måndagen den 25:e januari 2010

Litteratur: Olaf Stapledon - De första och de sista människorna

I en sammanfattning över sina oskrivna blogginlägg 2009 nämner Malte Persson bl.a. att han hade tänkt skriva något om Olaf Stapledon. Det hade jag också tänkt göra, under sommaren. Jag började skriva en text, men avslutade den av någon anledning inte. Och glömde lite bort den; nu fyllde jag i lite luckor och postar den här. Enjoy.


Översättning: Artur Lundkvist
Caslon Press, 1935

Den brittiske filosofen Olaf Stapledons debutroman ”De första och sista människorna” från 1930 hör till science fiction-litteraturens absoluta klassiker. Den är något så märkligt som en berättelse om mänsklighetens historia, från den närliggande framtiden fram till mänsklighetens slutgiltiga undergång tvåtusen miljoner år senare. Ett rätt svindlande perspektiv alltså. Och vid första anblicken kan det ju verka vara ett rätt omöjligt ämne att tackla för en romanförfattare.
Romanens speciella styrka gentemot andra konstarter och litterära genrer får väl sägas ha varit möjligheten att skildra det enskilda subjektiva medvetandet in i finaste detalj – av uppenbara skäl är det någonting Stapledons extremepiska berättelse inte kan sysselsätta sig med. Läsaren får snabbt försöka att vänja sig av med att försöka investera någon känslomässig inlevelse i Stapledons berättelse. För ”De första och de sista människorna” är inte berättad ur örnperspektiv, den är berättad ur själva stjärnornas perspektiv, där en passus på tjugotusen år hör till vanligheterna.
Det börjar muntert nog med att vår nuvarande värld kommer mycket nära att förgöra varandra i ett ömsesidigt och hänsynslöst bombkrig. När blodbadet har blivit tillräckligt går mänskligheten för en tid upp i en världsstat – men så småningom går denna civilisation i baklås, stagnerar och dör. Sedan växer långsamt en ny mänsklighet fram, också denna förgör så småningom sig själv och så vidare. Så småningom blir jorden obeboelig och mänskligheten tvingas bedriva kosmisk imperialism och utrotningskrig för att kunna ta nya planeter i besittning. Och ”mänsklighet” är här ett ord som får användas i dess lösaste betydelse; det dröjer inte långt in i romanen innan människorna har övergett sina välbekanta former, och med tiden har människorna hunnit med att vara såväl förvuxna jättehjärnor, klena fågelmänniskor som några slags muterade sälar.
Även om jag ärligt uppskattar romanen så är den fylld med långa partier dödkött. Det handlar inte bara om det faktum att det saknas romankaraktärer att bry sig om. Det är också en tämligen repetitiv historia.
Stapledons skildring av mänsklighetens historia genom millennierna är nämligen inte någon spikrak upplysningshistoria utan berättelsen om hur oändligt många civilisationer byggs upp, mognar, stagnerar för att slutligen gå under på ett mer eller mindre spektakulärt sätt. Den analytiskt lagde kan roa sig med att tänka på Oswald Spenglers teorier om civilisationernas naturgivna cykler av uppgång, mognad och fall. Vilket förmodligen inte hindrar honom från att sucka högt när den trettiofjärde civilisationen förfaller i barbari, inbördeskrig och kannibalism.
Men nog klagat över bristerna. Visst, Stapledon skriver uteslutande för den högra hjärnhalvan; och även om den vänstra hjärnhalvan ibland gråter förtvivlat över bristen på känslor, intrig och psykologi får den högra hjärnhalvan en smärre lyxbuffé av visionärt godis.
Grundmönstret med civilisationers uppgång och fall fungerar i bästa fall som en grund att improvisera ifrån och som ett sätt att få in de mest bisarra idéerna – exempelvis ett märkligt sidospår med en stam högintelligenta apor som föder upp och livnär sig på en grupp människor som nästan helt har förlorat förmågan till att tänka, eller de märkliga marsianska livsformerna som på en och samma gång är individuella medvetanden som de är en jättelik kollektiv intelligens.
Stapledon roar sig dessutom med att som ett sidospår visa på hur vissa, till synes arketypiska, religiösa symboler återkommer i civilisation efter civilisation, men laddade med ny betydelse. Det kristna korset tolkas om till ett flygplan i ett samhälle fullständigt besatt av dödsföraktande flygkonst. Det avlägsna minnet av nittonhundratalets rasistiska lynchningar förvandlas (olustigt nog) till ett slags dionysisk ritual i den närliggande framtiden. Vissa personer som uppträder heroiskt och självuppoffrande minns under millennier framöver, men allt mer omskrivna till mytiska figurer, för att slutligen helt och hållet avfärdas som barnsagor.
Och romanens elegiska avklingning med den sista upplysta mänskligheten som talar till alla sina föregångare är smärtsamt vackert och genomsyrat av ett slags resignerad förtröstan; här får den annars torra och lätt akademiska prosan ett poetiskt flyt som den inte har fått tidigare.
Ja, det är en ojämn roman. Men det hade kanske inte kunnat vara annorlunda – repetitiva mönster och stundtals knagglig prosa är kanske nödvändiga offer för att få till en så pass okonventionell och svindlande berättelse. För du har faktiskt inte läst någonting som liknar det här. Och det är i alla fall för mig en utmärkt anledning att borra sig ner i Stapledons tankevärld.
Romanen The Star Maker som dök upp sju år senare tar sig uppenbarligen an det än mer bisarra projektet att klämma ner hela universums historia i en roman. När jag har hämtat mig från den här genuint märkliga läsupplevelsen är det fullt möjligt att jag tar itu med den också.

2 kommentarer:

Petter sa...

Stjärnskaparen har också sina problem. En berättare som får uppenbarelser om Stjärnskaparens historia i drömmen, bland annat.

Men den har samma kosmiska känsla som De första och sista människorna utan att bara vara en upprepning.

Per sa...

Ah. Jo, Stapledons projekt är väl av den typen att det är svårt att undvika lite styltig berättarteknik. Ska kolla upp den.