lördag 23 januari 2010

Litteratur: Willem Jan Otten - Specht och son

En fyra år gammal text jag råkade hitta. Ingen kultursida ville köpa in den, men de vill de ju å andra sidan sälla göra med mina texter.


Översättare: Per Holmer
(Panache Albert Bonniers Förlag)

Willem Jan Otten är en nederländsk författare, tidigare orepresenterad på svenska. Med denna, oklanderligt formgivna, roman från Panache får han alltså sin introduktion för oss. Den tämligen korta romanen kretsar kring en framgångsrik men föga beundrad målare – hans noggranna och detaljerade realism står helt enkelt inte särskilt högt i kurs hos akademikerna och kritikerna, men han har en ansenlig publik som gärna betalar stora summor för att få sitt eget porträtt avmålat. Och konstnären biter ihop, för han behöver pengarna – men kanske hotar också den ständiga strömmen av beställningsjobb och snabba pengar att släcka konstnärens egna unika blick. Han drömmer om något annat, han införskaffar en jättelik duk på vilken han drömmer om att måla någonting stort, någonting vackert, någonting oskuldsfullt. Och så kontaktas han av den kände industrimagnaten och konstsamlaren Specht – denne vill att målaren ska måla ett porträtt av Spechts döde son, återge honom livet, om än så bara i konstens form. Och den summa han är villig att betala är enorm.
Men, anar både läsaren och målaren, det är något märkligt med detta erbjudande. Specht säger sig ha adoperat sin son från Sierra Leone – men hur dog han, varför saknar han fingrar på sin ena hand, varför är Specht så aggressivt hemlighetsfull?
Inledningsvis präglas min läsning av en viss skepsis: baksidetexten beskriver romanen som något så osexigt som ”en modern Dorian Grays Porträtt”, och det är just en halvhjärtad pastisch på en halvdan Oscar Wilde-roman jag väntar mig, och till en början tycker mig läsa. På samma sätt irriterar mig intrigbyggandet och persongalleriet. Jag tycker mig kunna förutse händelserna innan de inträffar, och karaktärerna känns som Typer snarare än levande människor – se här, Den Ekonomiskt Ansatte Konstnären råkar i klorna på Den Mäktige och Moraliskt Tveksamme Mecenaten! Och som inte det var nog ruvar det minsann en Attraktiv Men Farlig Yrkeskvinna där ute i skuggorna och riskerar att förstöra konstnärens lyckliga samvaro med Den Blonda Frun!
Men det visar sig att jag min skepsis är obefogad – Willem Jan Otten är en intelligentare berättare än så, och det som till en början verkar vara slentrian och slarv visar sig snart i själva verket vara ett skickligt spel med läsarens förväntningar och fördomar. Så befinner sig helt plötsligt berättelsen på både märklig och oförutsägbar mark, och det som tycktes vara en standardvariation på det välharvade Dorian Gray-temat öppnar upp mot nya perspektiv. Det är både skickligt och smart.
Att det ”jag” som berättar historien är det märkliga konstverk målaren åtar sig att måla tror jag är en av de faktorer som ger romanen detta oförutsägbara djup – både den besjälade konsten och konstens relation till människan är väl utforskade ämnen i romanen. Men hur ofta tillåts den besjälade tavlan själv komma till tals? Hur ofta skildras relationen mellan konstverket och betraktaren från konstverkets vinkel? Kan konstnären någonsin avsvära sig ansvaret från det han eller hon har skapat?
”Manuskript brinner inte” lyder en berömd replik ur ”Mästaren Och Margarita”. ”Specht och son” inleds med att målaren beslutar sig för att kasta sin egen tavla på bålet. Men även denna målning visar sig vara märkligt svårbränd. Som all verklig konst dröjer den sig kvar, om än i oväntade former.
Även ”Specht och son” dröjer kvar.

1 kommentar:

Anonym sa...

Att sälja texter till svenska tidningar torde vara svårt, ja nästan omöjligt.

Enklare är det om man skriver på engelska; gå till sajten Duotrope's Digest, där listas tusentals mgz. De flesta tar bidrag bifogade i email.

/svensson