijs ”Brott och straff” – på många sätt ett logiskt val, då de båda delade ett brinnande intresse för religiösa frågeställningar om skuld och botgöring och en mycket mörk syn på människans villkor. Men någon bokstavstrogen filmatisering är det knappast fråga om. Istället för att låta huvudpersonen Michel nöta gatorna i artonhundratalets S:t Petersburg strosar han omkring i femtiotalets Paris. Livsledan och det Nietzscheanska övermänniskoidealet delar de, men där föregångaren Raskolnikov yxar upp en gniden pantlånerska (samt dennes syster) håller sej Michel till att stjäla folks plånböcker på tunnelbanan.

Det är en ganska säregen upplevelse Bresson bjuder in till och i sina bästa stunder blir det karga filmlandskapet en fantastisk fond att berätta historier mot, där både De Stora Känslorna och De Stora Frågorna bara viskas fram som en antydan. Då är det helt enkelt filmmagi. Men tyvärr nöjer sig Bresson inte med att låta minimalismen fungera just som en fond utan låter den sig äta in i själva berättelsen. Då fungerar det mindre bra.
Att man tonar ned Dostojevskijs tankfyllda tegelsten när man ska göra en filmatisering är nog både klokt och nödvändigt. Men det kan gå för långt i reduktion också. När vår antihjälte håller ett iskallt brandtal om hur övermänniskor som han står över småborgarnas slavmoral och sen går ut för att stjäla småpengar, då känns det liksom en smula futtigt. Ett yxmord är faktiskt mer läskigt och tankeväckande i de här sammanhangen.
Inte den egensinnigaste estetiken i världen kan hindra att filmens premisser saknar intensitet och känns en smula konstruerad. Då når Bresson betydligt större resultat med sin sista film ”Blodspengar”, där det avskalade formspråket istället får stå i motsättning till de både tragiska och blodiga händelser som rullas upp. Då skapas både spänning och närvaro, här blir det emellanåt väl teoretiskt.

Jättegammal text som jag ändå tyckte var lite småskojig. Om inte annat så för att jag åtminstone vågade ifrågasätta Bresson under min allra värsta cineast-period. Konstigt att jag inte nämnde den homoerotiska tematiken, som väl var det mest spännande med filmen.

Film: Legenden om djävulshuset

2009-11-06T17:11:00.003+01:00

Ibland är det inte modernistisk formalistfetischism man vill ha. Halvlyckade experiment för experimentens egen skull står en upp i halsen, och man vill bara se ett helgjutet hantverk. Det finns förvånansvärt få sådana filmer där ute, men ”Legenden om Djävulshuset” är en sådan film. Den gör ingenting för att förnya eller utveckla skräckfilmens genrekonventioner. Istället lägger den ned all sin tid och energi på att leverera precis det vi förväntar oss och vill ha av en brittisk sjuttiotalsfilm om hemsökta spökhus – och gör det på ett oklanderligt sätt.

Handlingen är lika enkel som lätt att känna igen från föregångare på samma tema. ”Djävulshuset” har ett grundmurat dåligt rykte efter att man där ägnade sig åt mord, orgier och svarta mässor och dylika otrevligheter kring tjugotalets slut. Huset sägs vara hemsökt efter det och när en samling medier försökte komma i kontakt med husets andar under ett experiment under femtiotalet dog alla inblandade utom en. Sedan dess besöker ingen längre ”Djävulshuset”. Fram tills nu (så klart). En excentrisk miljonär har bestämt sig för att investera i forskning kring liv efter döden – och vill naturligtvis att hans handplockade grupp ska bedriva fältforskning i det nämnda huset. Gruppen består av ett antal lättigenkännliga stereotyper där Den Vetenskapliga Skeptikern och Det Sexiga Kvinnliga Mediet är givna. Även det traumatiserade mediet som överlevde femtiotalets katastrofala experiment är naturligtvis med på expeditionen.

Den tunna ramhandlingen är naturligtvis i stort sett bara en variation på tidigare filmer i genren och den är aldrig av lika stor vikt för upplevelsen som sättet på vilken filmen levererar skrämseleffekt på skrämseleffekt, allting ackompanjerat av ett nästan oförskämt snyggt foto. Inte heller i valet av skrämseleffekter, vare sig det är mordiska svarta katter eller en seans som går fruktansvärt fel, är filmen någonsin särskilt originell – men det är ju heller inte poängen. På samma sätt som det kan vara underbart att höra en musiker improvisera över ett gammalt stycke är det otroligt skönt att se regissören John Hough använda skräckgenrens samtliga gamla knep och konventioner på ett sånt lyckat sätt. Att sen några av genrens tråkigare drag, som idiotiska repliker och ett riktigt idiotiskt slut, finns med även här är självklart tråkigt.

Jag tror heller inte att detta är en film som håller särskilt bra för att se om. Till skillnad från ett verkligt mästerverk i genren som The Haunting (1963 års version) vilar den här filmen ganska tungt på sina chockeffekter - utan den tillgången tror jag att sprickorna i manus och de papperstunna karaktärerna blir en lite väl tung belastning. Men det spelar kanske inte heller så stor roll, och alla filmer behöver sannerligen inte vara potentiella C-uppsatsämnen. Detta är en film som levererar precis det den lovade att den skulle leverera – något som är betydligt mer sällsynt än vad man önskar att det var.

Jättegammal text. Kan väl lika gärna lägga upp den här också.

25

2009-11-05T18:57:00.005+01:00

Jag har ju skämtat oproportionerligt mycket om min tjugofemårsångest, typ från att jag fyllde tjugotvå och framåt.
"Höhö, jag ska minsann skaffa ring i örat och/eller MC-körkort när jag blir tjugofem för att hantera min ålder." o.s.v. o.s.v.
Som alla frenetiskt återkommande skämt naturligtvis någonstans lite sant. Jag har nog tyckt det varit lite jobbigt med alla andra generationskamrater som susat förbi i karriärer och helt plötsligt sitter och skriver på prestigefyllda kultursidor.
Som alla frenetiskt återkommande skämt till sist ganska tröttsamt för omgivningen. Tack för att ni orkade med alla angsty skämt i tre års tid, tills jag hade tömt en ganska fånig åldersnoja på allt sitt innehåll. Nu är det över. Jag skämtar inte längre om tjugofemårsnoja. Jag tänkte gå vidare till att börja skämta om saker som helt plötsligt är okej att göra efter att man har blivit tjugofem.
Till exempel är det fullständigt kosher att köpa hem oliver med blåmögelostfyllning istället för chips efter att man har fyllt tjugofem. Absolut inte innan.
Det är också helt plötsligt okej att prata oproportionerligt mycket om mat. Mat man har ätit, mat man ska äta, mat man aldrig har ätit, mat man absolut inte kan tänka sig att äta och mat man önskade fanns.
Och ja. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN är det okej att skaffa den där tio-dvdskivors-boxen om Andra världskriget.

Åh, det kommande kvartsseklet kommer bli så jävla bra. Jag ser framför mig ett vidsträckt landskap av samlande på konjakskupor, uppskattande nickande till eritreansk jazzfusion och förstrött botaniserande i Ernst Jünger-volymer. Ett kvartssekel i det fullständigt odrägligas tecken ska det bli!

Okej, de här två inläggen blev väldigt fåniga. Jag har en exceptionell huvudvärk och var tvungen att okynesskriva eftersom jag har kört fast på alla andra plan. Snart ska jag gå på litterär salong. Det kan nog bli kul.

Update: Jag vet inte riktigt varför jag la in den där oerhört emo-aktiga serierutan i inlägget. För att den är fin antar jag. Det är från "Hellblazer", en brittisk skräckserie ni säkert är för sofistikerade för att intressera er för.

Hustlers keep on hustlin', starers keep on starin'

2009-11-05T18:40:00.003+01:00

Men det var värst vad folk har stirrat ut mig idag. Antingen har jag blivit oproportionerligt mycket snyggare under natten eller så glömde jag ta mig av mina Buttericks-trollöron innan jag gick utanför dörren. För omväxlings skull väljer jag att anta det första. *Ger läsarna en tuff men samtidigt sårbar rådjursblick och slänger lite med luggen*

Aleksander Wat - Japanese Archery

2009-11-05T17:14:00.002+01:00

Dagens dikt är skriven av Aleksander Wat, en av de större nittonhundratalspoeterna på det polska språket. Modernista har för några år sedan gett ut en fantastisk liten volym med hans dikter på svenska; jag tror dock inte denna ingår här. För den västerländska läsekretsen är han nog annars mest känd för sin självbiografi "My Century", där han bland annat berättar väldigt ingående om de stalinistiska fånglägren efter andra världskriget.
Dikten är översatt till engelska av Richard Laurie. Det kändes bara fånigt att översätta en översättning, så jag publicerar den engelska versionen här. Jag tycker den är fantastisk.

JAPANESE ARCHERY

1.
The hand tells the bowstring:
Obey me.

The bowstring answers the hand:
Draw valiantly.

The bowstring tells the arrow:
O arrow, fly.

The arrow answers the bowstring:
Speed my flight.

The arrow tells the target:
Be my light.

The target answers the arrow:
Love me.

2.
The target tells arrow, bowstring, hand and eye:
Ta twam asi.

Which means in a sacred tongue:
I am thou.

3.
(Footnote of a Christian:
O Mother of God,

watch over the target, the bow, the arrow
and the archer).

Kvällsläsning: G.K. Chesterton om grekisk grammatik

2009-11-03T22:53:00.005+01:00

Chesterton hör till den kategori av författare som kan vara extremt skärp, okonventionell och oväntad och när han skriver om ett ämne han faktiskt engagerar sig i (saker som har med medeltiden att göra, kristendom, kolonialism och sociala orättvisor), men som alldeles för ofta hänfaller åt billiga paradoxer, avsiktliga missförstånd och pinsamma förenklingar när han skriver om saker han helt enkelt inte orkar sätta sig in i (alldeles för mycket, alldeles för ofta). Jag har för tillfället lånat hem en volym med Chestertons kortprosa -alltifrån essäer om poesi till små kåserier för dagspressen- som är alldeles utmärkt läsning de där tillfällena när man är på tok för hjärndöd för att läsa något särskilt krävande, men ändå vill ha någon form av input. Som när man haft skola fram tills klockan nio på kvällen till exempel.
Och ja, det är våldsamma kvalitetsväxlingar, från de verkliga tänkvärdheterna till stilistiskt briljant trams. Chestertons "A Case of Comrades" hör definitivt till den senare kategorin. Men följande rader tyckte jag ändå var lite fina:
"In the Greek grammar, which I learnt with difficulty and forgot with ease, there was one thing, I remember, which would by itself prove that the Greeks were a great people. I mean the fact that there is a Greek dual as well as a plural. Two is quite different from any other number, just as one is quite different from any other number: that truth is the basis of marriage. When I knew there was a Greek dual I could easily realise that the Greeks gave philosophy to the world."
Fast det kanske var eftersom vi har spenderat tre timmar med den grekiska grammatikens finesser som jag blev så förtjust i de här raderna. Resten av texten behöver ni inte direkt läsa, det är mest putslustig konservativ prosa om den manlig kamratskapens dydger som väl inte är riktigt så roande som den tror att den är.

För övrigt tycker jag det är lite fascinerande att människor som aldrig någonsin har oroat sig nämnvärt för mina läsvanor när jag läste Ezra Pound, Nikanor Teratologen eller Céline höjer ett ogillande och/eller oroat ögonbryn när man säger att man tycker det kan vara givande att läsa Chesterton.

Viktig information till dig som läser den här bloggen

2009-11-02T17:58:00.002+01:00

Från och med imorgon kommer 'Andedräkt av koppar' att byta namn till ett tecken som ingen riktigt vet hur det ska uttalas. Det är ett politiskt statement, även om jag är lite osäker exakt på vad.
I fortsättningen kräver jag att eventuella läsare hänvisar till denna blogg som 'Bloggen som tidigare gick under namnet 'Andedräkt av koppar'.

En läsefrukt om dagen...., del 1

2009-11-02T13:45:00.003+01:00

Dagens läsefrukt:

"Enligt denna berättelse möttes en gång för många århundraden sedan två av Indiens visaste män i ett slags andlig kraftmätning. Den ene av de vise var en stor asket som hade uppnått osårbarhet efter att under ett helt liv ha underkastat sig den strängaste späkning. Han var tillbörligen känd som "Den diamanthårde asketen". Den andre var en poet som aldrig hade späkt sig ett enda dugg men ändå betraktades som Indiens heligaste man. Han vördades som "Erfarenhetens sfär".
I vredesmod över att poeten åtnjöt större respekt än han själv satte asketen ett svärd i händerna på den motvillige poeten och uppmanade denne att skada honom om han kunde. Poeten höjde lydigt svärdet och gav asketen ett våldsamt hugg. Svärdet bröts av och krökte inte ett hår på asketens huvud. Sedan svingade Den diamanthårde sitt eget svärd mot poeten och använde all sin övermänskliga styrka i hopp om att klyva Erfarenhetens sfär mitt itu. Svärdet gick rakt igenom poetens kropp utan att göra någon skada, och den förödmjukade asketen erkände poeten som sin mästare. Späkelserna hade bara gett asketen styrka. Erfarenhetens sfär hade överskridit styrkan."
- Gita Metha, "Klättra och kana - en personlig skildring av det moderna Indien"

Nej, jag blir inte riktigt, riktigt klok på den här lilla sagan, men tycker ändå den är fruktansvärt fascinerande.

Skuggsång

2009-10-29T15:12:00.003+01:00

Det är sant som det sägs
att fåglar precis som poeter
emellanåt sjunger
av det mycket enkla skälet
att förföra det motsatta könet,
men där jag gick i Hagaparken,
en solig och olycklig eftermiddag,
lyssnandes till fågelsången,
sedan ett halvårs tid själv oförmögen att sjunga,
förstod jag intuitivt;
det finns en sannare orsak
bakom den aldrig tystnande sången,
precis som poeterna är fåglarna
djupt kända agnostiker
när det kommer till dem själva,
den egna melodin
det enda bevis de godtar
på den egna existensen,
och i särskilt långt gångna fall
antar sången karaktären av en besvärjelse,
blir en manisk och ångestladdad ritual
som vill bekräfta och befästa
den egna identiteten
som skulle
ett ögonblicks tystnad
skingra den för alltid,
ja,
fåglarna delar med poeterna
en grundläggande otrygghet
eller, tänkte jag,
kanske rör det sig
helt enkelt om oförmåga
att rota sig i tillvaron,
livsskräck omvandlad till estetik,
för finns det inte något
av en allvarlig etisk brist
en viss narcissistisk självförhävelse
i lövsångarens melodi, nog
måste det finnas
andra åtaganden, andra fåglar
som försummas till förmån
för denna aldrig sinande sång,
jag skakade sorgset på huvudet
åt nötväckans prålande,
himlade med ögonen
åt gökens självupptagenhet,
så vände jag om och gick hem,
fyllde dagarna med mänskliga ansikten,
den syrliga smaken av krusbär och lukten av gräs
det var en bra sommar,
en enkel rak och varm sommar,
en sommar helt utan undertext.

Vad du inte var

2009-10-27T23:01:00.001+01:00

Du bar det inte inom dig
mina fingrar sökte över din hud
de fann det inte
inget antikt vansinne
som hotade under ytan
ingen oförklarlig blodtörst
inga förbannelser intill sjunde led
din kropp var fullständigt lugn
som om den alls inte hotades
av några plötsliga förvandlingar
du visste med dig helt bestämt
att du inte skulle vakna upp som
en cikada, en svan ett lagerträd
det tycktes som om
din mänskliga form var konstant,
och jag sökte i dina ögon
men jag fann inte
en hierarkisk himmel
eller en avgrund av evig eld
inga syndare inga ångestskrik,
och även om jag lyssnade
så varsamt som jag aldrig förut lyssnat
kunde jag inte höra det
rymdens oerhörda ödslighet
kosmos svarta skrik hade tystnat,
jag betraktade dig
avvaktande och övervägande
du var något annat
något jag alls inte förstod,
men jag ville forska efter,
jag ville förstå, mina läppar
sökte över din hals, mina
fingrar över din hud, och
jag ville, jag ville så gärna
fly ut ur dessa kosmologier,
erbjuda dig något mer än mörker.

Om olägenheten i att vara en koala

2009-10-27T16:42:00.005+01:00

Therese har, till mångas förtjusning, bloggat om Mufflon-får. I kommentarsfältet har Ivar börjat droppa trivia om sengångare.
Jag känner mig manad att komma med lite oroande upplysningar om våra vänner koalorna, som åtnjuter ett gulle-gull-rykte de då rakt inte har gjort sig förtjänta av.
Eller, gulliga är de ju, men... det finns två saker jag tycker ni faktiskt bör veta.

A) Nästan alla koalor har klamydia. Det är faktiskt ett av de största hoten mot koalornas fortbestånd.
B) Koalor har för vana att äta sin egen avföring.

Kan ju vara värt att tänka på nästa gång en koala kommer in på tunnelbanan och vill krypa upp i knät och kela med er.

Ju mörkare jag skriver desto roligare ter sig livet, konstigt nog

2009-10-23T16:29:00.003+02:00

Wheow.
Jag känner mig omtumlad och upprymd.
Delvis är det väl det att det har gått förhållandevis bra med det litterära skapandet idag (alltså inte hafsigt skrivna blogginlägg av undertecknad, utan riktig text). Som alla skrivande människor sannolikt vet brukar en längre period av sammanhängande skrivande utlösa en rätt underbar endorfin-kick, varefter allting ter sig lätt och lättsamt. Icke-skrivande människor: try it out. It's awesome.
Tyvärr leder det också till att dagar då du inte lyckas skriva bra och sammanhängande, så blir du lika lättretlig som en kedjerökare på avvänjning. Vilket förstås är mindre awesome.

Men sedan finns det en annan sorts upprymdhet efter dagens skrivande, som jag har känt lite till och från på sistone. Jag känner mig så spexig mest hela tiden. Åh, och jag som trodde finstämd melankoli hade blivit till min ledsignatur här i livet.
Det konstiga är att det sammanfaller med att jag har kommit på att de texter jag har hållt på med på sistone är...eh, väldigt svarta. Märker jag när andra människor läser dem, och jag pratar om dem.
Jag blir förvånad när jag läser dem själv efteråt, och lite, lite skrämd. Eftersom det inte känns som att det är jag som har skrivit dem.
Och jag fortsätter producera text som egentligen är rätt läskig; och känner mig paradoxalt nog mer och mer upprymd och avslappnad privat.
Så tänker jag att jag har hört någon historia om att depprockarna i The Cure ska vara sådana sjukt spexiga killar, särskilt när de håller på med sina riktigt sorgsna skivor. Som bekant är deras sorgsna skivor VÄLDIGT sorgsna. Så...det kanske är så det funkar? Har jag rätt i det här så lär ju Pinter och Jelinek vara sjukt roliga partyprissar privat.

Okej. Lite halvdant formulerat inlägg, men...det är ju en blogg. Vill ni ha genomtänkt och genomarbetad text får ni väl gå till biblioteket. Nu ska jag hem och svida om, sen in till stan och eventuellt konsumera alkoholhaltig dryck.
Tjo.

Saker som får mig att sväva, del ett

2009-10-21T16:47:00.002+02:00

Det finns säkert otroligt mycket man skulle kunna säga om Monteverdis tonsättning av Petrarcas dikt 'Zeffiro torna'. Jag är rätt säker på att det finns mycket att säga om ensemblen som framför den här också; om jag har förstått saken rätt är det en rätt okonventionell tolkning av det här stycket.
Men eftersom jag egentligen inte kan särskilt mycket om musik nöjer jag mig med att konstatera att det här är så sinnessjukt vackert så att jag inte kan sluta lyssna. Jag tycker ni borde göra samma sak.

Litteratur: Per Hagman - Att komma hem ska vara som en schlager

2009-10-21T16:13:00.004+02:00

I have of late, but wherefore I know not, lost all my mirth,
forgone allcustom of exercises; and indeed it goes so heavily
with my disposition that this goodly frame,
the earth, seems to me a sterile promontory,
this most excellent canopy, the air, look you, this brave
o’erhanging firmament, this majestical roof fretted
with golden fire, why, it appears no other thing to
me than a foul and pestilent congregation of vapours.

Jo, egentligen är det så klart Hamlets inte helt okända monolog jag citerar ovan. Men för mig tillhör den här texten egentligen inte Hamlet, utan en betydligt mindre nobel karaktär; den lika charmerande som destruktive ”skådespelaren” Withnail från kultfilmen Withnail & I. Om ni nu inte har sett filmen så är det en drygt två timmar lång lektion i hur man på bästa sätt förslösar sitt liv genom alkohol, droger och planlöst bohemeri. En film om människor som har förvandlat hedonismen till vardagstillstånd, och punkten där det blir nödvändigt för dem att vakna upp och ta itu med sina liv. Till slut står Withnail ensam och luggsliten kvar i duggande regn, oförmögen att växa upp, och håller en hjärtskärande usel recitation av Hamlets monolog för ett par ointresserade vargar. Det är en scen som utstrålar en nästan outhärdlig melankoli och vilsenhet. Jag har återkommit till just den delen av filmen ganska många gånger under det senaste året.
Det känns som att Per Hagmans biografiska roman Att komma hem ska vara som en schlager tar avstamp i precis samma tillstånd. Och jag tror det är av samma skäl som jag blir så oväntat och totalt medryckt av den här boken.
Oväntat, därför att jag alltid har känt en viss motvilja mot Per Hagman, som jag inte riktigt kan redogöra för på ett rationellt vis. Fine, en och annan märklig debattartikel där Hagman rasar mot… eh, KRAV-märkt mjölk har väl kanske inte direkt förbättrat min inställning. Å andra sidan. Kan man läsa Céline och Pound med behållning kan man ju rimligtvis läsa Hagman, alldeles oavsett hur intensivt hans hat mot ekologiska matvaror och rökförbud är. Så jag tror inte bara det handlar om det.
Och så många böcker ur hans produktion hade jag inte läst innan. Visst, debutromanen Cigarett tycker jag faktiskt är provocerande usel i sin monotona uppräkning av droger som berättarjaget drogar, klubbar som berättarjaget klubbar och kvinnor som berättarjaget lägrar. Men åtminstone delar av Skugglegender tycker jag innehåller genuint briljant prosa som vågar vara ogenerat vacker på ett sätt som är ganska sällsynt bland svenska nutida författare.

Kanske handlar det mest om inramningen – att människor som läser Per Hagman alltid har känts lite skrämmande. Jag har ju aldrig varit någon skugglegend. Jag har aldrig känt mig vare sig tuff som new wave eller sexig som disco. Ungefär i samma ålder som Per Hagman drömde om att äta hummer på en restaurang i Nice så satt jag förmodligen i en soffa på någon Kumla-fest och försökte övertala någon stackare om att Flowers of Romancevisst var en riktigt lyssningsvärd skiva.
Jag antar att jag kände mig betydligt bekvämare med centraleuropeiska akademiker och föreläsningssalar helt enkelt. Nå, men nu är det 2009 och jag känner mig ganska klar med föreläsningssalar och anemiskt kaffedrickande i underjordiska universitetskorridorer. Inget ont om det, men jag längtar intensivt efter något annat. Det är 2009 och det finns inget jag hellre vill läsa om än fullständigt bekymmerslösa och oplanerade tågodysséer genom Sydfrankrike, uppfödandet av falkar i Kairo-lägenheter, ändlösa klubbnätter såväl som på kontinenten som i svenska småstäder och långa utläggningar om hur olivolja har förstört det stockholmska köket.
Det är 2009 och snälla, snälla, hellre än grubblerier över metafysiska frågor, ge mig en författare som behandlar varje liten estetiskt tilltalande detalj i vardagen som en våldsam epifani. Ge mig en prosaförfattare som förvandlas till en poet varje gång han träder in i en fransk tobakshandel. Ge mig det tack.
Å ena sidan känns Att komma hem ska vara som en schlager som en lovsång till nästan allt som gör livet värt att leva, ungefär samma berusade förälskelse i tillvaron som genomsyrar de där första två avsnitten av Brideshead Revisited. Å andra sidan är det också en oerhört melankolisk berättelse om… tja, just Withnail-typen. För hur lustfyllt alla resor över världen än skildras är det också en roman om en livskris, om ögonblicket då det inte längre går att sväva oberört över vardagens göromål. Och även om detta är romanens drivande kärna, är det ändå det lustfyllda jag bär med mig från läsningen och minns med glädje.
Jo, jag vet. Det finns rätt mycket jag intellektuellt skulle kunna ta strid med i den här boken. Samhällskritiken av Sverige är väl inte direkt av den typen jag skulle kalla övertygande eller särskilt sammanhängande. Men jag vill faktiskt inte riktigt närma mig boken på det sättet; jag läste den med en lust som man inte så ofta känner inför böcker, och jag kände mig lätt berusad och omtumlad i en hel dag efteråt.
Och visst kan man bli för lätt. Men man kan bli för tung också. Då fyller all skönhetsdyrkan i Att komma hem ska vara som en schlager en oerhört viktig funktion; den får oss att sväva igen. Åtminstone någon centimeter över marken. Det är jag väldigt tacksam för.

En seger för det barnsligas musa

2009-10-20T23:31:00.006+02:00

Well.
Du kommer hem från en hel dag av textsamtal, avrundat med en tre timmar lång kvällsföreläsning om försokratikerna ute på universitetet. När du har ätit försöker du skriva det där välformulerade och intressant-intelligenta blogginlägget. Det går inget vidare, så du skjuter upp det till morgondagen. Eller när det nu blir. Du tänker att du ju i alla fall kan ta och läsa lite innan du går och lägger dig, och tar itu med den tunga idéromanen om vilsna människor i europeiska innerstäder, nedtyngda av såväl historia som av ångest. Inte heller det funkar. Det välavvägda och genomformulerade språket känns som en mur som effektivt stänger dig ute. Du inser att du har läst en och samma mening åtta gånger om utan att lyckas komma vidare.
Så erinrar du dig ett citat ur W.H. Audens "Färgarens hand":
"En diktare som vill utveckla sig väl bör välja sitt umgänge med omsorg, men för hans utveckling såväl som för hans trevnad bör sällskapet inte stå alltför högt över honom. Det är visst inte säkert att den poesi, som var mest fruktbar för Shakespeares utveckling var de mest framstående av de diktverk han kände till. Även för en läsare kan det, när man tänker på vilken uppmärksamhet en stor dikt fordrar, ligga någonting nästan frivolt i tanken att läsa en sådan varje dag. Mästerverken bör sparas till Själens Stora Helgdagar."

Well, det här är inte en sådan dag.

...and thus:

Och appropå ingenting: det var en hemskt trevlig helg. Jag har träffat släkt, druckit vin och ätit god mat. Tvärtemot mitt Twitterskryt för några dagar sedan har jag dock inte ätit björnfilé. Min kulinariskt lagda pappa hade införskaffat det som någon slags kuriös mellanrätt till de riktiga måltiderna, men det luktade lite väl fränt och… eh, som icke dugligt kött för att någon skulle våga sig på det. På sätt och vis synd. Jag hade ju faktiskt varit ett steg närmre att få spela i Manowar om jag kunde stoltsera med att ha ätit björn.
Well, nu ska jag lägga mig under täcket och blandmissbruka Batman & Robin och Chesterton-krönikor tills sömnen kommer. Kvällsläsning i lättsamhetens tecken helt enkelt. God natt.

Min granne förläggaren

2009-10-19T20:50:00.003+02:00

Min granne mittemot har av adresslappen att döma startat ett bokförlag.
Det känns jättekonstigt. Jag tänkte att det kanske var det jag skulle göra någon gång i en halvnära framtid, för att kunna ge mig själv något slags jobb.
Det är ju inte som att hans tilltag aktivt HINDRAR mig från att starta förlag, men rent spontant känns det ju....fel med två smala litteraturförlag dörr-i-dörr. ONATURLIGT om ni så vill.

Å andra sidan har jag väl ganska lätt att se hinder i saker. I Torsdags när jag var och simmade gick gummibandet kring min ankel, och min nyckel sjönk till botten. Nu betraktar jag mig själv som förhindrad att träna...ja, sisådär ett kvartal framöver. Ryggont och muskelbefriad kropp, here I come! Eller ja, jag är väl redan där, men ni fattar.

(Hmm, jag googlade hans förlag nu. Det verkar extremt konstnärligt. Även om jag mest lekte med tanken på att översätta superkonstiga visionära sekelskiftesromaner skulle jag nog ligga i lä om jag ens tog upp kampen.)

Jag larvar mig med boktitlar

2009-10-19T18:38:00.005+02:00

Från Butter tar ordet stjäl jag helt skamlöst detta meme, där man ska svara på olika frågor med hjälp av boktitlar i ens hylla. Något jag tyckte var förvånansvärt roligt.
Jag fuskade lite och använde mig av engelska och tyska boktitlar också, men tog mig friheten att översätta dem till svenska. Det blev lite snyggare så tyckte jag, om än inte lika kosmopolitiskt.

Är du man eller kvinna? Dekadensens kön

Beskriv dig själv: En barbar i trädgården

Hur mår du? Någon sorts frid

Beskriv stället du bor på: De dömdas ö

Vart skulle du vilja resa? Lycksalighetens ö

Beskriv din bästa vän: Vår tids hjälte

Vilken är din favoritfärg? Tigrarnas guld

Hurdant väder är det just nu? Bildstorm

Vilken är din favoritårstid? Nyår

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Att smiska hembiträdet

Vad betyder livet för dig? Tysk grammatik

Hurdant är ditt parförhållande? Hundra år av ensamhet

Vad är du rädd för? Grekerna - språket, kulturen, myterna

Dagens aforism Den mäktiga skulptören, Tiden

Vilket råd skulle du vilja ge? En god man är svår att finna

Hur skulle du vilja dö? Mord i katedralen

Ditt motto: Sjungen hoppfullt sånger om Jerusalem

Och jo, jag har naturligtvis oftare prioriterat titlar jag av olika anledningar tyckte var roande än sanningsenlighet. Jag tyckte det var ganska skoj iaf. och jag kunde uppdatera min blogg utan nämnvärd ansträngning. WIN!

Allra helst vill jag vara en resenär

2009-10-16T19:22:00.002+02:00

Åh, detta att vara på resande fot. Lyssna på Markus Krunegårds nya skivor medans man packar sin väska, få välja ut god tåglektyr och dricka kaffe på Kulturhuset i väntan på sitt tåg. Inte för att det är särskilt långt jag ska färdas eller särskilt länge jag ska vara borta – bara hem över helgen och fira min mormor som blir nittio.
Ändå blir jag alltid på lika gott humör när jag får känna att jag är på väg, får låsa dörren om min alldeles för eftersatta lägenhet och veta att jag inte ska se den på några dagar. Andra ansikten, andra rutiner, annan luft. Är det kanske ett varningstecken, glädjen jag känner över varje liten utbrytning från vardagen? Jag vet inte. Kanske.
Överhuvudtaget känns det som att min tillvaro präglas rätt mycket av en vag, obestämbar längtan bort, i mitt läsande, i mina tankar. Jag läser Dacapo av Carl-Henning Wijkmark och blir berusad av tanken på München, jag läser Att komma hem ska vara som en schlager av Per Hagman och tycker att det verkar vara en fantastisk idé att lägga sina sista sparpengar på en tågodyssé genom Frankrike med tillhörande trerätters middagar på varje stopp, jag läser Christian Krachts resereportage och får plötsligt för mig att det jag alltid har velat göra här i livet är att dansa i bar överkropp till oljefat på en karibisk strand tillsammans med några ”sköna” amerikanska backpackers. Det sistnämnda är naturligtvis så nära en brutal livslögn man kan komma i mitt fall, men likväl. Känslan finns där, och varje poplåt, varje film och varje bok ger den näring.
Och ja, kanske är det lite eskapism. Men det kanske är precis det man borde ta chansen att uppmuntra hos sig själv när man faktiskt har tid och möjlighet då? Det känns som jag hann med att göra motsatsen till eskapism under några år där. Så ja; jag kan nog tänka mig lite mindre business parks och lite mer bardiskar, lite mer semestrar på kontinenten än relationskriser i svenska småstäder, se till att vara lite mer Alfie och lite mindre ALF helt enkelt.
Och ni bara: ja, men det är väl bara att göra då? Och det har ni så klart helt och hållet rätt i. Så, nu ska jag njuta av min helg i hemmastaden och se framemot att få åka till Krakow om drygt en månad. Och skaffa mig en uppsättning skjortor i vågade färger, snarare än den svart-vit-gråa vuxenkavalkad som har varit mitt signum ett tag nu. Seriöst, ni kommer häpna nästa gång ni får se mig göra entré i ett rum. Världsapråmiss.
Och appropå Markus Krunegård: av flera olika skäl har jag så otroligt svårt att sluta lyssna på ”Kär i en Borderline” om och om och om igen, så många gånger att jag har svårt att komma igenom resten av skivan. Är det inte så här Pet Shop Boys eller New Order hade låtit om de hade sjungit på svenska? Herregud vad bra det är. Min återupptäckta kärlek till popmusik, sanna mina ord.

Jag var kär i en borderline
fanns inga gränser
jag inte kunde tänka mig att spränga
för att få vara med dig

(Ger det ett… eh, fjortonårigt intryck att hålla på att avsluta var och vartannat blogginlägg med citat ur poptexter?)

Film: Nosferatu, Phantom der Nacht - Werner Herzog

2009-10-12T18:08:00.004+02:00

I en tid när de flesta andra betydande tyska regissörer rastlöst utforskade den samtid och det samhälle som låg framför dem, och med bitande sarkasm nedmonterade föräldragenerationens idealistiska käpphästar så vurmade Werner Herzog istället för avlägsna tider och platser, och omfamnade det sakrala i sina filmer. Det gjorde honom inte alltid till en helt rumsren figur i sjuttiotalets nya våg, men har gett honom en extremt hängiven publik idag, även i kretsar som sällan brukar följa enskilda europeiska regissörer.
Även om Herzog kanske är större idag än någonsin anser jag personligen att hans verkligt kreativa guldålder var sjuttiotalet - faktiskt innan den lite överskattade och oväntat konventionella Fitzcarraldo, som väl annars brukar lyftas fram som hans Odödliga Klassiker. Under en kort period var det som att regissören inte kunde göra fel, vare sig han drog till en bayersk bergsby och spelade in en fullständigt psykotisk film med hypnotiserade amatörer i rollbesättningen eller drog ut i regnskogen med en flotte och en handfull conquistador-rustningar. Eller för den delen fick för sig att göra något som måste ha tett sig som något av ett självmordsuppdrag: att göra en remake på en av den tyska filmhistoriens Orörliga Mästerverk, Friedrich Murnaus ”Nosferatu” från 1922. Det borde ha blivit en plattityd eller en ointressant ”modernisering” av en klassiker, dömd att snart bli omodernare än förlagan den parafraserar. Men med eminent uppbackning av de vanliga samarbetspartnerna, geniale/galne skådespelaren Klaus Kinski som ömhetstörstande vampyr och gudabenådad musik av krautrock-gruppen Popol Vuh blev resultatet lysande film.
Herzog har vid något tillfälle irriterat beklagat sig över att kritiker och uttolkare av hans filmer så ofta sammankopplar hans filmer med det romantiska måleriet och expressionismen – han menar att det helt enkelt sker eftersom han är tysk, och att expressionismen och romantiken skulle vara den enda tyska estetiken som har blivit internationellt känd. (Han glömmer den tredje skolbildning som har nått internationell berömmelse; Rammsteins vulgofetischistiska hårdrock.)
Det är ett uttalande som för mig mer än något annat signalerar att man inte alltid ska lyssna på vad konstnärer har att säga om sina egna verk. För mer än något annat är dennes Nosferatu ett utforskande av den tyska kulturens en gång självklara pelare, ett försök att göra det som för alltid tycktes dömt att stigmatiseras som nazianstruket brukbart igen.
Herzog själv har sagt att han betraktar sin generation filmare som en föräldralös generation. De filmare som hade föregått sjuttiotalets nya våg hade antingen valt att emigrera till Hollywood eller hade låtit sig komprometteras av nazismen. Beslutet att ta sig an Murnaus gamla expressionist-klassiker tycks ha varit ett försök från Herzogs sida att genom en filmisk ”farfar” kunna återknyta till sitt lands historia och kultur.
Och det gör han med besked: vi får expressionistiskt förvridna spökslott, Wagner på soundtracket och scen efter scen av kontemplativa vandringar i storslagna bergslandskap.
Och det är verkligen inte bara gårdagens besök på Caspar David Friedrich-utställningen som ligger och skvalpar i mina ögon när jag gång på gång associerar till dennes målerier. Det är naturligtvis inte bara i denna film som Friedrich är närvarande; Herzog har i allra högsta grad anammat dennes estetik genom hela sitt konstnärskap. De frånvända betraktarnas mystiska tankfullhet, de storslagna landskapen, en mysticism som inte riktigt låter sig inordnas i något trossystem - allt detta, som gör Herzogs filmer så karakteristiska känns igen från hans målande föregångare. Men kanske är det extra påtagligt i denna film: när det älskande paret Jonathan och Lucy vandrar längs stranden ekar det av Munk på en strand, och när Jonathan vandrar ensam i Karpaterna är de dimhöljda bergsmassiven högst friedrichska, även om man kanske inte kan knyta det till en enskild målning.

Jag tycker inte att man behöver prata alltför mycket om handlingen i Nosferatu; den skiljer sig inte nämnvärt från sin föregångare, som inte skiljer sig nämnvärt från Bram Stokers Dracula, som inte skiljer sig nämnvärt från Coppolas Dracula, som inte skiljer sig nämnvärt från Werner Herzogs Nosferatu. Visst finns enstaka förskjutningar i handlingen. Herzogs version är föga förvånande den mest pessimistiska och den med ett minst tydligt moraliskt centrum, men i stort sett är det den välbekanta historien om hur en inte ont anande egendomsmäklare lockas iväg till Karpaterna för att förhandla med en excentrisk greve som vill slå sig ner i mäklarens hemtrakter. Som fallet oftast är med excentriska grevar är han naturligtvis vampyr. Den stackars tjänstemannen har alltså lyckats sälja grannhuset till en genuin bottenlös ondska, som väl på plats sprider pest och död omkring sig. Och till råga på allt har han fått upp ögonen för mäklarens oskuldsfulla hustru.
Nej, det är inte detta man minns från Nosferatu, och det är heller inte den här biten som är den intressanta. Men man minns Klaus Kinskis porträtt av Dracula, som trots bildlikheten till Max Schrecks monstruösa vampyr är av ett radikalt annorlunda slag. Kinski må se ut som ett monster, men lyckas ändå framstå som egendomligt hudlös i sin längtan efter den ömhet han vet att han aldrig kommer få. Och något av denna ton genomsyrar hela filmen, ett avgrundsdjupt vemod som jag inte känner igen från Murnaus klaustrofobiska förlaga, och som känns helt eget.
Betrakta till exempel den här scenen, där Lucy vandrar omkring i sin pestsmittade hemstad, bland förtvivlade människor som har samlats till en morbid och outsägligt sorglig dödsdans. Det är kanske den vackraste filmscen jag vet:

Litteratur: Claire Castillon - Insekt

2009-10-12T13:23:00.005+02:00

Claire Castillon
Insekt
Översättning: Helén Enqvist
Sekwa förlag

Franska författarinnan Claire Castillon hör till det skoningslösare slaget; i hennes värld är det de destruktiva, morbida och stundtals direkt livsfarliga relationerna som är normen och ordet ”kärlek” är oftare än inte en elegant omskrivning för övergrepp och maktspel.
Det var med ”Insekt” hon för första gången presenterades för en svensk publik, en samling nattsvarta noveller på temat mor-dotter. Berättelserna är sällan mer än en handfull sidor, men ofta fullpackade med skruvade och extrema händelser. Det är inte någon mumlande och antydande isbergsteknik som är Castillons signum direkt; finns det en möjlighet för situationen att spåra ur på värsta tänkbara sätt så kommer det ske, ofta en eller två sidor in i texten.
Och inledningsvis tycker jag det funkar riktigt bra. I titelnovellen misstänker den kvinnliga huvudpersonen att hennes man förgriper sig på deras dotter, men tycks vara oförmögen att handla. Inlåst i vardagsrutinerna nöjer hon sig med att konstatera och tolka, förvandlas till ett kallt registrerande öga snarare än oroad mor. Det är ett stycke kallsvettig Hitchcock-prosa vars obehag stannar kvar länge efter läsningen. I ”Min bästa vän” är det en fullständigt förryckt mamma som entusiastiskt berättar om sitt goda förhållande till sin tonårsdotter. Hon är faktiskt mer som en bästa tjejkompis än som en mamma, och mer intresserad av kuddkrig, läsk och skvaller kring högstadieromanser än föräldrarollen – något både dottern och pappan är måttligt roade av.
Här är det så skruvat och distanserat att det är omöjligt att inte ryckas med av den svarta humorn, och Castillon lyckas stundtals nå surrealistiska höjder med sina texter.

Mina egna associationer vid läsningen av ”Insekt” går till Stig Larssons prosa eller Fassbinders och Bergmans allra sårigaste filmer – Castillon delar deras förmåga att gå på djupet med de allra obehagligaste och mest förbjudna tankarna en människa kan ha, en förmåga att dramatisera och gestalta människor när de är som värst mot varandra.
Och precis som de ovan nämnda herrarna har hon en förmåga att till slut trötta ut mig med vad som till slut mest känns som ett ack-och-ve-maskineri på tomgång. Relationer är bara en maktkamp, människor menar minsann aldrig vad de säger och har någon i din närhet möjlighet att sätta en kniv i ryggen på dig så kommer det ske. Jag tror inte på det där.
Och en bit in i boken upphör de obehagligare novellerna att ha någon egentlig verkan på mig; det känns som att temat har blivit uttömt, något som kompenseras av ett allt mer sökt och tillskruvat obehag. Det fungerar inte. Om det är något jag känner inför dessa senare texter så är det en djupt känd irritation över vad jag upplever som en garderad cynism förklädd till illusionslöst sanningssägeri.
Allra starkast känner jag det inför den meningslösa textmassan som går under namnet ”Münchhausen by proxy”. Novellen handlar om en mamma som medvetet ser till att hennes dotter drabbas av blodförgiftning eftersom hon trivs med uppmärksamheten hon får av läkare och sjuksköterskor. Det är en mycket dålig novell.
Bl.a. eftersom Castillon har skrivit en novell på precis samma tematik tidigare i ”Det går att bota”, en på alla plan överlägsen text. Där ”Münchhausen…” använder sig av grällt effektsökeri (mamman injicerar avföring i dotterns blod) är ”Det går att bota” nedtonad och alltigenom trovärdig, och just därför isande obehaglig. Det enda ”Münchhausen…” bidrar med är att förta effekten av den första texten.
En redaktör som hade vågat lägga sig i hade sannolikt gjort ”Insekt” till en bättre och mindre repetitiv novellsamling än den är i föreliggande skick. För Castillon behärskar andra tonlägen än den stilistiska sadismen och brutalångesten; det visar hon bland annat i ”Tillgivna kramar”, där en mamma placerad på ålderdomshem längtar efter besök av sin olyckliga dotter som hunsas av sin auktoritäre man. Här kan man förnimma en genuint sårbar, mänsklig ton som bryter av dramatiskt mot de alltmer rutinmässigt utförda äckelorgierna som utgör bokens andra hälft och där relationerna får träda i förgrunden. Det är en mångbottnad och nyanserad novell jag återkommer till flera gånger.
Personligen önskar jag att Castillon skulle våga fortsätta utforska de här tonlägena, vågade se vad som hände med hennes texter om hon skruvade ner tonläget en aning, vågade snudda vid förhållanden som inte bara är en morbid maktkamp. Men efter att ha läst ett utdrag ur hennes nyligen utkomna roman, ”Därunder ett helvete”, där huvudpersonen tillagade ett spädbarn i ugn, känns det rätt uppenbart att det inte är en väg hon tänker välja att vandra.
Modigt och utsökt kontroversiellt tycker säkert somliga. Mest synd och ganska förutsägbart, tycker jag.

Ikväll är jag ingen Ikaros - jag är ganska glad ändå

2009-10-11T22:17:00.003+02:00

Gång på gång lyssnar jag på ’Tonight We Fly’ med Divine Comedy. Som jag har gjort med en nästan manisk intensitet mer eller mindre varje kväll den här veckan. Själv känner jag mig som den totala motsatsen till allt som flyger och svävar; jag känner mig mycket, mycket tung och mycket, mycket med fötterna rejält rotade i jorden. Lät det sorgset? Åh, men det var inte så jag menade. Det är en ganska behaglig känsla faktiskt - klockan är tio, höstmörkret utanför fönstret är så påtagligt mycket mörkare nu än vad det har varit på evigheters evigheter, och jag har haft en lång och händelsekompakt söndag.
Jag har besökt min syster, sambo och en snuvig systerdotter, något det var alldeles för länge sedan jag gjorde. Sedan har jag flanerat på staden, gått på Caspar David Friedrich-utställning på Nationalmuseum med sällskap och deltagit i en opretentiös och trevlig liten reading av Sartres ”Framför lyckta dörrar”. Det sista var förvånansvärt roligt, och väckte till liv den yngling med Dramaten-drömmar jag kanske en gång var. Åh, att få spela en svinig fransman som gestikulerar mest hela tiden – är det inte lycka så säg.
Och två gånger har jag besökt Rittorno, det ofattbart mysiga, genuina konditori jag nyligen fick upp ögonen för och har älskat med en femårings oreserverade kärlek sedan dess. Två gånger på samma dag! Oh, vilken ohöljd dekadens! Sannolikt det närmsta jag kommit ”Venusdeltat” den här dagen. En gång själv, inkrupen i ett hörn med en tysk roman, en gång i sällskap. Så mycket trivs jag där tydligen. Så… eh, är ni i Stockholm och någonstans kring Odenplan rekommenderar jag ett besök där. Det ligger strax bakom Gustav Adolfs-kyrkan. Hade jag haft en topplista på stadens trivsammaste caféer skulle Rittorno befinna sig i toppen, tillsammans med Citykyrkan och Lyran.
(Jag har skrivit ett kort inlägg om Words fånigheter tidigare, ett inlägg som konstigt nog är den överlägset mest lästa texten på den här bloggen. Så jag har väl egentligen redan klargjort att jag tycker deras stavnings- och stilkontroll är rätt risig. Jag nöjer mig bara med att inom parentes påpeka att Word ville ändra ”dekadens” i stycket ovan till ”dekad”, med hänvisning till grammatik. Yeeez, grammatikprofessorn, släpp lite på slipsen and live a little.)
Sedan åkte jag mycket matt och ganska nöjd med tillvaron hem till mig och lagade mat. Jag har lyssnat på hur Rufus Wainwright sjunger om hur han och hans älskare tar en promenad genom ett soligt Tiergarten, samtidigt som jag själv tog om disken ute i min gudsförgätna förort.
Överhuvudtaget har jag känt mig ganska tillfreds med tillvaron på sistone; helt plötsligt skriver jag i en takt som både förvånar och gläder mig själv, och jag tänker att jag kanske har en färdig bok att skicka runt till förlagen någon gång vid början av nästa år. Det är sannerligen hög tid.
Och nej, så värst mycket bloggat har det väl inte blivit på sistone. Twitter har jag nästan fullständigt gett upp. Överhuvudtaget har väl min digitala närvaro varit av det mer sviktande slaget på sistone, men det är väl knappast ett problem. Istället har jag plöjt en handfull tyska romaner, tagit långa promenader i ett höstvackert Stockholm och återupptäckt hur mycket jag faktiskt fortfarande kan älska popmusik, i alla fall när den framförs av kavajklädda unga män med känsla för det melodramatiska och storslagna. Divine Comedy, Rufus Wainwright och Patrick Wolf i mitt hösthjärta.
Nu ska jag lyssna på ’The Art Teacher’ med Rufus, och sedan på ’Tonight We Fly’ igen. Over and out.

Over the houses
The streets and the trees
Over the dogs down below
They'll bark at our shadows
As we float by on the breeze

Tonight we fly
Over the chimney tops
Skylights and slates -
Looking into all your lives
And wondering why
Happiness is so hard to find

Jag spelade i ett band en gång

2009-10-08T17:12:00.001+02:00

När jag var i bokmässan i Göteborg bodde jag dels hos min syster, och dels hos min vän Henrik. Henrik och jag växte upp i samma stad, gick grundskolan ihop och...tja, har en hel del gemensam historia.
Hemma hos Henrik hittade jag något jag hade förträngt lite grand. Vårt gymnasiebands första demo. Det ledde till en liten nostalgivåg för mig. Vårt band hette Caligari och spelade någon slags väldigt skränig konstrock inspelad i Henriks sovrum. Det var en ganska fin tid; jag kan sakna den friheten vi tog oss att vara hejdlöst pretentiösa, på ett sätt som jag inte riktigt skulle klara av idag. Vi var sannolikt det enda bandet från Nerike som har skrivit en låt om Yukio Mishima till att börja med. Till vårt första demo använde vi oss bulgarisk kyrkokonst på omslaget, samplade indiefilmer av Hal Hartley och tonsatte en dikt av Bruno K Öijer.
Demot hette 'tågbangårdar/collage' och gick bara att köpa i form av numrerade kassettband.
Till min ärliga förvåning fick vi inga fans på det demot.

Däremot hade vi oproportionerligt många fiender; tydligen var Caligari också namnet på ett japanskt noiserock-band vars skivor inte gick att köpa någonstans i Sverige. Vilket inte på något vis hindrade bandets fyra svenska fans från att bedriva en rätt påträngande kampanj för att vi skulle GE FAN I ATT STJÄLA DERAS FAVORITBANDS NAMN. Nu var ju Caligari också (en del av) namnet på en inte helt okänd expressionistisk stumfilm, försökte vi. Det föll inte i god jord. Vi gjorde lite research och upptäckte att det fanns ett italienskt schlagerband som också hette Caligari, så det var ju faktiskt fler än vi som förbröt oss mot de här deppiga japanerna försökte vi. Det föll inte i god jord. Till slut gick vi ut med ett pressmeddelande om att vi hade gett med oss för noiserockarnas kritik och skulle byta namn till antingen 'The E Street Band' eller 'The Spiders from Mars'. Eftersom svenska tjugoåringar som uteslutande lyssnar på japansk noiserock har en mycket begränsad mängd humor föll inte heller det i särskilt god jord.

Jag är på resande fot. Och lite allmänt oeffektiv.

2009-09-24T14:15:00.001+02:00

Gnägg, gnägg, nu var det visst ett tag mellan uppdateringarna igen.
Delvis är förklaringen att jag som vanligt har lyckats slänga upp lite fler bollar i luften än vad som var en bra idé, har försökt blanda skrivande, läsande, textkommenterande, pluggande, extrajobbande och obetalt volontärarbete. Det var ju inte så smart planerat från min sida helt enkelt. Någon gång mot slutet av förra veckan var jag fånigt slutkörd och fullständigt stressdum. När jag väl fick tid till att göra det jag egentligen ska göra det här halvåret, nämligen skriva en himla massa, kändes det som att jag arbetade med en tiondel av min normala hjärnkapacitet. Oerhört osmart planerat. Dagarna går snabbt, och det känns som att jag borde utnyttja de långt mycket mer effektivt och målmedvetet än vad jag har gjort den senaste tiden. Skala bort onödigheter som tar tid och energi och satsa på det som faktiskt ger något i långa loppet.
Sedan har jag befunnit mig rätt mycket på resande fot. Också. Eller, jag hoppade på möjligheten att åka hem till mina föräldrar och höstbesök i sommarstugan när min Stockholms-syster skulle åka, över helgen. Vilket var hemskt fint på alla sätt. Att jag fick hänga en hel helg med min systerdotter var ett klart plus. Sedan åkte jag hem till Stockholm och avverkade lite saker, och sedan hoppade jag på tåget till Göteborg för att titta in på bokmässan.
Det känns lite fånigt att jag aldrig har varit på bokmässan tidigare. Det känns som något jag borde ha gjort. Som en hyfsat bokintresserad ung man som har bott lite mer än tre år i Göteborg and what not. Nå, nu blir det av. Och det är trevligt att få hänga med mitt västkusts-crew lite och så.
Det enda som irriterar mig är att mina nya linser inte hann komma innan jag åkte iväg. Nu måste jag springa på litterära evenemang och se ut som huvudpersonen i Day of the Tentacle. Morr morr.
Tja, det här blev ju inte så lysande kanske, jag känner mig inte multibegåvad idag tyvärr. Det kanske tar sig.

Skator

2009-09-14T17:46:00.001+02:00

Senare skall vi förvandlas till skator
som återvänder till vår kärleks ruiner
svävar sakta över borggården
men utan att se
det tålamod
de oändligt ömma händer
som har format valven
portarna och taken
fontänen som ännu porlar
en arkitektur som inte längre behöver oss
men nej
det där intresserar oss längre

vi söker efter silver
vi lyssnar efter mask.

Litteratur: Christian Kracht - Ich werde hier sein im Sonnenschein und im Schatten

2009-09-14T14:08:00.007+02:00

Christian Kracht är inte en författare jag tidigare har haft någon särskilt bra koll på, eller känt mig så där överdrivet sugen på. Den tyska litteraturhistoria jag har läst har mest avhandlat honom snabbt tillsammans med ett antal andra jämnåriga kollegor under det hyfsat oattraktiva epitetet ”Popliteratur” - böcker med det inte helt obekanta temat unga alienerade människor som knarkar mycket, dricker mycket, bryr sig mer om märkeskläder än sina medmänniskor och knullar lite lagom kontaktlöst och alienerat. Jag har väl haft bilden av en schweizisk Bret Easton Ellis helt enkelt. Vilket kanske aldrig har känts som just min kopp plågsamt självupptagna frappuccino.
Well, äras den som äras bör. Steve-Sem Sandberg skrev en mycket intressant recension av Krachts hyfsat nya roman ”Ich werde hier sein im Sonnenschein und im Schatten”i början av året för DN, och lyckades med att väcka min läslust.
Här rör det sig om något som ligger betydligt närmre mitt hjärta än håglösa innerstadsmiffon; Krachts roman leker med en alternativ nittonhundratalshistoria där första världskriget har pågått i ett helt århundrade. Den grundläggande premissen för romanen är denna; Lenin for aldrig till Ryssland för att finnas på plats under revolutionen, utan lyckades istället skapa ett sovjetiskt Schweiz (och Tunguska-explosionen blev i den här världen så illaartad att hela Ryssland blev ett obeboeligt helvete). Snart har det kommunistiska Schweiz på ett oväntat aggressivt sätt lyckats förvandla sig självt till en stormakt; man har exporterat revolutionen in i Nord-Italien, och skapat en starkt kolonial närvaro i Afrika. (Någon rimlig förklaring till hur lilla Schweiz, hur kommunistiskt det än må vara, lyckades med det här försöker sig Kracht aldrig på. Det är nog bäst så.) Det första världskriget har egentligen bara bytt fokus; det nazistiska Tyskland har gjort gemensam sak med Storbritannien i sin iver att stävja den nya kommunistiska stormakten, Indien har sedan länge brutit sig loss från det brittiska imperiet och har nu trängt in på den europeiska kontinenten.
Världen är sedan drygt hundra år tillbaka fastlåst i ett permanent krigstillstånd, ett krig som inte bara hotar att sluka de sista materiella resurserna, utan även de andliga och civilisatoriska. Drömmande pratar de schweiziska kommunisterna vid fronten om hur världen skall byggas upp igen när väl fascismen har krossats, om jättelika palats till kommunismens ära; men de flesta städer har erövrats och återerövrats så många gånger att knappt något av historien längre återstår.

Romanens berättare är en schweizisk politisk kommissarie på jakt efter en Brazhinsky, en genialisk men opålitlig man som tros besitta kunskap som skulle kunna vinna kriget. Hans jakt genom ett sönderhärjat Europa kantas av liken av människor som Brazhinsky har röjt ur vägen, nazistiska tyskar och schweiziska alpfästningar.
Det låter naturligtvis inte så lite som intrigen till en halvdan agentroman, och jag tror det också är tanken. Den känns berättad med ett ironiskt leende i mungipan och med en självmedveten distans. Vilket alls inte behöver vara en dålig sak. För världen är så fascinerande framställd och texten så idétät att romanens egentliga intrig mest känns som den nödvändiga dramaturgiska motorn; jag misstänker att författaren också har känt det så. För den ukroni Christian Kracht här målar upp är i sig bland det mest fascinerande och oförutsägbara jag har läst i genren.
I likhet med den uppenbara inspirationskällan Philip K. Dick, och dennes ”The Man in the High Castle”, kan Kracht konsten att måla upp sitt alternativa Europa med lätt hand; den värld hans berättare rör sig i blir aldrig föremål för någon alltför närgången beskrivning. Berättaren berättar sin historia för människor som är lika förtrogna med det gångna århundradet som han själv, och vi dyker ned i berättelsen in media res. Istället lägger Kracht krutet på de små detaljerna och perspektivförskjutningarna, och det är också de som skapar de verkligt svindlande ögonblicken.
Romanens berättare är en av ytterst få schweizare som längre kan läsa och skriva, ett faktum som betraktas med misstänksamhet av omvärlden. Den sjuttioårige soldaten som bryter ihop fullständigt när han inser att han har levt hela sitt liv i krigstillstånd, och aldrig kommer uppleva fred. Att ett slags stor-aztekiskt rike tycks ha hunnit med att både ha återuppstått och förgjort sig själv under krigets förlopp nämns bara i några bisatser.
Krachts tankelekar kan vid en första anblick tyckas distanserade. Men det koloniala tema som under bokens andra halva blir allt mer närvarande i texten känns betydligt mer hjärtkänt än den pastischartade agentintrigen. Att romanen sedan mynnar ut i någon slags ”vi vantrivs i kulturen”-credo som jag tycker känns lite lättköpt må vara hänt. För även efter avslutad läsning tar romanens blygsamma hundrasextio sidor betydligt mer plats i mitt medvetande än många sexhundrasidors-sjabrak jag har tvingat mig själv att ta mig igenom.

Spretigt om litteratur

2009-09-09T17:17:00.003+02:00

Håkan Lindgren svarade på mitt inlägg om litterära manifest i det något mindre ambitiöst syftande inlägget ”Springande zebror i slow-motion gör det inte roligare att vara krasslig”. Det var ett intressant och välskrivet svar, läs det tycker jag.
Tanken var väl att det här skulle vara ett svar på grejer Håkan tog upp, men det blev en hyfsat lång text som berörde lite allt möjligt. Ni får förlåta. Jag skriver den här inledningen allra sist, och jag känner att den här texten spretar en hel del. Men ändå innehåller lite jag kanske vill ha sagt.
I sitt svar skrev Håkan bland annat:
” Visst skulle det vara bra om diskussionen om litteratur oftare handlade om värderingar, etik, om hur man ska vara människa, men är det bara kritikens fel när den inte gör det? Kan det inte också bero på en brist på den typ av litteratur som låter sig diskuteras på det sättet?”
Det finns så klart en poäng i det Håkan säger här.
Men om vi vidgar vyn lite, kanske är det något som genomsyrar debattklimatet ute i samhället i stort? Det är något jag har funderat på lite på sistone i alla fall.
För jag vet inte hur många diskussioner jag har deltagit i som ganska omedelbart punkterats av den retoriska frågan "Men vem är du/han/hon/dom att...".
Jag upplever det som en ganska ointressant öppningsfråga, kanske för att det finns så förtvivlat få bra svar på det. Ytterst få, och knappast den bättre delen av mänskligheten, tar här tillfället i akt att hala fram en lagerkrans ur bakfickan och förklara sig själv vara gudarnas språkrör.
Det är alltså sällan åsikten i sig man bemöter, utan snarast det oerhörda i att någon vågar ha en åsikt att överhuvudtaget förmedla. Det är tydligen att förhäva sig och se sig själv som lite fin i kanten.
Det är den vardagliga diskussionen jag tänker på här, som den tar sig uttryck i fikarum, fester, diskussioner i en undervisningssal, snarare än debattprogrammens vässade proffstyckare.
Och det är verkligen bara inte kulturrelaterat, men det tycks onekligen vara extra känsligt här. Den attityden kom ju liksom direkt upp till ytan direkt i den här debatten kring manifestet. Vilka är egentligen de sju författarna att uttala sig om vad folk ska läsa? Och sedan får vi en hel ormgrop med författare som snubblar över varandra i ängslig iver att visa att de minsann inte är sådana som har åsikter varken om vad som läses eller skrives.
Och någonstans tänker jag att det här klimatet måste påverka vilken konst som skapas. Låter man sig fullständigt paralyseras av skräcken för att ses som en baskerklädd djävulspatriark tror jag ens chanser att skriva den där existentiellt djuplodande boken om tillvaron…slim to none. Tror jag då.

När jag läste grundutbildningen i litteraturvetenskap stötte jag ganska ofta på en litteratursyn som kändes mig fullständigt främmande; kanske var det ett missriktat försök att göra det ”flummiga” humanoira-ämnet till genuin vetenskap som hade lett till att man var så extremt förtjust i att använda skönlitterära texter som grundbas för alltmer invecklade teoribyggen, tyvärr ofta utan att kasta något som helst ljus över själva texten i fråga utan snarast som självändamål, och formfetischism.
En av mina lärare vars specialitet var modernistisk poesi förklarade entusiastiskt att poesin ju aldrig kunde uttrycka något (tankar, känslor, värderingar). Det enda poesin kunde vara var en mer eller mindre originell lek med kulturella klichéer och bilder. Jo, det fanns en väldigt teoritung förklaring, som framförallt stödde sig på Riffaterre, för varför så var fallet, hypogram and what not, men det är liksom inte min poäng här.
Slutsatsen som jag ser det är ju att poesin inte blir något annat än en ovanligt invecklad rebus, icke-kommunikativ och ytterst sett fullständigt poänglös.
En annan av mina lärare hade någon undervisning i hur vetenskaplig uppsatsskrivning skulle gå till hade plockat fram någon B-uppsats om Stig Dagermans ”Var är min islandströja?”
Kardinalfelet i uppsatsen var här att uppsatsförfattaren hade spekulerat i den alkoholiserade huvudpersonens psykologiska utveckling. Men, hör och häpna, HAN HAR JU INGEN PSYKOLOGISK UTVECKLING! HAN ÄR JU BARA EN TEXTFUNKTION!
Javisst, huvudpersonen i Dagermans novell är en fiktiv figur. Påhittad. Han finns inte på riktigt. Det är mycket riktigt. Han är också skriven på ett sätt som ska vara psykologiskt trovärdigt. Man kanske kunde säga att Dagermans långa monolog var skriven just med psykologiska spekulationer i åtanke, och är ett klassiskt exempel på en otillförlitlig berättare som använder sig av hela det freudianska registret för att förtränga och bortförklara obehagliga sanningar. Texten blir obegriplig utan psykologisk spekulation.
Visst, jag är väl i grund och botten rätt ohaj på det där med litteraturteori, så vill man helt enkelt avfärda mig som en byfåne som kritiserar något han inte förstår… be my guest.
Men jag tycker det finns ett problem med att litteraturvetaren sitter och skramlar med sina textfunktioner när Dagerman försöker skildra alkoholism, självbedrägeri och mänskliga relationer på ett så psykologiskt trovärdigt sätt som möjligt. En litterär läsning som inte läser en realistisk prosatext med samma inkännande som om-tänkande som den tänkte läsaren använder av är väl varken smartare eller vetenskapligare? Den är väl bara irrelevant eftersom den sysslar med något helt annat än vad den faktiske läsaren sysslar med.
Förhoppningsvis framstår det ovan inte enbart som gammalt gnäll om vad jag upplever som brister i litteraturvetenskapen; mestadels var det en otroligt inspirerande och lärorik tid. Min poäng är bara att det finns en mycket, mycket stark orientering gentemot former och teori inom litteraturvetenskapen; och jag upplevde i alla fall att ansatsen att vilja tala om tankarna och värderingarna de litterära verken faktiskt uttryckte ofta hamnade ganska långt ned i prioriteringsordning. Främst då i den yngre litteraturvetenskapen.

Form är relevant så klart. Men för mig är det inte det intressantaste i litteraturen.
Eller, den viktigaste litteraturen för mig har alltid varit extremt åsiktsstinn, fullständigt genomsyrad av värderingar. Zbigniew Herbert är sannolikt den poet som har betytt mest för mig; möjligen behöver man någon slags grundläggande orientering i antik mytologi, västerländsk idéhistoria i största allmänhet och något slags hum om polsk historia för att hänga med i alla dikter. Jag inbillar mig att det inte är oöverstigliga trösklar; har man verkligen inte den blekaste aning om vem Prokrustes var går det ju faktiskt att googla. (Och så får man en intressant insikt i exakt hur knäppa många av de gamla grekiska historierna faktiskt var på köpet!) Men särskilt mycket svårare än så är det inte.
Och hey, han uttrycker tankar, åsikter och känslor mest hela tiden; allt som oftast på ett sådant sätt att mitt liv hade varit ofantligt mycket fattigare om jag inte hade upptäckt honom.
Okej, jag känner att den här texten spretar lite, och det känns som att jag fortfarande arbetar med nedsatt intelligens p.g.a. förkylning.
Min poäng är väl att jag håller med Håkan om att det inte bara handlar om en litteraturkritisk fråga, utan också om vad som faktiskt skrivs. Men det kanske helt enkelt inte finns ett särskilt välkomnande klimat för åsikter eller värderingar (ett ord som f.ö. numera tycks ha reserverats av kristdemokrater) överhuvudtaget i den litterära världen?
Det kanske gör det svårare att faktiskt skriva den där djupa diskuterande romanen?

Jag fortsätter traditionen att omotiverat slägna in fina medeltidsbilder i mina långa litteraturinlägg.

Oskrivet

2009-09-07T13:06:00.002+02:00

Jag förde fingrarna över tangentbordet;
jag längtade efter poesi långsam som mossa,
jag ville sänka min oroliga däggdjurshjärna
ned i grönskan, ville slå rötter, bära frukt –
men inget hände.
På datorn spelade barockmusik,
en manlig röst lovsjöng tillvaron,
det gudomliga i de minsta tingen,
men de dåliga högtalarna
gav allt en metallisk ton,
som trodde musiken inte på sina egna toner.

De oskrivnas röster viskade i mitt öra;
du har levt så här, du kommer dö så här,
falnande glöd med minnen av eld,
den sömnlöses törst på drömmar.

Springande zebror i slow-motion gör det inte roligare att vara krasslig

2009-09-05T22:04:00.002+02:00

Ah, ytterligare en illa förvaltad dag i tillfrisknandets tecken.
Nu känns det rätt tydligt i alla fall att det rör sig om en rejäl höstförkylning och inget annat; jag vågade mig till och med utanför dörren för att handla mat. Det mesta var sig rätt likt sånär som på att några lokala fans av det peruanska maoistpartiet hade sprayat slagord över hela torget. Om posters och slagord är något att gå på är de peruanska maoisterna en kraft att räkna med här ute i "the capital of shopping", som min förort pinsamt nog har bestämt sig för att utnämna sig själv till.
I övrigt har jag suttit och letat billiga resor; jag tänker att en Oktober-resa till typ Krakow skulle vara fint. Eller någon annanstans.
Herregud vilken ospännande och osexig helg jag har haft. Inget vettigt har jag fått gjort. Gnäll gnäll.
Eller, jag har lagat en god fisksoppa från Menton (sej, fänlök, potatis, tomater - jag rekommenderar!), gått några promenader, ströläst Keats och Byron samt youtube-at en obscen mängd låtar jag tycker om. Det sistnämnda skulle jag kanske ha låtit bli.
Mer specifikt skulle jag inte ha sökt rätt på "Deliver me" av Sarah Brightman.
Tillsammans med Andrea Bocelli var Sarah Brightman en av de där SMÄKTANDE ARTISTERNA som det aldrig kändes riktigt bekvämt med att gilla i det übersmarta asketiska tre ackords-ödeland som var den svenska indiepopen i början av milleniet.
Och jag har alltid tyckt "Deliver me" med Sarah Brightman är en fantastisk låt, men kunde inte riktigt stå för det då. Jag lyssnade mest på dem lite i smyg.
Kanske kändes den lite som ett långfinger åt de allra mest stilfascistiska elementen av min dåvarande bekantskapskrets, genom att vara så ogenerat smäktande och utlevande.
Fast mest av allt har jag nog förknippat den här låten med hemkomst på något vis. Förmodligen eftersom jag oftast har lyssnat på den hemma i Kumla.
Eller, framförallt tycker jag väl faktiskt det är något så sällsynt som en väldigt ogarderad, extremt vacker kärleksballad.
Ikväll kändes som en sådan kväll när jag ville lyssna på just en smäktande ballad, och jag kom att tänka på den här gamla pärlan. Så jag sökte rätt på den på YouTube. Och... det är verkligen, verkligen en fruktansvärd video. Precis allt låten ansågs vara, men inte var. Sliskig Body Shop-poesi. Nu känns det som att låten är sabbad för alltid.
Buhu, mitt egna lilla Eden är skövlat av springande zebror i slow-motion.
Jaja, det finns ju alltid "Con te partiró" med Andrea Bocelli. Jag tänker inte göra en sökning på några eventuella videor till den låten.

Saker som varje ung människa bör veta - den ofullständiga versionen

2009-09-04T22:49:00.001+02:00

Jo, jag är väl medveten om det lätt förloraraktiga i att sitta och blogga klockan halv elva en Fredag. Eller, jag vet inte om jag tycker det, det är väl mest era höjda ögonbryn jag ville förekomma. Hursomhelst är jag sjuk, så jag får okynnesblogga, om så klockan är tre på natten.
Och jo, jag är nog lite bättre. Framförallt är jag lite mer skärpt nu. Jag gav upp alla försök att vara produktiv idag, lyckades hitta filmen 'Nightbreed' som jag tänkte skulle passa min mycket dåsiga hjärna utmärkt. Förgäves dock. Den verkade egentligen som gjord för att se i det lätt förvirrade tillstånd jag har spenderat större delen av dagen; mer eller mindre fantasifulla och mer eller mindre obehagliga monster jagar ung man, som oskyldigt anklagas för en rad bestialiska mord låter ju inte som ett intrigbygge man går vilse i till vardags direkt. Men idag gör man tydligen det.
Så jag gav upp och har spenderat en skrämmande lång tid med att klicka på saker på internet samt spelat Monkey Island. Men såhär på sena kvällen känner jag att min tankeförmåga har börjat repa sig hjälpligt. Och så tänkte jag att vore skönt att skriva åtminstone något mer i den här alltför ofta försummade bloggen.
Något otippat har mitt inlägg om Word-programmets små egenheter genererat en mängd besökare som den här bloggen inte har varit i närheten av sedan...tja, jag skrev varför jag inte är så förtjust i Aftonbladet Kultur. Sedan började jag återuppta mitt bloggande om kvinnor utklädda till kuvert och polska nobelpristagare, och trafiken återgick till det normala. Och betydligt mer skojiga kommentarer har ramlat in än jag är bortskämd med, way to go!
Så jag tänkte att, hey, läsarkontakt är ju roligt. Sedan kom jag att tänka på ytterligare ett av mina projekt som har gått i sank; och tänkte att ni kanske ville hjälpa mig?
Här är bakgrunden: på min Göteborgs-semester gick jag och min vän Henrik en av de där obligatoriska långa nattliga promenaderna genom Göteborg och råkade slinka in på Olofshöjd-området. Och för er som inte vet är Olofshöjd alltså ett av de klassiska studentområdena som finns i varje större universitets-stad; en myriad av utbytesstudenter, hemskt livligt under nio månader av året och stendött under sommaren. Kollektivkök, temafester anordnade av kåren som aldrig blir särskilt lyckade etc. En del minnen av fantastiskt fina hemmafester; under en period bodde säkert åttio procent av min bekantskapskrets på den här enormt lilla ytan. Förfester, Sopranos-kvällar, en väldigt blöt kväll när jag nog blev mer förtrolig och avslappnad än jag typ någonsin hade varit i hela mitt liv fram tills då, och. Ja, ganska fina minnen. Och sedan kunde man gå upp på utsiktskullen på Olofshöjd och där kunde man se mitt allra första boende i stan - Ostkupan, och anyhow, den kvällen blev det väldigt, väldigt påtagligt att det har gått en hel del tid sedan jag kom till Göteborg för första gången.
Ibland nojar jag fånigt mycket över att jag inte tycker mig ha åstadkommit något så här över tjugofemårs-strecket, men...tja, även om jag hade en fantastiskt fin tid i Göteborg kan jag ju konstatera att jag har kommit ganska långt sedan dess, och inte längtar tillbaka nämnvärt. Jag är hyfsat ung vuxen, inte ungdom. Och det känns alldeles förträffligt.
Så anyhow, när jag åkte världens längsta bussresa hem mot Stockholm och det började bli outhärdligt tråkigt kom jag på att jag skulle skriva en lista på "saker som en ung människa bör veta". Jag tror det var Darling som ursprungligen gav ut en sådan bok, som jag inte har läst, men idén slog mig som ganska skojig. Och tja, varför inte göra en egen lista? Jag är väl i precis rätt tid att skriva en sådan lista.
Jag bestämde mig för att skippa de rent uppenbart förmanande tråkiga av typen "räkningar bör betalas i tid", "kom ihåg att alltid skydda dig vid sex" och "rent generellt är det en mycket dålig idé att blanda öl och olika sorters vin".Saker som kanske inte är så självklara men som kan vara bra att ha med sig på vägen. Min första punkt blev:

* "Dead Ringers" av David Cronenberg är en fantastisk film. Det är kanske en av de bästa filmer som har gjorts, alla kategorier. Det innebär fortfarande inte att "Dead Ringers" är en bra dejtfilm.

Deprimerande nog har jag inte kommit på en enda punkt till som jag vill delge en ung människa sedan dess. Det är här jag tänker mig att ni kommer in. Vad tycker ni att en nittonåring precis på tröskeln till sitt första egna boende borde ta med sig in för matnyttigt?

Utbrytningsförsök

2009-09-04T20:59:00.002+02:00

Revolutionens högsommar.
Nu förs människor till giljotinen
med en nästan loj likgiltighet,
gatorna har dammat igen, tistlarna
blivit fler än nejlikorna, allt är törst,
och i förstäderna
långt borta från historien och händelserna
inväntar poeten nervöst kvällen.
Ikväll skall han våga ett utbrytningsförsök;
i lägenhetens dunkel har han skrivit fram
allt den en människa inte anförtror en annan,
och ikväll fraktar han dem över gränsen,
förklädda till mytologiska gestalter.
Ett plågsamt barndomsminne
har blivit en förförisk siren,
det misslyckande som
fortfarande bor i hans kropp
har blivit till en cyklop.
Och en av dessa hemligheter som
varken är mörka, mystiska eller dyrbara
utan bara skaver, får
nära vänner och älskare
att rycka till av ofrivillig genans,
halvt vända sig bort, beslöja blicken,
har han ömsint och oroligt
försökt förkläda till en
ädel herdinna, med
ett bräkande får i famnen
och en grekisk profil.

Men herdinnan är billigt pudrad,
har dålig hållning, cyklopen bär
en billig plastklubba, sirenen
sjunger falskt och för högt.
När kvällen slutligen kommer
sätter de sig i en knarrande kärra,
när de närmar sig gränsen är
nattens mörker nästan totalt.
Så beordrar en dov röst
dem att stanna; långsamt
närmar sig ännu avlägsna ljus,
trampet av stövlar.

Förkyld på gränsen till efterbliven

2009-09-04T16:29:00.002+02:00

Jaha.
Idag skulle ha varit en produktiv dag hade jag tänkt. Faktum är väl att jag hade tänkt mig en mer produktiv vecka över huvud taget. Det har jag inte, jag sitter hemma med huvudet proppfullt av snor och kroppen full av trötthet. Jag tror min största intellektuella insats den här dagen har bestått i att slå personbästa på Sonic the Hedgehog, något som inte direkt faller den lutheranska halvan av min personlighet på läppen. Men jag känner mig verkligen genuint dum i huvudet, orden glider mig ur händerna och koncentrationen är rätt icke-existerande.
Ska vi ta och hålla tummarna för att det är en vanlig höstförkylning jag har dragit på mig och inte svininfluensa? Det är det förmodligen, eftersom jag inte har feber, och inget annat av symptomen stämmer in på mig. Men tills jag är frisk antar jag att det är bäst att göra den vuxna och ansvarsfulla saken och låsa in sig i sin lägenhet, för allas trivels och säkerhets skull.
Så ofattbart tråkigt bara. Jag hoppas att ett blogginlägg kan vara en bra början på en eftermiddag/kväll i den intellektuella flitens tecken.
Bakom mig har jag några hektiska veckor - om man nu får kalla veckor som nästan har varit uteslutande fyllda med roligheter för hektiska? Händelserika kanske?
Som jag nog har nämnt har jag varit på en ekonomiskt sett rätt blygsam och opretentiös semester i Göteborg; det hamnade rätt lätt bland sommarens absoluta höjdpunkter. Det var så otroligt välgörande att få spendera en kravlös vecka i min andra hemstad, vare sig det var i goda vänners lag, i familjens sällskap eller flanerandes ensam genom Slottsskogen. Jag vet inte, det finns något fundamentalt vänligt och prestigelöst i Göteborg som jag tycker så mycket om, och som verkligen inte finns här i Stockholm. Nej, det är inte ytterligare en gnällig tirad om att människor är så svårtillgängliga här; jag tror jag avverkade min sista sådana utläggning någon gång för typ ett halvår sedan, och just nu trivs jag som fina fisken här. Men jag tycker om att bli påmind om att den där andra världen finns där också, och att jag faktiskt har väldigt många levande band kvar där. Och att just den här alla-känner-alla-känslan, som jag tyckte kändes klaustrofobisk för typ tre år sedan när jag packade mina väskor och drog, bara känns otroligt fin, varm och välkomnande nu.
Och tja...att jag börjar orera om tjeckisk vampyrfilm från sjuttiotalet efter ett par öl hör kanske inte till ovanligheterna, men det är ganska trevligt att befinna sig i sällskap där det faktiskt framstår som en tillgång snarare än ett handikapp. Puss puss Göteborg, jag tycker det är skönt att bli påmind om att du finns kvar, jag tycker om att din kropp är klädd i tegelklädda sjuttiotalsbyggnader snarare än sjuttonhundratals-arkitektur, jag tycker om att man kan äta en lunch för under femtiolappen om man vet var man letar, jag tycker om att allting i innerstaden är promenadavstånd. Framförallt tycker jag om alla människor där nere. Faktum är att jag har bokat biljetter ner till Bokmässan, så då ses vi snart igen.
Sedan började jag skolan igen. Vilket alltså inte blev Tyska B, vilket jag själv hade tänkt rätt länge, utan projektlinjen på Jakobsbergs folkhögskola. Well, tanken på att få sätta sitt skrivande i första rummet i ett halvår känns som en rätt fantastisk idé just nu. Och ja, någon slags trivia-kurs om de gamla grekerna.
Well, i Onsdags hade jag den äran att vara bjuden på buffé och mingel på Axess redaktion. Det var rätt fantastiskt. Seriöst, utsikten från terassen var som de första två Brideshead-avsnitten komprimerade till en utsikt. Eh, det var kanske en rätt sökt metafor. Det var en fantastisk utsikt. Det var en fantastisk buffé. Det var hemskt trevligt sällskap. Jag hade det hemskt trevligt. (Tack för inbjudan!)
Har jag redan konstaterat att jag är fullständigt dum i huvudet idag? Följande text har tagit ungefär två timmar att skriva; jag hade förmodligen bättre koncentrationsförmåga som femåring än vad jag har idag. Det är bara att inse fakta, inget meningsfullt kommer bli skrivet idag. Fan. Jag kapitulerar. Nu ska jag svara på alla roliga kommentarer som helt plötsligt har exploderat här (förlåt, jag är världssämst på att svara i tid, trots att jag uppskattar när ni kommenterar!), och sedan typ...ja. Idealet vore väl att ha en fullständigt icke-krävande film att sjunka ner i medan jag väntar på att sluta snörvla och dimman lättar från huvudet.
Synd att den enda filmen jag inte har sett som jag har hemma heter Szegénylegények, och handlar om österrikarnas upprensningar i Ungern under artonhundratalet. Buhu. Var är det där raspiga VHS-exemplaret av "Dum och dummare" när man behöver det?

Pauline Stainer - Yxa (efter Michelangelo)

2009-09-04T16:21:00.003+02:00

Man har sett pietán
bakom glas
därför att en galning
högg av madonnans händer.

Jag spelar om varje slag
i slow motion
som om de fem ursprungliga slagen
inte var nog.

Hon verkar alldeles för ung
för att vara hans mor
men yxan
svingas

och det straffande röda
på den vita reliefen
översvämmar ordet
Tag. Äten.

Och hon tar honom
som en älskare
på sin tunga
tillbaka in i sin kropp.

(Tolkning: Roy Isaksson)

*

Jag har fått ett exemplar av Pauline Stainers diktsamling "Gående på vattnet" tillsänt mig i ett recensions-exemplar. Tyvärr har jag haft rätt hektiska veckor och har inte hunnit bli färdig med min text om boken än, och känner mig lite för risig just nu för att ta itu med det. Men låt mig säga tills vidare att det här rör sig om en sådan jävla kulturgärning, och att Stainers poesi hör till något av det angelägnare jag har läst på hur länge som helst. Det är poesi som är befriande avskalad och enkel, rå, ärlig, obehaglig och sensuell. Ett smakprov ovan, som jag hoppas är OK att publicera.
En längre text blir förhoppningsvis klar i helgen eller veckan. Men vänta inte på det, gå och låna på biblioteket!

Med uppenbar okänsla för stilnivåer

2009-08-31T14:51:00.004+02:00

Words stavningskontroll till mig:
"Beakta ordformen 'herakleitisk'. Den kan ge ett talspråkligt eller vardagligt intryck i en skriven text."

Jag föreställer mig att det är en mycket grånad, mycket gammal, mycket bildad herre i lätt dammig kavaj som har fått lägga sista handen på det här ordbehandlingsprogrammet. En sådan man som ser på Caligula i 'Hets' och muttrar något om flumskola.
Och som eventuellt betraktar Herakleitos som en modern modefilosof.

Anekdot om äldre herrar med bildning, modell större

2009-08-31T09:15:00.003+02:00

När Jorge Luis Borges, argentinsk författare och språkgeni, mötte Anthony Burgess, brittisk författare och språkgeni, så ska de uppenbarligen ha funderat rätt mycket på vilket språk de skulle tilltala varandra.
Borges kunde mycket väl tänka sig att prata på engelska, Burgess på spanska. Till slut bestämde de sig för att det vore orättvist om den ene skulle få tala sitt modersmål, och istället höll de resten av konversationen på fornnordiska.

Det finns två sätt att reagera på den här anekdoten. Antingen tycker man det är helt fantastiskt och inspirerande, som typ jag gör, eller så tycker man bara det är ett ofattbart drygt exempel på två världsfrånvända herrar, vilket typ samtliga människor jag har berättat den här anekdoten för har tyckt.

Ett superlångt inlägg om litterära manifest

2009-08-29T15:48:00.003+02:00

Eftersom jag har hoppat mer eller mindre samtliga kulturdebatter den här sommaren känns det väl som att det kunde vara mödan värt att göra ett litet inlägg i manifest-debatten.
Kort resumé för er som inte spenderar riktigt lika mycket tid som jag på att klicka runt på landets samtliga digitala kultursektioner:
DN kickstartar den litterära höstdebatten med att publicera ett manifest för ett litterärt tiotal. Sju författare, där Jerker Virdborg väl är den mest namnkunnige, beskriver hur de vill att det kommande litterära decenniet ska se ut.
Kan man läsa här.

En lite otympligare summa av hela trettiotvå författare, varav en försvarlig del också är verksamma som litteraturkritiker, skriver ett motmanifest. Kan man läsa här.

Om det ursprungliga manifestet är klockrent vet jag inte, men åtminstone punktvis tycker jag det är uppfriskande och uppfodrande. Tummen upp för det här:

* "Den unga prosa som däremot har lyfts fram som den konstnärligt mest intressanta visar gång på gång upp samma drag: ett tydligt fokus på undersökningar av nästan enbart form och/eller språk." Genau.
Jag upplever det som att det finns en väldigt stor obekvämhet med att diskutera värderingar, etik och de påståenden om världen annat som är en omistlig del av ett konstverk. Både inom litteraturvetenskapen, där intresset för det formalistiska i sina värsta fall reducerar lyriken till någon slags sudoku för de manchesterkavajklädda, och inom dagskritiken. Då är det lättare, och mindre riskabelt, att diskutera form. Jag skulle gärna se litteraturkritiker oftare gå i klinch med den världsbild en författare framställer i sina romaner. Och jag skulle gärna se fler författare faktiskt våga göra tydliga påståenden om världen.

* "Vi vill skriva prosa som är influerad av epik – inte av lyrik", tycker till och med en förhärdad lyrikjunkie som jag låter rätt skönt. Det känns som att jag har läst lite väl många debutantböcker som svävat runt i något eteriskt gränsland, utan vare sig det episka berättandets riktning eller lyrikens koncentration. Åh, ett tag verkade det som att det namnlösa ogreppbara jaget kanske hade varit inblandad i ett mord, men det fick man aldrig veta, för sedan föll samma namnlösa jag i djup meditation över en bukett med förgätmigej. Nejmensåspännandedå.

* "Vi lovar att aldrig stänga in oss på institutioner, tidskriftsredaktioner, skrivarskolor eller akademier och därinne bittert muttra åt att ständigt nya kriminalförfattare får pryda omslaget till höstkatalogen från Svensk Bokhandel." Splendid. Den seriösa prosans marginalisering är åtminstone delvis självförvållad, och jag är rätt övertygad om att vi behöver starka berättelser för att förstå vår egen samtid och kultur på djupet.
Sedan finns det väl en del att ha invändningar mot: framförallt tycker jag det finns en onödigt aggressiv avgränsning gentemot andra konstarter; romanen ska varken vara självbiografi, journalistik eller dagbok heter det. Att romanen har en egenart att slå vakt om tvivlar jag inte på, men jag tror också att korsbefruktningar olika konstarter emellan är en förutsättning för att frigöra andra latenta möjligheter.
Och vad gäller genrelitteraturen...fine, jag kan förstå manifestförfattarnas trötthet på mediokert skrivna deckare.
Om det är sant att det finns en del av romanen som enbart har kommit att handla om form och vaga antydningar är det lika sant att det finns spänningslitteratur som har reducerat sig självt till uteslutande dramaturgi. Men det är lite samma sak där; jag har sett lite för många bra exempel på lysande saker födas ur hybriden mellan högt och lågt. Twin Peaks hade nog varit en betydligt såsigare historia utan såpoperans drivande dramaturgi - och just detta att underkasta sig genrekonventioner förlöste kreativa energier hos David Lynch som han nog aldrig riktigt har kommit i närheten av att förmedla när han har haft fria händer.
Och min kärlek till Marguerite Yourcenar är helt enkelt för intensiv för att jag ska vara intresserad av att dissa historiskt biografiska romaner per se.

Motmanifestet då: redan titeln leder till en kopiös irritation, med sin spelade underdog-position: "Manifest för en olovlig litteratur". Ursäkta, men hur olovligt (eller för den delen ovanligt) är det att skriva deckare eller chick-lit? Och inte var det väl särskilt många kritiker som har rasat mot Lotta Lotass formexperiment?
Vill man vara lite besk, och det vill jag nog, kan man säga att motmanifestet säger mycket lite av värde, utan mest är upptaget med att vältra sig i sin egen förträffliga tolerans. Alla får faktiskt skriva som de vill. Om och om igen upprepas detta enkla faktum, turnerat i olika metaforiska vändningar. Inte för att de ursprungliga författarna verkade nämnvärt intresserade av att bränna ner konstinstitutioner, inskränka yttrandefriheten eller göra ett register över olovliga författare, utan snarast drog upp riktlinjer för hur de ville att deras eget skapande skulle se ut för det kommande decenniet. Men fine, visst kan vi följa upp varje framtida debattartikel med en andtruten försäkran från några do-gooders om att det minsann är HELT OKEJ ATT TYCKA PRECIS SOM MAN VILL. VI HAR MINSANN YTTRANDEFRIHET I DET HÄR LANDET. Utifall att. Men jag ser inte riktigt poängen i det.
Vidare; till skillnad från det ursprungliga manifestet är motmanifestet fullständigt onödigt eftersom det inte gör ett dyft mer än att beskriva ett redan existerande litterärt klimat. Och jag känner ett obehag inför det...skentoleranta i motmanifestet. Åh, deckare är jättekul och bra! Åh, språkmaterialistisk poesi är precis lika jättekul och bra! Åh, högromantisk poesi i Shelley-skolan är också jättebra!
Jag ser två möjliga konsekvenser av det här; antingen en återgång till någon slags mysproggig "Alla kan tralla"-filosofi, vilket bara kommer leda till att oändligt medioker hötorgskonst premieras. Eller, och det här är ett mycket obehagligare alternativ, så leder det bara till att man osynliggör det enkla faktum att människor inte är överens, att det finns diametralt motsatta ståndpunkter.
En av undertecknarna, Aase Berg, är väl annars så långt man kan komma från den här ljumna skentoleransen. Hon är en kritiker med extremt starka åsikter, och drar sig knappast för att yttra dem. Det är en av anledningarna till att jag uppskattar henne så mycket; det är ganska sällan jag håller med henne, och jag är nästan aldrig intresserad av att läsa böckerna hon hyllar. Men det finns en vilja hos henne att formulera tydliga ståndpunkter och en vilja att faktiskt föra mer djupgående diskussioner kring vad hon betraktar som god och intresssant litteratur, även i relativt korthuggen dagskritik.
I BLM nr 2/2004 har hon exempelvis skrivit en längre text om den samtida svenska poesin. Nu rör det sig i lika hög grad som en värdering av poesin som en granskning av samtida trender; det är rätt tydligt att de poeter som bedöms som de mest relevanta är de som har gjort kitschiget, värde-löshet (notera bindestrecket) och läsarmotstånd till honnörsord.
Hur ofta och högt Aase Berg än intygar sin vurm för det hierarkilösa är det rätt tydligt att det är en hierarki hon etablerar i sin text ; hon tar fasta på de trender som tycks henne viktiga och levererar en rätt giftig kritik av det hon tycker ter sig som konstnärliga återvändsgränder. Hon bryter med en och annan etablerad åsikt. Tomas Tranströmer och Bruno K Öijer beskrivs till exempel som "skamlöst råkitschiga", även om jag är något oklar på om detta är en hyllning till dem eller en sågning av dem. Kitsch är bra, värdelöst är ännu bättre. Kommunikation är av någon dunkel anledning något poeten varken kan eller vill förvänta sig och så vidare.
Jag håller inte med Berg om någonting av det här, och jag tycker få av de poeter hon lyfter fram som särskilt viktiga är nämnvärt intressanta.
Det är ändå en väldigt värdefull text, och jag tror att den har betytt en del för mig när det handlar om att skapa mig en egen, självständig syn på vad som är god konst. Som allt annat än tvärsäker tjugoåring med halvdan orientering i poesilandskapet var det hemskt nyttigt att behöva ta ställning till genomargumenterade och välskrivna texter som uttryckte åsikter jag själv var rätt osäker på. Och det var rätt viktigt för min konstsyn att slutligen komma fram till att "jaha, men så tycker inte jag då". Så kunde jag rulla runt i den östeuropeiska poesins hägn, utan att bekymra mig nämnvärt om Zbigniew Herbert varken var särskilt icke-hierarkisk eller intresserad av att flirta med vare sig gatuslang eller populära reklamjinglar. Tydliga motröster behövs för att man ska kunna artikulera för sig själv vad som är viktigt i ens egen konstsyn.
Och anledningen till att jag använder henne som ett exempel är att hon är den av undertecknarna jag har läst mest av; jag uppfattar det som att ganska många av de här kritikerna/författarna har en rätt tydlig ståndpunkt i frågan om vad som är god litteratur.
Tycker Aase Berg (eller någon annan av undertecknarna) att det är precis lika gött med en hafsigt skriven slit-och-släng-deckare som med en svårtuggad och insnärjd diktsamling? Det finns liksom ingenting i hennes skrivande som tyder på att det är så. Det är därför jag har så svårt att förstå det här motmanifestet.
Förhoppningsvis utan att vara för högtravande och världsfrånvänd; en förutsättning för att demokrati fungerar är en fungerande opposition. På samma sätt tror jag att en förutsättning för en levande kulturdebatt är att det finns flera olika röster att förhålla sig till. Och innan ni tror att jag skriver det här iförd lagerkrans och toga; nej då, jag är inte helt världsfrånvänd. Ett mediokert konstklimat kan jag leva med, även om jag tycker det vore synd.
En demokrati som bryter ihop är en riktig katastrof. Jag menar bara att jag tror behovet av tydliga motröster är ungefär samma i grunden.
Vi behöver inte en litteraturkritik som inte försöker värdera och kritisera; om det bara är entusiastiskt peppande vi vill ha på kultursidorna kan vi väl lämna över verksamheten till personalen på Pocket Shop? Och jag vill inte ha författare som tycker allt är precis lika klacksparks-kul heller. Ljumma människor skapar ljummen konst.
Så enkelt tycker i alla fall jag det är.

PS.För övrigt har Therese Bohman skrivit jättebra om det här i Expressen.

Den medeltida bilden har inte så mycket med saken att göra. Det var mest ett desperat försök att piffa upp en text som jag insåg hade blivit absurt lång. Orkade du dig igenom hela kan jag bjuda på kaffe, om du befinner dig i Sthlm.

De gamla grekerna ska ses och inte höras

2009-08-27T16:14:00.005+02:00

Jag har för övrigt hoppat på en kvällskurs om de gamla grekerna. Det är sannolikt den enda kurs där jag har gått där det finns ungefär lika många tjugo- och trettiotalister som åttiotalister i rummet. Vilket förvisso är en rätt intressant upplevelse. En försvarlig del är dessutom pensionerade lärare i just grekiska och latin. Betydligt fler samtal vid kaffeautomaten som handlar om koinegrekiskan än om fredagsfyllor m.a.o.
Det är ganska skönt att inte känna sig som den lätt spindelvävsbeströdde stofilen för en gångs skull faktiskt - i deras ögon hade jag nog lika gärna kunnat ha chockrosa hår, ANALPHABET NATION-t-shirt och tugga på ett sju månader gammalt tuggummi med idisslande rörelser. Jag trivs förvånansvärt bra i den rollen.

Jag har också fått höra lite antik grekiska talas högt av någon som faktiskt vet hur det ska uttalas; jag måste säga att det var en ENORM besvikelse, efter den hype artonhundratalets gentlemen har ägnat det här språket. Bara marginellt vackrare än holländska faktiskt, förvånansvärt kantigt och genuint omusikaliskt.
Well, det var tjugofem år av mitt liv bortslösa på antikvurmeri. Nästa kvartssekel ägnar jag åt nätpoker istället.

15 minnesvärda böcker

2009-08-27T10:55:00.005+02:00

Hej.
Vet ni vad jag tror? Jag tror ni är jättejätteointresserade av att läsa ett inlägg till som handlar om att jag tycker att jag borde blogga lite mer snart. Det ska jag göra också nu när hösten är igång på allvar. Jag har haft lite välförtjänt och välbehövlig fattigmanssemester i Göteborg, vilket var sju nyanser av underbart, och därefter en rätt kaotisk comeback-vecka i Sthlm med skolstart, lite kallsvettigt jobb med Filmfestivalens arkiveringsprojekt och allmänt krångel. Förutsatt att min lön faktiskt kommer fram till mig idag, två dagar efter att jag borde ha fått den, kommer nog allt kännas riktigt bra ett tag framöver. Nog om det.

Butter har utmanat mig att fylla i 15 böcker-listan, samt undrat om jag helt har försvunnit från bloggosfärens yta. Det har jag väl också gjort ett tag, men förhoppningsvis landat där igen.
15 böcker med max 15 minuters eftertanke ska man lista, 15 böcker som man alltid bär med sig. Jag ignorerade tidsangivelsen ganska friskt och letade rätt på ett och annat fint citat. Well, det känns som en lagom oambitiös start på höstbloggandet.
Here goes.

Adam Zagajewski - Två städer

"I poesin möts två motstridiga element, extasen och ironin. Det extatiska elementet hänger samman med ett villkorslöst accepterande av världen, även det grymma och det absurda i den. Ironin däremot är den konstnärliga representationen av tanken, det kritiska tänkandet och tvivlet. Extasen är redo att omfatta världen i dess helhet, ironin följer tanken i spåren och ifrågasätter allt, ställer kuggfrågor, sätter poesins mening och sig själv i tvivelsmål. Ironin vet att världen är tragisk och sorgsen.
Att poesin kan formas av två så helt olika element är någonting häpnadsväckande och faktiskt komprometterande. Inte undra på att knappast någon läser dikter."
(Översättning: Anders Bodegård)

Jorge Luis Borges - Biblioteket i Babel

"Han tillkännagav också ett faktum, som alla resenärer har styrkt: I det väldiga Biblioteket finns det inte två identiska böcker. Från dessa självklara premisser slöt han att Biblioteket är fullständigt, och att dess hyllor innehåller alla tänkbara kombinationer av de några och tjugo ortografiska symbolerna; (ett antal, som trots sin storlek inte är oändligt) det vill säga, allt som är möjligt att uttrycka: på alla språk. Allt: framtidens historia i detalj, ärkeänglarnas självbiografier, Bibliotekets oförfalskade katalog, tusentals falska kataloger, bevis på dessa katalogers bedräglighet, bevis för bedrägligheten hos den felfria katalogen, Basilides' gnostiska evangelium, kommentar till detta evangelium, kommentarer till kommentaren till detta evangelium, den riktiga versionen av din död, översättningar av varje bok till alla språk, interpoleringar av varje bok i alla böcker." (Översättning: Sun Axelsson)

Michael Ende - Den oändliga historien

W.H. Auden - Färgarens hand

"I vår tid är även skapandet av ett konstverk en politisk handling. Så länge det finns konstnärer som skapadar det de vill och anser att de bör skapa - även om det de gör inte är så överväldigande bra, även om de bara vänder sig till en handfull människor - är de en påminnelse för de styrande om något som dessa behöver påminnas om, nämligen att de som styrs är människor med egna asnikten, inte anonyma brickor i ett spel, att Homo laborans också är Homo
ludens."

Zbigniew Herbert - Rapport från en belägrad stad och andra dikter

Lars Gustafsson - Artesiska brunnar cartesianska drömmar

"En oälskad kropp är inte mindre sann.
Den är bara mindre verklig. På väg
mellan skugga och ljus, i skymningszonen,
dröjer den som någon bortglömd sten
med skriften vänd mot skuggan, oläst.
En älskad kropp får verklighet, som en flöjt
som någon spelar, långsamt, vid dagens slut:
den fyller hela landskapet. Ett enda ögonblick
är gemensamt för dem båda: sanningens, och dödens."

Willy Kyrklund - Mästaren Ma

"Detta kunde jag aldrig: att acceptera människans villkor. Att böja mig, vara förnuftig, att vara anspråkslös, att bära min måttlighet, att smeka min oförmåga, det lärde jag mig aldrig. Vanmakten bragte andra till vett, mig till vanvett. Andra gjorde dårskapens gärningar emedan de icke besinnade människans villkor, jag emedan jag besinnade dem."

Willy Kyrklund - Polyfem förvandlad

"-[...]Det kom lite oväntat för mig det här. Att plötsligt lämnas att dö på gatan i en smutsig orientalisk stad. Aldrig mera skall jag se de vita nätterna och aldrig mer skall jag skåda niporna vid Surasand. Tala till mig. Var min vän. Berätta för mig någonting som ger mig tröst. Berätta för mig någonting om ett barn, ett barn som man gör illa.
- Jag vet inte hur du menar. Men det är ju motbjudande.
- Då skall jag inte betunga dig med vad som vore en alltför stor uppoffring från din sida innan du går hem till ditt hotell. Istället skall jag tala till dig, så långt jag hinner. Bara du inte lämnar mig ensam. Jag skall säga dig någonting viktigt, någonting som jag vet. Om jag bara inte hade så svårt att andas. Böj dig lite ned. Du kanske inte tror att jag har gråtit någon gång. Men jag skall berätta för dig en sak om den rätta känslan. Jag har lärt mig någonting om den rätta känslan. Jag skall säga dig...
- I detta ögonblick hörs ljudet av en bil på den andra gatan. Jag skyndar dit, jag måste ordna transport, skaffa hjälp... Men på den andra gatan är ingen bil, endast en skylt som gnäller, nej, ingen skylt, endast vinden som knuffar och rycker. Regnet kommer vilket ögonblick som helst. När jag återvänder till herr Lundström är han död.
- I döden har han undergått en sällsam förvandling. Han har blivit ett litet barn. Han ligger mycket stilla. I handen håller han en liten trähäst mot bröstet."

Marguerite Yourcenar - Hadrianus minnen

Flannery O'Connor - Wise blood

“Well, I preach the Church Without Christ. I’m a member and preacher to that church where the blind don’t see and the lame don’t walk and what’s dead stays that way. Ask me about that church and I’ll tell you it’s the church that the blood of Jesus don’t foul with redemption. “

Peter Milligan - Enigma

Stig Dagerman - De dömdas ö

Wisława Szymborska - Dikter 1945-2002

"Helst vill jag inte hävda
att förnuftet bär skulden till allt.
Helst undantagen.
Helst går jag lite tidigare.
Helst talar jag med läkarna om något annat.
Helst gamla randiga illustrationer.
Hellre det löljliga i att skriva dkter
än det löjliga i att inte skriva några.
Helst ojämna årsdagar i kärleken,
som kan firas varje dag.
Helst moralister
som inte lovar mig något.
Hellre en förslagen godhet än en alltför lätttrogen.
Helst en jord i civila kläder.
Hellre underkuvade länder än underkuvande länder.
Helst har jag mina reservationer."
(Översättning: Anders Bodegård)

Joseph Brodsky - Att behaga en skugga

Jorge Luis Borges - Selected non-fictions

Ah, mycket män. Mycket eurocentriskt. Men garanterat god litteratur likväl.
Själv är jag nyfiken på vilka 15 böcker som Die Kaschemme och Ivar skulle ta med på en lista.

Kvinnorna i mitt liv

2009-08-13T22:54:00.011+02:00

Min själsliga mognad, gestaltad i form av olika fiktiva eller mediala kvinnokaraktärer jag inte längre attraheras av:

7-9 år: rojalistisk yra

Som jag tror Liv Strömquist påpekade någon gång är alla barn jobbiga små rojalister. Jag var kär i Victoria och fantiserade om romantiska ritter i skogen, mysiga middagar med kungafamiljen, som så klart skulle avguda mig, och...det var ingen lätt tid.

10-13 år: Mellanspel

[Pausmusik. Spelad på säckpipa och harpa antagligen.]

14-16 år: mörkrets tidevarv

Alltså grejen med satanism är ju att det inte handlar om att dyrka Satan, utan om att man ska tro på sig själv.
Om du är intresserad av att veta mer har jag skrivit ut det här tio punkters-manifestet från den här sajten som är fullständigt nedöst med .gif-animationer av eldsflammor och snurrande dödskallar. Sidan heter 'The lair of Elisabeth Bathory' och midimusiken som går på konstant repeat i bakgrunden är en tolkning av Marilyn Mansons 'Antichrist Superstar'? Gillar du honom? Hans texter är ju djävligt djupa egentligen. Om jag någonsin förlovar mig ska ceremonin äga rum på alviska.
[Det är lite oklart om det är hon eller jag som säger det här. Förmodligen båda.]

16-19 år: det täcka könets svar på Norman Bates, Amelie från Montmartre

I efterhand kan man ju undra hur en hel generation ungdomar med romantisk läggning kunde bli så golvade av Amelie från Montmartre. Hade Amelie varit lite mindre vän,eller helt enkelt man, hade hennes karaktär omöjligen kunnat vara något annat än en seriemördare i någon halvdan thriller. Hon förföljer sina kärleksintressen på långt håll under en mycket lång tid och ringer upp sin utvalde och nöjer sig med att andas i luren. Detta kallas stalking och anses mycket fult.
Och seriöst; hur kul och excentriskt ÄR det med en människa som räknar att knäcka ytan på en Crème brûlé till sina främsta fritidsintressen?
Men det funkade tydligen. Killar (som jag) tyckte det verkade vara en fantastisk idé att få vara skyddande pojkvän mot en vän liten älva, och oroande många tjejer verkade tycka att det var ett eftersträvansvärt ideal.
Å andra sidan spenderade jag väl ungefär samma tid i vanföreställningen att jag uppvisade vissa gemensamma drag med Marcello Mastroianni, så det må kanske vara förlåtet.

20-25 år: den komplicerade konstnärinnan

Kanske som en våldsam motreaktion på Amelie-grejen tyckte jag det verkade vara en fantastisk idé att ägna mina sena ungdomsår åt att dejta komplicerade, högintelligenta och känslointensiva kvinnor som minsann kunde ta för sig och slå sig fram här i världen. Om ni inte känner igen personen ovan är det alltså Brenda, från världens bästa TV-serie Six Feet Under. Hon och hennes förhållande till strulpettern Nate är definitivt seriens höjdpunkt, och utgör stoffet för oräkneliga timmar TV-dramatik.
Men hey, kanske har jag lärt mig något, för den där dramatiken känns mer spännande på andra sidan TV-skärmen nu för tiden.

Framtiden: ännu oprövade kort

Vänta, ni får lite musik av mig också

2009-08-06T23:52:00.002+02:00

Hmm, jag orkar inte skriva någon lång text för nu är det dags för mig att sova lite. Men det här är fyra ganska fantastiska låtar jag tycker ni borde ta er tid att lyssna lite på; som ofta är fallet med YouTube-klipp kommer några av klippen med inte helt fantastiska bildmontage på köpet, men ni kan ju minimera fönstret medan låten spelar och njuta lite. Det omedvetna temat tycks ha blivit ledsna kvinnor, men det är nog det omedvetna temat i den mesta populärmusik jag lyssnar på nu för tiden.

Pamela Wyn Shannon - "O Bittersweet Dear Madeline"

Emmylou Harris - "Where will I be"

Marianne Faithfull - "Hold on hold on"

Anna Järvinen & Frida Hyvönen - "För varje hjärtslag"

I väntan på stordåd: dagbok

2009-08-06T23:50:00.000+02:00

Skriver man ett konstigt inlägg om Schulz, samlag, honpantrar och kontorstristess, ett inlägg som så här i efterhand kanske snarare framstår som lätt sorgligt än sådär klämkäckt som man ursprungligen hade tänkt sig det, kan det hända att man blir meddragen på fest av en väninna som vill bättra på ens chanser att hitta en honpanter. Det hände mig förra helgen; det visade sig vara en rätt skum, men ganska förtjusande fest, till stora delar befolkad av den där typen av bohemiska kulturmänniskor jag egentligen väldigt sällan stöter på. Äldre skalliga män med scarfar slängda med femtio procent nonchalans och femtio procent noggrannhet över axeln, som placerar sina cigaretter i cigaretthållare och envisas med att in i det längsta försöka konversera på franska. Inte mina vardagliga miljöer direkt, men ganska fascinerande omväxling.
Det blev dock mest samtal om barockmusikens förtjänster för min del dock. Men det var hemskt trevligt.
I förrgår hade jag turen att bli medbjuden på gratisbiljett till 'Shopping and f***cking' av samma väninna+hennes kille/min vän, vilka nog har fått mig att se mer teater den här våren än under min samlade Stockholmstid innan. Något jag uppskattar hemskt mycket. Det var en rätt fantastisk pjäs för övrigt, ni borde verkligen passa på att se den. Det finns otroligt mycket mer att säga om den, men det blir inte sagt just nu.

Alltså, jag vet inte riktigt. Det är sent, och jag ska egentligen gå och lägga mig strax. Jag ville bara uppdatera min blogg lite; dels eftersom det vore trevligt om bloggen faktiskt inte självdog, dels eftersom jag inbillar mig att lite textproduktion skulle lindra den känsla av monotoni och bortslösad tid jag ganska ofta känner just nu. Jag önskar väl helt enkelt att jag var extremt mycket duktigare, ambitiösare och produktivare än vad jag är just nu. Jag har ett jobb som varken är direkt kvalificierat eller stimulerande, åtminstone ett litet tag till; vilket väl knappast är en katastrof, men jag känner mig ofta för trött för att producera det där jag tycker att jag egentligen borde. Matiga texter om smal litteratur namely. Och så blir det lättare att inte producera något alls, vilket väl är lite synd. Så istället får ni lite halvinspirerad dagboksprosa istället. Trist men inget jag orkar åtgärda just nu i alla fall.
Om ett litet tag tar jag semester och tänkte ha en liten Göteborgs-semester. Det ska bli väldigt fint att byta ut Stockholm mot något annat ett tag. Sen kanske jag gör lite stordåd.

Människor jag mött på väg till och på väg hem från jobbet

2009-08-01T10:41:00.002+02:00

1. Torsdag morgon
"Excuse me sir?! HELLO?!"
Jag är lite morgontrög och rätt förlorad djupt inne i min text, men förstår till slut att det är mig den italienske turisten mittemot mig försöker få kontakt med. Jag tittar lite sömnigt upp från min bok och försöker le tillmötesgående.
"Who has written the book you're reading?" Thomas Ligotti svarar jag. Jag konstaterar att han ser missnöjd och lite, lite upprörd ut.
"And exactly what kind of book is it? A horror novel?! Why would one read such thing?"
Det enda jag kan komma på i svarsväg är att det väl är...intressant. Svaret tycks inte riktigt tillfredsställa honom, men jag känner att jag inte riktigt orkar försvara mitt bokval inför en fullständig främling på tunnelbanan och återgår demonstrativt till mitt läsande. Jag hinner ändå se hur min utfrågare böjer sig fram till den ganska mycket äldre kvinnan bredvid honom som har följt hela vårt samtal med granskande blick; han tycks halvviskande översätta konversationen åt henne. Hon skakar ogillande på huvudet.

2.Fredag kväll
Jag bestämmer mig för att gå hem ifrån jobbet för att få åtminstone en tesked av grönska med mig på pendling mellan Business Park och cementerad förort. Jag passerar en äldre man i träningsdräkt; han har inlines på sig och försöker samtidigt leda en cykel uppför en sluttning. Han har en mycket sammanbiten min i ansiktet. Det verkar gå...sådär.
Jag förstår helt plötsligt precis vad slyngeltermen 'epic fail' egentligen betyder.

Litteratur: Hermann Ungar - De lemlästade

2009-07-28T20:15:00.001+02:00

Översättare: Arthur Isfelt
Alastor Press

”Vi måste levandegöra våra tankar och syndiga förbrytelser om och om igen, för de är eviga och låter sig inte utplånas. På det sättet uthärdar man dem till slutet. På det sättet uthärdar man dem till slutet. Jag berättar om mina synder för att lida dem på nytt, och så uthärdar jag dem till slutet. Jag berättar hur man håller kalven, var man placerar kniven, hur blodet sprutar, hur man flår huden av benen. Jag bär kniven i mitt bälte…”

Repliken uttalas av slaktaren och sjukskötaren Sonntag i Hermann Ungars roman ”De lemlästade”. Och i den repliken lyckas han sammanfatta något om romanens väsen. För alla karaktärer i berättelsen är oförmögna att befria sig från sina fixa vanföreställningar, inlåsta i sina privata helveten återupprepar de sina värsta rädslor om och om igen. Till synes utan att någonsin få befrielse eller religiös nåd.
Romanens huvudperson Franz Polzer är en kuvad kontorist vars sjukliga kontrollbehov har gjort honom effektivt livsoduglig. Tvångstankar och intimitetsskräck har hela hans vuxna liv hindrat honom både från att ta sig någon vart i livet, och etablera ett fungerande förhållande till en annan vuxen människa. Han är sedan sjutton år inneboende hos änkan Porges. När Porges inleder ett sexuellt förhållande med Polzer, mer eller mindre mot hans vilja, blir det snart ett förhållande späckat av sadism och övergrepp från hennes sida. Polzers barndomsvän Karl Fanta ruttnar bort i spetälska, och är övertygad om att hans fru är otrogen och vill mörda honom. Till dess att han har bevis förnedrar han henne så mycket han bara kan. Så skaffar Fanta en manlig skötare, den högst obehaglige Sonntag, som tidigare var slaktare och ofta klär sig i sina gamla blodiga förkläden, och flyttar in hos Polzer. Förhållandena mellan dessa människor blir allt olyckligare och morbidare, och till slut är katastrofen ett faktum…

Låt oss säga det direkt: det är en nattsvart bok, ofta direkt vämjelig. Författaren Hermann Ungar tillhörde den tyskspråkiga minoriteten i Tjeckoslovakien och hade vänskapsförbindelser med namn som Thomas Mann och Stefan Zweig. Ungar dog ung, och försvann efter sin död länge in i glömskan. Åttio år efter hans död har han så börjat återupptäckas av de europeiska förlagen och läsarna. ”De lemlästade” går att inordna i den dekadenta och morbida tradition som är så rikligt representerad på Alastor Press, med namn som Lautréamont, Huysmans och De Quincey, men ter sig även i dessa författares sällskap som en ovanligt obehaglig historia.
De flesta kritiker har uppmärksammat romanens likhet med Kafkas ”Processen”. Likheterna mellan de två böckerna är också mer än iögonfallande, med mardrömsscenerier som utspelar sig mot en fond av den inrutade, småborgerliga kontoristvärldens anonymitet. Nå, denna likhet har det redan talats tämligen ingående om på andra ställen. Personligen associerar jag flera gånger under läsningen till den österriskiske målaren Egon Schiele, med hans kompromisslösa uppror mot konstvärldens och borgerlighetens tabun, som för mig ter sig som något av en själsfrände till Hermann Ungar.
Det finns något av samma plågade frenesi hos de båda konstnärerna, en likhet i temperament och livsåskådning som förenar. De båda rotar gång på gång konsekvent fram de allra mörkaste och mest nedtystade sidorna av det patriarkala och hierarkiska Centraleuropa de båda levde i - dess sexuella hyckleri, dess institutionaliserade våld - och tvingar fram dem i dagsljuset.
Schiele med sina porträtt av utmärglade nakna kroppar, berövade all sexuell dragningskraft och den mytologiska inramning som annars gjorde erotiken salongsfähig i salongsvärlden. Och även Ungar bryter frispråkigt sexuella tabun på ett sätt som jag inbillar mig måste ha varit tämligen ovanligt även i ett dekadent tjugotal. Men det sker aldrig med någon känsla av befrielse. Sexualiteten är för dem aldrig något annat än sjaskiga och hotfulla övergrepp i mörka vrår, människokroppen aldrig något annat än en formlös, blek och illaluktande massa av kött, ett löfte om ett framtida kadaver.
Och Ungar lyckas förmedla den här världsbilden på ett oerhört övertygande och intensivt sätt. ”De lemlästade” är plågsam läsning. I takt med att Polzers värld långsamt krackelerar och mardrömmen allt mer oåterkallelig blir den stramt återhållna berättarstilen långsamt mer rytmisk och suggestiv. Bokens sista partier, med dess vaggande rytm, dess omtagningar, har något av karaktären av en ond vaggvisa, lika hypnotisk som ångestframkallande.
Formellt sett är det någon form av makabert mästarprov, och Arthur Isfelts oerhört känsliga översättning lyckas på ett lysande sätt förmedla detta. Tycker jag om ”De lemlästade”? Det kan jag inte påstå. Det är en roman som ter sig som ett fullbordat faktum, en liten glimt av helvetet, om vilket åsikter och omdömen inte är så intressanta. Kanske är själva romanen just det som Sonntag talar om; ett försök att besvärja mörkret, att uthärda det outhärdliga.

Vill festa med honpantrar. Sorterar a-kassehandlingar.

2009-07-27T21:21:00.002+02:00

Idag, som alla andra vardagar, har jag suttit i ett tämligen tomt och sommartyst kontorslandskap och sorterat a-kassehandlingar digitalt. Nästan tvåtusen stycken.
Hela dagen har varit inbäddad i monotoni och lätt tristess.
Jag har längtat intensivt efter ett samlag och att få läsa Bruno Schulz.
Nu ska jag gå ut på balkongen och stilla en av mina två drifter.

(Detta inlägg är ett försök att få mitt liv att verka mer spännande än det är för tillfället.)

Litteratur: China Miéville - The City & the City

2009-07-27T19:37:00.003+02:00

Jag recenserar China Miévilles nya roman "The City & the City" på Kulturen idag. Läs här.

Regn och das Dasein

2009-07-24T00:55:00.003+02:00

Tre ynka inlägg för hela Juli månad. Stackars blogg som jag har misskött dig.
Hela tiden har jag tänkt att jag ska skriva något matigt och informativt, snart, snart. Sedan har jag inte gjort det.
Jag skyller lite på mitt jobb, inte för att det i sig är så vansinnigt jobbigt eller så bisarrt många timmar. Men det har väl varit tillräckligt tillfredsställande för att jag vid varje tillfälle då jag har kunnat välja mellan en skrivarsession och någon form av social samvaro valt det senare. Juli har innehållit ganska mycket fint faktiskt. En tjugofemårsfest med galet god mat, där jag blev ganska rejält full på ett sätt som jag inte blir så ofta nu för tiden. Eventuellt badade jag också vid Riddarhuset någon gång vid fyratiden. Eventuellt kan jag ha ropat att Stockholm tillhör mig nu. Men det kändes verkligen så. Man äger inte en stad förrän man har simmat förbi några av de mer storslagna byggnaderna.
Jag har varit på Ekerö med hemskt trevligt sällskap på någon form av spontan utflykt. Delvis ville jag väl låtsas att jag var med i någon Krusenstjerna-roman, delvis tyckte jag helt enkelt att det var rätt häftigt att man faktiskt kunde ta sig från mina småtrista smårisiga hoods med färja till något så exotiskt och överklassigt som Ekerö. Slottet vi tänkte fika på hade dock konstigt nog SOMMARSTÄNGT. Eh?

Oh well. Pladder, pladder. Jag har skrivit färdigt några längre recensioner nu, som förmodligen hamnar på Kulturen någon gång under den kommande veckan. Mot all förmodan och mot allt skick och bruk är jag faktiskt ganska nöjd med de texterna.
Och det jag egentligen ville berätta om nu var väl hur mysigt det var att skriva den sista av de texterna; jag har suttit på min balkong, invirad i en filt i ösregn (min balkong har ett tak alltså) och skrivit med datorn i knät och känt mig kreativ, samtidigt som naturen har försvunnit in i nattmörkret.
När texten var klar lyssnade jag på Emmylou Harris "Where will I be?" med slutna ögon, hörlurar och regn som smattrade precis överallt omkring mig. Det var så fint.
Jag har så ofta musik omkring mig och tar mig så sällan tid att verkligen LYSSNA nu för tiden. Jag ska göra det lite oftare. Bara vara.

Litteratur: Magnus Sjöök - Samlade verk

2009-07-15T09:47:00.001+02:00

Och för någon vecka sedan recenserade jag Magnus Sjööks samlade verk för Kulturen. Läs här, om ni inte redan gjort det.

Jo, snart blir det livat värre här.

2009-07-15T09:41:00.001+02:00

Ehm, innan ni tröttnar och aldrig återkommer. Jag kör igång på riktigt igen snart, jag lovar. Den totala avsaknaden beror inte på att någon älskad hund har självantänt eller så. Tyvärr beror den totala avsaknaden av inlägg heller inte på att jag har rumlat runt i Rom, som den absoluta majoriteten av min bekantskapskrets och bloggare jag läser tycks ha gjort.
Jag har varit lite bortrest, men mest sommarjobbat på mitt gamla jobb, något som tydligen dränerat mig på mer energi än jag trott. Och arbetat på en längre essä igen, som kanske får se dagens ljus inom en överskådlig framtid. Lovar att länka härifrån då.

Snart ska jag iväg till mitt jobb, någon gång vid halv åtta tänkte jag vara färdig och titta på Il Gattopardo med Daniel och begråta den bortdöende italienska adelns öde på ett sätt som den sannolikt inte alls förtjänar att begråtas.
Dekadent adelslynglar är f.ö. sjukt mycket intressantare på andra sidan en TV-skärm än när man faktiskt råkar på dem IRL, typ på en dejt eller så. Jag borde skriva ett blogginlägg om det där nån gång.

Litteratur: Roger Scruton - Kultur räknas

2009-07-01T10:08:00.002+02:00

Jag recenserar 'Kultur Räknas' av Roger Scruton här.

Litteratur: William Beckford - Vathek

2009-06-29T11:15:00.002+02:00

Översättning: Arthur Isfelt
H:ströms

William Beckford tillhör definitivt den skara av författare som har blivit långt mer beryktade än sina litterära verk. Hans kringflackande liv, hans öppna homosexualitet i en tid när själva misstanken kunde döda, de märkliga klosterliknande byggnader han lät resa upp på den engelska landsbygden - allt detta har kastat långa skuggor över hans litterära kvarlåtenskap.
Ungdomsromanen ”Vathek” hör dock till det man kommer ihåg när man talar om Beckford, och som än idag är läst. Romanen brukar ses som en föregångare till artonhundratalets gotiska skräckromaner, både vad gäller den amoraliska svärtan i berättelsen och förkärleken för exotiskt stoff.
Intrigen i romanen är nästan rörande enkel, och när allt kommer omkring kanske snarare en formalitet som möjliggör för Beckford att hänge sig åt det som låg honom närmast hjärtat: överdådigt prakt, exotiska scenerier och kittlande ockultism.
Kalifen Vathek är lika maktfullkomlig som njutningslysten. Han har låtit bygga sig själv fem palats tillägnade var och ett av sinnena, slösar med rikedomar och älskarinnor och samlar de mest exotiska föremål kring sig. Ändå kan han inte få nog. Så när en främmande magiker träder in i hans hallar, med löften om storslagna underjordiska palats och förborgade ockulta hemligheter är han idel öra. Magikern förmår ynglingen att begå allt skändligare handlingar, tills det slutligen tillåts honom att träda ner i helvetets käftar.
Tusen och en natt, som under sjuttonhundratalet hade offentliggjorts i franska och engelska översättningar för den europeiska publiken, var en av Beckfords största inspirationskällor, något som blir mycket tydligt vid läsningen; inte bara därför att referenserna till islamska myter och företeelser är så ymniga, utan också med tanke på den naiva, nästan uppsluppna, sagoton Beckford använder sig av även när han berättar om de hemskaste saker. Ja, Vathek skulle ha kunnat vara en av de sagor som lyftes ur de europeiska utgåvorna, eftersom de hade bedömts som för erotiskt frispråkiga och moraliskt tveksamma för den västerländska läsekretsen, en grym berättelse i utsvävningens tecken.

Annars ligger det nära till hands att associera till Faust-myten vid läsningen av Vathek; den kända folksagan om vetenskapsmannen som sålde sin själ till djävulen i utbyte mot alla världens kunskaper. Även om Faust för den centraleuropeiska medeltiden naturligtvis framförallt var en varnande påminnelse mot alla boklärda att inte sträva alltför långt i sin kunskapsiver, utan hysa ödmjukhet inför Gud och dennes hemligheter, blev Faust så småningom snarare en tragisk hjälte, och den aldrig sinande kunskapstörsten blev dygd snarare än synd. Oswald Spengler såg i Faust den arketypiske hjälten för den västerländska civilisationen.
Och även om Goethes definitiva förvandling av Faust från skurk till någorlunda sympatisk ännu ligger i framtiden, har jag svårt att skaka av mig känslan att Beckford här ställer fram en grym parodi på detta ideal.
Vathek drivs som Faust fram av demoner, men saknar i sig själv egentligen drivkraften att omfamna den fullständiga fördömelsen. Utelämnad till egen maskin är kalifen sällan förmögen till värre förbrytelser än frosseri i mat, dryck och sex. När han är skrupellös finns det aldrig någon tragisk storslagenhet i det hela, enbart enfald och elakhet. Endast med hjälp av hans lika pliktmedvetna som diaboliska mor når Vathek tillräckligt låga moraliska dimensioner för att få träda in i helvetet.
Naturligtvis innebär det att Beckfords text är fattigare på andliga dimensioner och nyanser än Goethes och Marlowes hanteringar av Faust-temat. Och jag måste medge att läsningen av Vathek blir tämligen mattande efter ett tag. Den korta romanen är egentligen föga annat än en odyssé i excessernas rike, och tycks förutsätta ett sinne där man med lika delar förskräckelse och förtjusning hisnar över exakt hur många oskyldiga kalifen offrar - gång på gång. Ett sådant konstant hisnande saknar jag förmåga till, och jag tror att det är en brist jag delar med merparten av den moderna läsekretsen. När jag ställer om fokus i min läsning fungerar det bättre. Det finns ingen utveckling i Beckfords roman, bara en nästan barnslig kärlek till de små detaljerna, vare sig den skildrar blomsterängar eller djävulsdyrkan. Och faktiskt kan romanen, mitt i alla hemskheter, vara ganska – förtjusande i sin orientaliska prakt.
Men jag får medge att William Beckford förblir intressantare än sina böcker, och Vathek framförallt intressant som en förebådan om vad som komma skall. De kommande tvåhundra årens litteratur skulle komma att presentera oss för betydligt trovärdigare och otäckare skurkar, även om de inte alltid bar lika sirliga kläder som den djävulske kalifen.

Texten ramas på ett föredömligt sätt in av ett förord av Arthur Isfelt, där han redogör för romanens något kaotiska tillblivelse och utgivning, samt ett mycket fylligt och informativt efterord av Gabriella Håkansson, där hon på ett fascinerande sätt förser oss med mer information om Beckford och dennes allt annat än vanliga liv.

Litteratur: Gustav Meyrink - Golem

2009-06-27T14:37:00.001+02:00

Gustav Meyrink
Golem
Översättning: Ernst Klein, bearbetad av Carl-Michael Edenborg
Förlag: Vertigo

1915 gav den österrikiske författaren Gustav Meyrink ut sin debutroman ”Golem”, vilken skulle komma att bli en osannolik försäljningssuccé i hela Europa. Men romanen har till skillnad från många andra tillfälliga försäljningssuccéer kommit att utöva ett lågmält men påtagligt inflytande på den efterkommande litteraturen: författare som Franz Kafka och Jorge Luis Borges hör till bokens mer namnkunniga beundrare, och båda tog med sig något av romanens labyrintiska förvecklingar, den vaga och hotfulla ångeststämningen och den ständigt hotande jagupplösningen in i sina egna verk.
Meyrink närde under hela sitt liv ett brinnande intresse för ockultism, österländsk religion och allmän mystik, något som stämde väl överens med tidsandan, och samtliga av hans verk hör väl formellt sett till skräckgenren. Jag känner inte till hans fullständiga författarskap, men har läst en handfull av hans tidiga skräcknoveller, utan att bli särskilt imponerad. Berättare i månskensbelysta gränder snubblar över diverse exotiska kusligheter, och undkommer förskräckta, men med en fördjupad förståelse för det mystiska i tillvaron. Förvisso underhållande läsning, men inte nämnvärt spektakulärt i jämförelse med något annat i genren. Men när Vertigo nu åter ger ut ”Golem” i en reviderad översättning kan man konstatera att romanen är en långt mer besynnerlig och intressant text än ett stycke tidstypiskt mysrys.
”Golem” plockar visserligen fram det mesta man kan tänka sig ur romantikens skräckmenageri, men blandar på ett ohämmat sätt mystiken med socialrealism.

Jagberättaren vaknar en dag upp som Athanasius Pernath, en medelålders gemsnidare i Prags judeghetto. Han accepterar något motvilligt denna identitet, men kan inte skaka av sig en grundläggande känsla av overklighet. Vad romanen därefter kommer att handla om är inte helt lätt att förklara. Kring detta sökande efter identitet väver sig flera andra intriger, alla mer eller mindre absurda och mardrömslika. I bakgrunden finns ständigt myten om Golem, judeghettots ande, på en och samma gång hotfull och beskyddande. Men det är inte i så hög grad intrigerna som fängslar läsaren som stämningen.
Det Prag Meyrink visar upp må vara romantiskt, men på ett synnerligen mörkt sätt. Den stad som förekommer i ”Golem” är så gott som uteslutande de klaustrofobiskt trånga gränderna i ghettot, en värld som har långt mycket mer gemensamt med mardrömsscenerierna från stumfilmen ”Dr. Caligaris Kabinett” än turisternas souvenirbeströdda Karlsbro. Fattigdomen är hjärtskärande realistiskt skildrad, lika påträngande och febrig som i verkligheten. Och samtidigt utgör denna stadsdel gränder en spelplan för uppgörelser av metafysiska mått, där stadens rikaste människor spelar lumphandlare för att dölja sin rikedom, och är fullt förmögna att spinna intriger där själva domstolsväsendet dansar efter ens pipa. Den närmsta referenspunkten för den svenske läsaren torde väl snarast vara Strindbergs kammarspel, där det mystiska på samma märkliga och likväl naturliga sätt smälter in i vardagens allra futtigaste detaljer.
De många intrigerna slingrar sig tätt omkring varandra, och löses kanske heller aldrig ut på ett riktigt tillfredsställande sätt. Det spelar mindre roll. Romanen liknar på något vis ett dubbelexponerat fotografi, där det yttre livets fattigdom och misär och det inre livets oändliga rikedom helt plötsligt får syn på varandra. Det är ett möte som är lika svindlande vackert som det är oväntat.

Litteratur: Roland Topor - Hyresgästen

2009-06-26T22:53:00.004+02:00

Översättning: Elias Wraak
Sphinx Bokförlag

För några år sedan såg jag för första gången den märkliga science fiction-filmen, Den vilda planeten. Det är och förblir en av de märkligaste och mest fascinerande filmer jag har sett. Själva historien berättades på ett naivt sagoaktigt sätt, men bildspråket var surrealistiskt, grymt och fantasifullt, skrämmande och vackert. En osedvanligt ond saga helt enkelt, omöjlig att slita ögonen ifrån.
Det var den mångbegåvade Roland Topor som stod för filmens bildspråk: en centralgestalt i den kanske mindre kända parasurrealistiska rörelsen, en avknoppning av den ursprungliga surrealismen, som ville bevara rörelsens visionära ideal men låta dem förnyas genom att förenas med modernare företeelser som rockmusik och pornografi. Topor är kanske mest känd som fantasieggande och provokativ illustratör, men har också skrivit musik, spelat i filmer samt skrivit romaner.
Det alltid lika intressanta Sphinx Bokförlag - som har ett gott öga till mindre kända men egenartade och spännande författarskap – introducerar nu Topor som romanförfattare för en svensk publik, med dennes debutroman ”Hyresgästen”. Berättelsen är förmodligen känd för den stora publiken genom Roman Polanskis filmatisering med samma namn, men förtjänar även intresse i egen rätt som ett stycke klaustrofobisk och kallsvettig prosa.

När den beskedlige byråkraten Trelkovsky flyttar in i sin nya lägenhet är det med de bästa intentionerna i världen: han är stillsam, har ordnad ekonomi och är varken kvinnokarl eller festprisse.
Det enda som är lite obehagligt är att Trelkovsky har kunnat överta lägenheten eftersom den förra hyresgästen, en ung kvinna, tog livet av sig under mystiska omständigheter. Men efter klagomål vid inflyttningsfesten från en ljudkänslig granne blir Trelkovsky snabbt allt nervösare. Minsta ljud tycks ge upphov till våldsamt bankande i väggen, och den anpasslige mannen finner sitt liv i allt högre grad styrt av sina grannar. I takt med att hans ångest tilltar börjar han också undra alltmer över den tidigare hyresgästens självmord: var det verkligen ett självmord, eller föll hon offer för en konspiration från sina grannar?
Så blir stämningen i romanen alltmer paranoid, instängd och obehaglig. Huruvida det rör sig om en ingående psykosskildring eller om Trelkovsky verkligen är utsatt för en djävulsk konspiration är mindre viktigt. Den verkliga belöningen ligger i att få ta del av hur Topors märkliga föreställningsvärld långsamt får tränga ut den småborgerliga franska vardagen, tills slutligen alla realistiska spelregler är upphävda. Håriga aphänder tränger sig in genom dörrspringor, blod rinner nedför väggarna, svarta droskor väntar nere på gårdsplanen. Det är briljant prosa som står sig alldeles utmärkt även utan bildmässigt understöd av Polanski.
Kristoffer Nohedens utmärkta efterord ger en god överblick över den parasurrealistiska rörelsens historia och egenart, men också en närmre presentation av Roland Topors konstnärskap. Elias Wraaks översättning är som alltid stilistiskt lyhörd. Det enda jag kan önska är en presentation även av Roland Topor som bildkonstnär; hans egenartade värld är sig lik oavsett medium, och hans illustrationer skulle utgöra ett fantasiskt komplement till texten.

Lite om kultursynen i det här landet

2009-06-24T16:26:00.003+02:00

Okej. En sista grej innan jag går iväg och gör något vettigare.
Det här upplever jag som så deprimerande jävla dumt.

Jag tänker ibland längtansfullt att det vore fint att leva i ett land där kulturen inte enbart sågs som en tärande kraft, där alla värden som inte omedelbart låter sig översättas och omvandlas till direkta pekuniära vinster inte avfärdades som någon slags vidskeplig metafysik. Det vore kul att bo i ett land som inte enbart betraktade sitt kulturarv antingen som en genant Sällskapsresan-provinsiell pryl man skämdes över,
alternativt som ett diaboliskt maktinstrument i ETABLISSEMANGETS händer.
Det vore kul att bo i ett land som ser ett egenvärde i att närvara i andra europeiska länder med hjälp av kulturinstitutioner, där man inte kallar hem sina korrespondenter från Tyskland och Frankrike, eftersom allting viktigt tydligen händer i Washington (om det gäller politik), Hollywood (om det gäller TV-serier och film) och New York (om det gäller hippa rockband och barer). Det vore kul att bo i ett land som såg en poäng i att ge översättningsstöd åt spridningen av den inhemska litteraturen. Det vore kul...
ah, ni fattar. Det är alltså inte Sverige jag talar om. Vare sig det rödgröna eller borgerliga Sverige. Kultursynen i det här landet är rätt deprimerande, och dessvärre ganska djupt rotat i samtliga lager av samhället tyvärr.

Tystnader

2009-06-24T16:22:00.002+02:00

Denna dikt, den existerar inte –
den blev aldrig skriven,
någonting annat kom emellan
så
som det så ofta gör.

Men dikten, den
Återvänder ibland, nej
den slutade aldrig
gå bredvid mig, slutade
aldrig förebrå mig
för att jag inte kunde ge dikten
det liv
som den kanske förtjänar.

Det finns en tystnad nu,
mellan oss två
och som för mig
har blivit
betydelsebärande,
en undertext genom min vardag,
och som för dig, tror jag, bara
är en vanlig tystnad,
ett uppehåll för tankarna,
pausen
i ett samtal,
tomrummet
mellan detta ord och

detta.
Och jag;
ju mindre jag pratar om dig,
desto mer närvarande är du
i alla mina samtal, och
i alla mina tankar.

Och det är för sent nu,
både jag och dikten vet det
har flutit för mycket vatten förbi;
vi har blivit
och vi kommer förbli
för olika
för att någonsin kunna artikulera varandra.

Och hos dig,
tror jag,
betyder jag ingenting annat än mig själv, jag
betyder inte längtan,
betyder inte saknad, jag
betyder bara mig själv,
jag betyder ingenting särskilt.

Och jag är kallare nu,
eller i alla fall tror jag det, och
dikten har ett drag av…
kvalmig känslomässighet, och det gör
det svårt att stå ut någon längre tid.

På den tiden
då vi fortfarande trodde
vi var varandras befriare
så skulle jag aldrig använt
ett så gammaldags och
fånigt
uttryck som ”kvalmig känslomässighet”.

Som om jag
har läst för många böcker,
och min dikt har läst för få.

Jag kommer
och jag går
obemärkt
i ditt språk, och när
jag försvinner in
i din tystnad
så är det bara en vanlig tystnad.
En tystnad utan bismaker.

Nej-
den här dikten kommer
jag aldrig skriva
för även om jag försökte,
den skulle aldrig låta sig skrivas av mig.
Vi är olika nu,
jag är gammal i förtid,
jag står vid floder och funderar,
jag kan mer om stjärnor
än om människor nu,
det har smugit sig in
en kyla och distans
in i mitt liv
som den här dikten aldrig skulle acceptera.

Och ändå
jag slutade aldrig gå
vid den här diktens sida,
jag har aldrig riktigt förlåtit den
att den släppte taget om min hand
du lät mig gå
jag går så nära min dikt nu
att jag känner lukten av dess hår,
jag går så nära,
min hand
vill det
som den aldrig kommer göra
föra handen genom håret,
jag går så nära
att jag känner lukten av det som borde varit,
och jag går så nära.

Och solen går upp över Kungsträdgården,
och jag bleknar
bort, såsom vattenfärger bleknar.

Väntan

2009-06-24T15:54:00.005+02:00

Tja. Just nu händer inte hemskt mycket för att vara ärlig.
X antal texter är ivägmailade till X antal kulturredaktioner, och det skulle kunna hända något. Sannolikt inte. Så tills vidare jobbar jag några spridda timmar per dag och hoppas innerligt på att morgondagens arbetsintervju går vägen.

Ibland tänker jag att jag skäller upp för fel träd, bara borde se till att stanna på ett jobb jag gör rimligt bra, och typ...stadga mig. Och ha sällskap, semester och ordnad ekonomi.
Grejen är ju att det inte finns något särskilt roligt eller fritt i att hacka sig fram på några timmar/dag, ha konstant dåligt samvete för att jag inte är mer effektiv och duktig och framförallt inte har ett daytime job. Jag är ändå för tråkig för att njuta av de där timmarna i solen, utan upplever bara att jag borde skriva en till text istället.
Och för första gången på ganska länge saknar jag verkligen att ha någon vid min sida. Jag tror mitt hjärta är så pass helt och läkt det kan bli nu, och det börjar kännas rätt meningslöst att vakna själv, somna själv, göra allting för sin egen skull.
Synd att jag är så sjukt usel på att ragga; jag har liksom två lägen, varav det ena är subtil stenstod och det andra är Sodoms 120 dagar. Inget av dem fungerar jättebra. För övrigt vet jag inte ens var jag skulle träffa någon. Vi möttes vid lyrikhyllan?

Ah, okej, nog med nagelstirreri: låt oss prata om morgondagen och lite politik.
Har man några timmar över i morgon eftermiddag tycker jag man kan titta förbi på den här manifestationen.

Litteratur: Lord Dunsany - Huset vid världens kant

2009-06-23T22:08:00.005+02:00

Översättning: Sam J Lundwall
Förlag: Sam J Lundwall Fakta & Fantasi, 1989

Den irländske författaren lord Dunsany (som egentligen bar det något osannolika namnet Edward Plunkett, 18th Baron of Dunsany) var extremt framgångsrik i sin samtid och sitt språkområde, umgicks i samma litterära kretsar som Yeats, kom att bli en viktig inspirationskälla för flera viktiga författare, och var vid slutet av sitt liv föremål för en veritabel idoldyrkan av den amerikanska fantasyvärlden som vid femtiotalets slut hade blomstrat upp igen på allvar.
Här i Sverige är han visserligen ett namn som återupprepas med emfas när man skriver den fantastiska litteraturens historia, men tycks bli läst desto mer sällan. Även om enstaka noveller finns utspridda i diverse skräck- och sagoantologier tycks Sam J Lundwalls lilla volym från 1989, Huset vid världens kant, utgöra det enda egentliga försöket att presentera Dunsanys författarskap i samlad bokform för en svensk publik.
Lundwalls volym består av noveller ur de två samlingarna The Book of Wonder respektive The Last Book of Wonder, två novellsamlingar som ofta betraktas som några av hans bästa. I dessa volymer har Dunsanys novellkonst författarskap förfinats och uttrycksmedlen komprimerats maximalt. För den fantasy lord Dunsany skriver är på många sätt den totala antitesen till de massproducerade tolvböckersepos som utgör huvudströmningen i den moderna fantasylitteraturen. Dunsanys visioner behöver bara ett utrymme på fem-tio sidor, hela kosmologier glimtar till i några få meningar, lika flyktiga som morgondaggen i gräset.
Som till exempel i ”Den sorgliga berättelsen om Thangobrind”, där den skicklige tjuven tar sig fram genom en synnerligen hotfull del av världen:

”Det var mörkt när han passerade tornen i Tor, där bågskyttar skjuter elfenbenspilar på främlingar för att inte någon utsocknes skall förändra deras lagar, vilka är onda men inte får förändras av utomstående. ”

Så rusar novellens huvudperson raskt förbi dessa gäckande torn och detta märkliga land utan att det närmare utforskas, och som blir just så trollbindande därför att det tillåts stå oförklarat. Det är ett ekonomiskt berättarsätt som t.ex. Borges skulle komma att lära sig mycket av; även denne hade förmågan att suggerera fram ett myller av världar, apokryfisk kunskap och mystiska kulter bara med hjälp av några satser.

Att Dunsany skulle komma att inleda ett fruktbart samarbete med eftersläntraren till prerafaelit Sidney H. Sime, som illustrerade flera av Dunsanys böcker, var på många sätt logiskt.
Precis som denna konströrelse vågar Dunsanys prosa vara ogenerat vacker på ett fullständigt ogarderat sätt. Och det är naturligtvis lite av ett estetiskt vågspel; när det är vackert blir det verkligen overkligt vackert. När det görs fel blir det rätt outhärdligt.
Ta till exempel H.P. Lovecrafts fantasynoveller. Lovecraft skrev nämligen en hel del drös med Dunsany-inspirerade alster i den tidigare delen av sitt författarskap. De är ett talande exempel på hur lätt Dunsanys lätta stil förvandlas till blomsterhöljda pekoral och den sorgsna sagostämningen lätt blir till ett teatraliskt skymningshulkande. Lovecraft lyckades betydligt bättre när han skrev kosmiska skräckberättelser kryddade med tentakler än när han ville skriva finkänsligt. Men Dunsany själv håller sig alltid på rätt sida, och balanserar alltid det eteriska med en rätt vass och elak humor.

Rent känslomässigt rör sig novellerna över hela spektrumet, från den resignerade melankolin och skymningsromantiken man väntar sig att finna i sekelskiftesfantasy (”Hur han som föresagts kom till staden Aldrig” är den absoluta höjdpunkten i den vägen i denna samling) till de mörkt humoristiska novellerna om tappra hjältar som misslyckas, till den totala extasen i ”Hästmannens brud”, som på åtta sidor låter oss ana hur det är att vara en ung kentaur som för första gången rusar igenom världen för fulla krafter. Noveller som ”I Zaccarath” och ”Erlathronion” är snarare små prosapoem, både vackra och sorgsna, där känslan av alltings förgänglighet ingår äktenskap med kärleken till det vackra och sköra.
Och Dunsany har en viss förkärlek för cyniska sagor utan lyckliga slut, där den tappre och redige huvudpersonen, tvärtemot vad som är brukligt, går under när de försöker lura till sig magiska skatter från mörka makter. Men alla novellerna har det gemensamma draget att de är mer eller mindre perfekt avrundade små pärlor, och har det sympatiska draget att vara långt mer fullproppade med idéer och infall än det sparsamma utrymmet egentligen tillåter. För trots sitt ringa format av hundratolv sidor är Huset vid världens kant nästan löjligt rik på idéer, fantasieggande uppslag, fantastiska små formuleringar och inspiration.
Resultatet blir ungefär samma kreativa överhettning som vid läsningen av Jorge Luis Borges, David Lindsay, Peter Milligan eller Grant Morrison. Det är alltså något av det bästa beröm jag kan ge en bok.

Det är naturligtvis Sidney H. Simes vackra originalillustrationer som är reproducerade här på bloggen.

Gratulationer till arkitekten

2009-06-23T14:52:00.002+02:00

Vi passar naturligtvis på att gratulera den delen av läsekretsen som har blivit antagen till prestigefyllda arkitektutbildningar. Om femton-tjugo år utgår vi ifrån att Stockholms förorter kommer se ut ungefär så här:

Aaah, nu talar jag i majestätiskt plural igen. Dåligt tecken.

Det var ett par fantastiska dagar

2009-06-23T14:22:00.004+02:00

Det var den midsommaren. Konstigt nog var det en av de första jag firade med min familj, på...jag vet inte hur länge. Det var ganska fantastiskt.
Fantastiskt att få vara med min familj, fantastiskt att få byta ut Stockholms gator mot myrstackar, skog och vatten, fantastiskt att få slappna av lite med människor jag tycker om.
Det hann bli några litteraturupplevelser, av lite skilda slag.
Min farfar åkte med oss ut till sommarstugan över dagen; väl i bilen reciterade han en ganska försvarlig del av 'Frithiofs saga'. Jag frågade honom senare om han kunde hela verket utantill. Det kunde han inte. Däremot hela 'Axel'. Det är respekt.
Jag har själv hunnit läsa en del. 'Kultur räknas' av Roger Scruton, 'Vathek' av William Beckford, 'Golem' av Gustav Meyrink, 'Hyresgästen' av Roland Topor och 'Var är Mollys Panda?', vars författare jag skamligt nog har glömt. Den sista boken hann jag läsa i alla fall två gånger, och med all respekt gentemot alla ovan nämnda författare, förmodligen den jag hade absolut roligast när jag läste. Men det handlade nog mest om läsesällskapet.

Eftersom jag har varit upptagen med att jobba, söka ännu mera jobb, och försöka mig på att skriva och sälja litteraturkritik känns det som att jag har försummat den här bloggen lite. Sorry, och hoppas ni inte tröttnar. Eller, sannolikt så är ni väl upptagna med att njuta av solen och sillen, men...bloggen är inte helt död. Den tar ny fart snart, med lite mer ambitiösa texter igen.
Och lyckas jag inte slå några mynt av mina säljtexter hamnar de förr eller senare också här. Tålamod, kära läsare, tålamod.

Eftersom jag kommer från en överkreativ släkt tycker jag ni ska köpa några snygga drinkunderlägg av min begåvade syster så länge.

Ezra Pound - En flicka

2009-06-17T23:12:00.007+02:00

Trädet har intagit mina händer,
saven stigit i mina armar,
trädet växt i mitt bröst --
nedåt
slår grenarna ut ur mig, likt armar.

Träd är du,
mossa är du,
du är violer höljda i vind.
Ett barn - så högrest - är du,
och allt detta dårskap för världen.

Supersnabb översättning av en enkel dikt jag tycker är fin. Känn er fria att kritisera den till smulor. Det är mest en förevändning att få posta en svindlande vacker renässansmålning jag upptäckte igår. Den föreställer Apollos jakt på Daphne, som den här dikten såklart anspelar på och målad av Antonio del Pollaiuolo. Om målningen kan jag inte säga mycket. Jag kan ju inte så mycket om konst, men hä är ju fint att titta på i alla fall.