fredagen den 22:e januari 2010

Utmärkt samtida kärlekslyrik, del 1: Ulla Hahn


I likhet med en och annan poesi-intresserad person reagerade jag starkt på att Mårten Castenfors, i samband med det att han erbjöd ett antal poeter att skriva kärlekslyrik till Victorias bröllop, kallade kärlekslyrik för något "otidsenligt och bisarrt" - en liten knasig grej typ, KAN man verkligen skriva kärlekslyrik i vår tid?

Och jag tänkte att...förutsättningen för att kärlekslyrik skulle bli otidsenlig och bisarr måste väl antingen betyda att
A) kärlek i största allmänhet har blivit något otidsenligt och bisarrt för majoriteten av mänskligheten, vilket jag innerligt inte hoppas
eller
B) att stora delar av den samtida poesin är så avskuren från allmänmänskliga ämnen och problem att den inte längre kan tala om saker som är angelägna, i vilket fall poesin verkligen förtjänar sin nuvarande marginalisering i litteraturen.

Well. Nog klagat. Jag delar kanske inte Andreas Björstens pesssimism på området heller. Så jag tänkte att jag skulle försöka fram lite samtida vacker kärlekspoesi. Först ut är den tyska poeten Ulla Hahn i Nina Burtons översättning.
Here goes:

Och kärleken sade han är
som snön: faller ibland
mjukt och över alla
men ligger inte kvar.
Och lade hon till kärleken är
en eld i öppna spisen
förtär när den griper tag
i dig måste slås ut.

Så sade de och så grep
han henne hon lät det ske
och hon låg kvar hos honom.

Han smälte hon förtärdes
de misstrodde till slutet varje kärlek
som varar intill döden.

(Tolkning: Nina Burton, återfinns i hennes oumbärliga "Resans syster, poesin")

Inga kommentarer: