måndag 31 augusti 2009

Med uppenbar okänsla för stilnivåer

Words stavningskontroll till mig:
"Beakta ordformen 'herakleitisk'. Den kan ge ett talspråkligt eller vardagligt intryck i en skriven text."

Jag föreställer mig att det är en mycket grånad, mycket gammal, mycket bildad herre i lätt dammig kavaj som har fått lägga sista handen på det här ordbehandlingsprogrammet. En sådan man som ser på Caligula i 'Hets' och muttrar något om flumskola.
Och som eventuellt betraktar Herakleitos som en modern modefilosof.

Anekdot om äldre herrar med bildning, modell större

När Jorge Luis Borges, argentinsk författare och språkgeni, mötte Anthony Burgess, brittisk författare och språkgeni, så ska de uppenbarligen ha funderat rätt mycket på vilket språk de skulle tilltala varandra.
Borges kunde mycket väl tänka sig att prata på engelska, Burgess på spanska. Till slut bestämde de sig för att det vore orättvist om den ene skulle få tala sitt modersmål, och istället höll de resten av konversationen på fornnordiska.

Det finns två sätt att reagera på den här anekdoten. Antingen tycker man det är helt fantastiskt och inspirerande, som typ jag gör, eller så tycker man bara det är ett ofattbart drygt exempel på två världsfrånvända herrar, vilket typ samtliga människor jag har berättat den här anekdoten för har tyckt.

lördag 29 augusti 2009

Ett superlångt inlägg om litterära manifest


Eftersom jag har hoppat mer eller mindre samtliga kulturdebatter den här sommaren känns det väl som att det kunde vara mödan värt att göra ett litet inlägg i manifest-debatten.
Kort resumé för er som inte spenderar riktigt lika mycket tid som jag på att klicka runt på landets samtliga digitala kultursektioner:
DN kickstartar den litterära höstdebatten med att publicera ett manifest för ett litterärt tiotal. Sju författare, där Jerker Virdborg väl är den mest namnkunnige, beskriver hur de vill att det kommande litterära decenniet ska se ut.
Kan man läsa här.

En lite otympligare summa av hela trettiotvå författare, varav en försvarlig del också är verksamma som litteraturkritiker, skriver ett motmanifest. Kan man läsa här.

Om det ursprungliga manifestet är klockrent vet jag inte, men åtminstone punktvis tycker jag det är uppfriskande och uppfodrande. Tummen upp för det här:

* "Den unga prosa som däremot har lyfts fram som den konstnärligt mest intressanta visar gång på gång upp samma drag: ett tydligt ­fokus på undersökningar av nästan enbart form och/eller språk." Genau.
Jag upplever det som att det finns en väldigt stor obekvämhet med att diskutera värderingar, etik och de påståenden om världen annat som är en omistlig del av ett konstverk. Både inom litteraturvetenskapen, där intresset för det formalistiska i sina värsta fall reducerar lyriken till någon slags sudoku för de manchesterkavajklädda, och inom dagskritiken. Då är det lättare, och mindre riskabelt, att diskutera form. Jag skulle gärna se litteraturkritiker oftare gå i klinch med den världsbild en författare framställer i sina romaner. Och jag skulle gärna se fler författare faktiskt våga göra tydliga påståenden om världen.

* "Vi vill skriva prosa som är influerad av epik – inte av lyrik", tycker till och med en förhärdad lyrikjunkie som jag låter rätt skönt. Det känns som att jag har läst lite väl många debutantböcker som svävat runt i något eteriskt gränsland, utan vare sig det episka berättandets riktning eller lyrikens koncentration. Åh, ett tag verkade det som att det namnlösa ogreppbara jaget kanske hade varit inblandad i ett mord, men det fick man aldrig veta, för sedan föll samma namnlösa jag i djup meditation över en bukett med förgätmigej. Nejmensåspännandedå.

* "Vi lovar att aldrig stänga in oss på institutioner, tidskriftsredaktioner, skrivarskolor eller akademier och därinne bittert muttra åt att ständigt nya kriminalförfattare får pryda omslaget till höstkatalogen från Svensk ­Bokhandel." Splendid. Den seriösa prosans marginalisering är åtminstone delvis självförvållad, och jag är rätt övertygad om att vi behöver starka berättelser för att förstå vår egen samtid och kultur på djupet.
Sedan finns det väl en del att ha invändningar mot: framförallt tycker jag det finns en onödigt aggressiv avgränsning gentemot andra konstarter; romanen ska varken vara självbiografi, journalistik eller dagbok heter det. Att romanen har en egenart att slå vakt om tvivlar jag inte på, men jag tror också att korsbefruktningar olika konstarter emellan är en förutsättning för att frigöra andra latenta möjligheter.
Och vad gäller genrelitteraturen...fine, jag kan förstå manifestförfattarnas trötthet på mediokert skrivna deckare.
Om det är sant att det finns en del av romanen som enbart har kommit att handla om form och vaga antydningar är det lika sant att det finns spänningslitteratur som har reducerat sig självt till uteslutande dramaturgi. Men det är lite samma sak där; jag har sett lite för många bra exempel på lysande saker födas ur hybriden mellan högt och lågt. Twin Peaks hade nog varit en betydligt såsigare historia utan såpoperans drivande dramaturgi - och just detta att underkasta sig genrekonventioner förlöste kreativa energier hos David Lynch som han nog aldrig riktigt har kommit i närheten av att förmedla när han har haft fria händer.
Och min kärlek till Marguerite Yourcenar är helt enkelt för intensiv för att jag ska vara intresserad av att dissa historiskt biografiska romaner per se.

Motmanifestet då: redan titeln leder till en kopiös irritation, med sin spelade underdog-position: "Manifest för en olovlig litteratur". Ursäkta, men hur olovligt (eller för den delen ovanligt) är det att skriva deckare eller chick-lit? Och inte var det väl särskilt många kritiker som har rasat mot Lotta Lotass formexperiment?
Vill man vara lite besk, och det vill jag nog, kan man säga att motmanifestet säger mycket lite av värde, utan mest är upptaget med att vältra sig i sin egen förträffliga tolerans. Alla får faktiskt skriva som de vill. Om och om igen upprepas detta enkla faktum, turnerat i olika metaforiska vändningar. Inte för att de ursprungliga författarna verkade nämnvärt intresserade av att bränna ner konstinstitutioner, inskränka yttrandefriheten eller göra ett register över olovliga författare, utan snarast drog upp riktlinjer för hur de ville att deras eget skapande skulle se ut för det kommande decenniet. Men fine, visst kan vi följa upp varje framtida debattartikel med en andtruten försäkran från några do-gooders om att det minsann är HELT OKEJ ATT TYCKA PRECIS SOM MAN VILL. VI HAR MINSANN YTTRANDEFRIHET I DET HÄR LANDET. Utifall att. Men jag ser inte riktigt poängen i det.
Vidare; till skillnad från det ursprungliga manifestet är motmanifestet fullständigt onödigt eftersom det inte gör ett dyft mer än att beskriva ett redan existerande litterärt klimat. Och jag känner ett obehag inför det...skentoleranta i motmanifestet. Åh, deckare är jättekul och bra! Åh, språkmaterialistisk poesi är precis lika jättekul och bra! Åh, högromantisk poesi i Shelley-skolan är också jättebra!
Jag ser två möjliga konsekvenser av det här; antingen en återgång till någon slags mysproggig "Alla kan tralla"-filosofi, vilket bara kommer leda till att oändligt medioker hötorgskonst premieras. Eller, och det här är ett mycket obehagligare alternativ, så leder det bara till att man osynliggör det enkla faktum att människor inte är överens, att det finns diametralt motsatta ståndpunkter.
En av undertecknarna, Aase Berg, är väl annars så långt man kan komma från den här ljumna skentoleransen. Hon är en kritiker med extremt starka åsikter, och drar sig knappast för att yttra dem. Det är en av anledningarna till att jag uppskattar henne så mycket; det är ganska sällan jag håller med henne, och jag är nästan aldrig intresserad av att läsa böckerna hon hyllar. Men det finns en vilja hos henne att formulera tydliga ståndpunkter och en vilja att faktiskt föra mer djupgående diskussioner kring vad hon betraktar som god och intresssant litteratur, även i relativt korthuggen dagskritik.
I BLM nr 2/2004 har hon exempelvis skrivit en längre text om den samtida svenska poesin. Nu rör det sig i lika hög grad som en värdering av poesin som en granskning av samtida trender; det är rätt tydligt att de poeter som bedöms som de mest relevanta är de som har gjort kitschiget, värde-löshet (notera bindestrecket) och läsarmotstånd till honnörsord.
Hur ofta och högt Aase Berg än intygar sin vurm för det hierarkilösa är det rätt tydligt att det är en hierarki hon etablerar i sin text ; hon tar fasta på de trender som tycks henne viktiga och levererar en rätt giftig kritik av det hon tycker ter sig som konstnärliga återvändsgränder. Hon bryter med en och annan etablerad åsikt. Tomas Tranströmer och Bruno K Öijer beskrivs till exempel som "skamlöst råkitschiga", även om jag är något oklar på om detta är en hyllning till dem eller en sågning av dem. Kitsch är bra, värdelöst är ännu bättre. Kommunikation är av någon dunkel anledning något poeten varken kan eller vill förvänta sig och så vidare.
Jag håller inte med Berg om någonting av det här, och jag tycker få av de poeter hon lyfter fram som särskilt viktiga är nämnvärt intressanta.
Det är ändå en väldigt värdefull text, och jag tror att den har betytt en del för mig när det handlar om att skapa mig en egen, självständig syn på vad som är god konst. Som allt annat än tvärsäker tjugoåring med halvdan orientering i poesilandskapet var det hemskt nyttigt att behöva ta ställning till genomargumenterade och välskrivna texter som uttryckte åsikter jag själv var rätt osäker på. Och det var rätt viktigt för min konstsyn att slutligen komma fram till att "jaha, men så tycker inte jag då". Så kunde jag rulla runt i den östeuropeiska poesins hägn, utan att bekymra mig nämnvärt om Zbigniew Herbert varken var särskilt icke-hierarkisk eller intresserad av att flirta med vare sig gatuslang eller populära reklamjinglar. Tydliga motröster behövs för att man ska kunna artikulera för sig själv vad som är viktigt i ens egen konstsyn.
Och anledningen till att jag använder henne som ett exempel är att hon är den av undertecknarna jag har läst mest av; jag uppfattar det som att ganska många av de här kritikerna/författarna har en rätt tydlig ståndpunkt i frågan om vad som är god litteratur.
Tycker Aase Berg (eller någon annan av undertecknarna) att det är precis lika gött med en hafsigt skriven slit-och-släng-deckare som med en svårtuggad och insnärjd diktsamling? Det finns liksom ingenting i hennes skrivande som tyder på att det är så. Det är därför jag har så svårt att förstå det här motmanifestet.
Förhoppningsvis utan att vara för högtravande och världsfrånvänd; en förutsättning för att demokrati fungerar är en fungerande opposition. På samma sätt tror jag att en förutsättning för en levande kulturdebatt är att det finns flera olika röster att förhålla sig till. Och innan ni tror att jag skriver det här iförd lagerkrans och toga; nej då, jag är inte helt världsfrånvänd. Ett mediokert konstklimat kan jag leva med, även om jag tycker det vore synd.
En demokrati som bryter ihop är en riktig katastrof. Jag menar bara att jag tror behovet av tydliga motröster är ungefär samma i grunden.
Vi behöver inte en litteraturkritik som inte försöker värdera och kritisera; om det bara är entusiastiskt peppande vi vill ha på kultursidorna kan vi väl lämna över verksamheten till personalen på Pocket Shop? Och jag vill inte ha författare som tycker allt är precis lika klacksparks-kul heller. Ljumma människor skapar ljummen konst.
Så enkelt tycker i alla fall jag det är.

PS.För övrigt har Therese Bohman skrivit jättebra om det här i Expressen.

Den medeltida bilden har inte så mycket med saken att göra. Det var mest ett desperat försök att piffa upp en text som jag insåg hade blivit absurt lång. Orkade du dig igenom hela kan jag bjuda på kaffe, om du befinner dig i Sthlm.

torsdag 27 augusti 2009

De gamla grekerna ska ses och inte höras


Jag har för övrigt hoppat på en kvällskurs om de gamla grekerna. Det är sannolikt den enda kurs där jag har gått där det finns ungefär lika många tjugo- och trettiotalister som åttiotalister i rummet. Vilket förvisso är en rätt intressant upplevelse. En försvarlig del är dessutom pensionerade lärare i just grekiska och latin. Betydligt fler samtal vid kaffeautomaten som handlar om koinegrekiskan än om fredagsfyllor m.a.o.
Det är ganska skönt att inte känna sig som den lätt spindelvävsbeströdde stofilen för en gångs skull faktiskt - i deras ögon hade jag nog lika gärna kunnat ha chockrosa hår, ANALPHABET NATION-t-shirt och tugga på ett sju månader gammalt tuggummi med idisslande rörelser. Jag trivs förvånansvärt bra i den rollen.

Jag har också fått höra lite antik grekiska talas högt av någon som faktiskt vet hur det ska uttalas; jag måste säga att det var en ENORM besvikelse, efter den hype artonhundratalets gentlemen har ägnat det här språket. Bara marginellt vackrare än holländska faktiskt, förvånansvärt kantigt och genuint omusikaliskt.
Well, det var tjugofem år av mitt liv bortslösa på antikvurmeri. Nästa kvartssekel ägnar jag åt nätpoker istället.

15 minnesvärda böcker

Hej.
Vet ni vad jag tror? Jag tror ni är jättejätteointresserade av att läsa ett inlägg till som handlar om att jag tycker att jag borde blogga lite mer snart. Det ska jag göra också nu när hösten är igång på allvar. Jag har haft lite välförtjänt och välbehövlig fattigmanssemester i Göteborg, vilket var sju nyanser av underbart, och därefter en rätt kaotisk comeback-vecka i Sthlm med skolstart, lite kallsvettigt jobb med Filmfestivalens arkiveringsprojekt och allmänt krångel. Förutsatt att min lön faktiskt kommer fram till mig idag, två dagar efter att jag borde ha fått den, kommer nog allt kännas riktigt bra ett tag framöver. Nog om det.

Butter har utmanat mig att fylla i 15 böcker-listan, samt undrat om jag helt har försvunnit från bloggosfärens yta. Det har jag väl också gjort ett tag, men förhoppningsvis landat där igen.
15 böcker med max 15 minuters eftertanke ska man lista, 15 böcker som man alltid bär med sig. Jag ignorerade tidsangivelsen ganska friskt och letade rätt på ett och annat fint citat. Well, det känns som en lagom oambitiös start på höstbloggandet.
Here goes.

Adam Zagajewski - Två städer

"I poesin möts två motstridiga element, extasen och ironin. Det extatiska elementet hänger samman med ett villkorslöst accepterande av världen, även det grymma och det absurda i den. Ironin däremot är den konstnärliga representationen av tanken, det kritiska tänkandet och tvivlet. Extasen är redo att omfatta världen i dess helhet, ironin följer tanken i spåren och ifrågasätter allt, ställer kuggfrågor, sätter poesins mening och sig själv i tvivelsmål. Ironin vet att världen är tragisk och sorgsen.
Att poesin kan formas av två så helt olika element är någonting häpnadsväckande och faktiskt komprometterande. Inte undra på att knappast någon läser dikter."
(Översättning: Anders Bodegård)

Jorge Luis Borges - Biblioteket i Babel

"Han tillkännagav också ett faktum, som alla resenärer har styrkt: I det väldiga Biblioteket finns det inte två identiska böcker. Från dessa självklara premisser slöt han att Biblioteket är fullständigt, och att dess hyllor innehåller alla tänkbara kombinationer av de några och tjugo ortografiska symbolerna; (ett antal, som trots sin storlek inte är oändligt) det vill säga, allt som är möjligt att uttrycka: på alla språk. Allt: framtidens historia i detalj, ärkeänglarnas självbiografier, Bibliotekets oförfalskade katalog, tusentals falska kataloger, bevis på dessa katalogers bedräglighet, bevis för bedrägligheten hos den felfria katalogen, Basilides' gnostiska evangelium, kommentar till detta evangelium, kommentarer till kommentaren till detta evangelium, den riktiga versionen av din död, översättningar av varje bok till alla språk, interpoleringar av varje bok i alla böcker." (Översättning: Sun Axelsson)

Michael Ende - Den oändliga historien

W.H. Auden - Färgarens hand

"I vår tid är även skapandet av ett konstverk en politisk handling. Så länge det finns konstnärer som skapadar det de vill och anser att de bör skapa - även om det de gör inte är så överväldigande bra, även om de bara vänder sig till en handfull människor - är de en påminnelse för de styrande om något som dessa behöver påminnas om, nämligen att de som styrs är människor med egna asnikten, inte anonyma brickor i ett spel, att Homo laborans också är Homo
ludens.
"

Zbigniew Herbert - Rapport från en belägrad stad och andra dikter

Lars Gustafsson - Artesiska brunnar cartesianska drömmar

"En oälskad kropp är inte mindre sann.
Den är bara mindre verklig. På väg
mellan skugga och ljus, i skymningszonen,
dröjer den som någon bortglömd sten
med skriften vänd mot skuggan, oläst.
En älskad kropp får verklighet, som en flöjt
som någon spelar, långsamt, vid dagens slut:
den fyller hela landskapet. Ett enda ögonblick
är gemensamt för dem båda: sanningens, och dödens."

Willy Kyrklund - Mästaren Ma

"Detta kunde jag aldrig: att acceptera människans villkor. Att böja mig, vara förnuftig, att vara anspråkslös, att bära min måttlighet, att smeka min oförmåga, det lärde jag mig aldrig. Vanmakten bragte andra till vett, mig till vanvett. Andra gjorde dårskapens gärningar emedan de icke besinnade människans villkor, jag emedan jag besinnade dem."

Willy Kyrklund - Polyfem förvandlad

"-[...]Det kom lite oväntat för mig det här. Att plötsligt lämnas att dö på gatan i en smutsig orientalisk stad. Aldrig mera skall jag se de vita nätterna och aldrig mer skall jag skåda niporna vid Surasand. Tala till mig. Var min vän. Berätta för mig någonting som ger mig tröst. Berätta för mig någonting om ett barn, ett barn som man gör illa.
- Jag vet inte hur du menar. Men det är ju motbjudande.
- Då skall jag inte betunga dig med vad som vore en alltför stor uppoffring från din sida innan du går hem till ditt hotell. Istället skall jag tala till dig, så långt jag hinner. Bara du inte lämnar mig ensam. Jag skall säga dig någonting viktigt, någonting som jag vet. Om jag bara inte hade så svårt att andas. Böj dig lite ned. Du kanske inte tror att jag har gråtit någon gång. Men jag skall berätta för dig en sak om den rätta känslan. Jag har lärt mig någonting om den rätta känslan. Jag skall säga dig...
- I detta ögonblick hörs ljudet av en bil på den andra gatan. Jag skyndar dit, jag måste ordna transport, skaffa hjälp... Men på den andra gatan är ingen bil, endast en skylt som gnäller, nej, ingen skylt, endast vinden som knuffar och rycker. Regnet kommer vilket ögonblick som helst. När jag återvänder till herr Lundström är han död.
- I döden har han undergått en sällsam förvandling. Han har blivit ett litet barn. Han ligger mycket stilla. I handen håller han en liten trähäst mot bröstet."

Marguerite Yourcenar - Hadrianus minnen

Flannery O'Connor - Wise blood

“Well, I preach the Church Without Christ. I’m a member and preacher to that church where the blind don’t see and the lame don’t walk and what’s dead stays that way. Ask me about that church and I’ll tell you it’s the church that the blood of Jesus don’t foul with redemption. “

Peter Milligan - Enigma


Stig Dagerman - De dömdas ö

Wisława Szymborska - Dikter 1945-2002

"Helst vill jag inte hävda
att förnuftet bär skulden till allt.
Helst undantagen.
Helst går jag lite tidigare.
Helst talar jag med läkarna om något annat.
Helst gamla randiga illustrationer.
Hellre det löljliga i att skriva dkter
än det löjliga i att inte skriva några.
Helst ojämna årsdagar i kärleken,
som kan firas varje dag.
Helst moralister
som inte lovar mig något.
Hellre en förslagen godhet än en alltför lätttrogen.
Helst en jord i civila kläder.
Hellre underkuvade länder än underkuvande länder.
Helst har jag mina reservationer."
(Översättning: Anders Bodegård)

Joseph Brodsky - Att behaga en skugga

Jorge Luis Borges - Selected non-fictions

Ah, mycket män. Mycket eurocentriskt. Men garanterat god litteratur likväl.
Själv är jag nyfiken på vilka 15 böcker som Die Kaschemme och Ivar skulle ta med på en lista.

torsdag 13 augusti 2009

Kvinnorna i mitt liv

Min själsliga mognad, gestaltad i form av olika fiktiva eller mediala kvinnokaraktärer jag inte längre attraheras av:

7-9 år: rojalistisk yra


Som jag tror Liv Strömquist påpekade någon gång är alla barn jobbiga små rojalister. Jag var kär i Victoria och fantiserade om romantiska ritter i skogen, mysiga middagar med kungafamiljen, som så klart skulle avguda mig, och...det var ingen lätt tid.

10-13 år: Mellanspel


[Pausmusik. Spelad på säckpipa och harpa antagligen.]

14-16 år: mörkrets tidevarv



Alltså grejen med satanism är ju att det inte handlar om att dyrka Satan, utan om att man ska tro på sig själv.
Om du är intresserad av att veta mer har jag skrivit ut det här tio punkters-manifestet från den här sajten som är fullständigt nedöst med .gif-animationer av eldsflammor och snurrande dödskallar. Sidan heter 'The lair of Elisabeth Bathory' och midimusiken som går på konstant repeat i bakgrunden är en tolkning av Marilyn Mansons 'Antichrist Superstar'? Gillar du honom? Hans texter är ju djävligt djupa egentligen. Om jag någonsin förlovar mig ska ceremonin äga rum på alviska.
[Det är lite oklart om det är hon eller jag som säger det här. Förmodligen båda.]


16-19 år: det täcka könets svar på Norman Bates, Amelie från Montmartre



I efterhand kan man ju undra hur en hel generation ungdomar med romantisk läggning kunde bli så golvade av Amelie från Montmartre. Hade Amelie varit lite mindre vän,eller helt enkelt man, hade hennes karaktär omöjligen kunnat vara något annat än en seriemördare i någon halvdan thriller. Hon förföljer sina kärleksintressen på långt håll under en mycket lång tid och ringer upp sin utvalde och nöjer sig med att andas i luren. Detta kallas stalking och anses mycket fult.
Och seriöst; hur kul och excentriskt ÄR det med en människa som räknar att knäcka ytan på en Crème brûlé till sina främsta fritidsintressen?
Men det funkade tydligen. Killar (som jag) tyckte det verkade vara en fantastisk idé att få vara skyddande pojkvän mot en vän liten älva, och oroande många tjejer verkade tycka att det var ett eftersträvansvärt ideal.
Å andra sidan spenderade jag väl ungefär samma tid i vanföreställningen att jag uppvisade vissa gemensamma drag med Marcello Mastroianni, så det må kanske vara förlåtet.

20-25 år: den komplicerade konstnärinnan



Kanske som en våldsam motreaktion på Amelie-grejen tyckte jag det verkade vara en fantastisk idé att ägna mina sena ungdomsår åt att dejta komplicerade, högintelligenta och känslointensiva kvinnor som minsann kunde ta för sig och slå sig fram här i världen. Om ni inte känner igen personen ovan är det alltså Brenda, från världens bästa TV-serie Six Feet Under. Hon och hennes förhållande till strulpettern Nate är definitivt seriens höjdpunkt, och utgör stoffet för oräkneliga timmar TV-dramatik.
Men hey, kanske har jag lärt mig något, för den där dramatiken känns mer spännande på andra sidan TV-skärmen nu för tiden.

Framtiden: ännu oprövade kort



torsdag 6 augusti 2009

Vänta, ni får lite musik av mig också

Hmm, jag orkar inte skriva någon lång text för nu är det dags för mig att sova lite. Men det här är fyra ganska fantastiska låtar jag tycker ni borde ta er tid att lyssna lite på; som ofta är fallet med YouTube-klipp kommer några av klippen med inte helt fantastiska bildmontage på köpet, men ni kan ju minimera fönstret medan låten spelar och njuta lite. Det omedvetna temat tycks ha blivit ledsna kvinnor, men det är nog det omedvetna temat i den mesta populärmusik jag lyssnar på nu för tiden.

Pamela Wyn Shannon - "O Bittersweet Dear Madeline"


Emmylou Harris - "Where will I be"


Marianne Faithfull - "Hold on hold on"


Anna Järvinen & Frida Hyvönen - "För varje hjärtslag"

I väntan på stordåd: dagbok

Skriver man ett konstigt inlägg om Schulz, samlag, honpantrar och kontorstristess, ett inlägg som så här i efterhand kanske snarare framstår som lätt sorgligt än sådär klämkäckt som man ursprungligen hade tänkt sig det, kan det hända att man blir meddragen på fest av en väninna som vill bättra på ens chanser att hitta en honpanter. Det hände mig förra helgen; det visade sig vara en rätt skum, men ganska förtjusande fest, till stora delar befolkad av den där typen av bohemiska kulturmänniskor jag egentligen väldigt sällan stöter på. Äldre skalliga män med scarfar slängda med femtio procent nonchalans och femtio procent noggrannhet över axeln, som placerar sina cigaretter i cigaretthållare och envisas med att in i det längsta försöka konversera på franska. Inte mina vardagliga miljöer direkt, men ganska fascinerande omväxling.
Det blev dock mest samtal om barockmusikens förtjänster för min del dock. Men det var hemskt trevligt.
I förrgår hade jag turen att bli medbjuden på gratisbiljett till 'Shopping and f***cking' av samma väninna+hennes kille/min vän, vilka nog har fått mig att se mer teater den här våren än under min samlade Stockholmstid innan. Något jag uppskattar hemskt mycket. Det var en rätt fantastisk pjäs för övrigt, ni borde verkligen passa på att se den. Det finns otroligt mycket mer att säga om den, men det blir inte sagt just nu.

Alltså, jag vet inte riktigt. Det är sent, och jag ska egentligen gå och lägga mig strax. Jag ville bara uppdatera min blogg lite; dels eftersom det vore trevligt om bloggen faktiskt inte självdog, dels eftersom jag inbillar mig att lite textproduktion skulle lindra den känsla av monotoni och bortslösad tid jag ganska ofta känner just nu. Jag önskar väl helt enkelt att jag var extremt mycket duktigare, ambitiösare och produktivare än vad jag är just nu. Jag har ett jobb som varken är direkt kvalificierat eller stimulerande, åtminstone ett litet tag till; vilket väl knappast är en katastrof, men jag känner mig ofta för trött för att producera det där jag tycker att jag egentligen borde. Matiga texter om smal litteratur namely. Och så blir det lättare att inte producera något alls, vilket väl är lite synd. Så istället får ni lite halvinspirerad dagboksprosa istället. Trist men inget jag orkar åtgärda just nu i alla fall.
Om ett litet tag tar jag semester och tänkte ha en liten Göteborgs-semester. Det ska bli väldigt fint att byta ut Stockholm mot något annat ett tag. Sen kanske jag gör lite stordåd.

lördag 1 augusti 2009

Människor jag mött på väg till och på väg hem från jobbet

1. Torsdag morgon
"Excuse me sir?! HELLO?!"
Jag är lite morgontrög och rätt förlorad djupt inne i min text, men förstår till slut att det är mig den italienske turisten mittemot mig försöker få kontakt med. Jag tittar lite sömnigt upp från min bok och försöker le tillmötesgående.
"Who has written the book you're reading?" Thomas Ligotti svarar jag. Jag konstaterar att han ser missnöjd och lite, lite upprörd ut.
"And exactly what kind of book is it? A horror novel?! Why would one read such thing?"
Det enda jag kan komma på i svarsväg är att det väl är...intressant. Svaret tycks inte riktigt tillfredsställa honom, men jag känner att jag inte riktigt orkar försvara mitt bokval inför en fullständig främling på tunnelbanan och återgår demonstrativt till mitt läsande. Jag hinner ändå se hur min utfrågare böjer sig fram till den ganska mycket äldre kvinnan bredvid honom som har följt hela vårt samtal med granskande blick; han tycks halvviskande översätta konversationen åt henne. Hon skakar ogillande på huvudet.

2.Fredag kväll
Jag bestämmer mig för att gå hem ifrån jobbet för att få åtminstone en tesked av grönska med mig på pendling mellan Business Park och cementerad förort. Jag passerar en äldre man i träningsdräkt; han har inlines på sig och försöker samtidigt leda en cykel uppför en sluttning. Han har en mycket sammanbiten min i ansiktet. Det verkar gå...sådär.
Jag förstår helt plötsligt precis vad slyngeltermen 'epic fail' egentligen betyder.