måndagen den 30:e november 2009

Andedräkt av koppar goes Harlequin-romantik


Åskvädret hade brutit ut med full kraft över Broken Heart Hospital. Det var ett oväder som på ett förträffligt sätt speglade överläkaren Joe Bucks sinnesstämning. Hans arbetsdag var egentligen över sedan länge; men Joe kände ingen som helst lust att återvända till sin sterila ungkarlslya och sina fyrande jamande katter. Istället hade han låst in sig på sitt kontor, som alltid när han behövde tänka. Han hade precis hällt upp ett stort glas whiskey till sig själv och satt på en country-and-western-skiva på sin portabla vinylspelare, och damp nu ned med en ångestfylld suck i sin läderklädda fåtölj. Han förde sin ena hand genom sin lika svallande som manliga hårman, och förde med den andra handen whiskeyglaset till sina törstande läppar.
Det var inte kvällens första whiskey. Det var verkligen inte kvällens första country-and-western-skiva. Sedan imorse var Joe Buck var en man vars hjärta fullständigt behärskades av två dunkla krafter; en vansinnig åtrå efter den kvinna som plötsligt hade gått förlorad för honom och en ursinnig hunger efter hämnd på den man som hade stulit henne ifrån honom.
”Laura”, viskade han. ”Laura Lee, mitt hjärtas skatt.”
Från vinylspelaren hördes en vilsen cowboystämma beklaga sig över kvinnors opålitliga hjärtan. Plötsligt klöv en blixt natthimlen, och den skalpell som låg framför Joe på skrivbordet glittrade till med ett spöklikt och metalliskt sken. Med en plötslig rysning insåg överläkaren att den man som en gång hade svurit den hippokratiska eden att skydda allt liv efter bästa förmåga nu övervägde att begå ett fruktansvärt brott. Ett brott i Amors och den otyglade passionens namn.

* * *

Joe Buck var ingen feg man. De klädsamma ärr han hade ådragit sig i Vietnam talade sitt tydliga språk. Sannerligen – när det handlade om att patrullera i sydasiatiska djungler eller om att begå en akut bypassoperation utan andra hjälpmedel än sked och tandtråd, då fanns det ingen man som man hellre ville ha vid sin sida än Joe.
Inte heller kunde någon påstå annat än att Joe var en attraktiv man. Det fanns inte en kvinna på Broken Heart Hospital som inte hade fäst sina ögon på den reslige överläkaren eller någon gång fått besök av honom i sina drömmar. Fram tills att de faktiskt hade försökt prata med honom. För när det kom till det täcka könet tycktes allt mod svika krigsveteranen; det stoiska mod han uppvisade i kulregnet eller operationssalens sterila belysning tycktes som bortblåst av en vänlig invit eller en alltför uppenbart uppskattande blick. Denna osäkerhet kompenserade han med ett fruktansvärt humör, och otaliga var de sjuksköterskor som gråtande hade flytt ut ur operationssalen, åtföljd av de mest blodisande eder som någonsin kommit ur en mans strupe.
Ingen kvinna hade orkat stå kvar vid hans sida en längre tid. Ingen. Förutom Laura Lee, den änglalika sjuksköterskan från Utah. I flera års tid hade Laura Lee tyst stått vid hans sida och räckt honom skalpell efter skalpell, uthärdat hans vredesutbrott och svordomar. Hon hade tänkt att Joes hjärta tycktes lida av en kronisk förkylning. Och hon ville hemskt gärna vara den lindrande medicinen för hans hjärtas svullna näsborrar. Med ett osannolikt tålamod hade hon väntat på att hans rädsla för närhet skulle ge med sig, så att de en dag skulle träda in tillsammans i ett bjärt belyst Las Vegas-kapell och motta Kungens välsigningar. Ja, Laura Lee hade väntat.
Men åren hade gått. Hon tappade räkningen på hur många skalpeller hon hade räckt sitt vresiga kärleksobjekt. Belysningen i Las Vegas-kapellet kändes lite mattare varje gång hon tänkte på det. I sina mörkaste stunder trodde Laura Lee rentav på de elaka tungor som sade att Kungen av rock’n’roll inte längre fanns i denna värld, och hursomhelst hade bättre saker för sig än att viga unga par i Las Vegas. Laura Lee hade börjat känna sig gammal.
Men så hade något oväntat hänt. För en vecka sedan hade en ny läkare kommit till Broken Heart Hospital. Han hade ryckt in i hennes trygga värld som en otyglad virvelvind; en mörkögd, passionerad, sambadansande och passionerat älskande virvelvind. Han hette José. José Amore.

* * *

Joe hade tömt en hel flaska whiskey, men förgäves. Ingen alkohol i världen skulle kunna lindra den smärta som han kände. Plågsamma minnesbilder och mardrömsvisioner flimrade förbi bakom hans ögonlock.
Visst hade han kunnat vara en vänligare man. Visst hade han kunnat visa sitt intresse för Laura Lee tydligare än han hade gjort under de tolv år de hade jobbat ihop. Men detta – att hon så plötsligt och utan förvarning hade kastat sig i famnen på en annan man! Det var något som övergick hans förstånd. Denna dag hade Joe Buck skådat in i det kvinnliga hjärtats svekfulla irrgångar, och han tyckte inte om det han hade sett.
Och för första gången insåg Joe att han hatade en annan människa. Han hatade den sammetsröstade erotoman som oombedd hade tagit hans kvinna ifrån honom. Han hatade hans europeiska sätt, hans insmickrande sätt att emellanåt le mot den han talade med och inte alltid nöja sig med att svara enstavigt på alla frågor som någonsin hade riktats mot honom under över ett decenniums tid. Han hatade hans självlysande ormskinnsjacka, hans lila sportbil och den lilla flaska med bjudsprit som José använde sig av för att köpa såväl personalen som patienternas vänskap. Framförallt hatade han tanken på att doktor Amore kanske just nu älskade med Laura Lee. I ångestfyllda visioner såg Joe hur dennes flinka fingrar likt en gudabenådad pianist spelade över hela hennes kvinnliga klaviatur för att raskt stämma om den nedstämda kammarmusik som hade varit hennes livs ledmotiv till ett lika hädiskt som njutningslystet ”Halleluja”.
I ett plötsligt vredesutbrott fattade Joe skalpellen och med ett plötsligt skrik begravde han den djupt i skrivbordet. Det hela måste ske ikväll.
”Jag skulle avråda dig från att leka med knivar gringo” väste plötsligt en röst, torr som döda höstlöv. ”Om du inte menar allvar med det du just står i stånd till att genomdriva, vill säga.”
”V-vem är du och vad gör du här?” stammade Joe och försökte få kontroll över den plötsliga rysning som hade tagit hans kropp i besittning. Och hur kom han överhuvudtaget in i mitt låsta kontor utan att jag märkte något?
”Jag har många namn, gringo… men i mitt hemland kallar de mig…”
En lång tystnad följde. Främlingen tycktes invänta nästa blixt, något som tog gott och väl en minut. Men när den väl plötsligt kom och belyste rummet blottades ett kopparärrigt ansikte iklätt en jättelik sombrero. Det var ansiktet hos en man som inte tycktes tveka inför att döda. ”…kallar de mig EL GAUCHO” väste han samtidigt som blixtskenet var som intensivast och åskmullret hade tagit vid. Det hela var verkligen mycket effektfullt.

torsdagen den 26:e november 2009

Betraktarna


Efter ”Laocoön”, målning av El Greco

Det var aldrig meningen
att vi skulle ingå i bilden

vi hade bara stannat upp ett slag
för att kasta ett nyfiket öga
på den ofullbordade tavlan

för en stunds behagligt samkväm
hovligt skvaller i dämpad samtalston

en märklig bild, verkligen
denne far med sina söner
omfamnade av ormar

naken hjälplöshet
utmärglade kroppar

fadern på rygg
som för att ta spjärn
inför det oundvikliga

för den ene ynglingen
allt redan för sent

den andres armar
slog upp en svart båge i himlen
hur han kämpade med ormen
ville hålla den ifrån sig

ett ljudlöst skrik
som ekade
genom landskapet

den iskallt blåa himlen
suveränt likgiltig

och vilket utsökt vin
och hur utled var vi inte på Toledo
och var det verkligen god smak
var var de antika idealen


och ändå måste det erkännas
vilken elegant symmetri

en seger för
det kallt registrerande ögat

och var det inte som att man svävade
några centimeter ovanför marken
berusad på vin och lidande

först sent in på kvällen märkte vi
också vi ingick i tavlan

att konstnärens ögon
betraktade också oss
våra gester
och våra samtal

vi upptäckte
att vi nu var nakna
sårbara

och detta att betraktas
är att äga tyngd
långsamt upphörde vi att sväva
vi sjönk

ned mot ormarna
ned mot skuggorna.

Mannen med världens bästa boktitlar


När min inre protestant inte håller så bra koll på mig ägnar jag mig åt okynnesläsning, för tillfället av Czesław Miłosz rätt så fantastiska essäsamling "Jag är här". Jag har läst den förut, men kanske inte riktigt så noggrant som den faktiskt kräver, och något hoppigt. Så hittar jag en essä som jag har missat fram tills nu - en genomgång av den för mig fullständigt okände författaren Stanisław Ignacy Witkiewicz.
Som verkar vara en minst sagt spännande typ. Det är en rätt lång text, och eftersom jag inte har läst något av Witkiewicz tänker jag inte försöka sammanfatta något av texten om honom eller uttala mig om den.
Men jag måste få dela med mig av något. TITLARNA. Utan att ha läst en enda rad av Witkiewicz tror jag redan att jag kan fastslå att det nog aldrig har funnits en författare som har satt så fantastiska namn på sina verk. Jag blir så fånigt, barnsligt glad av sånt här.

Ett litet urval;

- Bungos 622 katastrofer eller En demonisk kvinna
- Nya former inom måleriet och därav uppkomna missförstånd
- Nikotin, alkohol, kokain, meskalin, morfin, eter + Appendix
- En tvåhövdad kalvs metafysik
- Mister Price eller Tropisk galenskap
- Den ominöse bastarden i Vermiston
- Gyubal Wahazar eller Längs det absurdas stupande rand, ett icke-euklidiskt drama i fyra akter

Det var länge sedan jag fick upp kornet på något som verkar så underbart genomflippat, absurt och intelligent. Om verken håller vad titlarna lovar...well, Daniil Charms, släng dig i väggen.
Och o, Stockholms stadsbibliotek har faktiskt några översatta verk av honom. O lycka!

tisdagen den 24:e november 2009

Om Hal Hartleys filmer och att sluta fred min sin inre sjuttonåring


Jag har haft en liten Hal Hartley-revival på sistone. Av yrkesmässiga skäl skulle man kan kunna säga, om man tänjer på sanningen maximalt. Jag hade ett artikeluppslag som jag tänkte skulle bli bra, och började skissa lite på den.
Fast nu var det inte aktuellt med en sådan artikel för just den tidskriften just nu. Och så är det ju ibland. Så nu försöker jag komma på något annat ställe som skulle tycka att en text om Hal Hartley och unga förvirrade män vore något att ha.
För er som inte känner till honom är alltså Hartley en amerikansk filmregissör. Svårt hypad av svenska filmkritiker och hipsters när amerikansk indiefilm var som allra coolast och nytt - under nittiotalets början och mitt, med andra ord. Sedan dess har han fört en lite mer undanskymd tillvaro både i Sverige och USA, och hans filmer är tyvärr inte alldeles lätta att få tag på.
Under min värsta prettoperiod hade jag ovanan att avfärda honom. "Åh, men hur ska jag säga...han känns lite...ytlig, liksom". En lättviktare. Å andra sidan tyckte jag väl att allt som inte handlade om ledsna centraleuropéer i trenchcoats som stirrar ut i horisonten i evighetslånga tagningar var lättviktigt och under min värdighet under den här tiden av mitt liv. Det är väl en fas man ska igenom, men det är rätt skönt när den är över.
Och...tja, han ÄR väl en lättviktare kanske. Om man med lättviktare menar lättillgänglig. Det är alltid väldigt intelligent men inte nödvändigtvis intellektuellt. Det Hartley gjorde i sina nittiotalsvarianter var en slags elegant lightvariant på Bressons minimalistiska och distanserade estetik, men där de religiösa grubblerierna och den sammanbitna tystnaden fått ge vika för rätt raka kärlekshistorier och amerikansk indiemusik. Och eftersom Bresson aldrig berörde mig så där överdrivet mycket tycker jag det känns som ett helt OK byte.
Flitigt återkommande i Hartleys nittiotalsfilmer är Martin Donovan, oftast som huvudrollsinnehavare. I 'Trust' som lätt sociopatisk TV-reparatör som varvar Wittengstein och Nietzsche-läsning med barslagsmål. I 'Surviving Desire' är han en hunkig litteraturvetare som håller djuplodande kurser om etiska frågeställningar, men aldrig har vågat sig utanför föreläsningsrummet. I 'Simple men' misslyckad bankrånare med krossat hjärta, i 'Amateur' pornograf med minnesförlust. Men trots yttre omständigheter är det i stort sett samma roll han gör om och om igen; en kedjerökande, whiskeydrickande ung arg man med femtio procent intellektuella anspråk och femtio procent rappa oneliners, men livrädd för närhet.
Och det här skulle ju kunna upplevas som...outhärdligt poserande. Vilket förmodligen var vad som fick mitt tjugoettåriga jag att nervöst intyga att det där minsann inte var något man kunde ta på alltför stort allvar.
Men det är ju det som ÄR GREJEN. Att Martin Donovan snarast spelar en osäker poserande tonårspojke som tafatt har försett sig med så många manliga attribut han bara kan bära. Och gud, så bra han gör det. När jag ser om de där Hartley-filmerna är det ganska mycket att återvända till gymnasiet och den där aviga osäkerheten som präglade de åren, de där drömmarna om att se lite coolare ut när man tjuvrökte än man faktiskt gjorde, och önskan att låta lite smartare än man gjorde när man försökte slänga ur sig intellektuella oneliners. Det är kanske inte direkt en fas i mitt liv jag vill återvända till och bosätta mig i, men det är fint att få se det gestaltat på film med så mycket kärleksfull självironi och värme som jag tycker präglar Hartleys filmer.

(För övrigt: när jag spelade i ett jävligt arty band på gymnasiet, var vi väldigt förtjusta i att sampla Hal Hartley-filmer.)

Amerikansk indiefilm blev kanske coolare och smartare på andra ställen, men det blev fan aldrig så här bitterljuvt romantiskt. (Det skulle väl möjligen vara 'Secretary' då, men det handlar nog mest om mig.) Här är några av de finaste scenerna ur 'Trust'. Det är dock spoilers i den senare halvan av klippet, så om man nu känner sig peppad på Hal Hartley kan man ju...sluta kolla efter exakt en minut och femtio sekunder. Typ när musiken abrupt tystnar. Men den första delen tycker jag absolut man bör unna sig att se.



Sedan kom Martin Donovans älskvärda låtsas-bohem att få ge vika för en betydligt mer obehaglig karaktär.
'Henry Fool', i filmen med samma namn, är precis så sjaskig, självisk och farlig som Donovans karaktärer oftast bara låtsas vara. Och filmen är en betydligt svartare historia än de tidigare. Men också den är ett exempel på fantastisk amerikansk indiefilm.



Tyvärr har jag pinsamt dålig koll på filmerna Hartley har gjort på den här sidan av milleniet. Dags att kolla upp kanske? Jag har slutit fred med min inre sjuttonåring.

måndagen den 23:e november 2009

I know the meaning of life, it doesn't help me a bit


Det har varit en underbar kväll. Det har gått lika uselt att få något vettigt skrivet idag som nästan alla andra gånger jag har försökt skriva något; några rader på en dikt här och där, utan att det någonsin känns annat än falskt och inbilskt.
Några rader, lite research, lite stolppunkter på några essäer och artiklar, som det är högst oklart om några tidsskrifter är intresserade av.
Jag har lagat mat till mig själv. Jag har inte väntat på någon särskild, eftersom ingen särskild någonsin har sina vägar förbi här. Jag har klickat på saker på internet. Den enda dikten jag skulle kunna skriva just nu som skulle kännas ärlig och angelägen skulle bara göra den här kvällen ännu sämre.
Numera känns det inte alls som att det går något bra med mitt skrivande. Varje gång jag sätter mig ned för att försöka formulera något känner jag att ingen bryr sig nämnvärt om vad jag sysslar med. Att jag är bara en kufisk överbeläst ung man med en vurm för centraleuropeisk poesi som ingen delar. Och att det jag skriver aldrig kommer beröra någon. På sin höjd tycker man att det är lite "intressant" eller "finurligt". Fast förmodligen bara makabert och pretentiöst.
Och hade jag varit lite yngre och lite mer naturligt arrogant och självcentrerad hade jag kanske kunnat inbilla mig att jag var ett missförstått geni. Och det hade ju inte varit så sympatiskt i och för sig, men det hade ju funkat i alla fall.

Nu har jag lagt undan de creddiga new wave-skivorna och lyssnar helt skamlöst på Raymond & Marias mest smäktande låtar. Jag vet att alla tycker Raymond & Maria är ett vansinnigt ohippt band att lyssna på, men jag tycker både 'Nej' och 'Ingen vill veta var du köpt din tröja' är rätt fantastiska svenska poplåtar. Och jag är rätt säker på att det där våldsamma och kollektiva avståndstagandet som hela mediavärlden kände sig tvungna att visa de där låtarna är ett ganska säkert tecken på att de lyckas alldeles mitt i prick på någon öm punkt i medelklass-Sverige.

Ingen sörjer när du dör,
Ingen ska sakna det du gör,
Ingen vill veta var du köpt din tröja
Och fast ni flyttat till ett hus som är öppet, fräscht och ljust
Så kommer inga gäster minnas var den låg
Och fast du lärt dig varje låt,
Och fast du har en härlig båt
Så finns det ingen som vill röra vid din kind


Jag önskar att en enda av de dikter jag har försökt skriva den senaste tiden hade ens ett uns av den där direktheten och...mänskligheten. Hade jag försökt skriva de där raderna hade de inletts med 'O, Klytameistra', innehållit trettio ord som ingen har använt sedan andra världskriget, och den där kinden i den sista raden hade blivit bortsliten av mordiska illrar. Ibland känner jag mig så ofattbart trött på mig själv.

Och målningen är i vanlig ordning gjord av Andedräkt av koppars alldeles egna huskonstnär, Domenico Feti.

Dagens dos polska poesi


När det kommer till kritan finns det två former av poesi. Den typen av poesi som är "intressant" och som man kan klia sig i sitt eventuella skägg till, och pryda sin bokhylla med. Sedan finns det poesin som känns vacker, förtröstansfull och som något man kan hålla i handen en riktigt usel dag när det känns som att himlen ska ramla ner över ens axlar. Zbigniew Herbert har skrivit oerhört mycket poesi av det senare slaget, och jag tycker ni ta och borde läsa den fånigt vackra dikten 'Resenären Herr Cogitos bön'. Den ingår i diktsamlingen Rapport från en belägrad stad och är tolkad till svenska av Agneta Pleijel, Daniel Bronski och Erik Mesterton.

Och om ni tänker säga något av följande:

- är det inte lite elitistiskt att hålla på att referera till grekiska tempel och renässansmålare på det där sättet? (Ja, alltså det finns ju Google i övre högra hörnet på din browser. Om du känner att du vill veta vem Duccio var är det ju faktiskt rätt lätt att ta reda på. Och även om du känner dig fullkomligt likgiltig för honom har du helt plötsligt fått något slags hum om en viktig bit av det västerländska kulturarvet. Det kan väl inte vara fel, även om du väljer att inte omfamna det? Jag tycker det finns ett mycket mer otäckt människoförakt förborgat i tanken på att man inte ska referera till saker som ligger utanför den allra mest omedelbara och nära föreliggande samtiden. Jag är i alla fall glad för alla referenser som har lett mig vidare och fått mig att lära mer om historien och kulturen som har föregått mig. Det har gjort mig till en andligt rikare och lyckligare människa. Oh well, jag skulle kunna hålla ett långt och ointressant tal om det här i all evighets evighet om jag inte hejdade mig...)

eller

- det känns inte som att det handlade om mig!!! (Nej, det finns faktiskt litterära verk som faktiskt inte enbart syftar till att vara en bekräftande spegel för förvirrade åttiotalister som super och knullar runt i Stockholmsnatten. Vissa av oss är faktiskt ganska tacksamma för det. Även om man själv råkar vara en förvirrad åttiotalist.)

...well. Då kommer jag komma hem till dig när du minst anar det och bita dig i benet. Eller om du råkar befinna dig mycket långt från Stockholm kommer jag skicka en av mina hantlangare. Jo, jag har sådana faktiskt. Den här bloggen har två "followers" och ett hundratal onda hantlangare. Och de har väldigt vassa tänder.
Ja, jag skämtar bara. Man får tycka det är precis hur tråkigt och oangeläget med polsk poesi som man vill. Men man kan ju åtminstone ge det en chans.
Anyway. Here goes.

RESENÄREN HERR COGITOS BÖN

Herre
jag tackar Dig för att Du har skapat världen skön och mycket skiftande

och också för att Du i Din outtömliga godhet låtit mig
vistas på platser som inte var platser för min dagliga plåga

- att jag en natt i Tarquinia låg på torget vid brunnen och det
svängande bronset från tornet förkunnade Din vrede eller förlåtelse

och en liten åsna på ön Kerkyra ur sina lungors ofattbara
bälgar sjöng mig landskapets melankoli

och jag i den fula staden Manchester upptäckte goda och förnuftiga
människor

naturen upprepade sina visa tautologier: skogen var skog havet
hav klippan klippa

stjärnorna kretsade och det var som det borde - Jovis omnia plena


- förlåt att jag bara tänkt på mig själv medans andras liv grymt oåter-
kalleliga kretsade kring mig som det väldiga astrologiska uret
hos Sankt Petrus i Beauvais

att jag varit lat tankspridd alltför försiktig i labyrinter och grottor
och förlåt också att jag inte kämpat som lord Byron för de under-
kuvade folkens lycka och bara betraktat månuppgångar och muséer

- jag tackar Dig för att de verk som skapats åt Din ära beviljat mig
en bråkdel av sin hemlighet och i stor självgodhet har jag tänkt
att Duccio van Eyck Bellini också målade för mig

och också Akropolis som jag aldrig fullt ut förstått har tålmodigt
inför mina ögon avtäckt sin sargade lekamen


- jag ber Dig gottgöra den vithårige gamlingen som utan att vara
ombedd hämtade frukter åt mig ur sin trädgård på den
solförbrända ön som var Laertes sons hemland

och också Miss Helen från den dimmiga lilla ön Mull på Hebriderna
för att hon mottog mig grekiskt och bad att om natten i fönstret
som vetter mot Holy Iona lämna en lampa tänd så att jordens ljus
skulle hälsa varandra

och också alla dem som visat mig vägen och sagt
kato kyrie kato

och beskydda Mamma från Spoleto Spridiona från Paxos den gode
studenten från Berlin som klarade mig ur svårigheter och sen när vi
oväntat möttes i Arizona körde mig till Grand Canyon som är som
hundratusen katedraler vända upp och ner

- låt ske o Herre att jag inte tänker på mina vattenögda grå
okloka förföljare när solen går ner i det joniska havet
i sanning obeskrivet

att jag förstår andra människor andra språk andra lidanden

och över allt annat att jag är ödmjuk det vill säga den
som åtrår källan

jag tackar Dig herre för att Du skapat världen skön och skiftande

och om det är Din förförelse är jag förförd för alltid
och utan förlåtelse

söndagen den 22:e november 2009

Anledningar till att man exploderar 2.0

Well. Det där om Nöjesguiden. Jag kan väl hålla med om att det inte är...världens genomsmartaste, mest genomformulerade försök till debattartikel. Och att den skjuter ganska mycket bredvid mål och sluggar rätt vilt åt alla möjliga håll. Det är ganska många svordomar. Och ganska långt ifrån den ideala balansen av förnuft och känsla vi eftersträvar här på bloggen.

När jag pratade om mitt förhållande i väldigt frustrerade ordalag... det är klart att det inte handlade om en jävla tvättkorg. Jag skrev ett inlägg som var personligt på ett ganska dåligt sätt, där jag förklarade mer utförligt exakt varför det här kändes som en så laddad fråga för mig.
Jag tog bort det. Av flera anledningar.

Men jag tycker jag kan säga det här: jag är väldigt glad att jag inte längre är i ett förhållande där jag känner att jag har reducerats till en obetald terapeut/känslomässig askkopp.

Och grejen är att ju hon skulle kunna ha satt sig i en sådan här panel, anyday, anytime, och joinat in med klagomål på hopplöst slarviga killar och duktiga, ambitiösa tjejer som tvingas bli projektledaren i relationen. Och alla skulle ha applåderat henne och dunkat henne i ryggen, utan att någonsin ställa några följdfrågor eller fråga efter en annan version av hur det faktiskt var. Det skapar en viss frustration inom mig.
Och än mer otacksamt när man dessutom känner att allt det man faktiskt gjorde blev systematiskt osynliggjort.

Om det här har något med jämställdhetsdebatt att göra? Nej, det har det väl kanske inte. Men det kanske förklarar lite varför man fullständigt exploderar av ett Nöjesguiden-nummer och häver ur sig svordomar som om det inte fanns någon morgondag. Jag känner mig väl fortfarande rätt kränkt och sårad helt enkelt. Nå. Låt oss aldrig bli privata med varandra igen, I månghövdade läsarskara. Från och med nu ska jag återgå till att blogga putslustigheter och östeuropeisk litteratur.

fredagen den 20:e november 2009

Håkan Lindgren x 2

Är Håkan Lindgren en av landets bästa, intelligentaste och mest resonerande kulturskribenter?
Den här artikeln är ett tecken på att så mycket väl kan vara fallet. Man kan med fördel också läsa detta.

torsdagen den 19:e november 2009

Nöjesguidens jämställdhetsnummer gör mig enbart trött; eller, skepsisen jag känner inför begreppet "duktiga flickor" är oerhörd

I

Hej. Jo, Kraków var underbart. Jag skriver nog lite mer om det sen.
Hemkommen till Stockholm gjorde jag misstaget att för ovanlighetens skull plocka upp Nöjesguiden, och kände mig manad att blogga om det. Det var väl omslaget som provocerade/intresserade mig nog för att göra ett litet undantag från min normala vana att försöka undvika tidningen. Mest för att jag inte känner mig som deras målgrupp, jag har liksom inte det där brinnande intresset för att hitta den där senaste hippa klubben i innerstaden.
Nå, nu plockade jag i alla fall upp den? Det som hade fångat mitt intresse var bilden på en flinande kostymklädd man i kombination med rubriken "Den verkliga svininfluensan". Det handlade naturligtvis om jämställdhet. Och, som man kanske kunde ana av den "skojiga" rubriken om mäns förmenta uselhet.
Och jo, faktiskt, även om jag inte direkt väntar mig någon kramfest från bloggosfären. I sak tycker jag naturligtvis det är jättepositivt att Nöjesguiden har gjort ett jämställdhetsnummer. Och jag känner rätt mycket sympati för Atladottirs inledande text.
Jag tycker jämställdhet är en väldigt viktig fråga. Just därför önskar jag att NG:s texter kring frågan inte A) uteslutande gjordes till en kvinnofråga och B) präglades av en sådan trött självgod konsensus.
"Och nej, det handlar inte om att kvinnor på något sätt är bättre än män [...]" skriver Atladottir. Det låter ju som en sympatisk ingång till en jämställdhetsdiskussion. Well, den tanken håller inte direkt i sig onödigt länge.
Bredvid Sandra Nelsons reportage är ett gäng stora bilder på en hårt stylad, oförskämt välmående kille uppslagna.
"Det här är mannen 2009!" får vi veta, samtidigt som textrutor berättar för oss om hur den moderne mannen är.
Några lösryckta påståenden om "Mannen 2009":

- "Han går in med skorna på, varje dag!"
- "Han har aldrig bytt glödlampa!"
- "Han byter kläder som om det inte fanns en morgondag! (Vem som tvättar har han ingen aning om...)"
- "Han ser inte att toaletten är smutsig!"

Tja, vad ska jag säga? It ain't me babe. Och faktiskt inte särskilt likt någon av de killar jag umgås med heller.
Jag gör inte anspråk på att vara världens ordentligaste eller ett helgon - men jag ställer heller inte upp på en jämställdhetdiskussion som utgår ifrån sådana här barnsliga, förenklande nidbilder. Inte längre. Det är ett beslut jag har tagit kring mitt liv. Ytterst handlar det om självrespekt.
Följande bit är kanske den mest bisarra: bredvid en bild av en självömkande småförkyld kille finner man följande textstycke:

"-Idag är jag sjuk förresten. Ojojoj, vad jag är sjuk. Tur att min tjej kommer hem snart! Jag måste verkligen vila nu. (Vad han inte begriper är att hans tjej har jobbat hela dagen. På vägen hem går hon i huvudet igenom vad som finns i kylen, vad de ska äta till middag, vad hans brorsa ska få i present, måste boka tvättstugan, hämta hans sneakers som varit hos skomakaren. Med bihåle-inflammation...)"

Eh. Förlåt, men exakt vilka är "han" och "hon" i den här texten? Varför är de ihop? Är detta en text som antas äga allmän giltighet på svenska parförhållanden över hela landet? Tydligen. Tydligen är det precis utifrån de premisserna debatten ska tas. Alla män är förvuxna jättebarn som överlåter allt ansvar på sin partner och alla kvinnor självspäkande martyrer som tydligen saknar vettet att trappa ner hur sjuka de än blir.
Sådana generaliseringar är precis lika tröttande, självömkande och självgoda som anonyma blogghatares bizarro-bilder av Sverige som en kommunistfeministisk öststatsdiktatur.
Och för övrigt; hey, jag har också gjort grejen att vårda sjuk, sängliggande flickvän när jag har kommit hem från heltidsjobb och deltidsstudier och inte känt mig som Stockholms läckraste kille. Jo, jag lagade mat. Jag kanske t.o.m. strök henne över pannan, frågade henne hur hon mådde och tog disken efteråt. Utan att känna mig nämnvärt förtryckt. Jag trodde det liksom...ingick i dealen att vara en normalempatisk partner. Tydligen inte. Kunde man kanske få sig ett uppslag i Nöjesguiden retroaktivt?
Jag är väl bekant med de här bilderna och svepande generaliseringarna; jag orkar inte med dem längre, bara. I de kretsar jag har umgåtts de senaste tio åren har liknande påståenden varit legio. Jag har oftare trasslat in mig i någon meningslös kärleksaffär med "Hothead Paisan, homocidal lesbian terrorist" än någon vän älva, liksom.

Det känns också väldigt symptomatiskt att när Nöjesguiden gör ett jämställdhetsnummer så är det med ett enda undantag kvinnor som kommer till tals. Den killen är Peter Eriksson, författaren till "Handbok till pojkvänner".
Det är "en liten hjälp till självhjälp till killar som inte vet varför sambon blir skitförbannad ibland". Dialog verkar vara mindre intressant; tjejer ska uttala sig och killar anteckna och ta lärdom.
Jag säger inte att det anonyma samtalet är ointressant eller oviktigt. Men jag tycker att det är ett jävligt självbekräftande samtal. Sker det någonsin på något ställe i texten att någon invänder mot någon annans påstående, problematiserar eller ifrågasätter? Ni får jättegärna visa det stycket för mig.
Jag tycker också det suger purjo att de här tjejerna verkar ha fastnat i ojämställda förhållanden.
Samtidigt känner jag mig ganska främmande för rätt många av utsagorna i samtalet; ett exempel:
"Ja, och när de [män] väl kokat makaroner så blir man ju helt "Wow, vilka goda makaroner!", som till ett barn."
Jo, den kvinna som imponeras av hennes kille kokar makaroner gör nog klokt i att höja ribban lite. Samtidigt som jag undrar lite var man letar rätt på de här slackersnubbarna. Jag menar, det tog mig tjugofyra år att fatta att Six Feet Under-Brenda inte var ett särskilt sunt kvinnoideal. Skulle man ha suttit en nykraschad Per med brustet hjärta och stukat självförtroende i ett rum med killar med liknande erfarenheter och garanterad anonymitet skulle jag... nog ha sagt en del märkliga och orättvisa saker om "hur tjejer är". Men det skulle inte ha varit särskilt rättvisande. Ärligt talat handlade det nog mest om att jag letade partners på ganska märkliga ställen.
Jag är ledsen, men jag tänker inte bära på mina axlar att din pojkvän vill ha applåder för att han kokar makaroner. För jag har bestämt mig för att kollektiv skuld inte kan leda till något som helst gott. Däremot tror jag på kollektivt ansvar. Det ena är ett tillstånd som leder till självspäkande passivitet, det andra leder till aktivitet och deltagande.

II.

En tanke som har slagit mig: de flesta av mina tjejbekanta (och en försvarlig del av mina killbekanta) tröttnar aldrig på att skämta om killar som beskriver sig själva som "den snälle killen". Ni vet. Passiv-aggressiva Conor Oberst-miffon med snedluggar som tror att det per definition är finare att beundra "Amelie från Montmartre"-älvor på avstånd än att gilla...typ, Carolina Gynning. Och som tycks tro att det faktum att de kanske inte fick hångla runt så jättemycket på högstadiet ger dem carte blanche för att bete sig som ett rövhål i vuxen ålder.
Och visserligen känns det som att jag har hört exakt ALLA variationer på skämtet för ganska länge sedan, men okej. I sak håller jag med. Jag tycker det är ohyggligt A) osunt B) osympatiskt och C) ointressant med begreppet "snälla killar".
Å andra sidan känner jag ungefär samma sak inför kvinnor som envisas med att kalla sig "duktiga flickor". Jag tycker om duktighet, absolut. Men inte som ett självändamål utan som det nödvändiga kittet för att ett samhälle och vuxna relationer ska hålla ihop. Jag var ihop med en "duktig flicka" i typ ett år och det tog nästan livet av mig.
Och jo, jag ansträngde mig ganska hårt för att vara en jämställd och duktig kille; och min erfarenhet är att... om man är ihop med någon som har tagit på sig rollen att vara "den duktiga flickan" så GÅR det inte. För en människa som knarkar duktighet BEHÖVER en slacker att profilera sig mot, så att duktigheten framträder. Och jag är så jävla trött på och ointresserad av sådana människor.
När jag blev ihop med henne jobbade jag på en ganska stressig arbetsplats, samtidigt som jag läste språk på halvfart på universitetet. Periodvis jobbade jag nog snarare 110% än 100%, och ryckte in på ganska många helger.
Senare, när jag ville avsluta en C-uppsats som hade legat efter mig ett tag, valde jag att gå ner till att jobba 60% samtidigt som jag skrev uppsats. I samma veva blev min arbetsplats uppköpt av ett annat företag och det skedde rätt omfattande omorganiseringar. Bland annat flyttades ganska mycket jobb till Tallinn, och jag spenderade en del tid där med att hålla i utbildning och efter bästa förmåga hjälpa till med uppstarten av verksamheten där. På nätterna läste jag litteraturteori på hotellrummet. Sedan, trots att jag hade försökt styra av mig så mycket ansvar som jag kunde, fick jag ändå på något vis på mitt fat att sköta löpande kommunikationer med en nystartad verksamhet
i Tallinn. Det var en väldigt stressig och jobbig tid i mitt liv. Och såklart inte hållbar någon längre tid. Sedan skulle hon flytta, och jag hjälpte till ganska mycket med flytten. Efter en sjudagars-vecka då jag i stort sett hade jobbat/pluggat/flyttat/sovit och ingenting annat kollapsade jag och hamnade på akuten.
Att jag gick över mina gränser så fullständigt är naturligtvis mitt eget ansvar. Men jag hade kanske haft lite lättare att låta bli att göra det om jag inte konstant kände mig så jävla oduglig och otillräcklig. För aldrig någonsin under den här tiden kände jag mig någon gång duktig, ambitiös eller ansvarstagande. Allt det där hade hon monopol på att vara.
Ju mer ansvarsfull jag försökte vara desto mer bisarra blev anledningarna till att jag var en oduglig slashas. En gång hade vi ett långt gräl om att jag sorterar min tvätt i kategorierna fyrtio och sextio grader istället för i färgtvätt och vit tvätt. Eller gräl och gräl. Min del i det bestod mest i att gång på gång upprepa att jag är en vuxen människa som kan sköta min tvätt själv och att hon får leva med att jag sorterar tvätt på mitt sätt. Men det var ju så typiskt för män att vägra ta till sig kvinnoarvet, typ. Hade jag å andra sidan faktiskt låtit henne ordna min tvätt hade hon oundvikligen slängt det i ansiktet på mig vid ett senare tillfälle. Och så vidare.
Jo, det är klart att jag fuckade upp. Det är klart att jag glömde saker. Det är klart att jag sköt på saker. Bland annat eftersom jag var under ganska jävla mycket stress. Och eftersom jag är mänsklig.
Grejen är ju att det GJORDE HON OCKSÅ. Skillnaden var att när hon gjorde det var det bara misstag. Gjorde jag det var det strukturellt.
Och det sög så jävla hårt att känna att vi aldrig var två vuxna människor som försökte reda ut saker, utan att jag alltid stod till svars inför henne och en jävla armé av Copacabana-cheerleaders som gapade "YOU GO GRRRRL!" och "TA INGEN SKIT!" oavsett vad det gällde. Det är en ganska dålig utgångspunkt för att skapa ett jämställt förhållande.
Och nej, om att inte ta någon skit är att vägra sköta såväl heltidsjobb som hushållsarbete ska man naturligtvis inte ta skit. Om "att ta skit" är att acceptera att ens partner är mänsklig och har såväl fysiska som psykiska begränsningar...jo, då tycker jag nog man ska lära sig ta skit.
Och envisas man med att behandla sin partner som en oansvarig femtonåring kommer det nog till slut leda till att man hamnar i ett ojämställt förhållande till slut. Och det är en självmotsägelse att eftersträva såväl total kontroll som delat ansvar på samma gång.

torsdagen den 12:e november 2009

Ich schwebe über Krakau

Hurra!
Imorgon vid den här tiden befinner jag mig inte ute på södra änden av röda linjen i Stockholm utan i de judiska kvarteren i Krákow! "#win" som twittrarna skulle säga.
Jag har ju aldrig varit i Polen, vilket har börjat kännas som något av en enorm karaktärsbrist ju äldre jag har blivit. Som det kanske har framgått på den här bloggen emellanåt älskar jag verkligen den polska kulturen och det enorma allvar och intensitet som genomsyrar så mycket konst därifrån. I mina mer storhetsvansinniga ögonblick tänker jag att jag nog en vacker dag borde ta mig an det polska språket så att jag faktiskt kunde läsa all den där fantastiska litteraturen på originalspråket - dessutom är frustrerande mycket inte översatt, ens till engelska eller tyska.

Nå, mina försök att peppa mig själv inför Polenresan har bland annat inneburit rätt stora mängder polsk film. Den metoden har varit lite av ett dubbeleggat svärd. Det finns verkligen enorma mängder fantastisk polsk film, men... det där med livsglädje känns inte riktigt som den polska kulturens stora grej.
Ett litet urval av den glädjekavalkad jag har spenderat den senaste tiden med:









Well. Vi hörs om ett tag.
Förhoppningsvis visar Polen upp en mer... frivol sida på hemmaplan än den de exporterar till omvärlden i sina filmer.

tisdagen den 10:e november 2009

Put the book back on the shelf

Var på biblioteket. Såg att någon hade ställt fram en bok med titeln "Onödiga tal ur världshistorien" och tog entusiastiskt upp den. Insåg snabbt att jag hade läst fel och den hette "Odödliga tal ur världshistorien", och innehöll precis samma tal som har gåtts igenom på en miljard retorik-lektioner världen över. Tycker att den förstnämnda titeln verkade mycket intressantare, suckade tungt och ställde tillbaka boken i hyllan.
Det var en grå och glädjelös November-dag, någonstans inne i centrala Stockholm.

Sehnsucht nach Slowakei

Bemanningsföretaget skickade ett mail. Tyckte det såg ut som om de frågade om jag ville extrajobba som orderplockare i Brno under några månader? Jag såg framför mig en chill tillvaro som halvtidsjobbande slacker i Slovakiens huvudstad. Sen såg jag att det var i Bro och blev mindre entusiastisk. Satsar nog på att fortsätta försöka skaffa jobb jag är kvalificerad för, medans jag extrajobbar på mitt gamla kontorsjobb, om det är okej med er.

lördagen den 7:e november 2009

Film: Ficktjuven, Robert Bresson


Minimalism, absurt minimalistisk minimalism, maximalt minimalistiskt minimalism, Robert Bressons ”Ficktjuven”. Ungefär så ser skalan ut. Här har den franske svårmodsmånglaren, precis som i merparten av sina filmer, aktivt ansträngt sig för att slipa bort varje detalj som skulle kunna få tittaren att luta sig bakåt och svepas in i fiktionsväven för en enda sekund. Istället är det extrema närbilder på till synes triviala saker, som en hand som vrider om ett dörrhandtag, underliga sätt att beskära bilderna på, oceaner av tystnad och nedtonat – på gränsen till icke-existerande – skådespeleri, som gäller. Med andra ord befinner vi oss helt enkelt ganska långt bort från den nordamerikanska stråk-och-gråt-buffén som utgör större delen av vår filmmarknad.

”Ficktjuven” är Bressons tolkning av Dostojevskijs ”Brott och straff” – på många sätt ett logiskt val, då de båda delade ett brinnande intresse för religiösa frågeställningar om skuld och botgöring och en mycket mörk syn på människans villkor. Men någon bokstavstrogen filmatisering är det knappast fråga om. Istället för att låta huvudpersonen Michel nöta gatorna i artonhundratalets S:t Petersburg strosar han omkring i femtiotalets Paris. Livsledan och det Nietzscheanska övermänniskoidealet delar de, men där föregångaren Raskolnikov yxar upp en gniden pantlånerska (samt dennes syster) håller sej Michel till att stjäla folks plånböcker på tunnelbanan.

Det är en ganska säregen upplevelse Bresson bjuder in till och i sina bästa stunder blir det karga filmlandskapet en fantastisk fond att berätta historier mot, där både De Stora Känslorna och De Stora Frågorna bara viskas fram som en antydan. Då är det helt enkelt filmmagi. Men tyvärr nöjer sig Bresson inte med att låta minimalismen fungera just som en fond utan låter den sig äta in i själva berättelsen. Då fungerar det mindre bra.
Att man tonar ned Dostojevskijs tankfyllda tegelsten när man ska göra en filmatisering är nog både klokt och nödvändigt. Men det kan gå för långt i reduktion också. När vår antihjälte håller ett iskallt brandtal om hur övermänniskor som han står över småborgarnas slavmoral och sen går ut för att stjäla småpengar, då känns det liksom en smula futtigt. Ett yxmord är faktiskt mer läskigt och tankeväckande i de här sammanhangen.
Inte den egensinnigaste estetiken i världen kan hindra att filmens premisser saknar intensitet och känns en smula konstruerad. Då når Bresson betydligt större resultat med sin sista film ”Blodspengar”, där det avskalade formspråket istället får stå i motsättning till de både tragiska och blodiga händelser som rullas upp. Då skapas både spänning och närvaro, här blir det emellanåt väl teoretiskt.

Jättegammal text som jag ändå tyckte var lite småskojig. Om inte annat så för att jag åtminstone vågade ifrågasätta Bresson under min allra värsta cineast-period. Konstigt att jag inte nämnde den homoerotiska tematiken, som väl var det mest spännande med filmen.

fredagen den 6:e november 2009

Film: Legenden om djävulshuset


Ibland är det inte modernistisk formalistfetischism man vill ha. Halvlyckade experiment för experimentens egen skull står en upp i halsen, och man vill bara se ett helgjutet hantverk. Det finns förvånansvärt få sådana filmer där ute, men ”Legenden om Djävulshuset” är en sådan film. Den gör ingenting för att förnya eller utveckla skräckfilmens genrekonventioner. Istället lägger den ned all sin tid och energi på att leverera precis det vi förväntar oss och vill ha av en brittisk sjuttiotalsfilm om hemsökta spökhus – och gör det på ett oklanderligt sätt.

Handlingen är lika enkel som lätt att känna igen från föregångare på samma tema. ”Djävulshuset” har ett grundmurat dåligt rykte efter att man där ägnade sig åt mord, orgier och svarta mässor och dylika otrevligheter kring tjugotalets slut. Huset sägs vara hemsökt efter det och när en samling medier försökte komma i kontakt med husets andar under ett experiment under femtiotalet dog alla inblandade utom en. Sedan dess besöker ingen längre ”Djävulshuset”. Fram tills nu (så klart). En excentrisk miljonär har bestämt sig för att investera i forskning kring liv efter döden – och vill naturligtvis att hans handplockade grupp ska bedriva fältforskning i det nämnda huset. Gruppen består av ett antal lättigenkännliga stereotyper där Den Vetenskapliga Skeptikern och Det Sexiga Kvinnliga Mediet är givna. Även det traumatiserade mediet som överlevde femtiotalets katastrofala experiment är naturligtvis med på expeditionen.

Den tunna ramhandlingen är naturligtvis i stort sett bara en variation på tidigare filmer i genren och den är aldrig av lika stor vikt för upplevelsen som sättet på vilken filmen levererar skrämseleffekt på skrämseleffekt, allting ackompanjerat av ett nästan oförskämt snyggt foto. Inte heller i valet av skrämseleffekter, vare sig det är mordiska svarta katter eller en seans som går fruktansvärt fel, är filmen någonsin särskilt originell – men det är ju heller inte poängen. På samma sätt som det kan vara underbart att höra en musiker improvisera över ett gammalt stycke är det otroligt skönt att se regissören John Hough använda skräckgenrens samtliga gamla knep och konventioner på ett sånt lyckat sätt. Att sen några av genrens tråkigare drag, som idiotiska repliker och ett riktigt idiotiskt slut, finns med även här är självklart tråkigt.

Jag tror heller inte att detta är en film som håller särskilt bra för att se om. Till skillnad från ett verkligt mästerverk i genren som The Haunting (1963 års version) vilar den här filmen ganska tungt på sina chockeffekter - utan den tillgången tror jag att sprickorna i manus och de papperstunna karaktärerna blir en lite väl tung belastning. Men det spelar kanske inte heller så stor roll, och alla filmer behöver sannerligen inte vara potentiella C-uppsatsämnen. Detta är en film som levererar precis det den lovade att den skulle leverera – något som är betydligt mer sällsynt än vad man önskar att det var.

Jättegammal text. Kan väl lika gärna lägga upp den här också.

torsdagen den 5:e november 2009

25


Jag har ju skämtat oproportionerligt mycket om min tjugofemårsångest, typ från att jag fyllde tjugotvå och framåt.
"Höhö, jag ska minsann skaffa ring i örat och/eller MC-körkort när jag blir tjugofem för att hantera min ålder." o.s.v. o.s.v.
Som alla frenetiskt återkommande skämt naturligtvis någonstans lite sant. Jag har nog tyckt det varit lite jobbigt med alla andra generationskamrater som susat förbi i karriärer och helt plötsligt sitter och skriver på prestigefyllda kultursidor.
Som alla frenetiskt återkommande skämt till sist ganska tröttsamt för omgivningen. Tack för att ni orkade med alla angsty skämt i tre års tid, tills jag hade tömt en ganska fånig åldersnoja på allt sitt innehåll. Nu är det över. Jag skämtar inte längre om tjugofemårsnoja. Jag tänkte gå vidare till att börja skämta om saker som helt plötsligt är okej att göra efter att man har blivit tjugofem.
Till exempel är det fullständigt kosher att köpa hem oliver med blåmögelostfyllning istället för chips efter att man har fyllt tjugofem. Absolut inte innan.
Det är också helt plötsligt okej att prata oproportionerligt mycket om mat. Mat man har ätit, mat man ska äta, mat man aldrig har ätit, mat man absolut inte kan tänka sig att äta och mat man önskade fanns.
Och ja. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN är det okej att skaffa den där tio-dvdskivors-boxen om Andra världskriget.

Åh, det kommande kvartsseklet kommer bli så jävla bra. Jag ser framför mig ett vidsträckt landskap av samlande på konjakskupor, uppskattande nickande till eritreansk jazzfusion och förstrött botaniserande i Ernst Jünger-volymer. Ett kvartssekel i det fullständigt odrägligas tecken ska det bli!

Okej, de här två inläggen blev väldigt fåniga. Jag har en exceptionell huvudvärk och var tvungen att okynesskriva eftersom jag har kört fast på alla andra plan. Snart ska jag gå på litterär salong. Det kan nog bli kul.

Update: Jag vet inte riktigt varför jag la in den där oerhört emo-aktiga serierutan i inlägget. För att den är fin antar jag. Det är från "Hellblazer", en brittisk skräckserie ni säkert är för sofistikerade för att intressera er för.

Hustlers keep on hustlin', starers keep on starin'

Men det var värst vad folk har stirrat ut mig idag. Antingen har jag blivit oproportionerligt mycket snyggare under natten eller så glömde jag ta mig av mina Buttericks-trollöron innan jag gick utanför dörren. För omväxlings skull väljer jag att anta det första. *Ger läsarna en tuff men samtidigt sårbar rådjursblick och slänger lite med luggen*

Aleksander Wat - Japanese Archery

Dagens dikt är skriven av Aleksander Wat, en av de större nittonhundratalspoeterna på det polska språket. Modernista har för några år sedan gett ut en fantastisk liten volym med hans dikter på svenska; jag tror dock inte denna ingår här. För den västerländska läsekretsen är han nog annars mest känd för sin självbiografi "My Century", där han bland annat berättar väldigt ingående om de stalinistiska fånglägren efter andra världskriget.
Dikten är översatt till engelska av Richard Laurie. Det kändes bara fånigt att översätta en översättning, så jag publicerar den engelska versionen här. Jag tycker den är fantastisk.

JAPANESE ARCHERY

1.
The hand tells the bowstring:
Obey me.

The bowstring answers the hand:
Draw valiantly.

The bowstring tells the arrow:
O arrow, fly.

The arrow answers the bowstring:
Speed my flight.

The arrow tells the target:
Be my light.

The target answers the arrow:
Love me.

2.
The target tells arrow, bowstring, hand and eye:
Ta twam asi.

Which means in a sacred tongue:
I am thou.

3.
(Footnote of a Christian:
O Mother of God,

watch over the target, the bow, the arrow
and the archer).

tisdagen den 3:e november 2009

Kvällsläsning: G.K. Chesterton om grekisk grammatik


Chesterton hör till den kategori av författare som kan vara extremt skärp, okonventionell och oväntad och när han skriver om ett ämne han faktiskt engagerar sig i (saker som har med medeltiden att göra, kristendom, kolonialism och sociala orättvisor), men som alldeles för ofta hänfaller åt billiga paradoxer, avsiktliga missförstånd och pinsamma förenklingar när han skriver om saker han helt enkelt inte orkar sätta sig in i (alldeles för mycket, alldeles för ofta). Jag har för tillfället lånat hem en volym med Chestertons kortprosa -alltifrån essäer om poesi till små kåserier för dagspressen- som är alldeles utmärkt läsning de där tillfällena när man är på tok för hjärndöd för att läsa något särskilt krävande, men ändå vill ha någon form av input. Som när man haft skola fram tills klockan nio på kvällen till exempel.
Och ja, det är våldsamma kvalitetsväxlingar, från de verkliga tänkvärdheterna till stilistiskt briljant trams. Chestertons "A Case of Comrades" hör definitivt till den senare kategorin. Men följande rader tyckte jag ändå var lite fina:
"In the Greek grammar, which I learnt with difficulty and forgot with ease, there was one thing, I remember, which would by itself prove that the Greeks were a great people. I mean the fact that there is a Greek dual as well as a plural. Two is quite different from any other number, just as one is quite different from any other number: that truth is the basis of marriage. When I knew there was a Greek dual I could easily realise that the Greeks gave philosophy to the world."
Fast det kanske var eftersom vi har spenderat tre timmar med den grekiska grammatikens finesser som jag blev så förtjust i de här raderna. Resten av texten behöver ni inte direkt läsa, det är mest putslustig konservativ prosa om den manlig kamratskapens dydger som väl inte är riktigt så roande som den tror att den är.

För övrigt tycker jag det är lite fascinerande att människor som aldrig någonsin har oroat sig nämnvärt för mina läsvanor när jag läste Ezra Pound, Nikanor Teratologen eller Céline höjer ett ogillande och/eller oroat ögonbryn när man säger att man tycker det kan vara givande att läsa Chesterton.

måndagen den 2:e november 2009

Viktig information till dig som läser den här bloggen

Från och med imorgon kommer 'Andedräkt av koppar' att byta namn till ett tecken som ingen riktigt vet hur det ska uttalas. Det är ett politiskt statement, även om jag är lite osäker exakt på vad.
I fortsättningen kräver jag att eventuella läsare hänvisar till denna blogg som 'Bloggen som tidigare gick under namnet 'Andedräkt av koppar'.

En läsefrukt om dagen...., del 1

Dagens läsefrukt:

"Enligt denna berättelse möttes en gång för många århundraden sedan två av Indiens visaste män i ett slags andlig kraftmätning. Den ene av de vise var en stor asket som hade uppnått osårbarhet efter att under ett helt liv ha underkastat sig den strängaste späkning. Han var tillbörligen känd som "Den diamanthårde asketen". Den andre var en poet som aldrig hade späkt sig ett enda dugg men ändå betraktades som Indiens heligaste man. Han vördades som "Erfarenhetens sfär".
I vredesmod över att poeten åtnjöt större respekt än han själv satte asketen ett svärd i händerna på den motvillige poeten och uppmanade denne att skada honom om han kunde. Poeten höjde lydigt svärdet och gav asketen ett våldsamt hugg. Svärdet bröts av och krökte inte ett hår på asketens huvud. Sedan svingade Den diamanthårde sitt eget svärd mot poeten och använde all sin övermänskliga styrka i hopp om att klyva Erfarenhetens sfär mitt itu. Svärdet gick rakt igenom poetens kropp utan att göra någon skada, och den förödmjukade asketen erkände poeten som sin mästare. Späkelserna hade bara gett asketen styrka. Erfarenhetens sfär hade överskridit styrkan."
- Gita Metha, "Klättra och kana - en personlig skildring av det moderna Indien"

Nej, jag blir inte riktigt, riktigt klok på den här lilla sagan, men tycker ändå den är fruktansvärt fascinerande.