torsdag 29 oktober 2009

Skuggsång


Det är sant som det sägs
att fåglar precis som poeter
emellanåt sjunger
av det mycket enkla skälet
att förföra det motsatta könet,
men där jag gick i Hagaparken,
en solig och olycklig eftermiddag,
lyssnandes till fågelsången,
sedan ett halvårs tid själv oförmögen att sjunga,
förstod jag intuitivt;
det finns en sannare orsak
bakom den aldrig tystnande sången,
precis som poeterna är fåglarna
djupt kända agnostiker
när det kommer till dem själva,
den egna melodin
det enda bevis de godtar
på den egna existensen,
och i särskilt långt gångna fall
antar sången karaktären av en besvärjelse,
blir en manisk och ångestladdad ritual
som vill bekräfta och befästa
den egna identiteten
som skulle
ett ögonblicks tystnad
skingra den för alltid,
ja,
fåglarna delar med poeterna
en grundläggande otrygghet
eller, tänkte jag,
kanske rör det sig
helt enkelt om oförmåga
att rota sig i tillvaron,
livsskräck omvandlad till estetik,
för finns det inte något
av en allvarlig etisk brist
en viss narcissistisk självförhävelse
i lövsångarens melodi, nog
måste det finnas
andra åtaganden, andra fåglar
som försummas till förmån
för denna aldrig sinande sång,
jag skakade sorgset på huvudet
åt nötväckans prålande,
himlade med ögonen
åt gökens självupptagenhet,
så vände jag om och gick hem,
fyllde dagarna med mänskliga ansikten,
den syrliga smaken av krusbär och lukten av gräs
det var en bra sommar,
en enkel rak och varm sommar,
en sommar helt utan undertext.

tisdag 27 oktober 2009

Vad du inte var


Du bar det inte inom dig
mina fingrar sökte över din hud
de fann det inte
inget antikt vansinne
som hotade under ytan
ingen oförklarlig blodtörst
inga förbannelser intill sjunde led
din kropp var fullständigt lugn
som om den alls inte hotades
av några plötsliga förvandlingar
du visste med dig helt bestämt
att du inte skulle vakna upp som
en cikada, en svan ett lagerträd
det tycktes som om
din mänskliga form var konstant,
och jag sökte i dina ögon
men jag fann inte
en hierarkisk himmel
eller en avgrund av evig eld
inga syndare inga ångestskrik,
och även om jag lyssnade
så varsamt som jag aldrig förut lyssnat
kunde jag inte höra det
rymdens oerhörda ödslighet
kosmos svarta skrik hade tystnat,
jag betraktade dig
avvaktande och övervägande
du var något annat
något jag alls inte förstod,
men jag ville forska efter,
jag ville förstå, mina läppar
sökte över din hals, mina
fingrar över din hud, och
jag ville, jag ville så gärna
fly ut ur dessa kosmologier,
erbjuda dig något mer än mörker.

Om olägenheten i att vara en koala


Therese har, till mångas förtjusning, bloggat om Mufflon-får. I kommentarsfältet har Ivar börjat droppa trivia om sengångare.
Jag känner mig manad att komma med lite oroande upplysningar om våra vänner koalorna, som åtnjuter ett gulle-gull-rykte de då rakt inte har gjort sig förtjänta av.
Eller, gulliga är de ju, men... det finns två saker jag tycker ni faktiskt bör veta.

A) Nästan alla koalor har klamydia. Det är faktiskt ett av de största hoten mot koalornas fortbestånd.
B) Koalor har för vana att äta sin egen avföring.

Kan ju vara värt att tänka på nästa gång en koala kommer in på tunnelbanan och vill krypa upp i knät och kela med er.

fredag 23 oktober 2009

Ju mörkare jag skriver desto roligare ter sig livet, konstigt nog

Wheow.
Jag känner mig omtumlad och upprymd.
Delvis är det väl det att det har gått förhållandevis bra med det litterära skapandet idag (alltså inte hafsigt skrivna blogginlägg av undertecknad, utan riktig text). Som alla skrivande människor sannolikt vet brukar en längre period av sammanhängande skrivande utlösa en rätt underbar endorfin-kick, varefter allting ter sig lätt och lättsamt. Icke-skrivande människor: try it out. It's awesome.
Tyvärr leder det också till att dagar då du inte lyckas skriva bra och sammanhängande, så blir du lika lättretlig som en kedjerökare på avvänjning. Vilket förstås är mindre awesome.

Men sedan finns det en annan sorts upprymdhet efter dagens skrivande, som jag har känt lite till och från på sistone. Jag känner mig så spexig mest hela tiden. Åh, och jag som trodde finstämd melankoli hade blivit till min ledsignatur här i livet.
Det konstiga är att det sammanfaller med att jag har kommit på att de texter jag har hållt på med på sistone är...eh, väldigt svarta. Märker jag när andra människor läser dem, och jag pratar om dem.
Jag blir förvånad när jag läser dem själv efteråt, och lite, lite skrämd. Eftersom det inte känns som att det är jag som har skrivit dem.
Och jag fortsätter producera text som egentligen är rätt läskig; och känner mig paradoxalt nog mer och mer upprymd och avslappnad privat.
Så tänker jag att jag har hört någon historia om att depprockarna i The Cure ska vara sådana sjukt spexiga killar, särskilt när de håller på med sina riktigt sorgsna skivor. Som bekant är deras sorgsna skivor VÄLDIGT sorgsna. Så...det kanske är så det funkar? Har jag rätt i det här så lär ju Pinter och Jelinek vara sjukt roliga partyprissar privat.

Okej. Lite halvdant formulerat inlägg, men...det är ju en blogg. Vill ni ha genomtänkt och genomarbetad text får ni väl gå till biblioteket. Nu ska jag hem och svida om, sen in till stan och eventuellt konsumera alkoholhaltig dryck.
Tjo.

onsdag 21 oktober 2009

Saker som får mig att sväva, del ett



Det finns säkert otroligt mycket man skulle kunna säga om Monteverdis tonsättning av Petrarcas dikt 'Zeffiro torna'. Jag är rätt säker på att det finns mycket att säga om ensemblen som framför den här också; om jag har förstått saken rätt är det en rätt okonventionell tolkning av det här stycket.
Men eftersom jag egentligen inte kan särskilt mycket om musik nöjer jag mig med att konstatera att det här är så sinnessjukt vackert så att jag inte kan sluta lyssna. Jag tycker ni borde göra samma sak.

Litteratur: Per Hagman - Att komma hem ska vara som en schlager


I have of late, but wherefore I know not, lost all my mirth,
forgone allcustom of exercises; and indeed it goes so heavily
with my disposition that this goodly frame,
the earth, seems to me a sterile promontory,
this most excellent canopy, the air, look you, this brave
o’erhanging firmament, this majestical roof fretted
with golden fire, why, it appears no other thing to
me than a foul and pestilent congregation of vapours.

Jo, egentligen är det så klart Hamlets inte helt okända monolog jag citerar ovan. Men för mig tillhör den här texten egentligen inte Hamlet, utan en betydligt mindre nobel karaktär; den lika charmerande som destruktive ”skådespelaren” Withnail från kultfilmen Withnail & I. Om ni nu inte har sett filmen så är det en drygt två timmar lång lektion i hur man på bästa sätt förslösar sitt liv genom alkohol, droger och planlöst bohemeri. En film om människor som har förvandlat hedonismen till vardagstillstånd, och punkten där det blir nödvändigt för dem att vakna upp och ta itu med sina liv. Till slut står Withnail ensam och luggsliten kvar i duggande regn, oförmögen att växa upp, och håller en hjärtskärande usel recitation av Hamlets monolog för ett par ointresserade vargar. Det är en scen som utstrålar en nästan outhärdlig melankoli och vilsenhet. Jag har återkommit till just den delen av filmen ganska många gånger under det senaste året.
Det känns som att Per Hagmans biografiska roman Att komma hem ska vara som en schlager tar avstamp i precis samma tillstånd. Och jag tror det är av samma skäl som jag blir så oväntat och totalt medryckt av den här boken.
Oväntat, därför att jag alltid har känt en viss motvilja mot Per Hagman, som jag inte riktigt kan redogöra för på ett rationellt vis. Fine, en och annan märklig debattartikel där Hagman rasar mot… eh, KRAV-märkt mjölk har väl kanske inte direkt förbättrat min inställning. Å andra sidan. Kan man läsa Céline och Pound med behållning kan man ju rimligtvis läsa Hagman, alldeles oavsett hur intensivt hans hat mot ekologiska matvaror och rökförbud är. Så jag tror inte bara det handlar om det.
Och så många böcker ur hans produktion hade jag inte läst innan. Visst, debutromanen Cigarett tycker jag faktiskt är provocerande usel i sin monotona uppräkning av droger som berättarjaget drogar, klubbar som berättarjaget klubbar och kvinnor som berättarjaget lägrar. Men åtminstone delar av Skugglegender tycker jag innehåller genuint briljant prosa som vågar vara ogenerat vacker på ett sätt som är ganska sällsynt bland svenska nutida författare.

Kanske handlar det mest om inramningen – att människor som läser Per Hagman alltid har känts lite skrämmande. Jag har ju aldrig varit någon skugglegend. Jag har aldrig känt mig vare sig tuff som new wave eller sexig som disco. Ungefär i samma ålder som Per Hagman drömde om att äta hummer på en restaurang i Nice så satt jag förmodligen i en soffa på någon Kumla-fest och försökte övertala någon stackare om att Flowers of Romancevisst var en riktigt lyssningsvärd skiva.
Jag antar att jag kände mig betydligt bekvämare med centraleuropeiska akademiker och föreläsningssalar helt enkelt. Nå, men nu är det 2009 och jag känner mig ganska klar med föreläsningssalar och anemiskt kaffedrickande i underjordiska universitetskorridorer. Inget ont om det, men jag längtar intensivt efter något annat. Det är 2009 och det finns inget jag hellre vill läsa om än fullständigt bekymmerslösa och oplanerade tågodysséer genom Sydfrankrike, uppfödandet av falkar i Kairo-lägenheter, ändlösa klubbnätter såväl som på kontinenten som i svenska småstäder och långa utläggningar om hur olivolja har förstört det stockholmska köket.
Det är 2009 och snälla, snälla, hellre än grubblerier över metafysiska frågor, ge mig en författare som behandlar varje liten estetiskt tilltalande detalj i vardagen som en våldsam epifani. Ge mig en prosaförfattare som förvandlas till en poet varje gång han träder in i en fransk tobakshandel. Ge mig det tack.
Å ena sidan känns Att komma hem ska vara som en schlager som en lovsång till nästan allt som gör livet värt att leva, ungefär samma berusade förälskelse i tillvaron som genomsyrar de där första två avsnitten av Brideshead Revisited. Å andra sidan är det också en oerhört melankolisk berättelse om… tja, just Withnail-typen. För hur lustfyllt alla resor över världen än skildras är det också en roman om en livskris, om ögonblicket då det inte längre går att sväva oberört över vardagens göromål. Och även om detta är romanens drivande kärna, är det ändå det lustfyllda jag bär med mig från läsningen och minns med glädje.
Jo, jag vet. Det finns rätt mycket jag intellektuellt skulle kunna ta strid med i den här boken. Samhällskritiken av Sverige är väl inte direkt av den typen jag skulle kalla övertygande eller särskilt sammanhängande. Men jag vill faktiskt inte riktigt närma mig boken på det sättet; jag läste den med en lust som man inte så ofta känner inför böcker, och jag kände mig lätt berusad och omtumlad i en hel dag efteråt.
Och visst kan man bli för lätt. Men man kan bli för tung också. Då fyller all skönhetsdyrkan i Att komma hem ska vara som en schlager en oerhört viktig funktion; den får oss att sväva igen. Åtminstone någon centimeter över marken. Det är jag väldigt tacksam för.

tisdag 20 oktober 2009

En seger för det barnsligas musa

Well.
Du kommer hem från en hel dag av textsamtal, avrundat med en tre timmar lång kvällsföreläsning om försokratikerna ute på universitetet. När du har ätit försöker du skriva det där välformulerade och intressant-intelligenta blogginlägget. Det går inget vidare, så du skjuter upp det till morgondagen. Eller när det nu blir. Du tänker att du ju i alla fall kan ta och läsa lite innan du går och lägger dig, och tar itu med den tunga idéromanen om vilsna människor i europeiska innerstäder, nedtyngda av såväl historia som av ångest. Inte heller det funkar. Det välavvägda och genomformulerade språket känns som en mur som effektivt stänger dig ute. Du inser att du har läst en och samma mening åtta gånger om utan att lyckas komma vidare.
Så erinrar du dig ett citat ur W.H. Audens "Färgarens hand":
"En diktare som vill utveckla sig väl bör välja sitt umgänge med omsorg, men för hans utveckling såväl som för hans trevnad bör sällskapet inte stå alltför högt över honom. Det är visst inte säkert att den poesi, som var mest fruktbar för Shakespeares utveckling var de mest framstående av de diktverk han kände till. Även för en läsare kan det, när man tänker på vilken uppmärksamhet en stor dikt fordrar, ligga någonting nästan frivolt i tanken att läsa en sådan varje dag. Mästerverken bör sparas till Själens Stora Helgdagar."

Well, det här är inte en sådan dag.

...and thus:


Och appropå ingenting: det var en hemskt trevlig helg. Jag har träffat släkt, druckit vin och ätit god mat. Tvärtemot mitt Twitterskryt för några dagar sedan har jag dock inte ätit björnfilé. Min kulinariskt lagda pappa hade införskaffat det som någon slags kuriös mellanrätt till de riktiga måltiderna, men det luktade lite väl fränt och… eh, som icke dugligt kött för att någon skulle våga sig på det. På sätt och vis synd. Jag hade ju faktiskt varit ett steg närmre att få spela i Manowar om jag kunde stoltsera med att ha ätit björn.
Well, nu ska jag lägga mig under täcket och blandmissbruka Batman & Robin och Chesterton-krönikor tills sömnen kommer. Kvällsläsning i lättsamhetens tecken helt enkelt. God natt.

måndag 19 oktober 2009

Min granne förläggaren

Min granne mittemot har av adresslappen att döma startat ett bokförlag.
Det känns jättekonstigt. Jag tänkte att det kanske var det jag skulle göra någon gång i en halvnära framtid, för att kunna ge mig själv något slags jobb.
Det är ju inte som att hans tilltag aktivt HINDRAR mig från att starta förlag, men rent spontant känns det ju....fel med två smala litteraturförlag dörr-i-dörr. ONATURLIGT om ni så vill.

Å andra sidan har jag väl ganska lätt att se hinder i saker. I Torsdags när jag var och simmade gick gummibandet kring min ankel, och min nyckel sjönk till botten. Nu betraktar jag mig själv som förhindrad att träna...ja, sisådär ett kvartal framöver. Ryggont och muskelbefriad kropp, here I come! Eller ja, jag är väl redan där, men ni fattar.

(Hmm, jag googlade hans förlag nu. Det verkar extremt konstnärligt. Även om jag mest lekte med tanken på att översätta superkonstiga visionära sekelskiftesromaner skulle jag nog ligga i lä om jag ens tog upp kampen.)

Jag larvar mig med boktitlar

Från Butter tar ordet stjäl jag helt skamlöst detta meme, där man ska svara på olika frågor med hjälp av boktitlar i ens hylla. Något jag tyckte var förvånansvärt roligt.
Jag fuskade lite och använde mig av engelska och tyska boktitlar också, men tog mig friheten att översätta dem till svenska. Det blev lite snyggare så tyckte jag, om än inte lika kosmopolitiskt.

Är du man eller kvinna? Dekadensens kön

Beskriv dig själv: En barbar i trädgården

Hur mår du? Någon sorts frid

Beskriv stället du bor på: De dömdas ö

Vart skulle du vilja resa? Lycksalighetens ö

Beskriv din bästa vän: Vår tids hjälte

Vilken är din favoritfärg? Tigrarnas guld

Hurdant väder är det just nu? Bildstorm

Vilken är din favoritårstid? Nyår

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Att smiska hembiträdet

Vad betyder livet för dig? Tysk grammatik

Hurdant är ditt parförhållande? Hundra år av ensamhet

Vad är du rädd för? Grekerna - språket, kulturen, myterna

Dagens aforism Den mäktiga skulptören, Tiden

Vilket råd skulle du vilja ge? En god man är svår att finna

Hur skulle du vilja dö? Mord i katedralen

Ditt motto: Sjungen hoppfullt sånger om Jerusalem

Och jo, jag har naturligtvis oftare prioriterat titlar jag av olika anledningar tyckte var roande än sanningsenlighet. Jag tyckte det var ganska skoj iaf. och jag kunde uppdatera min blogg utan nämnvärd ansträngning. WIN!

fredag 16 oktober 2009

Allra helst vill jag vara en resenär

Åh, detta att vara på resande fot. Lyssna på Markus Krunegårds nya skivor medans man packar sin väska, få välja ut god tåglektyr och dricka kaffe på Kulturhuset i väntan på sitt tåg. Inte för att det är särskilt långt jag ska färdas eller särskilt länge jag ska vara borta – bara hem över helgen och fira min mormor som blir nittio.
Ändå blir jag alltid på lika gott humör när jag får känna att jag är på väg, får låsa dörren om min alldeles för eftersatta lägenhet och veta att jag inte ska se den på några dagar. Andra ansikten, andra rutiner, annan luft. Är det kanske ett varningstecken, glädjen jag känner över varje liten utbrytning från vardagen? Jag vet inte. Kanske.
Överhuvudtaget känns det som att min tillvaro präglas rätt mycket av en vag, obestämbar längtan bort, i mitt läsande, i mina tankar. Jag läser Dacapo av Carl-Henning Wijkmark och blir berusad av tanken på München, jag läser Att komma hem ska vara som en schlager av Per Hagman och tycker att det verkar vara en fantastisk idé att lägga sina sista sparpengar på en tågodyssé genom Frankrike med tillhörande trerätters middagar på varje stopp, jag läser Christian Krachts resereportage och får plötsligt för mig att det jag alltid har velat göra här i livet är att dansa i bar överkropp till oljefat på en karibisk strand tillsammans med några ”sköna” amerikanska backpackers. Det sistnämnda är naturligtvis så nära en brutal livslögn man kan komma i mitt fall, men likväl. Känslan finns där, och varje poplåt, varje film och varje bok ger den näring.
Och ja, kanske är det lite eskapism. Men det kanske är precis det man borde ta chansen att uppmuntra hos sig själv när man faktiskt har tid och möjlighet då? Det känns som jag hann med att göra motsatsen till eskapism under några år där. Så ja; jag kan nog tänka mig lite mindre business parks och lite mer bardiskar, lite mer semestrar på kontinenten än relationskriser i svenska småstäder, se till att vara lite mer Alfie och lite mindre ALF helt enkelt.
Och ni bara: ja, men det är väl bara att göra då? Och det har ni så klart helt och hållet rätt i. Så, nu ska jag njuta av min helg i hemmastaden och se framemot att få åka till Krakow om drygt en månad. Och skaffa mig en uppsättning skjortor i vågade färger, snarare än den svart-vit-gråa vuxenkavalkad som har varit mitt signum ett tag nu. Seriöst, ni kommer häpna nästa gång ni får se mig göra entré i ett rum. Världsapråmiss.
Och appropå Markus Krunegård: av flera olika skäl har jag så otroligt svårt att sluta lyssna på ”Kär i en Borderline” om och om och om igen, så många gånger att jag har svårt att komma igenom resten av skivan. Är det inte så här Pet Shop Boys eller New Order hade låtit om de hade sjungit på svenska? Herregud vad bra det är. Min återupptäckta kärlek till popmusik, sanna mina ord.

Jag var kär i en borderline
fanns inga gränser
jag inte kunde tänka mig att spränga
för att få vara med dig


(Ger det ett… eh, fjortonårigt intryck att hålla på att avsluta var och vartannat blogginlägg med citat ur poptexter?)

måndag 12 oktober 2009

Film: Nosferatu, Phantom der Nacht - Werner Herzog



I en tid när de flesta andra betydande tyska regissörer rastlöst utforskade den samtid och det samhälle som låg framför dem, och med bitande sarkasm nedmonterade föräldragenerationens idealistiska käpphästar så vurmade Werner Herzog istället för avlägsna tider och platser, och omfamnade det sakrala i sina filmer. Det gjorde honom inte alltid till en helt rumsren figur i sjuttiotalets nya våg, men har gett honom en extremt hängiven publik idag, även i kretsar som sällan brukar följa enskilda europeiska regissörer.
Även om Herzog kanske är större idag än någonsin anser jag personligen att hans verkligt kreativa guldålder var sjuttiotalet - faktiskt innan den lite överskattade och oväntat konventionella Fitzcarraldo, som väl annars brukar lyftas fram som hans Odödliga Klassiker. Under en kort period var det som att regissören inte kunde göra fel, vare sig han drog till en bayersk bergsby och spelade in en fullständigt psykotisk film med hypnotiserade amatörer i rollbesättningen eller drog ut i regnskogen med en flotte och en handfull conquistador-rustningar. Eller för den delen fick för sig att göra något som måste ha tett sig som något av ett självmordsuppdrag: att göra en remake på en av den tyska filmhistoriens Orörliga Mästerverk, Friedrich Murnaus ”Nosferatu” från 1922. Det borde ha blivit en plattityd eller en ointressant ”modernisering” av en klassiker, dömd att snart bli omodernare än förlagan den parafraserar. Men med eminent uppbackning av de vanliga samarbetspartnerna, geniale/galne skådespelaren Klaus Kinski som ömhetstörstande vampyr och gudabenådad musik av krautrock-gruppen Popol Vuh blev resultatet lysande film.
Herzog har vid något tillfälle irriterat beklagat sig över att kritiker och uttolkare av hans filmer så ofta sammankopplar hans filmer med det romantiska måleriet och expressionismen – han menar att det helt enkelt sker eftersom han är tysk, och att expressionismen och romantiken skulle vara den enda tyska estetiken som har blivit internationellt känd. (Han glömmer den tredje skolbildning som har nått internationell berömmelse; Rammsteins vulgofetischistiska hårdrock.)
Det är ett uttalande som för mig mer än något annat signalerar att man inte alltid ska lyssna på vad konstnärer har att säga om sina egna verk. För mer än något annat är dennes Nosferatu ett utforskande av den tyska kulturens en gång självklara pelare, ett försök att göra det som för alltid tycktes dömt att stigmatiseras som nazianstruket brukbart igen.
Herzog själv har sagt att han betraktar sin generation filmare som en föräldralös generation. De filmare som hade föregått sjuttiotalets nya våg hade antingen valt att emigrera till Hollywood eller hade låtit sig komprometteras av nazismen. Beslutet att ta sig an Murnaus gamla expressionist-klassiker tycks ha varit ett försök från Herzogs sida att genom en filmisk ”farfar” kunna återknyta till sitt lands historia och kultur.
Och det gör han med besked: vi får expressionistiskt förvridna spökslott, Wagner på soundtracket och scen efter scen av kontemplativa vandringar i storslagna bergslandskap.
Och det är verkligen inte bara gårdagens besök på Caspar David Friedrich-utställningen som ligger och skvalpar i mina ögon när jag gång på gång associerar till dennes målerier. Det är naturligtvis inte bara i denna film som Friedrich är närvarande; Herzog har i allra högsta grad anammat dennes estetik genom hela sitt konstnärskap. De frånvända betraktarnas mystiska tankfullhet, de storslagna landskapen, en mysticism som inte riktigt låter sig inordnas i något trossystem - allt detta, som gör Herzogs filmer så karakteristiska känns igen från hans målande föregångare. Men kanske är det extra påtagligt i denna film: när det älskande paret Jonathan och Lucy vandrar längs stranden ekar det av Munk på en strand, och när Jonathan vandrar ensam i Karpaterna är de dimhöljda bergsmassiven högst friedrichska, även om man kanske inte kan knyta det till en enskild målning.


Jag tycker inte att man behöver prata alltför mycket om handlingen i Nosferatu; den skiljer sig inte nämnvärt från sin föregångare, som inte skiljer sig nämnvärt från Bram Stokers Dracula, som inte skiljer sig nämnvärt från Coppolas Dracula, som inte skiljer sig nämnvärt från Werner Herzogs Nosferatu. Visst finns enstaka förskjutningar i handlingen. Herzogs version är föga förvånande den mest pessimistiska och den med ett minst tydligt moraliskt centrum, men i stort sett är det den välbekanta historien om hur en inte ont anande egendomsmäklare lockas iväg till Karpaterna för att förhandla med en excentrisk greve som vill slå sig ner i mäklarens hemtrakter. Som fallet oftast är med excentriska grevar är han naturligtvis vampyr. Den stackars tjänstemannen har alltså lyckats sälja grannhuset till en genuin bottenlös ondska, som väl på plats sprider pest och död omkring sig. Och till råga på allt har han fått upp ögonen för mäklarens oskuldsfulla hustru.
Nej, det är inte detta man minns från Nosferatu, och det är heller inte den här biten som är den intressanta. Men man minns Klaus Kinskis porträtt av Dracula, som trots bildlikheten till Max Schrecks monstruösa vampyr är av ett radikalt annorlunda slag. Kinski må se ut som ett monster, men lyckas ändå framstå som egendomligt hudlös i sin längtan efter den ömhet han vet att han aldrig kommer få. Och något av denna ton genomsyrar hela filmen, ett avgrundsdjupt vemod som jag inte känner igen från Murnaus klaustrofobiska förlaga, och som känns helt eget.
Betrakta till exempel den här scenen, där Lucy vandrar omkring i sin pestsmittade hemstad, bland förtvivlade människor som har samlats till en morbid och outsägligt sorglig dödsdans. Det är kanske den vackraste filmscen jag vet:

Litteratur: Claire Castillon - Insekt


Claire Castillon
Insekt
Översättning: Helén Enqvist
Sekwa förlag

Franska författarinnan Claire Castillon hör till det skoningslösare slaget; i hennes värld är det de destruktiva, morbida och stundtals direkt livsfarliga relationerna som är normen och ordet ”kärlek” är oftare än inte en elegant omskrivning för övergrepp och maktspel.
Det var med ”Insekt” hon för första gången presenterades för en svensk publik, en samling nattsvarta noveller på temat mor-dotter. Berättelserna är sällan mer än en handfull sidor, men ofta fullpackade med skruvade och extrema händelser. Det är inte någon mumlande och antydande isbergsteknik som är Castillons signum direkt; finns det en möjlighet för situationen att spåra ur på värsta tänkbara sätt så kommer det ske, ofta en eller två sidor in i texten.
Och inledningsvis tycker jag det funkar riktigt bra. I titelnovellen misstänker den kvinnliga huvudpersonen att hennes man förgriper sig på deras dotter, men tycks vara oförmögen att handla. Inlåst i vardagsrutinerna nöjer hon sig med att konstatera och tolka, förvandlas till ett kallt registrerande öga snarare än oroad mor. Det är ett stycke kallsvettig Hitchcock-prosa vars obehag stannar kvar länge efter läsningen. I ”Min bästa vän” är det en fullständigt förryckt mamma som entusiastiskt berättar om sitt goda förhållande till sin tonårsdotter. Hon är faktiskt mer som en bästa tjejkompis än som en mamma, och mer intresserad av kuddkrig, läsk och skvaller kring högstadieromanser än föräldrarollen – något både dottern och pappan är måttligt roade av.
Här är det så skruvat och distanserat att det är omöjligt att inte ryckas med av den svarta humorn, och Castillon lyckas stundtals nå surrealistiska höjder med sina texter.


Mina egna associationer vid läsningen av ”Insekt” går till Stig Larssons prosa eller Fassbinders och Bergmans allra sårigaste filmer – Castillon delar deras förmåga att gå på djupet med de allra obehagligaste och mest förbjudna tankarna en människa kan ha, en förmåga att dramatisera och gestalta människor när de är som värst mot varandra.
Och precis som de ovan nämnda herrarna har hon en förmåga att till slut trötta ut mig med vad som till slut mest känns som ett ack-och-ve-maskineri på tomgång. Relationer är bara en maktkamp, människor menar minsann aldrig vad de säger och har någon i din närhet möjlighet att sätta en kniv i ryggen på dig så kommer det ske. Jag tror inte på det där.
Och en bit in i boken upphör de obehagligare novellerna att ha någon egentlig verkan på mig; det känns som att temat har blivit uttömt, något som kompenseras av ett allt mer sökt och tillskruvat obehag. Det fungerar inte. Om det är något jag känner inför dessa senare texter så är det en djupt känd irritation över vad jag upplever som en garderad cynism förklädd till illusionslöst sanningssägeri.
Allra starkast känner jag det inför den meningslösa textmassan som går under namnet ”Münchhausen by proxy”. Novellen handlar om en mamma som medvetet ser till att hennes dotter drabbas av blodförgiftning eftersom hon trivs med uppmärksamheten hon får av läkare och sjuksköterskor. Det är en mycket dålig novell.
Bl.a. eftersom Castillon har skrivit en novell på precis samma tematik tidigare i ”Det går att bota”, en på alla plan överlägsen text. Där ”Münchhausen…” använder sig av grällt effektsökeri (mamman injicerar avföring i dotterns blod) är ”Det går att bota” nedtonad och alltigenom trovärdig, och just därför isande obehaglig. Det enda ”Münchhausen…” bidrar med är att förta effekten av den första texten.
En redaktör som hade vågat lägga sig i hade sannolikt gjort ”Insekt” till en bättre och mindre repetitiv novellsamling än den är i föreliggande skick. För Castillon behärskar andra tonlägen än den stilistiska sadismen och brutalångesten; det visar hon bland annat i ”Tillgivna kramar”, där en mamma placerad på ålderdomshem längtar efter besök av sin olyckliga dotter som hunsas av sin auktoritäre man. Här kan man förnimma en genuint sårbar, mänsklig ton som bryter av dramatiskt mot de alltmer rutinmässigt utförda äckelorgierna som utgör bokens andra hälft och där relationerna får träda i förgrunden. Det är en mångbottnad och nyanserad novell jag återkommer till flera gånger.
Personligen önskar jag att Castillon skulle våga fortsätta utforska de här tonlägena, vågade se vad som hände med hennes texter om hon skruvade ner tonläget en aning, vågade snudda vid förhållanden som inte bara är en morbid maktkamp. Men efter att ha läst ett utdrag ur hennes nyligen utkomna roman, ”Därunder ett helvete”, där huvudpersonen tillagade ett spädbarn i ugn, känns det rätt uppenbart att det inte är en väg hon tänker välja att vandra.
Modigt och utsökt kontroversiellt tycker säkert somliga. Mest synd och ganska förutsägbart, tycker jag.

söndag 11 oktober 2009

Ikväll är jag ingen Ikaros - jag är ganska glad ändå



Gång på gång lyssnar jag på ’Tonight We Fly’ med Divine Comedy. Som jag har gjort med en nästan manisk intensitet mer eller mindre varje kväll den här veckan. Själv känner jag mig som den totala motsatsen till allt som flyger och svävar; jag känner mig mycket, mycket tung och mycket, mycket med fötterna rejält rotade i jorden. Lät det sorgset? Åh, men det var inte så jag menade. Det är en ganska behaglig känsla faktiskt - klockan är tio, höstmörkret utanför fönstret är så påtagligt mycket mörkare nu än vad det har varit på evigheters evigheter, och jag har haft en lång och händelsekompakt söndag.
Jag har besökt min syster, sambo och en snuvig systerdotter, något det var alldeles för länge sedan jag gjorde. Sedan har jag flanerat på staden, gått på Caspar David Friedrich-utställning på Nationalmuseum med sällskap och deltagit i en opretentiös och trevlig liten reading av Sartres ”Framför lyckta dörrar”. Det sista var förvånansvärt roligt, och väckte till liv den yngling med Dramaten-drömmar jag kanske en gång var. Åh, att få spela en svinig fransman som gestikulerar mest hela tiden – är det inte lycka så säg.
Och två gånger har jag besökt Rittorno, det ofattbart mysiga, genuina konditori jag nyligen fick upp ögonen för och har älskat med en femårings oreserverade kärlek sedan dess. Två gånger på samma dag! Oh, vilken ohöljd dekadens! Sannolikt det närmsta jag kommit ”Venusdeltat” den här dagen. En gång själv, inkrupen i ett hörn med en tysk roman, en gång i sällskap. Så mycket trivs jag där tydligen. Så… eh, är ni i Stockholm och någonstans kring Odenplan rekommenderar jag ett besök där. Det ligger strax bakom Gustav Adolfs-kyrkan. Hade jag haft en topplista på stadens trivsammaste caféer skulle Rittorno befinna sig i toppen, tillsammans med Citykyrkan och Lyran.
(Jag har skrivit ett kort inlägg om Words fånigheter tidigare, ett inlägg som konstigt nog är den överlägset mest lästa texten på den här bloggen. Så jag har väl egentligen redan klargjort att jag tycker deras stavnings- och stilkontroll är rätt risig. Jag nöjer mig bara med att inom parentes påpeka att Word ville ändra ”dekadens” i stycket ovan till ”dekad”, med hänvisning till grammatik. Yeeez, grammatikprofessorn, släpp lite på slipsen and live a little.)
Sedan åkte jag mycket matt och ganska nöjd med tillvaron hem till mig och lagade mat. Jag har lyssnat på hur Rufus Wainwright sjunger om hur han och hans älskare tar en promenad genom ett soligt Tiergarten, samtidigt som jag själv tog om disken ute i min gudsförgätna förort.
Överhuvudtaget har jag känt mig ganska tillfreds med tillvaron på sistone; helt plötsligt skriver jag i en takt som både förvånar och gläder mig själv, och jag tänker att jag kanske har en färdig bok att skicka runt till förlagen någon gång vid början av nästa år. Det är sannerligen hög tid.
Och nej, så värst mycket bloggat har det väl inte blivit på sistone. Twitter har jag nästan fullständigt gett upp. Överhuvudtaget har väl min digitala närvaro varit av det mer sviktande slaget på sistone, men det är väl knappast ett problem. Istället har jag plöjt en handfull tyska romaner, tagit långa promenader i ett höstvackert Stockholm och återupptäckt hur mycket jag faktiskt fortfarande kan älska popmusik, i alla fall när den framförs av kavajklädda unga män med känsla för det melodramatiska och storslagna. Divine Comedy, Rufus Wainwright och Patrick Wolf i mitt hösthjärta.
Nu ska jag lyssna på ’The Art Teacher’ med Rufus, och sedan på ’Tonight We Fly’ igen. Over and out.

Over the houses
The streets and the trees
Over the dogs down below
They'll bark at our shadows
As we float by on the breeze

Tonight we fly
Over the chimney tops
Skylights and slates -
Looking into all your lives
And wondering why
Happiness is so hard to find

torsdag 8 oktober 2009

Jag spelade i ett band en gång


När jag var i bokmässan i Göteborg bodde jag dels hos min syster, och dels hos min vän Henrik. Henrik och jag växte upp i samma stad, gick grundskolan ihop och...tja, har en hel del gemensam historia.
Hemma hos Henrik hittade jag något jag hade förträngt lite grand. Vårt gymnasiebands första demo. Det ledde till en liten nostalgivåg för mig. Vårt band hette Caligari och spelade någon slags väldigt skränig konstrock inspelad i Henriks sovrum. Det var en ganska fin tid; jag kan sakna den friheten vi tog oss att vara hejdlöst pretentiösa, på ett sätt som jag inte riktigt skulle klara av idag. Vi var sannolikt det enda bandet från Nerike som har skrivit en låt om Yukio Mishima till att börja med. Till vårt första demo använde vi oss bulgarisk kyrkokonst på omslaget, samplade indiefilmer av Hal Hartley och tonsatte en dikt av Bruno K Öijer.
Demot hette 'tågbangårdar/collage' och gick bara att köpa i form av numrerade kassettband.
Till min ärliga förvåning fick vi inga fans på det demot.

Däremot hade vi oproportionerligt många fiender; tydligen var Caligari också namnet på ett japanskt noiserock-band vars skivor inte gick att köpa någonstans i Sverige. Vilket inte på något vis hindrade bandets fyra svenska fans från att bedriva en rätt påträngande kampanj för att vi skulle GE FAN I ATT STJÄLA DERAS FAVORITBANDS NAMN. Nu var ju Caligari också (en del av) namnet på en inte helt okänd expressionistisk stumfilm, försökte vi. Det föll inte i god jord. Vi gjorde lite research och upptäckte att det fanns ett italienskt schlagerband som också hette Caligari, så det var ju faktiskt fler än vi som förbröt oss mot de här deppiga japanerna försökte vi. Det föll inte i god jord. Till slut gick vi ut med ett pressmeddelande om att vi hade gett med oss för noiserockarnas kritik och skulle byta namn till antingen 'The E Street Band' eller 'The Spiders from Mars'. Eftersom svenska tjugoåringar som uteslutande lyssnar på japansk noiserock har en mycket begränsad mängd humor föll inte heller det i särskilt god jord.