måndag 21 december 2009

Timmar, minuter

Eftersom vi var De Vise.

Eftersom vår huvudsakliga näring
hade varit bokstävernas och lärdomens,
inte smekningarnas och smärtans.

Lät vi inte dofterna få fäste i oss.

Lät vi oss inte bedras
av ansiktena, årstiderna, sångerna.

Eftersom vi visste;
den som lever för minuten
kommer dräpas av timmen.

Eftersom.

Drog vi oss undan.

Sökte vi oss överblick.
Upplysning. Oberoende.

Vi lät våra ansikten
pinas av vinden.

Vi lade ifrån oss namn och ansikten.

Vi ryckte upp våra rötter ur jorden.

Vi svävade.

Men så.

Efter en lång tids
oavbruten meditation
gjorde den äldste
en obehaglig upptäckt.

Det finns inga timmar.
Inga millennier. Inga epoker.
Bara minuter.
Alldeles för få minuter.

Men då var allting redan för sent.

lördag 19 december 2009

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.


skriver Tomas Tranströmer som bekant om Haydns musik i "Allegro". Själv har jag ingen nämnvärd koll på Haydn, men de där raderna får mig alltid att tänka på det här väldigt vackra och upplyftande stycket. Även folk som inte tycker nämnvärt om klassisk musik brukar falla för det.



I övrigt har jag rätt låga energi-nivåer så här inför jul; jag bör bli klar med ett par saker till innan jag är någorlunda ledig. Jag arbetar på det. Tills dess har jag rätt dåligt med energi över till andra saker.
Det är okej. Det får vara så,.

måndag 14 december 2009

Hemlängtan

Jag minns ännu
med vilken självklarhet
jag som barn kunde
sjunka
ner i stenens inre,
hur egendomligt mjukt
och följsamt de
grå, karga ytorna
tog emot mig
då jag tryckte mig tätt intill dem
viskade
jag ville bli insläppt
och den släppte in mig
som vore jag
stenens förstfödde
plötsligt
och oväntat hemkommen
efter oändligt lång tid,
och hur jag vilade
längst in
vid dess svala hjärta,
vaggades
till sömns
av dess långsamma
hjärtslag,
orörlig,
osynlig
och oberörbar
längst in i mörkret.
Det är sant
jag förmådde inte
bära
den gåva jag var given
så ödmjukt
som man kunde önska
en viss stolthet
känslan att vara utvald
smög sig in i mig,
kanske var det
därför som stenen
plötsligt
och utan förvarning
en dag
bryskt återställde
sina naturliga gränser,
blev
sluten och stum,
ogenomträngligt hård,
jag minns ännu
skammen,
känslan av att vara avvisad,
ha granskats
och förkastats,
en hel dag
och en hel natt
tryckte jag mig
mot stenens gråa yta,
viskade, gned mig,
till slut skrek jag,
mina nävar
hamrade ursinnigt,
förgäves.
Jag har försökt
att intala mig
det är en prövning
att denna
outhärdliga tystnad
mellan mig och stenen
fyller ett syfte,
att jag en vacker dag,
med fördjupad
förståelse
en helt annan mognad
åter tillåts inträde,
att jag ska tränga
längre in i stenens hjärta
än någonsin tidigare,
där hitta ett slutgiltigt svar
bara jag förstår vad frågan är,
så jag sväljer
vardagens förnedrande färglöshet
som en besk medicin,
med oändligt tålamod
knyter jag min slips
putsar jag mina skor
iklär mig mitt headset
ler och skrattar vid kaffeapparaten
och hela tiden
känner jag sten
tänker jag sten
nätterna igenom
drömmer jag sten.

onsdag 9 december 2009

Zagajewskis kluvna värld

Hela dagen har jag skrivit, skrivit och sedan läst lite. Nu är min hjärna fullständigt avdomnad på ett sätt som skulle vara ganska behagligt om det inte kändes så obehagligt. Normalt är jag mest av allt en överaktiv hjärna på två ben, nu är jag... nästan inte hjärna alls, bara kropp. Jag har verkligen förbrukat mitt intellektuella kapital för dagen.
Jag tänkte bara hissa flaggan lite för att jag skriver en text om Adam Zagajewskis författarskap i nya numret av Axess. Eventuellt lägger jag upp en till text om Zagajewski här också, som består av saker som blev över från artikeln. Inte idag dock, den behöver skrivas ihop och arbetas lite med. Och sådant kräver åtminstone lite intelligens - något jag inte har i överflöd denna sena timme. Så istället för Zagajewski-text blir det nu spaghetti, sojafärs och spenat. Något jag inte tänker dela med mig av här på bloggen dock.

måndag 7 december 2009

Serier: Greek Street #1-5 - Peter Milligan, David Gianfelice


Det har kanske framgått, men så här. Jag gillar grekiska myter och den antika kulturen med en besatthet som gränsar till ett socialt lyte. Jag är hemskt förtjust i alternativserier. Och jag är ganska hejdlöst förälskad i film noir-estetiken. Dessutom tycker jag serieförfattaren Peter Milligan är en av de roligaste rösterna i serievärlden; det mesta jag har läst av honom är briljant, vare sig det har varit socialrealistiska berättelser om brittiska skinheads eller totalflippade berättelser om utomjordiska män som förvandlar sig till dansgolv i tid och otid.
Att han aldrig riktigt har fått något välförtjänt genombrott skyller jag uteslutande på att han faktiskt är för smart och unik i en värld som fortfarande balanserar på tröskeln mellan pojkrummet och det lite mer anspråksfulla.
Så när jag får höra att Peter Milligan ska skriva en ny serie med namnet 'Greek Street' blir jag naturligtvis entusiastisk. När jag får höra att den ska vara en brittisk noir-historia med sina rötter i de grekiska myterna blir jag ännu mer entusiastisk. Besatt faktiskt.Jag fnittrar mig igenom nätterna av pur förtjusning. Mina vänner börjar undvika mig eftersom jag avbryter alla allvarliga samtal med att prata om hur kul det ska bli att få läsa 'Greek Street'. Nej, riktigt så illa är det naturligtvis inte. Men jag är peppad. Jag gör något så nördigt som att skaffa en prenumeration i förväg.
Det finns bara ett problem: när jag väl får chansen att läsa Milligans nya serie blir det snabbt tydligt att "Greek Street" verkligen inte är särskilt bra. Någonstans.
Själva historien är sällsynt rörig. Huvudperson i berättelsen är Eddie Rex, vilket väl kanske inte är världens smidigaste och smartaste allusion till Oidipus Rex, är en allmänt vilsen ung man som har växt upp utan föräldrar och ägnar sig åt inbrott och annan småskalig brottslighet. En kväll lyckas han bli uppraggad av en äldre kvinna i en bar. Föga förvånande med tanke på sitt namn visar den äldre kvinnan sig vara hans mamma; i ren chock knuffar han till henne. Med hans maximala otur blir det tyvärr en dödande knuff.Nu är han alltså efterlyst för mord - men det blir snart värre. Inom kort har han lyckats stöta sig med både irländska gangsters och brittiska aristokrater.
Någonstans i röran finns också en mordisk Medea som går loss på sunkiga sexköparmän, en Cassandra förklädd till vilsen emo-brud och en Daidalos-typ som av någon outgrundlig anledning har förvandlats till trenchoatklädd polis.
Det hela är mycket mer förvirrande än det låter.
Det finns flera problem med 'Greek Street', varav det främsta är att sammanslagningen av grekiska myter med brittisk samtid känns genuint poänglöst. "Men alltså, tänk om furierna i modern tappning skulle bli till...en irländsk gangsterklan som hette Furey i efternamn?" Ja? Är man rimligt bevandrad inom antikens mytvärld känns det hela bara som pseudobildad fernissa för en ganska slarvigt berättad kriminalhistoria. Har man ingen som helst koll på Medea, furierna eller Agamemnon misstänker jag att det bara känns oangeläget.
'Greek Street' har fått rimligt positiv kritik i serievärlden, och David Gianfelices teckningar har oftast lyfts fram som en av seriens starkaste sidor. Det förstår jag inte alls. Utöver att det allt som oftast ser slarvigt och tillyxat stör jag mig på kvinnoporträtten. Det vore orättvist att säga att det känns pubertalt och testosteronfyllt; de flesta tonårskillar har faktiskt inte riktigt den fullständigt distanslösa fascination för getingmidjor, överdimensionerade bröst och skjutvapen som genomsyrar Gianfelices illustrationer.

Nej det här var ju inte så bra som jag hade hoppats på. Vi fick noir-världens mest irriterande schablonfigurer och störigt stereotypa machoberättande kryddat med lite antika allusioner. Man kan ha det roligare.

Litteratur: Jorge Luis Borges & Thomas di Giovanni - The Book of Imaginary Beings


I grund och botten är jag eskapist. Det är väl därför jag aldrig har förstått storheten i svenska deckare. Behovet av spänning och avkoppling förstår jag mycket väl; men får jag välja mellan en trehövdad drake och en överviktig kriminalkommisarie i Ystad kommer draken ALLTID gå segrande ut ur striden. Tyvärr, o dimhöljda småstad med dina bestialiska sexualmord och dina flottiga pizzerior.
Som liten hyste jag en alldeles särskild kärlek för bibliotekens hyllor med 'omstridda och oförklarade fenomen', myter och det övernaturliga; jag spenderade timmar i den lilla vrån av Kumlas bibliotek och bläddrade mig igenom mytologiskt uppslagsverk efter mytologiskt uppslagsverk. Den där barnsliga förtjusningen för sagor och mytiska varelser har jag kvar, men tyvärr lite högre stilistiska krav. Även om jag känna en viss nostalgisk kärlek till de där slitna uppslagsverken går det faktiskt inte att komma runt att de allt som oftast är oerhört uselt skrivna och rapar upp ungefär samma slitna berättelser ur den västerländska sagokretsen som alla redan har hört otaliga gånger -och illustrationerna som bifogar texterna är alldeles för ofta präglade av en kitschig SF-bokhandeln-estetik som inte gör en människa över femton glad.
Därför blev jag så fånigt glad när jag för några år sedan upptäckte att min darling Jorge Luis Borges, tillsammans med sin översättare och vän Thomas di Giovanni, hade sammanställt ett uppslagsverk över påhittade varelser i världslitteraturen. Som uppslagsverk betraktat är det på en och samma gång anspråkslöst och hisnande beläst och i allra högsta grad präglat av Borges mycket personliga och oortodoxa smak. Samtidigt som de två författarna bollar med oerhörda mängder lärdom från såväl västerlandet som Indien, Sydamerika och Asien (Afrika lyser nästan helt med sin frånvaro i boken) och gör vilda associationer över århundraden och kulturkretsar präglas de tämligen korta texterna alltid av ett kåserande och torrt humoristiskt tonfall snarare än det stelt akademiska. Bredvid de självklara inslagen -sfinxen, fågel Fenix, den västerländska draken- finner vi mindre väntade bidrag av författare som Franz Kafka och Emanuel Swedenborg. Även existerande djur som pantern och pelikanen finns inkluderade i encyklopedin; men ur det fantastiskas synvinkel, såsom antika och medeltida krönikörer såg dem.


Den här boken är en av anledningarna till att den fysiska bokhyllan fortfarande försvarar sin plats; jag tycker mycket om att förstrött botanisera bland författarnas läsefrukter till och från, utan att känna behovet av att "bli klar" med läsningen. Det är en bok lämpad för den kravlösa ströläsningen snarare än den koncentrerade sträckläsningen.
Finns det något jag har att invända emot är det den totala avsaknaden av illustrationer. Möjligen beror det helt på vilken utgåva av boken man äger, men min Random House-utgåva är enbart text. Synd tycker jag. Dels eftersom det humoristiska och anspråkslösa tonfallet gör det här till en bok som även unga läsare skulle kunna ha ofantligt mycket glädje av; dels för att de här lärdomsresorna genom tid och rum också skulle bli ett utmärkt tillfälle att även färdas genom världens bildkonst.Det kanske bara är min åsikt, men är inte såväl indisk som europeisk medeltidskonst som finast när den ger sig hän åt att fantisera kring exotiska länder och monstruösa varelser?
Kanske är bokens främsta dygd den att den väcker en våldsam lust till vidareläsning; när du sitter på pendeltåget till Globen kvart i åtta och ströläser framstår det helt plötsligt som en tvingande nödvändighet att läsa Visio Tnugdali. Trots sitt mycket ringa omfång gör 'The book of Imaginary Beings' världen till en oändligt mycket rikare plats.

söndag 6 december 2009

En söndagskväll i infernots innersta

Hej.
Jag är så jävla arg på den där Per alltså. Han har haft en extremt trevlig söndagsdag i vänners sällskap, nästan lyckats göra sig till vän med en tidigare fientlig chihuahua, ätit pannkakor och tagit det allmänt lugnt. Sedan har han ätit en ganska kryddig linsgryta, förberett lite texter och skrivit lite på en artikel. Så är det alltså dags att avrunda kvällen och veckan med lite grönt te och något avkopplande. Se en film kanske? Ja, mysigt! Och vad väljer han för film? Jo, han väljer att sätta sig ner och se 'L'inferno', den italienska stumfilmen från 1911.
En filmatisering av Dantes Gudomliga komedi alltså. Så här i efterhand; inte det mest roande man kunde ägna sig åt kanske.
Så hur fungerar det då att förvandla Den gudomliga komedin till film? Hoho, inget vidare faktiskt. En av den europeiska litteraturens centrala texter har här förvandlats till berättelsen om hur två melodramatiska miffon i lagerkransar som gestikulerar yvigt springer omkring och tittar på folk som lider eviga men risigt trickfilmade straff i helvetet. Kort och gott - metafysisk pyspunka utan någon egentlig röd tråd.
Nästan ofattbart tråkigt är det när de två herrarna befinner sig i limbo; för er som inte har hela komedin i huvudet är det alltså platsen där ädla hedningar hamnade efter döden, utan vare sig egentligt straff eller belöning. Det är alltså en hed med döda greker och romare på - ganska mäktigt i bokform, ganska svårt att göra vettig stumfilm på. Ungefär så här ser det ut:
Dante och Vergilius gestikulerar. Andra män i togor och lagerkransar gestikulerar. Dante och Vergilius gestikulerar. En textruta informerar oss om att de andra männen i togor och lagerkransar är Sokrates, Caesar, Ovidius och Homeros. Kameran återgår till de andra männen i togor och lagerkansar; de gestikulerar. Dante och Vergilius gestikulerar. Slut på scenen.

Ja... så här spenderade jag slutet på min söndagskväll, käre läsare. Utan tvekan hade du det roligare än mig. (OBS! Det här fyra minuters sammandraget av filmen är ganska vackert; faktum är att det kan få dig att tro att det är en bra idé att se en italiensk stumfilm från 1911 som en avslutning på veckan. DET ÄR DET INTE.)



Vad lär vi oss då av detta Per?
Jo, följande:
A) Det här är sista gången jag får välja söndagsfilm.
B) Det känns verkligen inte som att jag gör den här grejen med "det vilda singellivet" särskilt bra. Snälla rädda mig.

Tyvärr kära läsare, nu blir det mer poesiblogg


Åh. Varje gång jag poesibloggar går mina läsarsiffror ned till hälften av det normala för ett par dagar. Som en slags...tyst protest inbillar jag mig. På något sätt tycker jag ändå det är lite fint att ni markerar vad ni verkligen INTE är intresserade av att läsa här.
Men eftersom ingen ska kunna beskylla bloggen som tidigare gick under namnet Andedräkt av koppar för populistiska eftergifter åt tänkte jag bjuda på ett inlägg om en av mina favoritpoeter - Anne Sexton.
Jag vet inte om jag kan/ska säga jättemycket om henne och hennes poesi. Litegrann kanske.
När det talas om Sextons författarskap glider det nästan omärkligt över i att man talar om hennes milt sagt bekymmersamma liv, med vistelser på mentalsjukhus och hennes självmord som dominerande inslag. Ofta lyfts också Sexton fram som en "kvinnlig" poet (hon skriver mycket om abort, mens, den kvinnliga kroppen och sexualitet ur ett kvinnligt perspektiv - men menar man att det gör henne till en kvinna som skriver för andra kvinnor är man ju förhållandevis dum i huvudet) och som en företrädare för så kallad "bekännelselitteratur" ("confessionalism"). Hennes biografi styr fortfarande i mycket läsningen av hennes poesi. Kanske är det inte jättekonstigt; Sextons poesi är intimt förbundet med det verkliga livet, och som har hämtat sin näring ur existentiella kriser.
Så ja. Det är poesi som talar med en ovanligt rak och oförställd röst om plågsamma och allvarliga ämnen, utan att gömma sig bakom ironiska rökridåer. Det är ofta osannolikt modig poesi. Men jag tycker det är tråkigt när man reducerar hennes författarskap till att bara vara någon slags... biprodukt av en bekymmersam biografi. Jag tycker väl helt enkelt det finns något reducerande och obehagligt förenklande i termer som "bekännelselitteratur". Det riskerar till exempel att dölja det faktum att Anne Sexton också var en oerhört hantverkskunnig poet. Läs bara den osannolikt perfekta dikten 'The Truth the Dead Know' om ni vill ha en uppfattning.
En alltför biografisk läsning tenderar dessutom att behandla de andra delarna av hennes författarskap styvmoderligt. Sexton skrev också poesi som gick i dialog sagor och myter, och i den senare delen av sitt författarskap en högst originell och smärtsam religiös poesi som gärna skulle få uppmärksammas lite mer här i Sverige. Den som är intresserad kan ju exempelvis läsa den här underbara dikten.
Dikten nedan tycker jag är en oerhört vacker och sorglig dikt om att vara Den Andra Kvinnan i någons liv. Sedan tycker jag sorgen balanseras både av en vass humor kring kliché-bilderna av "den goda kvinnan" och ursinnet som tränger igenom mot slutet av dikten, och hindrar dikten från att bli outhärdligt masochistisk. Jag vet inte om jag har jättemycket mer att säga om den. Jag tycker den är fantastisk. Läs.

TILL MIN ÄLSKADE SOM GÅR TILLBAKA TILL SIN HUSTRU

Hon är där hela hon.
Hon stöptes just för dig
drogs fram ur din barndom
drogs fram bland dina hundra älsklingsstudentskor.

Hon har alltid varit där, älskling.
Hon är faktiskt fulländad.
Fyrverkeri mitt i trista februari,
och verklig som en gjutjärnsgryta.

Det är ju så att jag har varit din tillfälliga.
En lyx. En solröd slup i hamnen.
Mitt hår som fladdrar som rök från bilfönstret.
Ostron när det inte är rätt tid för dem.

Hon är mer än så. Hon är ditt måste,
hon odlar både potatis och tropiska orchidéer åt dig.
Hon gör inga experiment. Hon är helt harmonisk.
Hon har hand om åran och båtlåset för ekan,

har satt vilda blommor i fönstret vid frukosten,
suttit vid drejskivan på dagen,
framburit trenne barn under månen,
tre keruber ritade av Michelangelo,

gjort detta med benen utspretade
de hemska månaderna i kapellet.
Om du tittar upp, finns barnen där,
likt sköra ballonger som hänger i taket.

Hon har också burit vart och ett genom hallen
efter kvällsmaten, huvud mot huvud,
två ben som protestsparkar,
hennes ansikte blossande, sång, och barnen somnar.

Jag ger dig tillbaka ditt hjärta.
Jag ger dig din frihet -

för stubintråden i henne, hon som ilsket
vältrar sig i äcklet; för satmaran i henne
och begravandet av hennes sår -
för begravandet levande av hennes lilla röda sår -
för den fladdrande lågan under hennes revben,
för den druckne sjömannen som väntar i hennes vänstra puls,
för moderns knä, för strumporna,
för höfthållaren, för ropet -

det underliga ropet
när du ska gömma dig i armar och bröst
och tugga på det röda bandet i hennes hår
och besvara ropet, det underliga ropet.

Hon är så naken och unik.
Hon är summan av dig själv och din dröm.
Bestig henne som en staty, steg för steg.
Hon är fast och solid.

Och jag - jag är en vattenfärg
som suddas ut.

(Översättning: Lars Gustav Hellström, ingår i diktsamlingen "Att bära en människa" som kom ut på Coeckelberghs, 1976)

(Och äsch, inledningstexten ovan lät snipigare än vad det var tänkt nu när det förvandlades från tanke till text. Ärligt talat är jag förvånad över att någon läser den här bloggen överhuvudtaget, med tanke på hur genuint ofolkliga intressen jag har.)

torsdag 3 december 2009

Per hjärta Scott Walker

Jag skulle tippa på att merparten av de som läser den här bloggen regelbundet redan har en utmärkt och långvarig relation till Scott Walker, men what the hey. Man vet ju aldrig.

Ikväll måste jag skriva lite om honom känns det som, innan jag stupar i säng. Scott Walker är nämligen med stor sannolikhet världens coolaste människa - och han är så oändligt mycket coolare för att han gick från att sjunga smäktande ballader där hjärta rimmar på smärta i ett sextiotalspojkband till att på nittiotalet göra plågsamt introverta blandningar av opera och industrimusik om mordet på Pasolini. Bara hade han nöjt sig med att antingen bara vara rådjursögd crooner eller taggig avantgardekonstnär hade han ju såklart fortfarande varit briljant, men mycket mindre intressant. Jag älskar tanken på att man faktiskt kan tillåta sig att glida mellan antingen det ena eller det andra.
Och jag tycker allra bäst om den sista musiken han gjorde med Walker Brothers, när pretentionerna egentligen är alldeles för stora för att rymmas i catchy poplåtar på två minuter, men han ändå försöker pressa in så mycket lyriska anspråk i sina texter och så mycket musikaliskt nyskapande som han bara kan. Som i "Orpheus" med sin fina orkestrering och sin svarta historia om sexuellt utsvultna hemmafruar som utnyttjas av ett känslokallt svin. Slutet är nästan lite operapampigt. Eller kyrkoorgeln i "Archangel". Vad fan, jag tycker till och med om när han flirtar med tysk ölstugemusik i "Experience", en låt som inte verkar åtnjuta någon särskild popularitet ens bland Scott Walker-fans. Och allra mest älskar jag "Genevieve", en fantastiskt smäktande schlagerballad.
Här kommer den; lyssning anbefalles.



Odistanserat, pretentiöst? Så kan man säkert se på saken. Men förlåt, tycker ni att det blir så mycket roligare av att man ständigt garderar sig mot DE STORA KÄNSLORNA? Man slipper riskera att tappa ansiktet kanske, men...personligen tycker jag nog att livet är lite för kort för att levas inklämt mellan två ängsliga citationstecken. Men det är ju bara jag.

All the world's a stage

På grund av mina teaterintresserade vänner som låter gratisbiljetter regna över mig har jag börjat gå enormt mycket på teater igen det senaste året. I alla fall jämfört med de torftiga kvartalsbesöken på Dramaten och Stadsteatern som har varit norm under större delen av min Stockholms-tid. Det är väldigt sällan jag går i pausen. Nästan alltid vill jag veta hur det går, hur saker utvecklar sig. Jag vill kunna ge saker och ting en ärlig chans, om inte annat så för att känna att jag har rätt att döma. En vana som nästan har förvandlats till princip.
Well, inga principer utan undantag. Ett undantag kan exempelvis vara en fyra timmar lång föreställning med konstant skrikande, grismasker och läderkostymer, allsång till Ulf Lundell, konfrontation med publiken, "groppeknall" och någon som slänger stolar, palmer och enorma mängder studsbollar ned på scenen från mycket höga höjder. Jag satt längst fram. Enda gången på en teater då jag har oroat mig för min egen fysiska säkerhet.
Låt oss diplomatiskt konstatera att det ju är kul att det finns teater för alla möjliga sorters smaker.

onsdag 2 december 2009

Film: Martin, George Romero



Gammal text, ursprungligen publicerad i Tidningen Kulturen för...kanske tre år sedan? Jag har ändrat några konstigheter i texten.
Filmtrilogin (som, till ingens egentliga glädje, blev till fyra filmer häromåret) Night of the Living Dead, Dawn of the Dead och Day of the Dead har gett regissören George Romero en plats i filmhistorien, både som den moderna zombiegenrens skapare och föregångare till den våg av politiska skräckfilmer som blomstrade under sjuttiotalet.
Night of the Living Dead förde upp ämnen som kärnfamiljens upplösning och rasmotsättningar på dagordningen och dess betydelse kan knappast överskattas. Men där generationskamraten David Cronenberg lyckades utveckla en genuint skruvad och personlig vision till ett helt auteurskap som fått brett genomslag har varit förhållandevis tyst om Romeros filmer förutom när det handlat om zombies. Kanske är det ett ondsint försök från kritiker och etablissemanget att tysta ner en alltför kritisk röst. Kanske beror det helt enkelt på att flera av Romeros filmer bygger på mindre lysande idéer som MC-burna riddarordnar och massmördarapor med rakblad.

År 1978 gjorde dock Romero en egensinnig tolkning av vampyrfilmsgenren i Martin. Utanför de mest snäva skräckfilmskretsar har den tyvärr fått föga uppmärksamhet, vilket är synd då den är en ovanligt mångbottnad och intelligent skräckfilm. Romero har förlagt både huvudperson och monster inom en och samma person, i form av den sjuttonårige Martin. Martin är nämligen en vampyr - det är åtminstone hans farbror övertygad om, stundtals också Martin själv. Eller så är han en ung man med en djupt rotad sexualneuros som använder vampyrmyten som en ventil för sina mörkare sidor.

George Romero leker hela tiden med den klassiska vampyrfilmens genrekonventioner, undersöker och vrider ut och in på dem. Det aristokratiska godset i fjärran Europa har blivit till en sjaskig amerikansk förort med hög arbetslöshet och desillusionerad ungdom. Istället för väna oskulder får vi sexuellt utsvultna och alienerade hemmafruar och istället för en hjälte i Van Helsings gestalt får vi en religiös fanatiker i Martins farbror - en närbutiksägare besatt av arvsynd som kanske själv förvridit huvudet på sin unga släkting.

När Bela Lugosis och Christopher Lees tongivande Dracula-tolkningar var förföriska gentlemannavampyrer med total kontroll över tillvaron, visar Romero istället en tanig och tafatt tonåring i slängkappa, en vilsen och livsfarlig person som försöker spela den monsterroll hans släkt har tilldelat honom. Vampyrgenren ser sig själv i skrattspegeln, allt är förvridet och förfulat.

Intressant är också den nedtonade roll den faktiska skräcken har; tempot är långsamt, lugnt, nästan introvert. Den något händelselösa dramaturgin kretsar kring scenerna vid köksbordet, shopping, vardagsgräl och att Martin åker in till stan för att tittar i sexbutiker.

Även i de mer obehagliga scenerna tycks filmen märkligt ointresserad av att skapa spänning kring det som händer; våldet är fumligt, småfult och makalöst odramatiskt, och allt filmat i ett stilla ljus från förorten. Kanske är det i det matta livlösa ljuset den verkliga skräcken finns? Då ter sig Martins tragikomiska viftande med löständer och slängkappa som inget annat än tunn fernissa. Ett spel för att göra verklighetens tomhet uthärdlig.