fredagen den 22:e januari 2010

Ett långt och associativt inlägg om 00-talet, refuseringar, självkänsla och kanske en del annat

Jahaja.

Host host harkel.
Joråsåatteh.
Obekväm tystnad.

Näe fan, det var ju ett...tag sedan man skrev något här alltså. Det beror alltså varken på något sammanbrott, bortförande av extraterrestriala livsformer eller att den här bloggen skulle ha drabbats av plötslig och akut bloggdöd. De rykten som har florerat om att jag skulle ha ägnat slutet av december och början av januari åt gentlemannamässigt stråtröveri i Nerike-trakten är... alltså, låt oss säga så här. Det är ett GRYMT förenklat påstående och tar inte alls hänsyn till de komplexa socioekonomiska faktorer som låg bakom det beslutet. Jag kommer bemöta dessa illvilliga rykten mer utförligt på DN:s debattsida inom kort. Jag länkar naturligtvis till texten när den publiceras.
Nej. Ärligt talat; någonstans mot slutet av december, innan julen, kände jag mig mest stressad och trött. Skola, jobb, mer skola och lite andra skriverier skulle balanseras. Och det kändes inte värt att försöka stressa ihjäl sig med att försöka hålla liv i bloggen också.
Sedan kom jul, mellandagar och nyår - jag var ledig ett tag och ville känna mig ledig. Det kändes mer angeläget att umgås med familj och vänner än att försöka hålla liv i bloggen också. Sedan hade jag återigen ganska mycket att göra, jag jobbade heltid och hade skola.
Sedan har jag väl egentligen haft tid, men ändå haft svårt att ta tag i det. Kanske har det mest känts som att jag var tvungen att bryta en alltför långvarig tystnad med något exceptionellt smart och roligt - eller så har jag bara slutat lägga mitt värde i vad jag presterar vecka för vecka, och kände att den enda anledningen till att man ska skriva en blogg är för att det faktiskt är roligt.

Men förlåt. Jag vet att det är rätt trist att läsa inlägg om varför någon inte har bloggat. Ville ändå förklara mig. Och jag såg, kanske alldeles för sent, att Elise Karlsson hade tipsat om min blogg som en av fem läsvärda litteraturbloggar! Synd att jag har varit så exceptionellt dålig på att uppdatera så att eventuella nytillskott sannolikt vände i den digitala dörröppningen. Nåväl.
Det är ett nytt årtionde och alla andra bloggar har ambitiösa sammanfattningar av sina nollnolltal - jag funderade på om jag skulle skriva en sådan, men jag tror jag låter bli. Det är ändå ganska fascinerande att titta tillbaka på det som har varit; i början av milleniet var jag ju egentligen bara....utkastet till den jag är idag. Jag trodde fortfarande Marilyn Manson var djup. Jag lyssnade på Bright Eyes 'Fevors & Mirrors' mest hela tiden och läste pliktskyldigt alla klassiker jag kunde komma över i skolbiblioteket - jag älskade Stig Dagerman, Albert Camus och Bruno K Öijer, förstod inte särskilt mycket alls av Sartres 'Äcklet' men lyckades fejka någon slags förståelse. Jag upptäckte Jorge Luis Borges av en slump i ett antikvariat i Örebro och trodde i något års tid att jag hade gjort en fullständigt unik upptäckt, och att han var en nästintill helt okänd författare.
Äsch, det där är kanske en dålig sammanfattning. Det går ju att berätta på ett helt annat, mycket mer invecklat och personligt (privat?) sätt; jag hade en massa människor omkring mig, varav vissa finns kvar och andra har försvunnit. Det är konstigt att jag i årtiondets början fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar - att jag ännu inte hade lärt känna alla de där människorna i Göteborg och senare i Stockholm. Jag hade väldigt mycket framför mig. Det har jag naturligtvis (förhoppningsvis?) fortfarande; men jag misstänker att det här var årtiondet då min personlighet formades mest.
Det är på sätt och vis ganska skönt att blicka tillbaka; det är ju så mycket som jag INTE längtar tillbaka till och det har faktiskt hänt ganska mycket bra på vägen. Jag kan se på det med en viss ömhet och så, men gud vad jag inte längtar tillbaka. Det var ju en ganska befriande insikt att om någon inte gillar mig som person så är det inte NÖDVÄNDIGTVIS mig det är fel på, och min sak att ändra mig. Det var ganska befriande att komma på att det kan vara berättigat att bli arg ibland och faktiskt släppa kontrollen.
Och på samma sätt är det ganska skönt att titta tillbaka på 2009; jag började året i ett ganska uselt tillstånd och med lägre självkänsla än jag haft...någonsin? Efter att ha varit i ett allt annat än stabilt förhållande och jobbat och pluggat till utmattningsgränsen var jag helt plötsligt singel igen och hade tid att känna efter. Vilket naturligtvis var bra och nödvändigt, men synnerligen jobbigt i alla fall. Och det tog ganska lång tid att ställa om och sluta värdera sig uteslutande utifrån vad man presterar.
Jag låg lågt på förhållandefronten, vilket nog var klokt. Jag skrev ganska mycket, utan att någonsin känna att jag någonsin presterade tillräckligt. Någon gång under andra halvåret började det gå bättre och det kändes som att saker faktiskt började lösa sig - jag märkte att ganska många människor läste den här bloggen, i alla fall periodvis, och jag fick text publicerad i Axess. Jag skrev väldigt mycket poesi som jag i alla fall själv är rätt nöjd med. Jag fick förvisso också ganska många texter refuserade i ett helt gäng tidningar, avslag på stipendier och kände mig snuvad på ett kulturjobb jag hade räknat med.
Och igår och i förrgår fick jag ytterligare två refuseringar. Vilket så klart känns segt. Kanske känns det extra segt eftersom jag dessutom har blivit plötsligt förkyld, hängig och lite lätt dum i huvudet. Samtidigt är det ju inte annorlunda för någon annan jag känner som har ambitionen att skriva och jobba med kultur; så jag vet inte, jag unnar mig väl att känna mig lite låg och icke-högpresterande idag. Sedan försöker jag igen på annat håll. Åtminstone en av texterna är jag löjligt nöjd med, märkte jag när läste om den, så det vore ju synd att inte få den publicerad.

I övrigt är mina två nyårslöften att skaffa en älskarinna och en riktig nemesis. Jag är barnsligt nöjd med de två målen för 2010.

2 kommentarer:

die kaschemme sa...

Åh vad kul att du är tillbaka!

Bra nyårslöften förresten - jag har själv (helt utan egen förskyllan) gått och skaffat mig en nemesis, tror jag. Återstår att se hur pass roligt det kan bli...

Per sa...

Tack!
Det KÄNNS bra. Helt plötsligt känns det som att jag har supermkt att skriva om, när jag väl fick iväg det där första inlägget.

Ah. Det kanske är roligare att skämta om en nemesis än att ha en? Man vill ju iaf. att man ska få vara med och välja fiendeskap...inte bara en dag inse att man har en fiende.