måndagen den 29:e juni 2009

Litteratur: William Beckford - Vathek


Översättning: Arthur Isfelt
H:ströms

William Beckford tillhör definitivt den skara av författare som har blivit långt mer beryktade än sina litterära verk. Hans kringflackande liv, hans öppna homosexualitet i en tid när själva misstanken kunde döda, de märkliga klosterliknande byggnader han lät resa upp på den engelska landsbygden - allt detta har kastat långa skuggor över hans litterära kvarlåtenskap.
Ungdomsromanen ”Vathek” hör dock till det man kommer ihåg när man talar om Beckford, och som än idag är läst. Romanen brukar ses som en föregångare till artonhundratalets gotiska skräckromaner, både vad gäller den amoraliska svärtan i berättelsen och förkärleken för exotiskt stoff.
Intrigen i romanen är nästan rörande enkel, och när allt kommer omkring kanske snarare en formalitet som möjliggör för Beckford att hänge sig åt det som låg honom närmast hjärtat: överdådigt prakt, exotiska scenerier och kittlande ockultism.
Kalifen Vathek är lika maktfullkomlig som njutningslysten. Han har låtit bygga sig själv fem palats tillägnade var och ett av sinnena, slösar med rikedomar och älskarinnor och samlar de mest exotiska föremål kring sig. Ändå kan han inte få nog. Så när en främmande magiker träder in i hans hallar, med löften om storslagna underjordiska palats och förborgade ockulta hemligheter är han idel öra. Magikern förmår ynglingen att begå allt skändligare handlingar, tills det slutligen tillåts honom att träda ner i helvetets käftar.
Tusen och en natt, som under sjuttonhundratalet hade offentliggjorts i franska och engelska översättningar för den europeiska publiken, var en av Beckfords största inspirationskällor, något som blir mycket tydligt vid läsningen; inte bara därför att referenserna till islamska myter och företeelser är så ymniga, utan också med tanke på den naiva, nästan uppsluppna, sagoton Beckford använder sig av även när han berättar om de hemskaste saker. Ja, Vathek skulle ha kunnat vara en av de sagor som lyftes ur de europeiska utgåvorna, eftersom de hade bedömts som för erotiskt frispråkiga och moraliskt tveksamma för den västerländska läsekretsen, en grym berättelse i utsvävningens tecken.


Annars ligger det nära till hands att associera till Faust-myten vid läsningen av Vathek; den kända folksagan om vetenskapsmannen som sålde sin själ till djävulen i utbyte mot alla världens kunskaper. Även om Faust för den centraleuropeiska medeltiden naturligtvis framförallt var en varnande påminnelse mot alla boklärda att inte sträva alltför långt i sin kunskapsiver, utan hysa ödmjukhet inför Gud och dennes hemligheter, blev Faust så småningom snarare en tragisk hjälte, och den aldrig sinande kunskapstörsten blev dygd snarare än synd. Oswald Spengler såg i Faust den arketypiske hjälten för den västerländska civilisationen.
Och även om Goethes definitiva förvandling av Faust från skurk till någorlunda sympatisk ännu ligger i framtiden, har jag svårt att skaka av mig känslan att Beckford här ställer fram en grym parodi på detta ideal.
Vathek drivs som Faust fram av demoner, men saknar i sig själv egentligen drivkraften att omfamna den fullständiga fördömelsen. Utelämnad till egen maskin är kalifen sällan förmögen till värre förbrytelser än frosseri i mat, dryck och sex. När han är skrupellös finns det aldrig någon tragisk storslagenhet i det hela, enbart enfald och elakhet. Endast med hjälp av hans lika pliktmedvetna som diaboliska mor når Vathek tillräckligt låga moraliska dimensioner för att få träda in i helvetet.
Naturligtvis innebär det att Beckfords text är fattigare på andliga dimensioner och nyanser än Goethes och Marlowes hanteringar av Faust-temat. Och jag måste medge att läsningen av Vathek blir tämligen mattande efter ett tag. Den korta romanen är egentligen föga annat än en odyssé i excessernas rike, och tycks förutsätta ett sinne där man med lika delar förskräckelse och förtjusning hisnar över exakt hur många oskyldiga kalifen offrar - gång på gång. Ett sådant konstant hisnande saknar jag förmåga till, och jag tror att det är en brist jag delar med merparten av den moderna läsekretsen. När jag ställer om fokus i min läsning fungerar det bättre. Det finns ingen utveckling i Beckfords roman, bara en nästan barnslig kärlek till de små detaljerna, vare sig den skildrar blomsterängar eller djävulsdyrkan. Och faktiskt kan romanen, mitt i alla hemskheter, vara ganska – förtjusande i sin orientaliska prakt.
Men jag får medge att William Beckford förblir intressantare än sina böcker, och Vathek framförallt intressant som en förebådan om vad som komma skall. De kommande tvåhundra årens litteratur skulle komma att presentera oss för betydligt trovärdigare och otäckare skurkar, även om de inte alltid bar lika sirliga kläder som den djävulske kalifen.

Texten ramas på ett föredömligt sätt in av ett förord av Arthur Isfelt, där han redogör för romanens något kaotiska tillblivelse och utgivning, samt ett mycket fylligt och informativt efterord av Gabriella Håkansson, där hon på ett fascinerande sätt förser oss med mer information om Beckford och dennes allt annat än vanliga liv.

lördagen den 27:e juni 2009

Litteratur: Gustav Meyrink - Golem


Gustav Meyrink
Golem
Översättning: Ernst Klein, bearbetad av Carl-Michael Edenborg
Förlag: Vertigo

1915 gav den österrikiske författaren Gustav Meyrink ut sin debutroman ”Golem”, vilken skulle komma att bli en osannolik försäljningssuccé i hela Europa. Men romanen har till skillnad från många andra tillfälliga försäljningssuccéer kommit att utöva ett lågmält men påtagligt inflytande på den efterkommande litteraturen: författare som Franz Kafka och Jorge Luis Borges hör till bokens mer namnkunniga beundrare, och båda tog med sig något av romanens labyrintiska förvecklingar, den vaga och hotfulla ångeststämningen och den ständigt hotande jagupplösningen in i sina egna verk.
Meyrink närde under hela sitt liv ett brinnande intresse för ockultism, österländsk religion och allmän mystik, något som stämde väl överens med tidsandan, och samtliga av hans verk hör väl formellt sett till skräckgenren. Jag känner inte till hans fullständiga författarskap, men har läst en handfull av hans tidiga skräcknoveller, utan att bli särskilt imponerad. Berättare i månskensbelysta gränder snubblar över diverse exotiska kusligheter, och undkommer förskräckta, men med en fördjupad förståelse för det mystiska i tillvaron. Förvisso underhållande läsning, men inte nämnvärt spektakulärt i jämförelse med något annat i genren. Men när Vertigo nu åter ger ut ”Golem” i en reviderad översättning kan man konstatera att romanen är en långt mer besynnerlig och intressant text än ett stycke tidstypiskt mysrys.
”Golem” plockar visserligen fram det mesta man kan tänka sig ur romantikens skräckmenageri, men blandar på ett ohämmat sätt mystiken med socialrealism.


Jagberättaren vaknar en dag upp som Athanasius Pernath, en medelålders gemsnidare i Prags judeghetto. Han accepterar något motvilligt denna identitet, men kan inte skaka av sig en grundläggande känsla av overklighet. Vad romanen därefter kommer att handla om är inte helt lätt att förklara. Kring detta sökande efter identitet väver sig flera andra intriger, alla mer eller mindre absurda och mardrömslika. I bakgrunden finns ständigt myten om Golem, judeghettots ande, på en och samma gång hotfull och beskyddande. Men det är inte i så hög grad intrigerna som fängslar läsaren som stämningen.
Det Prag Meyrink visar upp må vara romantiskt, men på ett synnerligen mörkt sätt. Den stad som förekommer i ”Golem” är så gott som uteslutande de klaustrofobiskt trånga gränderna i ghettot, en värld som har långt mycket mer gemensamt med mardrömsscenerierna från stumfilmen ”Dr. Caligaris Kabinett” än turisternas souvenirbeströdda Karlsbro. Fattigdomen är hjärtskärande realistiskt skildrad, lika påträngande och febrig som i verkligheten. Och samtidigt utgör denna stadsdel gränder en spelplan för uppgörelser av metafysiska mått, där stadens rikaste människor spelar lumphandlare för att dölja sin rikedom, och är fullt förmögna att spinna intriger där själva domstolsväsendet dansar efter ens pipa. Den närmsta referenspunkten för den svenske läsaren torde väl snarast vara Strindbergs kammarspel, där det mystiska på samma märkliga och likväl naturliga sätt smälter in i vardagens allra futtigaste detaljer.
De många intrigerna slingrar sig tätt omkring varandra, och löses kanske heller aldrig ut på ett riktigt tillfredsställande sätt. Det spelar mindre roll. Romanen liknar på något vis ett dubbelexponerat fotografi, där det yttre livets fattigdom och misär och det inre livets oändliga rikedom helt plötsligt får syn på varandra. Det är ett möte som är lika svindlande vackert som det är oväntat.

fredagen den 26:e juni 2009

Litteratur: Roland Topor - Hyresgästen


Översättning: Elias Wraak
Sphinx Bokförlag

För några år sedan såg jag för första gången den märkliga science fiction-filmen, Den vilda planeten. Det är och förblir en av de märkligaste och mest fascinerande filmer jag har sett. Själva historien berättades på ett naivt sagoaktigt sätt, men bildspråket var surrealistiskt, grymt och fantasifullt, skrämmande och vackert. En osedvanligt ond saga helt enkelt, omöjlig att slita ögonen ifrån.
Det var den mångbegåvade Roland Topor som stod för filmens bildspråk: en centralgestalt i den kanske mindre kända parasurrealistiska rörelsen, en avknoppning av den ursprungliga surrealismen, som ville bevara rörelsens visionära ideal men låta dem förnyas genom att förenas med modernare företeelser som rockmusik och pornografi. Topor är kanske mest känd som fantasieggande och provokativ illustratör, men har också skrivit musik, spelat i filmer samt skrivit romaner.
Det alltid lika intressanta Sphinx Bokförlag - som har ett gott öga till mindre kända men egenartade och spännande författarskap – introducerar nu Topor som romanförfattare för en svensk publik, med dennes debutroman ”Hyresgästen”. Berättelsen är förmodligen känd för den stora publiken genom Roman Polanskis filmatisering med samma namn, men förtjänar även intresse i egen rätt som ett stycke klaustrofobisk och kallsvettig prosa.


När den beskedlige byråkraten Trelkovsky flyttar in i sin nya lägenhet är det med de bästa intentionerna i världen: han är stillsam, har ordnad ekonomi och är varken kvinnokarl eller festprisse.
Det enda som är lite obehagligt är att Trelkovsky har kunnat överta lägenheten eftersom den förra hyresgästen, en ung kvinna, tog livet av sig under mystiska omständigheter. Men efter klagomål vid inflyttningsfesten från en ljudkänslig granne blir Trelkovsky snabbt allt nervösare. Minsta ljud tycks ge upphov till våldsamt bankande i väggen, och den anpasslige mannen finner sitt liv i allt högre grad styrt av sina grannar. I takt med att hans ångest tilltar börjar han också undra alltmer över den tidigare hyresgästens självmord: var det verkligen ett självmord, eller föll hon offer för en konspiration från sina grannar?
Så blir stämningen i romanen alltmer paranoid, instängd och obehaglig. Huruvida det rör sig om en ingående psykosskildring eller om Trelkovsky verkligen är utsatt för en djävulsk konspiration är mindre viktigt. Den verkliga belöningen ligger i att få ta del av hur Topors märkliga föreställningsvärld långsamt får tränga ut den småborgerliga franska vardagen, tills slutligen alla realistiska spelregler är upphävda. Håriga aphänder tränger sig in genom dörrspringor, blod rinner nedför väggarna, svarta droskor väntar nere på gårdsplanen. Det är briljant prosa som står sig alldeles utmärkt även utan bildmässigt understöd av Polanski.
Kristoffer Nohedens utmärkta efterord ger en god överblick över den parasurrealistiska rörelsens historia och egenart, men också en närmre presentation av Roland Topors konstnärskap. Elias Wraaks översättning är som alltid stilistiskt lyhörd. Det enda jag kan önska är en presentation även av Roland Topor som bildkonstnär; hans egenartade värld är sig lik oavsett medium, och hans illustrationer skulle utgöra ett fantasiskt komplement till texten.

onsdagen den 24:e juni 2009

Lite om kultursynen i det här landet

Okej. En sista grej innan jag går iväg och gör något vettigare.
Det här upplever jag som så deprimerande jävla dumt.

Jag tänker ibland längtansfullt att det vore fint att leva i ett land där kulturen inte enbart sågs som en tärande kraft, där alla värden som inte omedelbart låter sig översättas och omvandlas till direkta pekuniära vinster inte avfärdades som någon slags vidskeplig metafysik. Det vore kul att bo i ett land som inte enbart betraktade sitt kulturarv antingen som en genant Sällskapsresan-provinsiell pryl man skämdes över,
alternativt som ett diaboliskt maktinstrument i ETABLISSEMANGETS händer.
Det vore kul att bo i ett land som ser ett egenvärde i att närvara i andra europeiska länder med hjälp av kulturinstitutioner, där man inte kallar hem sina korrespondenter från Tyskland och Frankrike, eftersom allting viktigt tydligen händer i Washington (om det gäller politik), Hollywood (om det gäller TV-serier och film) och New York (om det gäller hippa rockband och barer). Det vore kul att bo i ett land som såg en poäng i att ge översättningsstöd åt spridningen av den inhemska litteraturen. Det vore kul...
ah, ni fattar. Det är alltså inte Sverige jag talar om. Vare sig det rödgröna eller borgerliga Sverige. Kultursynen i det här landet är rätt deprimerande, och dessvärre ganska djupt rotat i samtliga lager av samhället tyvärr.

Tystnader

Denna dikt, den existerar inte –
den blev aldrig skriven,
någonting annat kom emellan

som det så ofta gör.

Men dikten, den
Återvänder ibland, nej
den slutade aldrig
gå bredvid mig, slutade
aldrig förebrå mig
för att jag inte kunde ge dikten
det liv
som den kanske förtjänar.

Det finns en tystnad nu,
mellan oss två
och som för mig
har blivit
betydelsebärande,
en undertext genom min vardag,
och som för dig, tror jag, bara
är en vanlig tystnad,
ett uppehåll för tankarna,
pausen
i ett samtal,
tomrummet
mellan detta ord och

detta.
Och jag;
ju mindre jag pratar om dig,
desto mer närvarande är du
i alla mina samtal, och
i alla mina tankar.

Och det är för sent nu,
både jag och dikten vet det
har flutit för mycket vatten förbi;
vi har blivit
och vi kommer förbli
för olika
för att någonsin kunna artikulera varandra.

Och hos dig,
tror jag,
betyder jag ingenting annat än mig själv, jag
betyder inte längtan,
betyder inte saknad, jag
betyder bara mig själv,
jag betyder ingenting särskilt.

Och jag är kallare nu,
eller i alla fall tror jag det, och
dikten har ett drag av…
kvalmig känslomässighet, och det gör
det svårt att stå ut någon längre tid.

På den tiden
då vi fortfarande trodde
vi var varandras befriare
så skulle jag aldrig använt
ett så gammaldags och
fånigt
uttryck som ”kvalmig känslomässighet”.

Som om jag
har läst för många böcker,
och min dikt har läst för få.

Jag kommer
och jag går
obemärkt
i ditt språk, och när
jag försvinner in
i din tystnad
så är det bara en vanlig tystnad.
En tystnad utan bismaker.

Nej-
den här dikten kommer
jag aldrig skriva
för även om jag försökte,
den skulle aldrig låta sig skrivas av mig.
Vi är olika nu,
jag är gammal i förtid,
jag står vid floder och funderar,
jag kan mer om stjärnor
än om människor nu,
det har smugit sig in
en kyla och distans
in i mitt liv
som den här dikten aldrig skulle acceptera.

Och ändå
jag slutade aldrig gå
vid den här diktens sida,
jag har aldrig riktigt förlåtit den
att den släppte taget om min hand
du lät mig gå
jag går så nära min dikt nu
att jag känner lukten av dess hår,
jag går så nära,
min hand
vill det
som den aldrig kommer göra
föra handen genom håret,
jag går så nära
att jag känner lukten av det som borde varit,
och jag går så nära.

Och solen går upp över Kungsträdgården,
och jag bleknar
bort, såsom vattenfärger bleknar.

Väntan


Tja. Just nu händer inte hemskt mycket för att vara ärlig.
X antal texter är ivägmailade till X antal kulturredaktioner, och det skulle kunna hända något. Sannolikt inte. Så tills vidare jobbar jag några spridda timmar per dag och hoppas innerligt på att morgondagens arbetsintervju går vägen.

Ibland tänker jag att jag skäller upp för fel träd, bara borde se till att stanna på ett jobb jag gör rimligt bra, och typ...stadga mig. Och ha sällskap, semester och ordnad ekonomi.
Grejen är ju att det inte finns något särskilt roligt eller fritt i att hacka sig fram på några timmar/dag, ha konstant dåligt samvete för att jag inte är mer effektiv och duktig och framförallt inte har ett daytime job. Jag är ändå för tråkig för att njuta av de där timmarna i solen, utan upplever bara att jag borde skriva en till text istället.
Och för första gången på ganska länge saknar jag verkligen att ha någon vid min sida. Jag tror mitt hjärta är så pass helt och läkt det kan bli nu, och det börjar kännas rätt meningslöst att vakna själv, somna själv, göra allting för sin egen skull.
Synd att jag är så sjukt usel på att ragga; jag har liksom två lägen, varav det ena är subtil stenstod och det andra är Sodoms 120 dagar. Inget av dem fungerar jättebra. För övrigt vet jag inte ens var jag skulle träffa någon. Vi möttes vid lyrikhyllan?

Ah, okej, nog med nagelstirreri: låt oss prata om morgondagen och lite politik.
Har man några timmar över i morgon eftermiddag tycker jag man kan titta förbi på den här manifestationen.

tisdagen den 23:e juni 2009

Litteratur: Lord Dunsany - Huset vid världens kant

Översättning: Sam J Lundwall
Förlag: Sam J Lundwall Fakta & Fantasi, 1989


Den irländske författaren lord Dunsany (som egentligen bar det något osannolika namnet Edward Plunkett, 18th Baron of Dunsany) var extremt framgångsrik i sin samtid och sitt språkområde, umgicks i samma litterära kretsar som Yeats, kom att bli en viktig inspirationskälla för flera viktiga författare, och var vid slutet av sitt liv föremål för en veritabel idoldyrkan av den amerikanska fantasyvärlden som vid femtiotalets slut hade blomstrat upp igen på allvar.
Här i Sverige är han visserligen ett namn som återupprepas med emfas när man skriver den fantastiska litteraturens historia, men tycks bli läst desto mer sällan. Även om enstaka noveller finns utspridda i diverse skräck- och sagoantologier tycks Sam J Lundwalls lilla volym från 1989, Huset vid världens kant, utgöra det enda egentliga försöket att presentera Dunsanys författarskap i samlad bokform för en svensk publik.
Lundwalls volym består av noveller ur de två samlingarna The Book of Wonder respektive The Last Book of Wonder, två novellsamlingar som ofta betraktas som några av hans bästa. I dessa volymer har Dunsanys novellkonst författarskap förfinats och uttrycksmedlen komprimerats maximalt. För den fantasy lord Dunsany skriver är på många sätt den totala antitesen till de massproducerade tolvböckersepos som utgör huvudströmningen i den moderna fantasylitteraturen. Dunsanys visioner behöver bara ett utrymme på fem-tio sidor, hela kosmologier glimtar till i några få meningar, lika flyktiga som morgondaggen i gräset.
Som till exempel i ”Den sorgliga berättelsen om Thangobrind”, där den skicklige tjuven tar sig fram genom en synnerligen hotfull del av världen:

”Det var mörkt när han passerade tornen i Tor, där bågskyttar skjuter elfenbenspilar på främlingar för att inte någon utsocknes skall förändra deras lagar, vilka är onda men inte får förändras av utomstående. ”


Så rusar novellens huvudperson raskt förbi dessa gäckande torn och detta märkliga land utan att det närmare utforskas, och som blir just så trollbindande därför att det tillåts stå oförklarat. Det är ett ekonomiskt berättarsätt som t.ex. Borges skulle komma att lära sig mycket av; även denne hade förmågan att suggerera fram ett myller av världar, apokryfisk kunskap och mystiska kulter bara med hjälp av några satser.


Att Dunsany skulle komma att inleda ett fruktbart samarbete med eftersläntraren till prerafaelit Sidney H. Sime, som illustrerade flera av Dunsanys böcker, var på många sätt logiskt.
Precis som denna konströrelse vågar Dunsanys prosa vara ogenerat vacker på ett fullständigt ogarderat sätt. Och det är naturligtvis lite av ett estetiskt vågspel; när det är vackert blir det verkligen overkligt vackert. När det görs fel blir det rätt outhärdligt.
Ta till exempel H.P. Lovecrafts fantasynoveller. Lovecraft skrev nämligen en hel del drös med Dunsany-inspirerade alster i den tidigare delen av sitt författarskap. De är ett talande exempel på hur lätt Dunsanys lätta stil förvandlas till blomsterhöljda pekoral och den sorgsna sagostämningen lätt blir till ett teatraliskt skymningshulkande. Lovecraft lyckades betydligt bättre när han skrev kosmiska skräckberättelser kryddade med tentakler än när han ville skriva finkänsligt. Men Dunsany själv håller sig alltid på rätt sida, och balanserar alltid det eteriska med en rätt vass och elak humor.


Rent känslomässigt rör sig novellerna över hela spektrumet, från den resignerade melankolin och skymningsromantiken man väntar sig att finna i sekelskiftesfantasy (”Hur han som föresagts kom till staden Aldrig” är den absoluta höjdpunkten i den vägen i denna samling) till de mörkt humoristiska novellerna om tappra hjältar som misslyckas, till den totala extasen i ”Hästmannens brud”, som på åtta sidor låter oss ana hur det är att vara en ung kentaur som för första gången rusar igenom världen för fulla krafter. Noveller som ”I Zaccarath” och ”Erlathronion” är snarare små prosapoem, både vackra och sorgsna, där känslan av alltings förgänglighet ingår äktenskap med kärleken till det vackra och sköra.
Och Dunsany har en viss förkärlek för cyniska sagor utan lyckliga slut, där den tappre och redige huvudpersonen, tvärtemot vad som är brukligt, går under när de försöker lura till sig magiska skatter från mörka makter. Men alla novellerna har det gemensamma draget att de är mer eller mindre perfekt avrundade små pärlor, och har det sympatiska draget att vara långt mer fullproppade med idéer och infall än det sparsamma utrymmet egentligen tillåter. För trots sitt ringa format av hundratolv sidor är Huset vid världens kant nästan löjligt rik på idéer, fantasieggande uppslag, fantastiska små formuleringar och inspiration.
Resultatet blir ungefär samma kreativa överhettning som vid läsningen av Jorge Luis Borges, David Lindsay, Peter Milligan eller Grant Morrison. Det är alltså något av det bästa beröm jag kan ge en bok.

Det är naturligtvis Sidney H. Simes vackra originalillustrationer som är reproducerade här på bloggen.

Gratulationer till arkitekten

Vi passar naturligtvis på att gratulera den delen av läsekretsen som har blivit antagen till prestigefyllda arkitektutbildningar. Om femton-tjugo år utgår vi ifrån att Stockholms förorter kommer se ut ungefär så här:







Aaah, nu talar jag i majestätiskt plural igen. Dåligt tecken.

Det var ett par fantastiska dagar


Det var den midsommaren. Konstigt nog var det en av de första jag firade med min familj, på...jag vet inte hur länge. Det var ganska fantastiskt.
Fantastiskt att få vara med min familj, fantastiskt att få byta ut Stockholms gator mot myrstackar, skog och vatten, fantastiskt att få slappna av lite med människor jag tycker om.
Det hann bli några litteraturupplevelser, av lite skilda slag.
Min farfar åkte med oss ut till sommarstugan över dagen; väl i bilen reciterade han en ganska försvarlig del av 'Frithiofs saga'. Jag frågade honom senare om han kunde hela verket utantill. Det kunde han inte. Däremot hela 'Axel'. Det är respekt.
Jag har själv hunnit läsa en del. 'Kultur räknas' av Roger Scruton, 'Vathek' av William Beckford, 'Golem' av Gustav Meyrink, 'Hyresgästen' av Roland Topor och 'Var är Mollys Panda?', vars författare jag skamligt nog har glömt. Den sista boken hann jag läsa i alla fall två gånger, och med all respekt gentemot alla ovan nämnda författare, förmodligen den jag hade absolut roligast när jag läste. Men det handlade nog mest om läsesällskapet.

Eftersom jag har varit upptagen med att jobba, söka ännu mera jobb, och försöka mig på att skriva och sälja litteraturkritik känns det som att jag har försummat den här bloggen lite. Sorry, och hoppas ni inte tröttnar. Eller, sannolikt så är ni väl upptagna med att njuta av solen och sillen, men...bloggen är inte helt död. Den tar ny fart snart, med lite mer ambitiösa texter igen.
Och lyckas jag inte slå några mynt av mina säljtexter hamnar de förr eller senare också här. Tålamod, kära läsare, tålamod.

Eftersom jag kommer från en överkreativ släkt tycker jag ni ska köpa några snygga drinkunderlägg av min begåvade syster så länge.

onsdagen den 17:e juni 2009

Ezra Pound - En flicka


Trädet har intagit mina händer,
saven stigit i mina armar,
trädet växt i mitt bröst --
nedåt
slår grenarna ut ur mig, likt armar.

Träd är du,
mossa är du,
du är violer höljda i vind.
Ett barn - så högrest - är du,
och allt detta dårskap för världen.

Supersnabb översättning av en enkel dikt jag tycker är fin. Känn er fria att kritisera den till smulor. Det är mest en förevändning att få posta en svindlande vacker renässansmålning jag upptäckte igår. Den föreställer Apollos jakt på Daphne, som den här dikten såklart anspelar på och målad av Antonio del Pollaiuolo. Om målningen kan jag inte säga mycket. Jag kan ju inte så mycket om konst, men hä är ju fint att titta på i alla fall.

Litteratur: Anne Carson - Röd självbiografi


Översättning: Mara Lee
Panache/Albert Bonniers förlag

Om den kanadensiske författarinnan Anne Carson vet omvärlden inte mycket. Hon bor i Kanada, hon har nått professorsgrad i litteraturvetenskap och de klassiska språken. Och hon skriver udda och högst personliga böcker. Röd självbiografi första boken med vilken hon når en svensk publik. Här har hon skrivit något så ovanligt som en modern versroman med karaktärer hämtade från den grekiska antiken.
Huvudpersonen, monstret Geryon och dennes möte med hjälten Herakles har Carson hämtat från den grekiske poeten Stesichoros, en poet som torde vara föga känd utanför antikexperternas värld. Den antika tiden höll honom som en av de nio främsta lyriska poeterna, tillsammans med betydligt mer välbevarade och ihågkomna poeter som Pindaros och Sapfo.
Boken inleds också med en kort essä om dennes författarskap, av vilket endast fragment återstår. Delar av de bevarade texterna handlar om ett av hjälten Herakles stordåd: hur han slog ihjäl det röda monstret Geryon,
Tvärtemot vad man hade kunnat vänta sig blir inte Stesichoros dikt en enkel lovsång till hjältens seger över monstret: de få fragment som återstår visar istället upp små ögonblicksbilder ur monstrets liv, möten med hans hund och hans mamma. Det är från dessa bilder Anne Carson har skrivit sin egen versberättelse; men här har Geryon blivit en modern skolpojke, och Herakles har blivit en strulig kille som Geryon i tonåren kommer att inleda ett sexuellt förhållande med.
Också Anne Carsons text är ett fragment, mystiskt och gäckande. Det finns naturligtvis en sammanhängande handling att tala om, även om den berättas på ett synnerligen nyckfullt och ryckigt sätt. Vi gör små med nedslag i Geryons liv, från att han är barn till att han som ung man planlöst reser runt i Sydamerika.
Men det är inte det som är det väsentliga i Carsons text. Det handlar snarast om ögonblicksbilderna, hur Geryon ser på och upplever världen. Som barn ses han som mycket dum: hans bror bråkar med honom, och tvingar honom till sexuella handlingar. De andra skolbarnen ignorerar honom. Den tafatthet och handfallenhet inför världen som Geryon visar som barn bär han med sig in i vuxenvärlden. Men han är inte dum. Snarare rör han sig suveränt i gränslandet mellan det autistiska och det mycket begåvade. Han är handfallen inför världen därför att han ser mer än många andra, och framförallt mer än den grove och känslokalle Herakles.
Världen och det sinnliga hotar hela tiden att uppsluka honom fullständigt, det finns varken något som är självklart eller betydelselöst. Rent litterärt yttrar sig det här i den veritabla formuleringsberusningen; Anne Carsons versberättelse är sprängfylld av små, märkliga iakttagelser och associationer, lyckade metaforer och ingivelser.
” […]det var som att hålla ett stycke höst i handen”
kan Carson skriva när Geryon tar i Herakles mormors sköra kropp.
”[…]Under tiden hamrade musiken
över hjärtan vars klaffar stod vidöppna inför det desperata dramat som det innebär att vara jaget i en sång.”
kan det heta när Geryon går på sin första high school-dans.
De här underbara små partierna trotsar allt som oftast tolkning, och växer aldrig ihop sig till ett gemensamt tema eller sammanhängande bildspråk. Efter ett tag slutar jag också intressera mig för att tolka, låter mig ryckas med i den associativa bild- och känslofloden.
Att läsa Anne Carson är att ryckas med i ögonblickets hängivelse, att sänkas ned fullständigt i nuets flod, att berusas med intryck och ingivelser. Jag kommer vilja återvända till den här texten, flera gånger.

Bilden ovan är från William Blakes underbara illustrationer till Den Gudomliga Komedin. Helt bortsett från att Blake inte bara var ett poetiskt utan även ett visuellt geni, tycker jag den är anmärkningsvärd eftersom Geryon här är precis så sensuell som han är i Carsons text.

tisdagen den 16:e juni 2009

Stilla bön

I gathörnet: tvärflöjtsversionen av Lena Philipssons "Det gör ont", på väg hem från jobbet i sommarskymning. Snälla, låt det inte bli årets sommarplåga.

Lite dagbok på det dårå #2

Hej.
Tänkte bara ta tillfället i akt att skriva ett nytt kort blogginlägg innan jag ska gå iväg till mitt gallupp-jobb för kvällen. Min längre text är avslutad och inlämnad, och jag vågar inte prata så mycket om den p.g.a. en barnslig rädsla att jinxa alltihopa. Det var en text till en essätävling, och jag kan väl bara säga att jag försöker ha en så ödmjuk inställning som möjligt. Det har sannolikt kommit in en smärre legion av kvalificerade och überbegåvade texter.
I övrigt försöker jag använda mina dagar innan jobb, och kvällarna efter jobb, till att lobba för projekt som ska ge finansiell avkastning, samt skriva kritik som faktiskt skulle gå att sälja. Lyckas jag inte sälja den hamnar det väl här uppe.
Så för er är det lite av en win-win-situation, eftersom ni får matiga texter om dammiga gamla böcker hursomhaver. För mig är det inte riktigt lika win-win-igt.

Jag vet inte, jag ger säkert ett allmänt håglöst och vemodigt intryck just nu, eventuellt ett lite gnälligt. Jag vet att det inte bara är jag som är fattig och försöker tjata mig till mer arbete än vad det finns just nu.
Och folk är som regel rätt snälla. Det kan vara att det står ett inslaget kaffepaket på bordet när jag är hundvakt, efter att ha skrivit ett blogginlägg om att jag inte har kaffe. Det kan vara att någon länkar till min blogg via Facebook och pratar om underbar poesi.
Allt sånt här gör mig såklart väldigt glad och tacksam för att jag har många fina människor omkring mig. Och eftersom jag lätt blir generad kan jag tycka det där är svårt att uttrycka på ett vettigt sätt. Men det vill jag ändå göra. För det vore väldigt dumt att glömma bort det och enbart klaga.
Och på Torsdag morgon åker jag för att vara med min familj, vara i naturen och fira midsommar. Det kommer bli helvetiskt avkopplande. Eller, "helvetiskt avkopplande" kan man kanske inte säga. Himla avkopplande?

Och jag tror lukten av barr, regn och gräs är precis vad jag vill ha just nu. Få ha min familj omkring mig. Och kanske kunna skriva lite när natten faller på. Ja, det blir bra.

Film: Blood for Dracula, Paul Morrissey


Det känns på något sätt väldigt logiskt att både den här filmen, och dess systerfilm ”Flesh for Frankenstein”, är spridda på landets marknad dels i en påkostad Criterion-utgåva och dels i en billig piratkopia från filmbranschens egna björnbusar, House of Horror. I Criterion-utgåvan paketerade som Konstnärliga Riktiga Filmer – komplett med restaurerad bild och ljud, och några genuint knastertorra analyser av det marxistiska budskapet i auteuren Paul Morrisseys filmproduktion. House of Horror-utgåvorna är i sin ett par tur grovkorniga VHS-rippar som skippar de marxistiska läsningarna till förmån för löften om blod och bara bröst.
De här två gamla sjuttiotals-sex-och-skräck-filmerna lyckas helt enkelt med konststycket att vara fin- och fulkultur på samma gång, och det är naturligtvis där både charmen och styrkan ligger. Här bjuds vi såväl på maniskt överspel, omotiverade nakenscener, och en ensemble som visar upp på exakt hur många sätt man kan uttala enkla engelska ord hysteriskt fel. Allt detta innebär så klart att det inte är fråga om ”bra” filmer i konventionell mening – samtidigt är man så medveten om sina brister och genomför dem med sådan konsekvens och gott humör att det är omöjligt att inte charmas och dras med.
Både här och i ”Flesh for Frankenstein” utgör Udo Kier filmens självklara nav. Efter att ha improviserat sig genom den smått sanslösa historien i form av svårt depraverad serbisk mördarbaron och Frankenstein-klon (och myntat den odödliga onelinern ”To know death, Otto, you have to fuck life in ze gall bladder!”) bjuder han här på en något mer nedtonad roll som den alienerade aristokratvampyren Dracula vars hunger bara kan tillfredsställas av oskulders blod. Tyvärr har (förra) sekelskiftet och moderna seder nått till Draculas hemland Transsylvanien, och greven för en bleknande tillvaro i sitt slott. Hans handfaste betjänt inser att någonting måste göras och bestämmer sig för att ta greven till ett land där katolska sedvänjor fortfarande uppehålls, och familjer mer än gärna gifter bort sina unga oskuldsfulla döttrar till adelsmän från Transsylvanien. Alltså reser man till Italien.
Inget beslut kunde ha varit mer fel – Dracula och hans tjänare tar in hos en utfattig adelsfamilj på landsbygden för att långsamt inse att döttrarna är långt mer frisläppta och depraverade än vad vampyren ens kan drömma om. Därtill har han en konkurrent i en genuint obehaglig gårdskarl som predikar nödvändigheten av en kommunistisk revolution när han inte ägnar sig åt orgier. Och resultatet av denna soppa blir… smaklöst? Javisst, men en mycket smart och underhållande form av smaklöshet.
Filmens mest överraskande gästspel är Vittorio de Sica, den berömde italienske neo-realisten, som här kommer ut som ett komiskt geni. Som döttrarnas infantile och excentriske far är det han som är ansvarig för att bjuda in vampyren i sitt hem – och levererar en alldeles lysande monolog om hur ”väl avrundat” herr Draculas namn är, och vilken osvikligt god människo- och namnkännare han är. Knagglig engelska till trots, kan det mycket väl vara något av det roligaste jag har sett.
”Blood for Dracula” är, till skillnad från Frankenstein-filmen, filmad med ett manus och det märks naturligtvis. ”Flesh for Frankenstein” var en långfilmsvariant av Monthy Pythons Svarta Riddare-sketch – konstant hysterisk, överdriven, smaklös och osammanhängande, och just därför något av det roligaste man kan se på DVD.
Paul Morrisseys Dracula-filmatisering är naturligtvis ett under av smaklöshet ställd mot mer konventionella filmer – men framstår, i jämförelse med sin systerfilm, som mer varierad, jämn och… stundtals poetisk. Ja, faktiskt.
Det finns något skört och vemodigt i ”Blood for Dracula”, med dess sorgsna musik, välkomponerade landskapsbilder och Kiers bottenlöst sorgsna blick. Han är den sista vampyren, den sista sköra aristokraten, på väg att sköljas bort av en ny, starkare, livskraftigare och vulgärare tidsålder – han är dömd, och han vet om det. Dessa ögonblick blir på många sätt mer stark och intressanta just FÖR ATT de ramas in av en tafflig Ed Wood-estetik.
”Blood for Dracula” bjuder helt enkelt på en mer komplex upplevelse än vad man faktiskt kan tro, och känns som ett övertygande argument för att en film knappast behöver vara bra för att vara alldeles lysande.

söndagen den 14:e juni 2009

Älska igen

Den här dikten hade jag ursprungligen publicerad på Elins blogg, när jag smickrande nog fick gästblogga där i Maj. Tänker att det inte skadar att den finns här också. Och framförallt kanske jag inte tappar ALLA läsare innan jag har tid att blogga igen. Imorgon levererar jag lång text, om jag inte bryter ihop av prestationsångest innan dess. Sedan ska jag skriva lite mer här igen. Världsapråmiss.


Så jag skrev
sakta fram deras ögon,
tecknade deras konturer
försåg dem med kärlek, skuggor,
hat, de element min dikt krävde;
och det var den första strofen,
fåglarna sjöng, de sov,
allt var i oskuld,
och i dikten
svävade jag, änglavingar och vitt tyg,
i verkligheten
skrev jag med möda fram
versrad efter versrad som
skulle leda till de
älskandes undergång.

Det var den andra strofen,
jag lät dem leka med delfiner,
upptäcka varandras kroppar,
den milda morgonen utan slut,
när du rör mig är jag
blott och bart beröring, viskade
han till henne, jag ryckte till,
var tvungen att påminna mig själv:
att det var jag som var i kontroll,
visste hur dikten skulle sluta,
att skuggorna fanns, löven på träden
var vassa som rakblad, att naturens sång
inte var annat än ett skrik av smärta,
att det fanns en moral, att den skulle
skrivas med blod, när
de såg in i varandras ögon
fanns en lätt känsla av svindel.

Nattetid lät jag henne
drömma om öknen, jag viskade,
kärleken kommer träda ut ur
hans fingrar, en dag
blir hennes smekning till ett struptag,
jag låg i fosterställning, viskade
till pappret, en dag drar kärleken sig
tillbaka som tidvattnet, stenarna
blottas, viskade jag,
men morgonen kom,
och de tog varandras händer.

Och de vandrade vidare
de tycktes ha dragit sig undan min kontroll
jag skrev repliker till dem
som de inte sade
jag försökte skriva
att fjärilarna föll döda ner framför deras fötter
att floderna fylldes med blod
att solen slocknade och så vidare
men nej
nu sjöng hela skapelsen omkring dem
deras lycka var för enkel, för stor
jag var tvungen att ingripa
så jag trängde mig in i min egen text,
vandrade bredvid deras sida
jag ville vara
skuggan för de älskande
ett illavarslande omen
ett dissonant ackord i de sista raderna
jag böjde mig fram
ville viska i deras öron
memento mori, mina barn, memento mori
men så fylldes min mun med blommor.

fredagen den 12:e juni 2009

Jag försöker skriva färdigt en essä istället för att okynnesblogga mest hela tiden. Det faktum att den författare jag ägnar mig åt tydligen är hundra gånger mindre känd än femtonhundratalsriddaren med samma namn underlättar tyvärr inte mitt arbete nämnvärt.

torsdagen den 11:e juni 2009

Emo om Ibsen


Vet inte varför jag kom att tänka på det, men för flera år sedan läste jag världens sorgligaste anekdot om Henrik Ibsen. Det var en ganska halvdan artikel som nästan uteslutande handlade om privatpersonen Ibsen, på det där ganska irriterande biografiska sättet som är gängse nu för tiden. Som att det är Ibsens vardagsrutiner som gör att vi kommer ihåg honom, och hans pjäser är någon slags kuriös överkurs. Anyways. Poängen med artikeln var väl mest hur extremt inrutad, rutinmässig och insluten i sig själv mannen var; att han alltid drack öl på samma ställe vid exakt tidpunkt, alltid följde ett på förhand uppgjort schema till punkt och pricka.
Och att han kanske inte var så bra på det där med mänskliga relationer. Under flera decennier arbetade han ganska nära med sin revisor (tror jag det var), och som Ibsen tydligen betraktade som en av sina mest förtrogna. De hade arbetat ihop så otroligt länge, han visste precis var han hade honom och så vidare. Och när revisorn (tror jag det var) dog så sörjde han inte bara djupt, utan tog på sig att bekosta hans barns utbildning och så. Allt för en gammal vän.
Och samtidigt hade revisorn i något annat sammanhang sagt att han och Ibsen, trots nästan tjugo års nära samarbete, inte hade kommit ett steg bortom formaliteterna, och att han inte kände honom alls. Det där tycker jag är en så himla sorglig tanke. Att man kan känna en hel värld av ömhet för någon annan och fullständigt misslyckas med att förmedla det, under flera decenniers tid. Man bara brummar lite som svar på en fråga, tänder sin pipa och lutar sig över sitt skrivbord för att fortsätta på sitt arbete. Och tänker att man är minsann två väderbitna karlakarlar som vet precis var man har varandra; ord är inte nödvändiga för att förstå varandra längre. Och blir lite glad. Och den andra tänker att man förmodligen är fullständigt gjord i trä, och längtar bara efter att få komma ner på krogen och ta sig ett glas med vännerna.
Sådant där skrämmer mig lite.

måndagen den 8:e juni 2009

Och så lite dagbok på det dårå.


Jag har ju hunnit med en massa saker i helgen, vilket kanske inte framgått av den veritabla arkivtömningen jag har sysselsatt er med under tiden.
Jag har hunnit bli tjugofem till exempel och haft födelsedagsfest. Det var en fin fest. Och fortsatte tills fyratiden med spansk kvalitetsrom som jag köpte i en spansk delikatessbutik i våras och mindre kvalitativ estnisk vodka som jag köpte i ett estniskt snabbköp i höstas. Jag var glad över alla som kom, och var nog allmänt vimsig och lite överförfriskad hela kvällen. Nu när jag har plockat bort alla ölburkar och vinflaskor inser jag att den största förändringen i lägenheten består i en nästan trehundraprocentig ökning av grönska; min lägenhet har gått från att vara The Waste Land till att se ut som ett nummer av Swamp Thing. Jag gillar't. Hur länge dessa stackars plantor nu kan tänkas överleva i min vård.
Eftersom vi i Juni månad desperat eftersträvar BREV FRÅN LÄSEKRETSEN kan jag väl lika gärna fråga er här och nu; hur bär man sig egentligen åt för att hålla liv i en tomatplanta? Jag har testat att vattna den tills den börjar gråta, jag har testat att låta den sukta, jag har testat att låta den stå soligt och fint, jag har testat att ställa den skyddad från solen. Den ser ändå bara ut som att den vill befinna sig någon helt annanstans och har börjat gulna på sina ställen; borde jag helt enkelt ställa ut den på balkongen månne?

Och jag vet inte, efter att ha tråkat ut alla med min TJUGOFEMÅRSKRIS i typ två-tre år nu, så känns det ju förvånansvärt lite. Jag har inte ett mycket fastare handslag, jag har inte en karriär, jag har inte ett MC-körkort och jag kan fortfarande inte odla skägg, ens om jag hade velat. Det känns rätt lugnt ändå. Jag är väldigt mycket gladare nu än vad jag var under större delen av hösten och början av våren, och egentligen under stora delar av förra sommaren också, så det är sweet. Plus att nu kommer det en massa fina människor från min gamla hemstad och hänger runt här, så det blir ännu sweetare.

I Söndags läste jag dikter på Turteatern dårå. Jag vet inte riktigt hur det gick egentligen.Jag var rätt nervös innan jag skulle gå på, och blev kanske inte mindre nervös av att konferenciern höll en presentation som drog ut i evigheters evighet, fick två mobilsamtal och ett sms under presentationen och hade glömt bort mitt namn innan han skulle presentera mig. Va fan, jag förstår att det inte är så himla pretentiöst med öppen scen, och det är inte som att jag ville bli krönt i olja och med en lagerkrans innan jag gick på scenen, men jag tyckte det blev rätt jobbigt. Eller, när jag väl gick på scenen kändes det som att jag var punchlinen i ett väldigt konstigt skämt, när jag kom med mina jävla dikter. Att det satt ett bord med tonårstjejer längst fram och höll sig för skratt innan jag hade hunnit läsa en enda rad kanske inte lyfte min poetiska självkänsla i höjden. Det kändes som att de hade bestämt sig för att jag var pretentiös, obegåvad och direkt skrattretande innan jag hade hunnit läsa en enda rad. Ganska jobbigt utgångsläge, kändes som att vara tillbaka på högstadiet igen. Sedan stängde jag av deras existens och lyckades väl leverera i alla fall hyfsat.
Folk applåderade i alla fall, och var tysta när jag läste. En tjej tackade och sa att hon tyckte det var fantastiskt. Det blev jag såklart glad av. Det var kanske inte så misslyckat som det kändes som den närmsta timmen efter uppläsningen. Och de jag bryr mig om tyckte det var bra.
Kuriosa: Uppenbarligen har jag en DIKTLÄSARRÖST som är rätt annorlunda än min vanliga röst. "Det var nästan som i Exorcisten" sade Christer. Det låter ju helt fantastiskt om så var fallet. Nästa gång ska jag snurra på huvudet och krypa på alla fyra.

Helt absolut fantastiskt odelat positiv är jag däremot till det faktumet att min systerdotter skämtade med mig för första gången när jag tittade in på vägen till Turteatern för att lämna tillbaka kameran jag hade lånat av min syster. Min systerdotter såg att jag kom, kröp in bakom ett hörn och gömde sig, och "överraskade" mig. Sedan skrattade hon. Det slog lätt nio säsonger av Seinfeld-boxar.
Det var en milstolpe när man helt plötsligt kunde busa MED henne, och hon tyckte det var roligt. Att hon helt plötsligt börjar busa med folk är om möjligt ännu roligare.

Och ja, nu är händelserika helgen överstånden. Och jag är tillbaka i mitt rätta element, le Gallup-undersökningar.

Angående YouTube-klipp: En gång sa jag att när man börjar posta YouTube-klipp så är en blogg egentligen död, man har bara inte orkat erkänna det för sig själv. Det var drygt sagt. Att ha någonstans att posta YouTube-klipp är väl halva poängen med att ha en blogg?
Först tänkte jag posta ett inlägg med en kille i Grim Fandango-mask som spelade en melodi från spelet på fiol. Sedan tänkte jag, nej, det är för nördigt, då kommer ni inte gilla mig längre.
Sedan tänkte jag posta Kevin Rowlands video till Concrete & Clay, men sedan tänkte jag nej, det är lite väl dekadent, då kommer ni inte gilla mig längre.
Så jag sejfade med lite vanlig gymnasie-indie. Det här kan ni inte ha några invändningar mot.

Borde jag säga något om EU-valet? Jag orkar inte säga något om EU-valet. Hur jag ska förhålla mig till att Piratpartiet har jag inte riktigt listat ut än. Att rasisterna inte kom in kändes ju bra. Att det gick bra för Miljöpartiet var skönt och bra. Att resten av Europa verkar ha tagit en auktoritär, nationalistisk högersväng känns väl inte riktigt lika skönt och bra.

Film: Lunacy, Jan Svankmajer


Ja, jag postar ännu en gammmal text, eftersom det känns som att de lika gärna kan ligga här uppe. Jag har ingen skam i kroppen när det gäller att återanvända texter, antar jag.
Tjecken Jan Svankmajer är internationellt känd för sina kortfilmer, som lite vagt brukar klassas som ”animerade”, vilket i det här fallet kan innebära allt från vanlig tecknad film, marionettdockor till rörliga skulpturer byggda av matrester. Gränserna för vad animerad film kan och bör vara är rätt vaga i Svankmajer-land. Men något som är gemensamt för hans filmer, oavsett vilket format han än berättar i, är surrealismen, den svarta humorn, våldet, vansinnet och samhällskritiken som ligger inbäddat i symboliken.
För det mesta är ”Lunacy” dock en helt vanlig (nåja…) spelfilm med skådespelare istället för marionettdockor och animationer – även om den vanliga handlingen stundtals bryts mot korta animerade snuttar av kravlande köttstycken och annat obehagligt, ovidkommande för handlingen men kanske ett sätt att peka på det tilltagande vansinnet i filmen. Men tematiken är sig lik, kanske rentav ännu tydligare och uppskruvad än vanligtvis.
Svankmajer inleder själv filmen, och förklarar att det vi ska få se är en diskussion om två radikalt olika sätt att styra ett dårhus – antingen genom att ge de intagna fullständig frihet eller genom fullständig kontroll och järnhård disciplin. Och naturligtvis är sjukhuset en symbol för vårt eget samhälle.

Inledningsvis handlar filmen om en ung, namnlös man på väg hem till sin mors begravning. Hon dog inlåst och vansinnig på ett mentalsjukhus och själv plågas han med jämna mellanrum av mörka och våldsamma hallucinationer. När han tar in på ett värdshus möter han en gäst som fascineras av just detta drag och generöst tar honom under sina vingar. Denna gäst visar sig vara ingen mindre än markis de Sade – utstyrd i komplett sjuttonhundratalsutstyrsel, med peruk, betjänt, droska och puderdosa, vilket inte hindrar resten av filmen från att utspela sig i någon form av vad nutid. Svankmajer gör helt enkelt som surrealismens grand old man Buñuel och spränger både tiden och logiken när han känner för det.
Den unge mannens tacksamhet byts ganska snart ut mot äckel och upprördhet när han lär känna sin mentor lite bättre – ändå stannar han kvar i markisens sällskap, på samma gång lockad och skrämd av hans mörka charm.
Markisen tar honom till ”en god väns” mentalsjukhus, där man försöka bota patienterna genom att låta dem bejaka och leva ut sina rädslor och neuroser. De har full frihet att komma och gå som de vill. Det hela går också hyfsat bra tills den unge mannen lär känna och förälskar sig i en av sjuksköterskorna. Hon påstår att den verkliga ledningen är inspärrad i källaren och att de Sade och den påstådde professorn i själva verket var sjukhusets farligaste intagna. De har tagit makten genom en kupp och gör nu fruktansvärda saker med de andra patienterna. Markisen hävdar tvärtom att detta är vanföreställningarna hos en sinnessjuk, och att männen i källarvåningen är inspärrade där för att de helt enkelt hotar de andras frihet…


Som Svankmajer själv har förklarat i filmens introduktion utvecklar sig filmen till en undersökning av vilket styressätt som bäst passar ”det dårhus vi alla lever i” – fullständig frihet och hämningslös njutningsfilosofi eller en järnhård ordningsmakt? Filmen undviker visserligen att ge något definitivt svar utan nöjer sig med att vara en svart och grym spegel för vårt eget samhälles baksidor, men det är lätt att ana att surrealisten Svankmajers sympatier ligger hos libertinen de Sade. Och det är väl förståeligt, ingen vettig människa sympatiserar väl med auktoritära regimer som använder brutalt våld som det främsta medlet att få folk att rätta sig i ledet, och särskilt inte om man har direkt personlig erfarenhet av att leva i en sådan stat. Däremot kan jag tycka det är synd att filmen i viss mån känns ovillig att granska de värsta tänkbara konsekvenserna av den raka motsatta filosofin, när man förkastar värdet av några som helst moraliska spelregler, riktlinjer och gränser.

För hur mycket grisigt utanpåverk Svankmajer än höljer markisen och hans pilske sidekick till professor i får vi egentligen aldrig se dem fullständigt gå över några moraliska gränser i sin jakt på kickar. Eller rättare sagt – visst kränker de någon förlegad borgarmoral med allt sitt piskviftande, tvångsmässigt hädande, gruppsexeri-till-chokladkaka och allt det där andra som gjort de Sade till en portalfigur inom perversionen. Men vi kommer aldrig till den punkten där vi tvingas se och ta ställning till hur deras totala frihet kan tänkas hota och kränka någon annans totala frihet. Det känns lite… naivt att inte ta med den aspekten i en diskussion om hur ”dårhuset vi alla lever i” borde styras. Eller fegt kanske. Det gör i alla fall ”Lunacy”, dess obscena mängder obsceniteter till trots, till en något mer tillrättalagd film än vad den hade kunnat vara.

Samtidigt är en film som tvingar tittaren att gå in i en kritisk närdialog med filmen och dess budskap naturligtvis nästan per definition en bra film. Och ”Lunacy” har otroligt många andra kvalitéer också – filmen genomsyras av en tung mardrömsliknande stämning som gör den lika svår som fascinerande, och skådespeleriet är oftast fantastiskt, särskilt Jan Triska som gör en larger-than-life-de Sade. Knappast felfri, men mycket intressant och engagerande – även långt efter det att du har lämnat biografen.

söndagen den 7:e juni 2009

Visste du
när du sov
hur ofta jag
böjde mig ner
varsamt lossade
ditt ansikte
från ditt själv
med skälvande fingrar
fäste det
över mina ögon
betraktade
denna natthimmel
med dina drag.

***

Om tre timmar ska jag läsa dikter på Turteatern. Hög tid att försöka skaka av sig den värsta bakfyllan då.

Film: Vintergatan, Luis Buñuel


Ibland misstänker jag att man själv måste ha någon erfarenhet av att ha trasats sönder i stränga religiösa skolor, eller helt enkelt vara en acneärrig tonåring i urtvättad Cradle of Filth-tröja för att inte emellanåt tröttna lite på Buñuels iver i att angripa allt vad organiserad religion och borgerligt societetsliv heter.
Inte så att det inte är företeelser som gjort sig rejält förtjänta av hård kritik – men i en senare tid och i ett mer sekulariserat samhälle känns det som att Buñuels ilska kan riskera att reducera hans filmer till nittio minuter långa uppvisningar i den ädla konsten att sparka in öppna dörrar. Den ohyggligt överskattade ”Frihetens Fantom” är ju till exempel inte så mycket mer än en enda lång iscensättning av tesen ”borgarna är dumma och fåniga – ja, faktiskt jättedumma och jättefåniga”. Efter två minuter har den normalbegåvade tittaren fattat poängen, och efter tio minuter känner dem av oss som INTE har en ärkeond släkt på Lidingö lätt en smula uttråkade.

Sett ur det här perspektivet var ”Vintergatan” inte bara en positiv överraskning, det var en oerhört positiv överraskning. Någon klassisk långfilmshandling är det inte riktigt fråga om här: med två mäns pilgrimsfärd genom södra Europa (och ibland genom tid och rum) som väldigt lös ram formar sig filmen till en egensinnig essä över katolicismen och kätteriets historia, deras mentalitet och inverkan på varandra.
Låter det en smula pretentiöst och akademiskt? Det är det inte. Buñuel och medmanusförfattaren Jean-Claude Carriére har helt enkelt samlat ihop så mycket fascinerande (och ibland bara bisarr) religionshistorisk fakta till grund för filmen att det är svårt att inte ryckas med.
Naturligtvis saknas inte kritik av kyrkan, dess blodiga historia och fanatiska intolerans mot oliktänkande av alla slag. Men vi blir tack och lov aldrig skrivna på näsan i den här filmen. Skildringen av hur man gräver upp det förruttnade liket av en biskop för att bränna honom på bål som avslöjad kättare räcker liksom ganska långt i sig, utan att behöva understrykas av slagord. Och egentligen skildras varken kättarna eller upprorsmännen – ens hårdnackade ateistsadister som de Sade, när han tittar förbi i filmen – som något annat än en annan sida av samma mynt, drivna av samma blinda övertygelse om rätten (eller plikten) att sätta luftiga dogmer framför ett synnerligen oluftigt mänskligt lidande. Vare sig det är ens egen eller någon annans smärta. Genom hela filmen finns det en påtaglig sorg över vad människor faktiskt är beredda at göra med varandra i sina ideals namn.


Men naturligtvis finns det också andra sidor av ”Vintergatan” – den typiskt Buñuelska humorn, ofta och gärna hädisk, som när Jesus skildras som en outhärdlig besserwisser som strör poänglösa aforismer och falska mirakel omkring sig. Det finns scener som skulle kunna klassas antingen som surrealistiska eller fromt katolska, beroende på vilken synvinkel man tar – som när Jungfru Maria uppenbarar sig för en fåraherde i Fascist-Spanien. Eller så sätter man helt enkelt kameran framför en grupp katolska skolbarn som får läsa sin trosbekännelse – som mest blir till ett kataloglångt mantra över samtliga de avvikare och otrogna som ska brinna i helvetet.
Filmen växer faktiskt till en ovanligt mångsidig och mångtydig bild av det komplexa fenomen som är religion. Mer mångtydigt än du någonsin hade anledning att vänta dig av en man som sa: ”Tack gode Gud för att jag fortfarande är ateist”.

Film: Manos, the Hands of Fate, Hal Warren


Jag fortsätter helt skamlöst återanvända texter från det förflutna, som inte var så genomusla som jag inbillat mig.

Historien om hur filmen Manos, the Hands of Fate kom till börjar som ett utkast till en konventionell, sötsliskig Hollywood-film. Gödselförsäljaren (!) Hal Warren hamnar i bråk om huruvida vem som helst skulle kunna göra en framgångsrik film. Warren påstår självsäkert att han minsann skulle kunna regissera en skräckfilm på en i princip obefintlig budget och ändå lyckas ta filmvärlden med storm. Vadet antas och vår blivande regissör skramlar ihop såväl pengar och skådespelare. Nu ska här skapas filmhistoria!
Det är här Hollywood-filmen skulle slänga in några missöden som hotade Hals film – men just när allt ser som mörkast ut skulle vår hjälte mot alla odds hitta viljan att kämpa vidare, och i en vämjelig blandning av käcka åttiotalsmontage, genomdumma ”visdomsord” och sentimental stråkmusik visa hur Hal vinner vadet och visar sig vara filmvärldens nya Orson Welles. Vem hade kunnat tro det?! En enkel gödselförsäljare från El Paso?!

Men den andra delen av historien om hur Manos, the Hands of Fate blev till har verkligen inga likheter med en feelgood-film. Den andra halvan av den här historien liknar mest en iskall Todd Solondz-film. Allting går verkligen åt helvete. Två gånger. Minst.
Jag tänker mig att det inte borde vara så svårt att göra den typ av film Hal Warren hade tänkt göra med Manos: en lagom ruggig lågbudgetskräckis, med lite kittlande anspelningar på sex, försett med några genrekonventioner som en ond magiker, mystiska avgudar, en efterbliven och efterhängsen underhuggare, en familj i knipa och ett villigt harem. Inget extraordinärt, men en habil film för drive-in-biografen. Uppenbarligen är det inte så lätt – i alla fall inte för Hal.
Det är svårt att uttala sig allt för ingående om filmens handling eftersom det egentligen inte finns någon sådan att tala om. En äppelkäck amerikansk helyllefamilj befinner sig på bilsemester, åker helt och hållet vilse och hamnar mitt ute i vildmarken. När de mot all förmodan hittar en stuga att övernatta i bestämmer de sig för att söka gästrum. De möts av en storvuxen grotesk man vid namn Torgo. Motvilligt går han med på att låta dem stanna över natten och berättar att stugan egentligen tillhör en mystisk man kallad Mästaren. Han berättar att mästaren står i kontakt med mörka krafter, men spenderar nu större delen av sin tid med att ligga i djup sömn tillsammans med sitt harem, medan Torgo tar hand om stugan. Familjen börjar ana oråd, men bestämmer sig ändå för att stanna över natten. Med familjen på plats vaknar naturligtvis Mästaren samt hans harem upp ur sin sömn. Mästaren bestämmer sig för att ta frun i familjen till sitt harem – ett beslut som varken är populärt hos familjen, den olyckligt käre Torgo eller Mästarens fyrtio andra fruar. Konflikter och logiska brister följer i ungefär en och en halv timmes tid.


Det kan vara på sin plats att poängtera något mycket viktigt här: Manos, the hands of Fate är inte ”så dålig att den blir bra”. Plan 9 From Outer Space är ett exempel på en film som är just ”så dålig att den blir bra” – visst, den är späckad med absurd osammanhängande dialog, skådespelare som välter dekor mitt under tagningen och en fullständigt ologisk handling. Men det är ju just dessa faktorer, i kombination med att den är gjord med en sådan entusiastisk energi och kärlek till sin genre att den faktiskt funkar som en vitamininjektion i ögonen när man har stirrat sig trött på ryska höstlandskap.
Manos är någonting helt annat. Mer än någonting annat påminner den om känslan av att ha fastnat i en febermardröm - scenerna drar allt som oftast ut i det evighetslånga och intetsägande. Varje ansats till att skapa spänning punkteras effektivt av Warrens anala intresse för ovidkommande detaljer. När Mästaren först ska etableras läggs minst lika mycket tid och fokus på att klippa till hur Torgo mödosamt släpar på tunga resväskor, kompad av såsig jazzmusik. Ett annat exempel är hur ett av filmens ”nervkittlande” spänningsögonblick består av hur ett dussin vuxna kvinnor i pyjamas pucklar på varandra med kuddar. I ungefär fem minuter. Utan klipp. Nej, jag skämtar inte. Och av allt att döma gjorde inte Hal Warren det heller.

Ändå är det nästan omöjligt att sluta titta på Manos. Inte för att det någonsin är särskilt roligt eller givande – den är faktiskt ofta så bottenlöst usel att den är direkt plågsam att se på. Men det ÄR fascinerande, om än på ett obehagligt och lite morbid sätt. Manos är nämligen inte bara en rutten film, och Hal Warren är inte bara ytterligare en fullständigt obegåvad filmregissör. Av hans enda film att döma bar han snarast på någon form av inverterad genialitet - visst, varje scen han har fäst på kamera är fylld av otaliga filmiska fel. Men han gjorde fel på ett sätt som ingen någonsin hade gjort innan och ingen någonsin kommer att upprepa efter honom. Så på något udda sätt antar jag att Hal Warren faktiskt har tagit filmvärlden med storm och skapat något unikt. De som har sett Manos rör sig med helt andra måttstockar för vad verkligt usel film faktiskt är och kan vara.
Du har faktiskt aldrig sett något liknande. Tack gode Gud för det.

fredagen den 5:e juni 2009

Gabriel Knight 2 - världens enda kulturkonservativa dataspel?


Okej, jag vet att det är en ganska stor loservarning på att uppdatera sin blogg tre gånger på samma dag. Jag ska försöka undvika att göra det igen, särskilt som jag börjar jobba på måndag. Men var inte oroade: imorgon ska jag ha fest, så helt avsocialiserad är jag inte. Och på söndag läser jag dikter på Turteatern. Jag är inte bortom räddning. Det var det här eller titta på "Paradisets barn" liksom.
Och då valde jag tydligen bloggen.

Well, jag tänkte skriva några rader om Gabriel Knight 2, världens konstigaste och finaste spel. Jag spelar inte TV- eller dataspel särskilt ofta, men den här serien älskar jag. Och inget av spelen älskar jag så mycket som tvåan; ibland tror jag att det var designat för mig personligen, och enbart för mig. Det är på sex CD-skivor och sålde tydligen förhållandevis bra när det begav sig. Sedan: fullständig och total glömska, fullständigt omöjligt att få tag på. Inte så konstigt kanske, eftersom det förmodligen är det minst publikfriande spel som någonsin gjorts.

Faktum är att Gabriel Knight 2 sannolikt är det enda kulturkonservativa dataspel som någonsin gjorts. Visst, spelet handlar i grund och botten om en jakt på varulvar. Det är också den enda eftergiften för den klassiska äventyrsspelsintrigen som görs. Vi kan väl börja med det enkla faktumet att hela spelet utspelar sig i en av de minst utforskade miljöerna i spelsammanhang ever; den sydtyska landsbygden, med undantag för någon resa in till München. Man får hänga med tyska affärsmän som har högst suspekta jaktklubbar och citerar Ernst Jünger, köpa weißwurst av en tysk korvkvinna, läsa Bayerns siste konung Ludwig den II:s (påhittade) kärleksbrev, inspektera maddonastatyer i ett katolskt kloster samt...gå på tyska museum. Som inte avviker sig en millimeter från sina verkliga förlagor.


Slottet Neuschwanstein. Klicka på de vackra målningarna för att detaljgranska dem. Nej faktiskt, du måste det för att klara av spelet.

För i andra datorspel från ungefär samma tidsepok sköt man eldkastande utomjordingen i magen med ett hagelgevär eller samlade på frukter i psykedeliskt pastellfärgade landskap. Inte så i Gabriel Knight-serien.
Där går man på museum när man vill komma framåt. Många museum. Länge.
Och i inget Gabriel Knight-spel är museumen en mer central institution än i tvåan; multipla besök till såväl Wagner-museet som Ludwig II:s slott Neuschwanstein är en förutsättning för att ta sig igenom spelet.
Spänningsmomenten i Wagner-museet utgörs bland annat av att man läser på diverse skyltar, frågar den barska kvinnan i kassan om Wagners förhållande till Ludwig den andre, och flirtar med en ung lovande Wagner-dirigent.
I Neuschwanstein detaljstuderar man framförallt konstverken. Nu kommer jag inte ihåg om den guidade visningen är obligatorisk för att klara spelet, eller om den bara ger extrapoäng, men det kan man också göra i alla fall. Plocka med sig broschyrer hem kan man göra också.


Kassan i Wagner-museet. Som synes inte nämnvärt upphottad inför dess digitalisering.

Räcker inte det? Well, ganska mycket av handlingen kretsar kring en påhittad förlorad Wagner-opera.
Andra spel skulle nöja sig med ha låtit den där förlorade operan utgöra ett kittlande spänningsinslag, väl medvetna om att det är lite magstarkt att försöka hitta på en helt ny opera och nå Wagners nivåer. I Gabriel Knight har utvecklarna inte bara helt djärvt tonsatt åtminstone en kvart Wagner-wannabe-musik. Du som spelare måste delta i operan också.
Och tja...resultatet är väl inte helt...nej, här faller spelet faktisk ihop fullständigt under sina pretentioner. Från att ha varit hemskt intelligent underhållning blir det helt plötsligt ganska plågsamt att titta. För den med starka nerver ligger slutresultatet ute på YouTube, och...tja, har ni inte spelat spelet kan jag försäkra er om att det inte ter sig oändligt mycket mer logiskt i sin kontext heller.
Männen som beter sig exceptionellt märkligt är egentligen varulvar och det kanske förklarar något. Eller njae, det gör det väl egentligen inte.



Okej. Den sista delen av Gabriel Knight 2 blir rätt mycket av ett pekoral; jag tror ändå inte något annat spel har gjort mig så fånigt lycklig som det här.

I Gabriel Knight 3 befinner man sig i Rennes-le-Château, en mindre fransk stad. Även denna gång befinner man sig stora delar av spelet i museum. Och ja, det är väldigt viktigt att läsa precis alla skyltar, och att man kan skilja på merovingisk och karolingisk tid. Glöm inte att titta på den lilla etruskiska vasen i hörnet, och be om en broschyr över första världskrigets gravfält. Du får tio extrapoäng för det.

Litteratur: Donald Hall - Samtal med Pound


Donald Hall
Samtal med Pound
Översättning: Stewe Claesson
(2003, Elleströms)

Hur förhåller vi oss till Ezra Pounds och hans livsverk "Cantos"? En amerikansk poet som med allt mer entydig fanatism började lovsjunga Benito Mussolini och antisemitismen, och som sannolikt har gjort mer för den modernistiska litteraturens utveckling än någon annan enskild människa? Och en diktsvit, enorm till både omfånget och bildningsgraden, som rymmer alltifrån svindlande vacker naturlyrik, omdiktningar på grekiska myter, såväl amerikansk gatuslang som långa oöversatta citat på latin och kinesiska, bisarra ekonomiska teorier, antisemitiska utfall och slutligen svidande bittra uppgörelser med poeten själv och det egna misslyckandet?
Att vi inte kan avfärda verkets betydande estetiska kvaliteter är uppenbart, men hur långt kan vi gå i en renodlat estetisk läsning i ett verk som åtminstone bitvis måste ses som en lång metrisk plädering mot demokratin?
Czesław Miłosz såg "Cantos", med sin uppbrutna form, dess "halvsmälta historicism", som ett i grund och botten reaktionärt ställningstagande mot det mänskliga förnuftet, något han menade var karakteristiskt för totalitarismens konst. Jag kan förstå den synpunkten, men ställer mig inte bakom den.Samtidigt känner jag ett instinktivt obehag för de som helt och hållet vill slänga de politiska och samhälleliga aspekterna ut genom fönstret och enbart gå Pound till mötes som en bambiögd och naiv skönande.

Boken "Samtal med Ezra Pound" består delvis av ett personporträtt och dels av en intervju gjord omkring 1960.
Den amerikanske poeten och kritikern Donald Hall träffade Ezra Pound, efter att denne hade dömts till landsförräderi av den amerikanska regeringen och spenderat femton år på sinnessjukhus. Nu hade han återvänt till det Italien där han levt större delen av sitt vuxna liv, i en allt mer tillbakadragen tillvaro. Var han fortfarande övertygad fascist eller djupt ångerfull och harmlös?
Den inledande essän, skriven efter Pounds död, berättar bland annat om hur själva intervjun gick till, och om den människa Hall lärde känna under drygt en veckas tid. Den är ett personporträtt av en gammal man i sönderfall, snarare än ett försök att få några svar på frågorna som radats upp ovan. Det är faktiskt ett oväntat känsligt tecknat personporträtt, emellanåt djupt rörande och levande, emellanåt mycket provocerande. Provocerande, eftersom jag kan tycka att Donald Hall undviker Pounds mörkare sidor nästan helt och hållet i sin minnesteckning. Han berättar att han väntade sig att möta ett fascistiskt monster, men istället mötte en gammal, ångerfull och djupt osäker man. Det är som att chocken över att inte möta djävulen i egen hög person fick Hall att helt låta bli att ställa mer besvärande frågor. Och jag tycker Hall förhåller sig en smula lättsinnigt till Pounds skuld. Detta i jämförelse med när författaren generöst delar med sig av sina fördomar mot tyskar i gemen, efter andra världskriget:

"Jag tycker det är svårt att vara artig mot tyskar; jag undviker att besöka deras land. Även om jag inte håller mig med övertygelsen om allmän överlägsenhet på det moraliska planet så är jag fortfarande misstänksam; jag vill alltid morra åt tyskar och håret reser sig i nacken som på en katt som får syn på en hund."

Tyskar i gemen tycks för alltid vara befästade med kollektiv skuld i Halls ögon, oavsett ålder, politisk tillhörighet eller aktiviteter under kriget. Ja, jag förstår också att det här är en känslomässig utsaga, och inte ett allvarligt politiskt menat uttalande. Jag tycker ändå det är dumt och genuint obehagligt: alla har fördomar, men man har en skyldighet att göra upp med dem, när man upptäcker dem hos sig själv, inte göra enfaldiga putslustigheter av dem. (Jag tar mig friheten att anta att herr Hall själv inte vill att han och hans familj för all framtid ska bära skulden för...åh, låt oss förslagsvis säga störtandet av Allende, Abu Ghurayb-fängelset eller varför inte Guantanamo-basen?)
Ännu konstigare blir det med tanke på den enastående förståelse Hall tycks benägen att visa för sin egen landsman.
Nej, man kan inte förneka den litterära storheten i Pounds verk på grund av motbjudande och reaktionära politiska åsikter, även om det såklart blir mer problematiskt när åsikterna blandar sig samman med poesin, vilket ofta är fallet i "Cantos". För då är det uppbyggelselitteratur och inte poesi som är ens huvudsakliga intresse.
Inledningsvis tycker jag också Donald Hall diskuterar det här på ett vettigt vis. De goda poeterna är de som är oförmögna att ljuga i diktens värld, menar han, oavsett hur falska och förvirrade de än må vara på det privata planet. Och tycks vilja dra en solid och trovärdig gräns mellan etik och estetik, mellan verk och upphovsman.

"Varken Sånger från Pisa eller "The Return" eller Homage to Sextus Propertius" tycks vara skriven av en person som tror att representanter från Wall Street smyger bakom husknuten eller tror att protokollen från Sions vise är sanna eller tror sig kunna förhindra andra världskriget bara han hade fått tala i enrum med några senatorer" skriver Hall.

Gott så. Men den andra sidan av myntet är då att man heller inte kan använda den enastående styrkan i Sånger från Pisa som ett försvar för privatpersonen Pound. Och där tycks Hall och en rad andra betydande amerikanska litteratörer ha det lite kämpigare. Hall berättar t.ex. om hur han tillsammans med Faulkner får en betydande kommitté att kräva Ezra Pounds frigivande från St Elizabeths sjukhus. Faulkner får gruppen att anta följande fåfänga formulering: "Medan Sveriges regering skänker denna kommittés ordförande sin högsta utmärkelse, sätter Förenta Staterna sin bästa poet i fängelse".
Nå, för det första satt Pound inte i fängelse, utan var instituionaliserad på ett mentalsjukhus. Men det som stör mig är detta; skulle man ha argumenterat lika ivrigt för Pounds frigivning om det istället för "Amerikas störste poet" rörde sig om "Amerikas störste rörmokare"? Nej, naturligtvis inte. Tydligen går det inte så vattentäta skott mellan verk och person i Halls föreställningsvärld som han vill hävda.
Och vidare:

"Pounds hätska antisemitism var en mental störning, som var märkligt lik den Henry Adams visade. Den uppträdde samtidigt med förintelsen, och vid en tidpunkt när Pound ställde sig på samma sida som den fascistdiktatur som i sin tur allierat sig med judeutrotningens skapare. Med själva förintelsen hade Pound ingenting att skaffa."

Nej, Pound var naturligtvis inte inblandad i eller personligt ansvar för förintelsen. Men han valde att regelbundet hålla tal för den fascistiska regimens räkning i radiosända tal till sitt hemland, han uppmanade USA att ge fascism och nazism fria händer i Europa, och han manade till och rättfärdigade våldsamheter mot judar. Till skillnad från den vanlige tysken eller italienaren hade Pound ett val. Och han tog ställning för totalitarismen. Konsekvent, under flera års tid. Så nog var Pound långt, långt mer skyldig än exempelvis de civila tyskar som dog i Dresden, och åt vars efterlevande Hall uppenbarligen inte kan låta bli att resa ragg.
Så: Pound var sinnessjuk, och kan därför inte hållas ansvarig för sina handlingar, men naturligtvis inte så galen att han behövde institutionaliseras. Och å ena sidan ska vi vara kloka nog att skilja på person och verk, å andra sidan ska vi frikänna en fascistisk antisemit i kraft av hans litterära geni.
Det är en ohållbar ståndpunkt.
Nå, nog om det. Jag inser att jag låter hemskt argsint, och kanske också stundtals är det vid läsningen. Det jag kräver är inte ett "Porträtt av den demoniske konstnären som åldring", men väl ett erkännande av att Pound måste betraktas som skyldig. Alla försök att kringgå detta faktum hindrar oss ifrån att tala om hans poesi; och det är naturligtvis i egenskap av genialisk poet den här porträttboken är intressant.



För "Samtal med Pound" är också ett inkännande personporträtt, livfullt och trovärdigt, av en bräcklig människa som
tvivlade på sitt eget värde, både som privatperson och litterär föregångare. Det är uppenbart att Donald Hall verkligen tyckte om den gamle man han mötte i Rom, och att denne i sin tur livades upp av mötet med den yngre poetkollegan. Fin är anekdoten om hur Donald Hall efter sitt möte med Pound arbetar om sin recension av dennes "Thrones", och - rörd av Pounds oro över att ha levt förgäves - mot bättre vetande öser lovord över ett verk vars kvaliteter han inte är säker på, och aggressivt försvarar den mot tänkbara kritiker. Och tvingas senare naturligtvis komma till insikt att det nog snarast är sig själv han försvara Pounds diktning mot.

Den färdigställda intervjun blir ett märkligt komplement till den minnesbild Hall tecknar; där Pound i verkligheten tycks ha varit halvvägs in i den afasi som präglade hans sista år och kunde behöva timmar för att färdigställa ett sammanhängande svar, framstår han i intervjun som skarpsint och spikrak. Enligt essän vek Hall en betydande del av intervjuerna till att fråga om "mardrömmarna, svartskjortornas land, blitzkrieg och folkmord". Detta finns inte med mer än i några frågor i intervjun, i Halls frågor ofta som absurt artiga omskrivningar ("Jag vet att ni anser att en valutareform är nyckeln till ett bättre statsskick"...) och kretsar snarare kring hur Pound själv upplevde situationen i Italien -42 än hur han förhöll sig till sin gärning 1960. Kanske lika bra så; för det är i de estetiska spörsmålen Pound är en verklig auktoritet och inspirationskälla.
Få kan så mycket om versteknik som Pound gjorde och den som har det flyktigaste intresse för tekniken har mycket att hämta i Pounds litterära historiker, även om man ä kapabel att tillgodogöra sig långt ifrån allt.
Men också den lätthet med vilken Pound rörde sig genom skilda traditioner och epoker, den bensäkra övertygelsen om nödvändigheten i detta, hans förmåga att skapa samhörighet mellan till synes väsensskilda element. Detta att få medeltidens versmått att dansa i den amerikanska gatuslangen, detta att få Konfucius och Homeros att tala med varandra och utbyta erfarenheter som vore det det naturligaste i världen - häri ligger Pounds verkliga insats, häri ligger anledningen till att man både kan och bör återkomma till hans verk, drygt fyrtio år efter hans död.
Jag gör som så många andra och citerar avslutande raderna till Canto LXXXI. De hör till de vackraste raderna Pound har skrivit, och jag föreställer mig att poeten här riktar sig till sig själv, i ett försök att på samma gång gissla sin tidigare megalomani och samtidigt försäkra sig om att alla insatser inte har varit förgäves:

"Vad du älskar djupt består,
resten är slagg
Vad du älskar djupt skall ej rövas från dig
Vad du älskar djupt är ditt sanna arv
Vems värld, min, deras
eller är det ingens?
Först kom det skådade, så det gripbara
Elysium, om också i helvetets salar,
Vad du älskar djupt är ditt sanna arv
Vad du älskar djupt skall ej rövas från dig

I sin drakvärld är myran en kentaur.
Slå ner din fåfänga, ej människan
Har skapat ordning, ej skönhet eller mod
Slå ner din fåfänga, jag sa slå ner.
Av den gröna världen lär ditt sanna mått
Av skapargåva och sant konstnärskap,
Slå ner din fåfänga,
Paquin slå ner!

Den gröna hjälmen omintetgör din elegans.
"Övervinn dig själv, och andra dig fördraga"
Slå ner din fåfänga
Du är en slagen hund under haglet,
En uppsvälld skata i en ostadig sol,
Halvt svart halvt vit
Du ser ej skillnad på stjärt och vinge
Slå ner din fåfänga
Hur lågt ditt hat
Fostrat i falskhet,
Slå ner din fåfänga,
Snar att förgöra, njugg med barmhärtighet,
Slå ner din fåfänga,
Jag sa slå ner.
Men att ha gjort istället för att icke göra
det är ej fåfänga
Med höviskhet ha knackat på
Att en Blunt må öppna
Att ur luften ha samlat en levande tradition
eller ur ett fint gammalt öga den obesegrade lågan
Det är ej fåfänga.
Här ligger felet i det icke gjorda
och i den självtillit som vacklat."

(Översättning: Göran Sonnevi, Jan Olov Ullén)

P.S.
Det kan vara på sin plats att poängtera att NEJ, jag har inte lyckats ta mig igenom hela "Cantos". Nej, jag kan varken latin, grekiska eller kinesiska, så naturligtvis finns det rätt många dimensioner som undflyr mig i de mest komplexa dikterna. Vad jag har hittat i det här otroligt kaotiska, märkliga verket är små sjöar av skönhet, intensiva blixtar av uppenbarelser och insikt i den väldiga textmassan, och jag återkommer med ojämna mellanrum till det här verket, och hittar alltid något nytt.

Stureplanscentern på engelska

Har jag tidigare sagt att jag föraktar Federley och den typen av innerstadsliberalism han representerar? Den som mest handlar om att skydda rättigheterna för ett antal rosaskjortor som jobbar med "marknadsföring typ" och deras rätt att skita i och köra över alla andra, typ papperslösa, sjukskrivna och de som går på exceptionellt osäkra kontrakt med pissiga löner? De som i falsett börjar skrika om "alarmism" så fort man vill diskutera det där med ett ekologiskt hållbart samhälle? De som...ja, ni fattar. Jag ville bara säga att jag tyckte så fram tills igår, då jag hittade den här fantastiska engelskspråkiga valfilmen inför EU-valet, där Federley-typerna äntligen får lägga ut sin vision om samhället:



Näe, jag bara skojade. Anglofilerna har väl förmodligen redan plockat att det är Richard E. Grant, som vanligt larger-than-life, i "How to get ahead in advertising" av Bruce Robinson, den mindre kända uppföljaren till "Withnail & I". Den svenska titeln är..."Ett huvud för mycket".
Nej, jag har tyvärr inte sett den, men efter att ha kollat om och om igen på det här klippet som en annan idiot känner jag ett starkt behov av att göra det. Snart.

torsdagen den 4:e juni 2009

Hipp hurra för mig, jag ska jobba med gallupundersökningar i sommar!


Tjo!
Jag fick jobbet. Inte så konstigt kanske, eftersom gallupundersökningar var mitt bread and butter för inte så himla många år sedan, men det innebär en otrolig lättnad för mig. En vecka är nog så länge jag kan gå helt utan sammanhang utan att de massiva självföraktsmekanismerna sätter in. Och även om jag sannerligen inte kommer ha det fett i sommar kommer det ändå innebära att jag håller mig någorlunda närmre en rimlig balans i utgifter och inkomster. Det känns så otroligt bra.
Jag firade med att jobba på filmfestivalen, som jag gör lite då och då, dricka en Staropramen-folköl och kolla på två tredjedelar av "Fascisten" av Bernardo Bertolucci. Den är verkligen helt fantastisk, men resten får vänta eftersom jag kom på mig själv med att somna ifrån den.
Oh well, som grattispresent för att det gick vägen med jobbet postar jag två gamla, gamla filmtexter. De har ju rätt uppenbara brister även dessa, men förvånade mig ändå med att vara mer substantiella än jag mindes de som.

Film: Kafka, Steven Soederbergh


Ända sedan den oväntade succén med ”Sex, lögner och videoband” har Steven Soderbergh varit i den speciella sitsen att han har kunnat ägna sig åt vilka filmprojekt som han nu råkar känna för att ägna sig åt. Jag är inte så säker på att det är en så avundsvärd sits som det kan låta som. Jag inbillar mig att den som får fria händer för snabbt alldeles för ofta tappar både riktning och genuin motivation i sitt konstnärskap. Jag inbillar mig också att en regissör som måste stånga sig blodig för att få ihop budgeten till sitt nästa projekt ogärna ägnar sig åt halvhjärtade hobbyprojekt som ”Kafka”.

Det är naturligtvis inte fråga om någon direkt dålig film. Soderbergh är liksom lite för begåvad som regissör, fotot för djupt och elegant kolsvart och inramningen av tidigt tjeckiskt nittonhundratal lite för läcker för att det skulle kännas rättvist att säga så. Problemet är väl snarast känslan av att man sitter och ser på hur en smärre ocean av skickligt hantverk försöker dölja att filmen innerst inne är en hyfsat poänglös pastisch. Jeremy Irons (som för övrigt alltid är bra) spelar en Franz Kafka, halvvägs in i sitt författarskap, som frustrerat pendlar mellan sitt bisarrt byråkratiska jobb och Prags ölstugor utan att hitta något egentligt fotfäste i tillvaron.
Denna del stämmer väl överens med Kafkas biografi.
Men när en av hans goda vänner dör under mystiska omständigheter befinner Kafka sig plötsligt indragen i en mystisk härva som inkluderar
A) en korrupt maktfullkomlig organisation som toppstyr Prag från ett oåtkomligt slott
B) en anarkiströrelse som vill befria staden med hjälp av bomber och terroristdåd, och
C) ett antal zombie-liknande monster-människor som jagar efter dem som hotar Ordningen.
Vid denna punkt sätter naturligtvis thrillermomenten in - vår käre författare är egentligen inte alls sugen på att ta ställning i den ytterst förvirrande kampen mellan fanatiska anarkister och en slags proto-totalitär konspiration som smyger i skuggorna, utan vill mest ha lite frid (både inre och yttre), och avsluta sina verk. Naturligtvis får han varken frid eller tid att skriva.

Jag är ingen expert, men att döma av de Kafka-biografier jag har läst har denna senare del av historien inte ett lika stort stöd i verkligheten.

Och visst, på papperet låter ju det här som en ganska rafflande historia: när allt kommer omkring är det få saker som gör mig så knäsvag som kombinationen av thrillerhistorier och konstfilm. Då är det ju synd att ”Kafka” varken är särskilt tankeväckande eller spännande: hela tiden känns det som att filmen är lite för upptagen av att spela ett postmodern parti referensbingo för att faktiskt berätta en historia. Referenserna till Kafkas egna verk duggar tätt men utan att egentligen betyda någonting eller ha någon särskilt djup förankring i historien. Den enda egentliga insikten filmen faktiskt ger oss är att manusförfattarna kan titlarna på en handfull Kafka-noveller: ni får ursäkta om jag inte svimmar av upphetsning.

”Kafka” är ungefär en timme och fyrtio minuter lång. På den tiden hinner man gott och väl läsa igenom ”Förvandlingen”, ett av nittonhundratalets verkliga litterära mästerverk, och får så oändligt mycket mer Kafka-stämning och originella tankar för pengarna. Så lägg tiden på att läsa den istället.
Men om man redan har läst ”Förvandlingen” då? Läs den en gång till.