lördag 23 januari 2010

Film: Från grav till grav, Jan Cvitkovic

Ännu mer gammal text. Ursprungligen publicerad i Tidningen Kulturen från way back.


Huvudpersonen i Från grav till grav är en godmodig och godhjärtad slacker i trettioårsåldern, vid namn Pero, som bor ute på den slovenska landsbygden tillsammans med sina systrar och en självmordsbenägen far. Pero fördelar sin tid på att hålla begravningstal, som han snarast använder för rödvinsfilosoferande än att faktiskt hedra den döde, den lokala puben och ett fumligt uppvaktande av grannflickan i byn. Men när döden kommer allt närmre Pero och hans familj tvingas han omvärdera de begravningstal han tidigare inte ägnat mycket eftertanke.
Mer än någonting annat är Från grav till grav en gäckande film - det var länge sedan jag såg något som så konsekvent svek tittarens inlärda förväntningar och undvek enkla klassificeringar. Det finns få filmer där gränsen mellan det relativt ljusa och godmodiga och det rent helvetiskt nattsvarta har varit så tunn och flytande och korsats så obesvärat, och jag vet inte alls hur jag vill förhålla mig till den historia som rullas upp på duken. Jag ser att det är en intelligent gjord film, att det finns både hantverksskicklighet och filmiskt nyskapande kvalitéer här: enskilda scener dröjer sig kvar i mitt minne, hudlösa och oroande. Men på samma gång känner jag mig märkligt likgiltig inför helheten; det är svårt att sätta fingret på varför, men det finns något i filmens sätt att hantera sina mörkaste stunder som känns både distanserat och spekulativt. Låt mig konkretisera med risk för att avslöja en del av handlingen; i filmen förekommer en våldtäkt. Sättet filmen bygger upp händelserna som leder till våldtäkten är både intensivt obehagliga och tyvärr fullständigt trovärdig i sin vardagliga banalitet. Men när regissören sedan väljer att skildra våldtäkten sker det i ett formspråk som har större likheter med skräpskräck som filmen Hostel, och låter det följas upp med en rad melodramatiska förvecklingar som snarast hör hemma i en gotisk skräckroman. Våldtäkter begås av vanliga män i vardagen, varenda dag – och det är som att regissören inte förmår att uthärda den insikten utan istället förlägger det hela till skräckfilmens formvärld.
Filmen öppnar upp vyer mot avgrunder som den sedan inte utforskar – och det känns distanserat och spekulativt. Jag kan se att det finns extremt högt ställda ambitioner här: en vilja att visa hur tunn gränsen mellan någon slags förtrolig vardagstillvaro och nattsvart mörker är. Men jag önskar att det mörkret hade skildrats med mindre effektsökande stilmedel, mindre yviga gester.

Inga kommentarer: