tisdagen den 26:e januari 2010

Film: Nattvakten, Peter Greenaway


Nattvakten är en oväntad återkomst till gamla jaktmarker för den brittiske regissören Peter Greenaway. Efter att 1999 ha regisserat den måttligt framgångsrika 8 ½ kvinnor förklarade Greenaway att han betraktade filmmediet som dött och vigde större delen av 2000-talet åt avantgardeprojektet The Tulse Luper Suitcases, ett jättelikt multimediaexperiment som skulle innefatta allt från långfilm till böcker, internetsidor och flash-animationer. Men med denna film återvänder han alltså till ett relativt konventionellt filmspråk. Ja, jag säger ”relativt konventionellt” – för Greenaway har aldrig varit en konventionell regissör. Han är i grunden utbildad målare och har sagt att han anser att filmmediet har mer gemensamt med måleri än med romankonsten. Man kan diskutera det påståendet, men det är ett uttalande som fungerar som nyckel in till hans filmiska värld.
Mer än för de flesta andra regissörer är det berättande element något avgjort sekundärt i Greenaways filmer. Visst. Om man absolut vill kan man slita sig gråhårig över de labyrintiska intrigerna och de extremt vaga konspirationerna som alltid antyds i hans filmer. Men jag tror inte man kommer så långt med det. För snarare än att vara djupa eller komplexa berättelser rör det sig om ett slags medvetet mystifierande ornamentik till det som är Greenaways egentliga ärende: bilderna. Greenaway låter sina filmer parafrasera och referera till klassiskt måleri, barockarkitektur och medeltidens mysteriespel och utformar bildkompositionen till varje enskild scen med en oerhörd noggrannhet.
Nattvakten fortsätter på denna inslagna linje. Huvudkaraktär här är ingen annan än Rembrandt, i färd med att måla sin mest berömda tavla. Och hela filmen är kanske framförallt just en kärleksförklaring till det nederländska måleriet i allmänhet och till Rembrandts måleri i synnerhet. Själva intrigen där den nederländske målaren dras in i en märklig konspiration och där de egna konstverken och uttolkningarna av dessa blir av central betydelse är i stort sett identisk med händelserna i Tecknarens kontrakt eller Arkitektens mage. Möjligen är handlingen något mindre dunkel och konspirationen något mindre labyrintisk– och kanske har Greenaway blivit en lite mindre distanserad regissör, kanske har en liten, liten underton av mänsklig värme smugit sig in i berättelsen. I förhållande till hans andra filmer alltså. Det är fortfarande en regissör som är tydligt fascinerad av våld, sexuell förödmjukelse och människokroppen i dess mest fysiska och osköna tillstånd - och kan konsten att gestalta dessa ämnen med en kylig och intelligent blick.
Kanske kan man se Nattvakten som en diskussion om konstens villkor. Filmens Rembrandt för in alla de orättvisor och vidrigheter i sin samtid i sin målning i hopp om att avslöja den. Men istället för att rasa och bränna målningen väljer de avporträtterade att hylla tavlan som ett mästerverk – och därmed, tycks Greenaway mena, dör också tavlan och konstens möjlighet att faktiskt förändra något i sin samtid.


Jag tycker det är enormt frustrerande att behöva falla tillbaka på att kalla en film för något så intetsägande som ”hänförande vacker”: inte bara för att det är en kliché, utan för att det säger så oerhört lite om just den filmens särart. De där slitna uttrycken får ju uttrycka allt ifrån rumänska lågbudgetfilmer om döende pensionärer till påkostade viktorianska kostymdramer från BBC. Kanske blir man ändå hänvisad till sådana klichéer när man talar om Greenaways filmer eftersom de i så hög grad förlitar sig på det visuella och det musikaliska. För också musiken har varit ett viktigt inslag i Greenaways värld; tidigare var kompositören Michael Nyman den givne samarbetspartnern. Dennes minimalistiska stråkmusik passade Greenaways filmer som hand i handske, då både bild och ljud parafraserade tidigare århundradens konst på ett elegant och underhållande sätt. Sedan dess har regissören samarbetat med flera olika kompositörer och denne gång med den polske kompositören Włodek Pawlik – och även om hans tonsättning är något mer konventionell fungerar det oftast utmärkt.
Egentligen finns det inget här som direkt överraskar den som har stiftat bekantskap med Peter Greenaway sedan tidigare. Förvånansvärt mycket är sig nästan exakt likt med tanke på att det var nästan ett årtionde sedan han gjorde en så här pass rak spelfilm sist. Men jag vet inte om jag tycker det gör så mycket. Ingen annan regissör har ju tillträde till den märkliga, otäcka, förvirrande, lite frånstötande och ändå undersköna värld som är Greenaways filmiska universum.
Och när en misshandlad och förblindad Rembrandt i början av filmen diskuterar färgernas innersta karaktär med sin husa och hela bilden i tur och ordning badar i svart, rött och gult. Då. Då känner jag mig mycket lycklig över att än en gång få vistas i denna alldeles egna värld.

Inga kommentarer: