fredag 29 januari 2010

Det är tid för ett litet inlägg om Edward Gorey


Okej. Jag har hållt på med text ett tag nu, och ska egentligen göra det några timmar till, men jag tar en liten paus nu. Och postar ett litet inlägg om Edward Gorey istället. För er som inte vet var han en synnerligen begåvad tecknare, som under sin livstid gav ut mängder med små böcker som både till formatet och det yttre var bedrägligt lika viktorianska barnböcker, men till innehållet svart humoristiska och lätt morbida. Eller i vissa fall mycket morbida. En av Goreys mest kända böcker är "The Gashlycrumb Tinies" från 1965, en rimmad historia om hur barn från A-Z råkar ut för diverse hemskheter. Ehm...ja, morbidt var ordet. Men så är ju heller inte Goreys böcker gjorda för barn, även om han parafraserar barnbokens stil. Personligen är jag barnsligt förtjust i den något ljusare "The Doubtful Guest" där en stackars reserverad familj får ovälkommet besök. Den pingvin-liknande varelsen saknar all den taktkänsla som den viktorianska medeklassen tar för given, vilket ger dem gråa hår.
Titta här så illa gästen beter sig:



Synnerligen underhållande tycker undertecknad.
Lite otäckare är "The Disrespectful Summons" där en stackars Miss Squill blir besatt av Satan och hans anhang...


...sedan ägnar sig åt alla möjliga hemskheter och oheligheter...


...vilket hon naturligtvis får äta upp i slutändan.


Tidigare har jag nöjt mig med att läsa Edward Goreys makabra verk och aktat mig ganska noga för att få veta allt för mycket om dennes biografi. Trots allt finns det något märkligt frigörande i att inte alls känna till personen bakom en text eller ett konstverk; upphovsmannen eller upphovskvinnan blir en projektionsyta för läsarens vildaste fantasier. Och Edward Goreys mörka små mästerverk har fungerat som en alldeles utmärkt utgångspunkt för mig att fantisera om någon excentrisk äldre tillbakadragen herre i slokhatt och monokel som lever ett undanskymt liv på något viktorianskt gods. Nå, efter att till slut ha läst bland annat Wikipedias ovanligt matiga artikel om herr Gorey själv kan jag nöjt konstatera att han faktiskt tycks ha varit en synnerligen excentrisk och kufisk herre. Slokhatt och monokel tycks ha uteblivit, men...
Svårt anglofil amerikan? Check.
Tillbakadraget och hemlighetsfullt liv? Check.
Asexuell? Check.
Ett märkligt intresse för...eh, pälskappor och tennisskor? Check.

Det finns egentligen hur många böcker som helst från Goreys penna, uppemot nittio
stycken, och jag har bara läst en bråkdel av dem. Men den som är intresserad och vill ha mycket illustrationer och rimmade elakheter för pengarna hänvisas till samlingsvolymerna "Amphrigorey" som är både billiga och innehållsrika.
Själv äger jag skamligt nog bara en av hans böcker, en tunn liten sak med titeln "The Curious Sofa: A Pornographic Work", publicerad under anagrammet/pseudonymen Ogred Weary. Det är en synnerligen märklig och underhållande pastisch på viktoriansk erotika. Den delen av läsarkretsen som nu börjar oroa sig över min moraliska oförvitlighet behöver inte bekymra sig; även om alla karaktärerna ligger med varandra i någon slags behärskad stiff-upper-lip-dekadens är boken inte det minsta explicit, utan nöjer sig mest med att gentlemannamässigt hinta om de "most delightful pleasures" som pågår utanför serierutorna.



...och det hade naturligtvis inte varit en Edward Gorey-bok om det inte slutade i ond bråd död för alla inblandade. Det avslutar vår snabba genomgång i herr Goreys verk. Nu måste jag vara effektiv igen.

torsdag 28 januari 2010

Transcendens


Natten blev långsamt till gryning
där jag stod vid trädgårdens utkant
och jag hade tänkt över det noga och väl;
min rygg nu slutgiltigt vänd mot er,
och min blick som hörde hemma i horisonten
och inga tårar böner eller uppmaningar
kunde få mig att vända om,
varje gång ni tog mitt namn
i era munnar, ropade ut det
tillhörde det allt mindre mig
åh denna frihet
aldrig mer behöva vara ett jag
som förnedras till att ingå i ett vi
ja
jag kände det
hur allt det timliga och orena
allt det som tillhörde världen, er,
långsamt sköljdes av min själ
som en hinna av smuts
åh äntligen
och jag kunde se den nu
solen som långsamt steg upp bakom kullen
och jag tänkte
ja
sannerligen säger jag eder
solen skall stiga
och den skall kasta
den skall kasta ett fruktansvärt ljus
det kommer bli
en våldsam epifani
ett gudomligt ljus ska skina
ett ljus som utplånar ansiktsdrag
och tvingar ner på knä

och jag höjde mina armar till hälsning.

tisdag 26 januari 2010

Film: Nattvakten, Peter Greenaway


Nattvakten är en oväntad återkomst till gamla jaktmarker för den brittiske regissören Peter Greenaway. Efter att 1999 ha regisserat den måttligt framgångsrika 8 ½ kvinnor förklarade Greenaway att han betraktade filmmediet som dött och vigde större delen av 2000-talet åt avantgardeprojektet The Tulse Luper Suitcases, ett jättelikt multimediaexperiment som skulle innefatta allt från långfilm till böcker, internetsidor och flash-animationer. Men med denna film återvänder han alltså till ett relativt konventionellt filmspråk. Ja, jag säger ”relativt konventionellt” – för Greenaway har aldrig varit en konventionell regissör. Han är i grunden utbildad målare och har sagt att han anser att filmmediet har mer gemensamt med måleri än med romankonsten. Man kan diskutera det påståendet, men det är ett uttalande som fungerar som nyckel in till hans filmiska värld.
Mer än för de flesta andra regissörer är det berättande element något avgjort sekundärt i Greenaways filmer. Visst. Om man absolut vill kan man slita sig gråhårig över de labyrintiska intrigerna och de extremt vaga konspirationerna som alltid antyds i hans filmer. Men jag tror inte man kommer så långt med det. För snarare än att vara djupa eller komplexa berättelser rör det sig om ett slags medvetet mystifierande ornamentik till det som är Greenaways egentliga ärende: bilderna. Greenaway låter sina filmer parafrasera och referera till klassiskt måleri, barockarkitektur och medeltidens mysteriespel och utformar bildkompositionen till varje enskild scen med en oerhörd noggrannhet.
Nattvakten fortsätter på denna inslagna linje. Huvudkaraktär här är ingen annan än Rembrandt, i färd med att måla sin mest berömda tavla. Och hela filmen är kanske framförallt just en kärleksförklaring till det nederländska måleriet i allmänhet och till Rembrandts måleri i synnerhet. Själva intrigen där den nederländske målaren dras in i en märklig konspiration och där de egna konstverken och uttolkningarna av dessa blir av central betydelse är i stort sett identisk med händelserna i Tecknarens kontrakt eller Arkitektens mage. Möjligen är handlingen något mindre dunkel och konspirationen något mindre labyrintisk– och kanske har Greenaway blivit en lite mindre distanserad regissör, kanske har en liten, liten underton av mänsklig värme smugit sig in i berättelsen. I förhållande till hans andra filmer alltså. Det är fortfarande en regissör som är tydligt fascinerad av våld, sexuell förödmjukelse och människokroppen i dess mest fysiska och osköna tillstånd - och kan konsten att gestalta dessa ämnen med en kylig och intelligent blick.
Kanske kan man se Nattvakten som en diskussion om konstens villkor. Filmens Rembrandt för in alla de orättvisor och vidrigheter i sin samtid i sin målning i hopp om att avslöja den. Men istället för att rasa och bränna målningen väljer de avporträtterade att hylla tavlan som ett mästerverk – och därmed, tycks Greenaway mena, dör också tavlan och konstens möjlighet att faktiskt förändra något i sin samtid.


Jag tycker det är enormt frustrerande att behöva falla tillbaka på att kalla en film för något så intetsägande som ”hänförande vacker”: inte bara för att det är en kliché, utan för att det säger så oerhört lite om just den filmens särart. De där slitna uttrycken får ju uttrycka allt ifrån rumänska lågbudgetfilmer om döende pensionärer till påkostade viktorianska kostymdramer från BBC. Kanske blir man ändå hänvisad till sådana klichéer när man talar om Greenaways filmer eftersom de i så hög grad förlitar sig på det visuella och det musikaliska. För också musiken har varit ett viktigt inslag i Greenaways värld; tidigare var kompositören Michael Nyman den givne samarbetspartnern. Dennes minimalistiska stråkmusik passade Greenaways filmer som hand i handske, då både bild och ljud parafraserade tidigare århundradens konst på ett elegant och underhållande sätt. Sedan dess har regissören samarbetat med flera olika kompositörer och denne gång med den polske kompositören Włodek Pawlik – och även om hans tonsättning är något mer konventionell fungerar det oftast utmärkt.
Egentligen finns det inget här som direkt överraskar den som har stiftat bekantskap med Peter Greenaway sedan tidigare. Förvånansvärt mycket är sig nästan exakt likt med tanke på att det var nästan ett årtionde sedan han gjorde en så här pass rak spelfilm sist. Men jag vet inte om jag tycker det gör så mycket. Ingen annan regissör har ju tillträde till den märkliga, otäcka, förvirrande, lite frånstötande och ändå undersköna värld som är Greenaways filmiska universum.
Och när en misshandlad och förblindad Rembrandt i början av filmen diskuterar färgernas innersta karaktär med sin husa och hela bilden i tur och ordning badar i svart, rött och gult. Då. Då känner jag mig mycket lycklig över att än en gång få vistas i denna alldeles egna värld.

måndag 25 januari 2010

Filmklippet del 1: "Arkitektens mage" av Peter Greenaway


Nu när YouTube och sådana där grejer har gjort det till en barnlek att hitta de där svindlande små utdragen ur alla de briljanta och obskyra filmerna man såg någon gång för många år sedan så tänkte jag att det kunde vara kul med en liten serie med fantastiska filmklipp här på bloggen. Jag har ju faktiskt sett ganska mycket film i mina dagar och vill mer än gärna dela med mig av min förvärvade kunskap.
Först ut är ett klipp av den brittiske regissören Peter Greenaway, vars senaste film "Nattvakten" jag tänkte blogga om i dagarna. För att få upp peppen postar jag inledningen till hans film "Arkitektens mage", som jag såg för ohemult många år sedan på Cinemateket i Göteborg. Det är inte Greenaways bästa film; även om den alltid är hänförande vacker att se på så tappar handlingen någonstans i mitten bort sig själv och gör filmen onödigt långsam. Men det är naturligtvis inte för handlingen man ser Greenaways filmer, utan för samspelet mellan bild och musik, och för att hans kärlek till gångna tiders konst så tydligt genomsyrar varje ruta.
Som titeln antyder är just denna film framförallt en passionerad betraktelse av europeisk arkitektur. En amerikansk arkitekt åker till Rom för att hålla i en utställning kring den franske neoklassicisten Etienne-Louis Boullée. Som det så ofta blir i filmer där naiva amerikaner åker till det bildade och genomkorrupta Europa förlorar han sig snart i ett nät av intriger och paranoia.
Och även om filmen kanske inte är så helgjuten som man kunde önska minns jag att jag ändå lämnade biografen med andra ögon än när jag kom in; tidigare hade jag aldrig riktigt sett byggnaderna omkring mig. Jag gick med en vän genom Göteborg, och även om Göteborgs arkitektur verkligen inte kan tävla med Rom så såg vi helt plötsligt allting på ett annat, mycket mer storögt sätt. Det finns gatustråk i Göteborg som aldrig har blivit sig lika sedan dess för mig.
Här är den alltså, öppningsscenen till "Arkitektens mage". Musiken är komponerad av Glenn Branca.


Litteratur: Olaf Stapledon - De första och de sista människorna

I en sammanfattning över sina oskrivna blogginlägg 2009 nämner Malte Persson bl.a. att han hade tänkt skriva något om Olaf Stapledon. Det hade jag också tänkt göra, under sommaren. Jag började skriva en text, men avslutade den av någon anledning inte. Och glömde lite bort den; nu fyllde jag i lite luckor och postar den här. Enjoy.


Översättning: Artur Lundkvist
Caslon Press, 1935

Den brittiske filosofen Olaf Stapledons debutroman ”De första och sista människorna” från 1930 hör till science fiction-litteraturens absoluta klassiker. Den är något så märkligt som en berättelse om mänsklighetens historia, från den närliggande framtiden fram till mänsklighetens slutgiltiga undergång tvåtusen miljoner år senare. Ett rätt svindlande perspektiv alltså. Och vid första anblicken kan det ju verka vara ett rätt omöjligt ämne att tackla för en romanförfattare.
Romanens speciella styrka gentemot andra konstarter och litterära genrer får väl sägas ha varit möjligheten att skildra det enskilda subjektiva medvetandet in i finaste detalj – av uppenbara skäl är det någonting Stapledons extremepiska berättelse inte kan sysselsätta sig med. Läsaren får snabbt försöka att vänja sig av med att försöka investera någon känslomässig inlevelse i Stapledons berättelse. För ”De första och de sista människorna” är inte berättad ur örnperspektiv, den är berättad ur själva stjärnornas perspektiv, där en passus på tjugotusen år hör till vanligheterna.
Det börjar muntert nog med att vår nuvarande värld kommer mycket nära att förgöra varandra i ett ömsesidigt och hänsynslöst bombkrig. När blodbadet har blivit tillräckligt går mänskligheten för en tid upp i en världsstat – men så småningom går denna civilisation i baklås, stagnerar och dör. Sedan växer långsamt en ny mänsklighet fram, också denna förgör så småningom sig själv och så vidare. Så småningom blir jorden obeboelig och mänskligheten tvingas bedriva kosmisk imperialism och utrotningskrig för att kunna ta nya planeter i besittning. Och ”mänsklighet” är här ett ord som får användas i dess lösaste betydelse; det dröjer inte långt in i romanen innan människorna har övergett sina välbekanta former, och med tiden har människorna hunnit med att vara såväl förvuxna jättehjärnor, klena fågelmänniskor som några slags muterade sälar.
Även om jag ärligt uppskattar romanen så är den fylld med långa partier dödkött. Det handlar inte bara om det faktum att det saknas romankaraktärer att bry sig om. Det är också en tämligen repetitiv historia.
Stapledons skildring av mänsklighetens historia genom millennierna är nämligen inte någon spikrak upplysningshistoria utan berättelsen om hur oändligt många civilisationer byggs upp, mognar, stagnerar för att slutligen gå under på ett mer eller mindre spektakulärt sätt. Den analytiskt lagde kan roa sig med att tänka på Oswald Spenglers teorier om civilisationernas naturgivna cykler av uppgång, mognad och fall. Vilket förmodligen inte hindrar honom från att sucka högt när den trettiofjärde civilisationen förfaller i barbari, inbördeskrig och kannibalism.
Men nog klagat över bristerna. Visst, Stapledon skriver uteslutande för den högra hjärnhalvan; och även om den vänstra hjärnhalvan ibland gråter förtvivlat över bristen på känslor, intrig och psykologi får den högra hjärnhalvan en smärre lyxbuffé av visionärt godis.
Grundmönstret med civilisationers uppgång och fall fungerar i bästa fall som en grund att improvisera ifrån och som ett sätt att få in de mest bisarra idéerna – exempelvis ett märkligt sidospår med en stam högintelligenta apor som föder upp och livnär sig på en grupp människor som nästan helt har förlorat förmågan till att tänka, eller de märkliga marsianska livsformerna som på en och samma gång är individuella medvetanden som de är en jättelik kollektiv intelligens.
Stapledon roar sig dessutom med att som ett sidospår visa på hur vissa, till synes arketypiska, religiösa symboler återkommer i civilisation efter civilisation, men laddade med ny betydelse. Det kristna korset tolkas om till ett flygplan i ett samhälle fullständigt besatt av dödsföraktande flygkonst. Det avlägsna minnet av nittonhundratalets rasistiska lynchningar förvandlas (olustigt nog) till ett slags dionysisk ritual i den närliggande framtiden. Vissa personer som uppträder heroiskt och självuppoffrande minns under millennier framöver, men allt mer omskrivna till mytiska figurer, för att slutligen helt och hållet avfärdas som barnsagor.
Och romanens elegiska avklingning med den sista upplysta mänskligheten som talar till alla sina föregångare är smärtsamt vackert och genomsyrat av ett slags resignerad förtröstan; här får den annars torra och lätt akademiska prosan ett poetiskt flyt som den inte har fått tidigare.
Ja, det är en ojämn roman. Men det hade kanske inte kunnat vara annorlunda – repetitiva mönster och stundtals knagglig prosa är kanske nödvändiga offer för att få till en så pass okonventionell och svindlande berättelse. För du har faktiskt inte läst någonting som liknar det här. Och det är i alla fall för mig en utmärkt anledning att borra sig ner i Stapledons tankevärld.
Romanen The Star Maker som dök upp sju år senare tar sig uppenbarligen an det än mer bisarra projektet att klämma ner hela universums historia i en roman. När jag har hämtat mig från den här genuint märkliga läsupplevelsen är det fullt möjligt att jag tar itu med den också.

söndag 24 januari 2010

Några rader om Algernon Swinburnes osunda förhållande till apor


Jag läste en så väldigt märklig grej om den viktorianske poeten Algernon Swinburne någon gång strax efter nyår. Det är så konstigt att jag måste dela med mig av den här informationen till er för att få den ut ur mitt system.
Swinburne var, vilket säkert en hel del av er vet, en väldigt skandalomsusad person i sin samtids litterära kretsar. Han var mer eller mindre öppet sadomasochist och bisexuell, kritiserade kristendom och konservatism å det grövsta, missbrukade både alkohol och droger och hade ett vidlyftigt kärleksliv.
Nå, detta räckte tydligen inte för Swinburne, som kände sig hotad av andra skandalösa figurer som Oscar Wilde. Så för att verkligen befästa sitt rykte som Englands mest depraverade författare lät Swinburne sprida ut ett rykte om att hans hushåll numera sköttes av en apa i klänning - som också var hans älskarinna. När Swinburne inte tyckte DET räckte lät han sprida ut ryktet om att han förvisso hade haft en apa till älskarinna men nu hade ätit upp henne.
Ehm, ja. Jag vet inte varför jag kände mig tvungen att dela med mig av den här otroligt konstiga och ganska obehagliga historien. Kanske för att jag ändå tycker det finns något lite roligt i att en vuxen människa är så mån om att framstå som totalt förtappad att han sprider ut en sådan här historia om sig själv.

Senare var Algernon Swinburne ett hett namn i Nobelpris-sammanhang. Svenska Akademin övervägde många gånger att ge Swinburne sitt finaste pris, men bestämde sig alltid i sista stund för någon annan författare. Swinburne var inte rumsren nog för priset; bland annat, kan man tänka, för att han hade spridit ut ett rykte om sig själv att han hade haft sex med en apa och sedan ätit upp den. En sensomoral så god som någon.

Hur jag upptäckte allt det här? Jag börjar varje söndagmorgon med att googla på mina tre favoritämnen: mat, sex och apor.

just because you're paranoid

Man vet att man är en alldeles för neurotisk människa när man läser en intervju med en ganska känd person som man aldrig har haft någon kontakt med, och hon i ett intervjusvar säger att den människa hon hatar mest av allt i världen bor i Stockholm. Och din spontana reaktion är att oroa dig för att det är DIG hon menar.

lördag 23 januari 2010

Män som tydligen liknar Verner von Heidenstam och kvinnorna som älskar dem eller åtminstone inte bemöter dem med aktiv fientlighet


Jag roade mig med att göra Nationalencyklopedins test "Vilken historisk person är du?"
och fick veta att jag tydligen är hemskt lik Verner von Heidenstam.
Och tja;
"Verner von Heidenstam (1859-1940) var en stor poet som ofta blev förälskad. Det tog lång tid för honom att få ur sig diktsamlingarna. Gillade Vättern."

Stor poet, ofta förälskad. Låter bra.
Att det tog ofantligt lång tid mellan diktsamlingarna känns så där; och med tanke på hur lågt stackars Heidenstams långa berättande dikter tycks stå i kurs idag känns det ju ytterligare lite deppigare. Å andra sidan fick han faktiskt Nobelpriset vilket väl väger upp ett och annat.
Och ja, herregud, nog gillar jag Vättern. Jag älskar Vättern till och med. Det är Heidenstam, Lagerlöf, Folke Dahlberg och jag. Mina föräldrar har sommarstuga där och Heidenstams herrgård ligger lagom nära för en spontan utflykt; jag har lekt vid Heidenstams grav långt innan jag visste vem han var. Eh, inte för att låta morbid. Jag ville mest säga att jag är rätt nöjd med det här resultatet.

Vem är du?

Film: Från grav till grav, Jan Cvitkovic

Ännu mer gammal text. Ursprungligen publicerad i Tidningen Kulturen från way back.


Huvudpersonen i Från grav till grav är en godmodig och godhjärtad slacker i trettioårsåldern, vid namn Pero, som bor ute på den slovenska landsbygden tillsammans med sina systrar och en självmordsbenägen far. Pero fördelar sin tid på att hålla begravningstal, som han snarast använder för rödvinsfilosoferande än att faktiskt hedra den döde, den lokala puben och ett fumligt uppvaktande av grannflickan i byn. Men när döden kommer allt närmre Pero och hans familj tvingas han omvärdera de begravningstal han tidigare inte ägnat mycket eftertanke.
Mer än någonting annat är Från grav till grav en gäckande film - det var länge sedan jag såg något som så konsekvent svek tittarens inlärda förväntningar och undvek enkla klassificeringar. Det finns få filmer där gränsen mellan det relativt ljusa och godmodiga och det rent helvetiskt nattsvarta har varit så tunn och flytande och korsats så obesvärat, och jag vet inte alls hur jag vill förhålla mig till den historia som rullas upp på duken. Jag ser att det är en intelligent gjord film, att det finns både hantverksskicklighet och filmiskt nyskapande kvalitéer här: enskilda scener dröjer sig kvar i mitt minne, hudlösa och oroande. Men på samma gång känner jag mig märkligt likgiltig inför helheten; det är svårt att sätta fingret på varför, men det finns något i filmens sätt att hantera sina mörkaste stunder som känns både distanserat och spekulativt. Låt mig konkretisera med risk för att avslöja en del av handlingen; i filmen förekommer en våldtäkt. Sättet filmen bygger upp händelserna som leder till våldtäkten är både intensivt obehagliga och tyvärr fullständigt trovärdig i sin vardagliga banalitet. Men när regissören sedan väljer att skildra våldtäkten sker det i ett formspråk som har större likheter med skräpskräck som filmen Hostel, och låter det följas upp med en rad melodramatiska förvecklingar som snarast hör hemma i en gotisk skräckroman. Våldtäkter begås av vanliga män i vardagen, varenda dag – och det är som att regissören inte förmår att uthärda den insikten utan istället förlägger det hela till skräckfilmens formvärld.
Filmen öppnar upp vyer mot avgrunder som den sedan inte utforskar – och det känns distanserat och spekulativt. Jag kan se att det finns extremt högt ställda ambitioner här: en vilja att visa hur tunn gränsen mellan någon slags förtrolig vardagstillvaro och nattsvart mörker är. Men jag önskar att det mörkret hade skildrats med mindre effektsökande stilmedel, mindre yviga gester.

Litteratur: Willem Jan Otten - Specht och son

En fyra år gammal text jag råkade hitta. Ingen kultursida ville köpa in den, men de vill de ju å andra sidan sälla göra med mina texter.


Översättare: Per Holmer
(Panache Albert Bonniers Förlag)

Willem Jan Otten är en nederländsk författare, tidigare orepresenterad på svenska. Med denna, oklanderligt formgivna, roman från Panache får han alltså sin introduktion för oss. Den tämligen korta romanen kretsar kring en framgångsrik men föga beundrad målare – hans noggranna och detaljerade realism står helt enkelt inte särskilt högt i kurs hos akademikerna och kritikerna, men han har en ansenlig publik som gärna betalar stora summor för att få sitt eget porträtt avmålat. Och konstnären biter ihop, för han behöver pengarna – men kanske hotar också den ständiga strömmen av beställningsjobb och snabba pengar att släcka konstnärens egna unika blick. Han drömmer om något annat, han införskaffar en jättelik duk på vilken han drömmer om att måla någonting stort, någonting vackert, någonting oskuldsfullt. Och så kontaktas han av den kände industrimagnaten och konstsamlaren Specht – denne vill att målaren ska måla ett porträtt av Spechts döde son, återge honom livet, om än så bara i konstens form. Och den summa han är villig att betala är enorm.
Men, anar både läsaren och målaren, det är något märkligt med detta erbjudande. Specht säger sig ha adoperat sin son från Sierra Leone – men hur dog han, varför saknar han fingrar på sin ena hand, varför är Specht så aggressivt hemlighetsfull?
Inledningsvis präglas min läsning av en viss skepsis: baksidetexten beskriver romanen som något så osexigt som ”en modern Dorian Grays Porträtt”, och det är just en halvhjärtad pastisch på en halvdan Oscar Wilde-roman jag väntar mig, och till en början tycker mig läsa. På samma sätt irriterar mig intrigbyggandet och persongalleriet. Jag tycker mig kunna förutse händelserna innan de inträffar, och karaktärerna känns som Typer snarare än levande människor – se här, Den Ekonomiskt Ansatte Konstnären råkar i klorna på Den Mäktige och Moraliskt Tveksamme Mecenaten! Och som inte det var nog ruvar det minsann en Attraktiv Men Farlig Yrkeskvinna där ute i skuggorna och riskerar att förstöra konstnärens lyckliga samvaro med Den Blonda Frun!
Men det visar sig att jag min skepsis är obefogad – Willem Jan Otten är en intelligentare berättare än så, och det som till en början verkar vara slentrian och slarv visar sig snart i själva verket vara ett skickligt spel med läsarens förväntningar och fördomar. Så befinner sig helt plötsligt berättelsen på både märklig och oförutsägbar mark, och det som tycktes vara en standardvariation på det välharvade Dorian Gray-temat öppnar upp mot nya perspektiv. Det är både skickligt och smart.
Att det ”jag” som berättar historien är det märkliga konstverk målaren åtar sig att måla tror jag är en av de faktorer som ger romanen detta oförutsägbara djup – både den besjälade konsten och konstens relation till människan är väl utforskade ämnen i romanen. Men hur ofta tillåts den besjälade tavlan själv komma till tals? Hur ofta skildras relationen mellan konstverket och betraktaren från konstverkets vinkel? Kan konstnären någonsin avsvära sig ansvaret från det han eller hon har skapat?
”Manuskript brinner inte” lyder en berömd replik ur ”Mästaren Och Margarita”. ”Specht och son” inleds med att målaren beslutar sig för att kasta sin egen tavla på bålet. Men även denna målning visar sig vara märkligt svårbränd. Som all verklig konst dröjer den sig kvar, om än i oväntade former.
Även ”Specht och son” dröjer kvar.

fredag 22 januari 2010

Utmärkt samtida kärlekslyrik, del 1: Ulla Hahn


I likhet med en och annan poesi-intresserad person reagerade jag starkt på att Mårten Castenfors, i samband med det att han erbjöd ett antal poeter att skriva kärlekslyrik till Victorias bröllop, kallade kärlekslyrik för något "otidsenligt och bisarrt" - en liten knasig grej typ, KAN man verkligen skriva kärlekslyrik i vår tid?

Och jag tänkte att...förutsättningen för att kärlekslyrik skulle bli otidsenlig och bisarr måste väl antingen betyda att
A) kärlek i största allmänhet har blivit något otidsenligt och bisarrt för majoriteten av mänskligheten, vilket jag innerligt inte hoppas
eller
B) att stora delar av den samtida poesin är så avskuren från allmänmänskliga ämnen och problem att den inte längre kan tala om saker som är angelägna, i vilket fall poesin verkligen förtjänar sin nuvarande marginalisering i litteraturen.

Well. Nog klagat. Jag delar kanske inte Andreas Björstens pesssimism på området heller. Så jag tänkte att jag skulle försöka fram lite samtida vacker kärlekspoesi. Först ut är den tyska poeten Ulla Hahn i Nina Burtons översättning.
Here goes:

Och kärleken sade han är
som snön: faller ibland
mjukt och över alla
men ligger inte kvar.
Och lade hon till kärleken är
en eld i öppna spisen
förtär när den griper tag
i dig måste slås ut.

Så sade de och så grep
han henne hon lät det ske
och hon låg kvar hos honom.

Han smälte hon förtärdes
de misstrodde till slutet varje kärlek
som varar intill döden.

(Tolkning: Nina Burton, återfinns i hennes oumbärliga "Resans syster, poesin")

Ett långt och associativt inlägg om 00-talet, refuseringar, självkänsla och kanske en del annat

Jahaja.

Host host harkel.
Joråsåatteh.
Obekväm tystnad.

Näe fan, det var ju ett...tag sedan man skrev något här alltså. Det beror alltså varken på något sammanbrott, bortförande av extraterrestriala livsformer eller att den här bloggen skulle ha drabbats av plötslig och akut bloggdöd. De rykten som har florerat om att jag skulle ha ägnat slutet av december och början av januari åt gentlemannamässigt stråtröveri i Nerike-trakten är... alltså, låt oss säga så här. Det är ett GRYMT förenklat påstående och tar inte alls hänsyn till de komplexa socioekonomiska faktorer som låg bakom det beslutet. Jag kommer bemöta dessa illvilliga rykten mer utförligt på DN:s debattsida inom kort. Jag länkar naturligtvis till texten när den publiceras.
Nej. Ärligt talat; någonstans mot slutet av december, innan julen, kände jag mig mest stressad och trött. Skola, jobb, mer skola och lite andra skriverier skulle balanseras. Och det kändes inte värt att försöka stressa ihjäl sig med att försöka hålla liv i bloggen också.
Sedan kom jul, mellandagar och nyår - jag var ledig ett tag och ville känna mig ledig. Det kändes mer angeläget att umgås med familj och vänner än att försöka hålla liv i bloggen också. Sedan hade jag återigen ganska mycket att göra, jag jobbade heltid och hade skola.
Sedan har jag väl egentligen haft tid, men ändå haft svårt att ta tag i det. Kanske har det mest känts som att jag var tvungen att bryta en alltför långvarig tystnad med något exceptionellt smart och roligt - eller så har jag bara slutat lägga mitt värde i vad jag presterar vecka för vecka, och kände att den enda anledningen till att man ska skriva en blogg är för att det faktiskt är roligt.

Men förlåt. Jag vet att det är rätt trist att läsa inlägg om varför någon inte har bloggat. Ville ändå förklara mig. Och jag såg, kanske alldeles för sent, att Elise Karlsson hade tipsat om min blogg som en av fem läsvärda litteraturbloggar! Synd att jag har varit så exceptionellt dålig på att uppdatera så att eventuella nytillskott sannolikt vände i den digitala dörröppningen. Nåväl.
Det är ett nytt årtionde och alla andra bloggar har ambitiösa sammanfattningar av sina nollnolltal - jag funderade på om jag skulle skriva en sådan, men jag tror jag låter bli. Det är ändå ganska fascinerande att titta tillbaka på det som har varit; i början av milleniet var jag ju egentligen bara....utkastet till den jag är idag. Jag trodde fortfarande Marilyn Manson var djup. Jag lyssnade på Bright Eyes 'Fevors & Mirrors' mest hela tiden och läste pliktskyldigt alla klassiker jag kunde komma över i skolbiblioteket - jag älskade Stig Dagerman, Albert Camus och Bruno K Öijer, förstod inte särskilt mycket alls av Sartres 'Äcklet' men lyckades fejka någon slags förståelse. Jag upptäckte Jorge Luis Borges av en slump i ett antikvariat i Örebro och trodde i något års tid att jag hade gjort en fullständigt unik upptäckt, och att han var en nästintill helt okänd författare.
Äsch, det där är kanske en dålig sammanfattning. Det går ju att berätta på ett helt annat, mycket mer invecklat och personligt (privat?) sätt; jag hade en massa människor omkring mig, varav vissa finns kvar och andra har försvunnit. Det är konstigt att jag i årtiondets början fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar - att jag ännu inte hade lärt känna alla de där människorna i Göteborg och senare i Stockholm. Jag hade väldigt mycket framför mig. Det har jag naturligtvis (förhoppningsvis?) fortfarande; men jag misstänker att det här var årtiondet då min personlighet formades mest.
Det är på sätt och vis ganska skönt att blicka tillbaka; det är ju så mycket som jag INTE längtar tillbaka till och det har faktiskt hänt ganska mycket bra på vägen. Jag kan se på det med en viss ömhet och så, men gud vad jag inte längtar tillbaka. Det var ju en ganska befriande insikt att om någon inte gillar mig som person så är det inte NÖDVÄNDIGTVIS mig det är fel på, och min sak att ändra mig. Det var ganska befriande att komma på att det kan vara berättigat att bli arg ibland och faktiskt släppa kontrollen.
Och på samma sätt är det ganska skönt att titta tillbaka på 2009; jag började året i ett ganska uselt tillstånd och med lägre självkänsla än jag haft...någonsin? Efter att ha varit i ett allt annat än stabilt förhållande och jobbat och pluggat till utmattningsgränsen var jag helt plötsligt singel igen och hade tid att känna efter. Vilket naturligtvis var bra och nödvändigt, men synnerligen jobbigt i alla fall. Och det tog ganska lång tid att ställa om och sluta värdera sig uteslutande utifrån vad man presterar.
Jag låg lågt på förhållandefronten, vilket nog var klokt. Jag skrev ganska mycket, utan att någonsin känna att jag någonsin presterade tillräckligt. Någon gång under andra halvåret började det gå bättre och det kändes som att saker faktiskt började lösa sig - jag märkte att ganska många människor läste den här bloggen, i alla fall periodvis, och jag fick text publicerad i Axess. Jag skrev väldigt mycket poesi som jag i alla fall själv är rätt nöjd med. Jag fick förvisso också ganska många texter refuserade i ett helt gäng tidningar, avslag på stipendier och kände mig snuvad på ett kulturjobb jag hade räknat med.
Och igår och i förrgår fick jag ytterligare två refuseringar. Vilket så klart känns segt. Kanske känns det extra segt eftersom jag dessutom har blivit plötsligt förkyld, hängig och lite lätt dum i huvudet. Samtidigt är det ju inte annorlunda för någon annan jag känner som har ambitionen att skriva och jobba med kultur; så jag vet inte, jag unnar mig väl att känna mig lite låg och icke-högpresterande idag. Sedan försöker jag igen på annat håll. Åtminstone en av texterna är jag löjligt nöjd med, märkte jag när läste om den, så det vore ju synd att inte få den publicerad.

I övrigt är mina två nyårslöften att skaffa en älskarinna och en riktig nemesis. Jag är barnsligt nöjd med de två målen för 2010.