tisdagen den 28:e april 2009

Bloggdöden molmar i mull allt vad här glimmar och glänsar

Hej.
Det är inte bloggdöden som har tagit även denna blogg, jag lovar. Det är bara livet som har envisats med att komma i vägen för de virtuella förlustelserna. Vilket faktiskt har varit ganska trevligt. Förra veckan bestod av oproportionerligt mycket kultur, socialt liv och en del alkohol. Samt skola.
Denna vecka består av PRODUKTIVA DAGAR, med en mer normal kvot kultur och alkohol. Idag var en produktiv dag. Igår var en produktiv dag. Imorgon blir en produktiv dag. Alla dagar fram till nästa Tisdag kommer med en trängande nödvändighet vara en produktiv dag.

Om någon slacker har en erotisk dag att byta bort mot en produktiv dag är jag definitivt idel öra.

måndagen den 20:e april 2009

Doing the kulturellt veckoslut

Alltså, det här är så ofattbart bra att jag tror jag spricker.
Helt säker är jag inte, men om de fåtaliga engelska kommentarerna inte är ute och cyklar är det en duett mellan Nena Venitsanou och Angelique Ionatos.

Nästa helg blir kulturhelg:
- Min egen favorit i Stockholms teatervärld, pärlan Turteatern kör tredje delen av sin satsning på ung polsk dramatik, denna gång av den för mig fullständigt okände Magda Fertacz. Innan dess är det en dansföreställning inspirerad av Gombrovicz. Och med tanke på hur lysande både Vigseln och Ferdydurke var tänker jag inte missa något Turteatern tar sig för i framtiden.
- Lördag: TEXTMÄSSAN! Oberoende förlag erbjuder ett hav av kvalitetslitteratur.
Själv ska jag försöka spendera lite pengar hos Brända Böcker, som bl.a. nyligen gav ut en Attila József-volym som jag tror kommer vara direkt avgörande för min lycka och framgång här i livet. Nej, faktiskt.
- Söndag: Eventuellt pallar jag och mitt helgbesök oss över till Forum och hänger lite med Marcel Proust och Reine Brynolfsson.

Allt tyder på att den här helgen kommer bli alldeles fantastisk.

söndagen den 19:e april 2009

Favoritdikter del 1: Jorge Luis Borges "Elegi"


ELEGI

Ack, Borges' öde,
att ha seglat på världens olika hav
eller på det enda och ensamma med olika namn
att ha varit en del av Edinburgh, av Zürich, av de två Córdoba,
av Colombia och av Texas,
att ha återvänt efter växlande generationer
till sin ätts gamla marker,
till Andalusien, till Portugal och till de grevskap
där sachsaren stred mot dansken och deras blod blandades,
att ha vandrat omkring i Londons röda och lugna labyrint,
att ha åldrats i så många speglar,
att förgäves ha sökt statyernas marmorblick,
att ha rannsakat litografier, uppslagsböcker, kartverk,
att ha sett det som människorna ser,
döden, den långsamma gryningen, slättlandet
och de förfinade stjärnorna
och att ingenting eller nästan ingenting ha sett
utom en flickas ansikte i Buenos Aires,
ett ansikte som inte vill att han ska minnas det:
ack, detta öde som är Borges',
kanske inte märkvärdigare än ditt eget.

(Översättningen är gjord av Marina Torres och Artur Lundkvist och ingår i volymen "Tigrarnas Guld", utgiven på Coeckelberghs 1975.)

Kära presumtive läsare. Vi inleder vår genomgång av några av mina absoluta favoritdikter med Jorge Luis Borges "Elegi". Kanske lite som en ursäkt för att jag gjorde mig lite lustig över honom i ett tidigare inlägg; förlåt Borges, det var egentligen mitt egna behov av att jämföra mig med andra jag ville skoja lite med. Och så kom du i skottlinjen för att du var überbegåvad. Mindre skojigt var det kanske att skämta om att du flyttade hemifrån så sent; jag har läst åtminstone några biografier om dig. Jag vet att du var plågad över din ensamhet, att ditt första äktenskap var en känslomässig och förödmjukande katastrof, att du var övertygad om att du var dömd till olycka. Förlåt. Det var dumt och fånigt.
Men framförallt vill jag skriva om "Elegi" för att det är en så fruktansvärt vacker dikt, en av Borges omedelbaraste.
Och ja, det är en dikt som mycket väl talar i egen sak, vilket kanske är orsaken till att den här texten blev tämligen svår att skriva. Antingen blir man djupt berörd, eller så blir man inte det.
Borges senare diktning kretsar ofta kring ensamheten, en resignerad melankoli, kärlekshistorier och familjebildningar som aldrig blev av, en lätt overklighetskänsla.
Men även hans tidigare författarskap bar den här prägeln, om än inte lika tydligt accentuerat. Till exempel är väl "Aleph", mest känd för de hisnande kosmiska perspektiv den leder fram till - men är i grund och botten en olycklig kärlekshistoria, och även de mest storslagna partierna är grundade i de inledande radernas känsla av förlust och förnedring. Jaget berättar om en kvinna han brukade uppvakta, och som nu är död, och hur han brukade ta med sig böcker som förevändning för att få besöka henne. Han konstaterar lakoniskt att han med tiden sprättade upp böckerna i förväg för att slippa se dem orörda vid ett senare besök.
Nej, Borges var aldrig BARA skruvade tankekonstruktioner eller ett jonglerande med exotiska läsefrukter. Det finns ett bultande hjärta i mycket av det bästa han har skrivit, men som ett sidospår, då och då synbart mellan det obskyra tankegodset. Men ett sidospår som skänker djup, tyngd och svärta till texten, vilket kanske är det som mer renodlat cerebrala efterföljare har svårast att ta efter.
Men den enda gången Borges försökte sätta det där bultande hjärtat i första ledet i en prosatext, i novellen "Ullrike", blev det betydligt mindre lyckat. Den förmenta passionen snubblar över litterära referenser och det hela får ett för tydligt drag av konstruktion.
Så mycket bättre han lyckades med det renodlat känslosamma i sina sena dikter, och särskilt här i "Elegi".
Jag tycker mycket om den långsamma, lite sövande rytmen i dikten, hur den katalogartade uppräkningen av orter och historiska händelser för oss genom tid och rum. Och hur allt det bleknar bort när den enda viktiga bilden glimtar till. Den enda viktiga, den för alltid förlorade.

Det slaviska svaret på Numa Numa?

Baserat på dina tidigare sökningar tror YouTube att du skulle uppskatta följande videoklipp:

Den enda slutsatsen jag kan dra är att en fullständigt främmande människa använder min dator på nätterna när jag sover.

För övrigt kan man kommentera på min blogg nu, jag märkte just att det fanns någon konstig spärr som hindrade icke-registrerade användare från att kommentera.

What's in a name?


Länge var det så att om man googlade på mitt fulla namn dröjde det ganska länge innan något spår av mig dök upp. Först: en blandad kompott av präster, fotbollstränare, halvhöga höns i mindre fantasieggande bolag. Det kan jag leva med.
Sedan kom skymfen. Skymfen i form av inte en, utan TVÅ, säger TVÅ, män från sjuttonhundratalet. Den ena var uppenbarligen en hemvändande karolinersoldat som hade blivit bonde när han kom hem. Sedan hade han fått en son med exakt samma namn om vilket vi inte vet annat än att han frös ihjäl på fjället.

Well, 2009 är året då yours truly är rätt hott stuff på Google. Googlar man mitt namn dyker visserligen en och annan fotbollstränare upp, men sedan: en glad blandning av mediokra vampyressäer jag skrev för några år sedan, en Hal Hartley-recension, några sågningar av ett band jag spelade i mellan typ sjutton och tjugoett, en och annan bloggkommentar där det kändes angeläget att skriva under med helt namn o.s.v.
Med andra ord. Äntligen. Äntligen har jag mer mediaexponering än två luggslitna sjuttonhundratalsbönder.

Sortera in under kategorin:
Saker som länge har inverkat negativt på min självkänsla, men nu är fixat.

Stargazing på SU


Oh, på Tisdag klockan 18.00 smäller det.
I'm SO gonna be there.

Jag tror det blir en fantastisk föreläsning.
Och bara tanken på att se Albert Manguel IRL känns stort. Jag är nästan immun mot sådant nu för tiden; när jag var nitton och flyttade till Göteborg kändes det hisnande varje gång jag såg någon av den svenska popeliten. De första två veckorna.
Sedan började jag vänja mig vid att kliva över valfri-göteborgsk-popstjärna som låg och kräktes i rännstenen när man skulle ta sig hem från Uppåt Framåt.

Men det här! En man som har skrivit Läsningens Historia, sprider briljanta essäer omkring sig som mellansvenska koncernchefer sprider mjäll omkring sig, tjänade extrapengar på att högläsa för Borges när han var tonåring, har sammanställt ett uppslagsverk över påhittade platser och...ni fattar.
Det känns faktiskt stort.

Kom ni också. Jag kommer vara killen som står längst fram med pom poms, cheerleaderdräkt och osignerade Borgesböcker.
(DISCLAIMER: jag kommer inte ha pom poms och cheerleaderdräkt.)

Wikipedia är så fantastiskt ibland

Från Wikipedia:

"-Escape from Hell (1980 film) is a film about scantily-clad female inmates escaping their penitentiary.
-Escape from Hell (2001 film) is a Christian film about a doctor who puts himself into cardiac arrest and experiences the afterlife."

Och FYI var det den kristna konstiga filmen jag var intresserad av här.

tisdagen den 14:e april 2009

Drömmarna är inte vad de brukade vara


Inatt drömde jag att jag skrev en uppsats i Litteraturvetenskap där jag jämförde Hans Magnus Enzensbergers diktsamling med "Titanics undergång" och Lars Gustafssons "Kärleksförklaring till en sefardisk dam". Jag drömde att jag satt och skrev med utsikt över min innergård, tappade tråden, gick upp och gjorde te, bläddrade lite i diktsamlingarna i ett försök att rekonstruera tidigare tankegångar, suckade lite av tristess.
Mitt undermedvetna har onekligen varit lite av en besvikelse på sistone. Det här är väl inte vad man vill ha ut av en dröm? Var är de brinnande bläckfiskarna? De döda dokusåpakändisar med saxar istället för händer? De prepubertala maktfantasierna om att vara en barbarhövding i ett orientaliskt harem, drickandes vin ur sin fiendes nyöppnade kranium?
Möjlighet är det här mitt undermedvetnas försynta sätt att antyda att jag borde jobba hårdare med mina studier. Det är visserligen en smula orättvist, men en motivation lika god som någon. Ikväll har jag varit i skolan från elva till halv nio. Om jag inte befinner mig på en havsbotten med några nymfer fem minuter efter insomnandet ikväll kommer den ansvarige för mina drömmar ångra sig bittert.

måndagen den 13:e april 2009

Låt Butter ta ordet!

Alltså, diktguidandet tar jag inte itu med idag.
Jag känner bara behovet av att tipsa om en blogg som gjorde mig på fånigt bra humör när jag upptäckte den:
http://buttertarordet.blogspot.com/


Välskrivet, intelligent och klädsamt nördigt om sci-fi, skräck, fantasy och serier. Och för all del, obskyra radiopjäser av Stig Larsson.
Seriöst, kolla in.

Något om understrykningarnas sköna konst

Hej.
Nu tog det ett litet tag mellan uppdateringarna; jag hade påsk, umgicks med föräldrar, tittade på ormar som parade sig helt ohämmat och avundades dem en smula och så.
Men låt oss komma till saken:
Vad är er inställning, kära hypotetiska men likväl högt aktade läsare, till understrykningar i böcker? När jag var yngre avfärdade jag dem helt och hållet som oönskvärda; jag ville inte bli påmind om att någon hade gått före mig, tagit intryck av och gjort avtryck i texten. Jag ville ha textlandskapet uteslutande för mig själv.
Idag känner jag inte riktigt så längre; idag tycker jag nog känslan av att någon har gått före mig kan vara riktigt inbjudande. Små historier rullar upp sig för våra ögon, ibland kan man till och med ana konturerna av den tidigare läsaren.
Fram tills ganska nyligen var Kulturhusets exemplar av Zbigniew Herberts "Rapport från en belägrad stad" fylld med underbara små anteckningar och understrykningar gjorda med lätt hand i blyerts.
Jag föreställer mig att anteckningarna är gjorda av en äldre försynt polsk man som försöker lära sig svenskans allra finaste nyanser genom att närstudera dikttolkningar (ett underskattat sätt att lära sig ett språk på, f.ö.) från polska till svenska, och har stannat upp inför varje udda uttryck eller intressant val av tolkning och markerat.
Uttryck som "vredgat muller", "fika efter", "tupplur", allting är markerat.
Ibland försynta små frågetecken. Ibland helt enkelt en översättning till den polska motsvarighet. Ibland ett förtjust litet utropstecken.
Kanske är det lite svårt att förklara varför jag blev så glad av de här understrykningarna; men jag tror det har något att göra med känslan av att för ett ögonblick få läsa svenska språket med någon annans, oändligt mycket uppmärksammare, ögon.
Well, allt är underkastat förgängelsens lag och nu har någon suddat ut samtliga anteckningar. Det är fortfarande en fantastisk bok, så det är naturligtvis ingen ursäkt att INTE låna hem den.

Lika förtjust som jag blev av anteckningarna i Zbigniew Herberts bok, på lika dåligt humör blir jag när jag blandar i mitt exemplar av Lars Gustafssons "Strandhugg i Svensk poesi", en antologi med dikttolkningar av varierande längd. Det är verkligen en fantastiskt inspirerande bok, men i mitt exemplar har någon jävlig olycksalig kombination av okänsligt vildsvin och ohjälplig tråkmåns gått fram och markerat.
Varje gång Gustafsson lyfter blicken från den omedelbart föreliggande texten och försöker sig på ett något mer abstrakt och filosofiskt resonemang har det klottrats ner ett tjurigt "SYNNERLIGEN LÅNGSÖKT MÅSTE JAG SÄGA". Varje gång Gustafsson gör ett påstående som är något mindre självklart än "Äta bör man annars dör man" har det klottrats ner en armé av upprörda utropstecken och oroliga frågetecken. Understrykningsprincipen är...märklig. Låt mig ge ett av de mer iögonfallande exemplen; en av de dikter Gustafsson närläser är Ola Hanssons "Skåne IV". Efter att dikten har tryckts i sin helhet ger Gustafsson en kort biografisk skiss av Hansson.

"Ola Hansson var en vekare natur än Strindberg. Han förmådde inte lösgöra sig ur kampsituationen. Han sprang runt inne i orättvisan och det förakt han ville mobilisera mot sina orättvisa domare som en hamster i ett ekorrhjul." skriver Gustafsson.
Här har den tidigare läsaren valt att stryka under..."hamster i ett ekorrhjul". Och markerat med ett "OBS!".
Jag funderar allvarligt på att ge bort den här boken och skaffa ett nytt exemplar.

Next; jag inleder min guide till mina absoluta favoritdikter genom tiderna.

fredagen den 10:e april 2009

Lappar som kunde vara roliga #1

I mitt trapphus sitter det uppe MÅNGA lappar med texten "ABSOLUT FÖRBJUDET ENLIGT SVENSK LAG ATT RÖKA I TRAPPHUSET".
På en av lapparna har någon med lite grafitti-aktig stil skrivit "FUCK THE LAW".

Det hade varit ganska roligt. Om brandlarmet emellanåt inte sattes igång klockan tre på natten för att någon har...tja, rökt i trapphuset.

torsdagen den 9:e april 2009

Recension: Bernhard Schlink - Hemkomsten

Bernhard Schlink
”Hemkomsten”
Översättning: Aimée Delblanc
Albert Bonniers förlag, 2008
Med ”Högläsaren” fick den tyske författaren Bernhard Schlink både sitt internationella genombrott och sitt erkännande som betydande författare i sitt eget hemland, där han tidigare mest var känd för sina deckare.
I ”Högläsaren” inledde en ung pojke en erotisk relation med en äldre kvinna som senare visar sig vara krigsförbrytare från nazitiden; även den nya romanen ”Hemkomsten” är en bok som i hög grad sysselsätter sig med den tyska nittonhundratalshistorien och dess skuggsidor. Och då inte bara med nazismens förbrytelser och andra världskrigets fasor, utan även den omedelbara tiden efteråt, försöken att återupprätta vardag, idyll och normalitet. Och hur det förgångna envisas med att åter spira upp i idyllen.
Berättaren Peter Debauer är uppväxt i efterkrigstidens Tyskland, och saknar, så när som på några fotografier, all egentlig kunskap om vem hans far egentligen var. Denne skall ha stupat i andra världskriget, innan Peter överhuvudtaget var född. Sin barndoms somrar spenderar han hos sina farföräldrar i ett idylliskt och lantligt Schweiz; de livnär sig på att redigera bokserien med titeln ”Romaner till glädje och förströelse”, trivsels- och spänningsromaner med stor åtgång.
Och det är här den bok som utgör romanens motor, faller i Debauers händer. Denna bok-i-boken når honom (och oss) endast styckevis, utan utsatt titel och författarnamn. Ytligt sett tillhör romanen genren ”hemvändarromaner”, en specifikt tysk genre som florerade åren efter krigsslutet, och fokuserade på den enskilda soldatens lidanden och försök att återupprätta den värld som för alltid gick förlorat i kriget. Dessa typer av romaner var mycket populära, tämligen opolitiska och oanalytiska, och var heller aldrig betraktad som någon djupare form av litteratur. Det ska dock visa sig att den text Peter har fastnat för rymmer betydligt fler dimensioner än väntat; boken är en konsekvent bearbetning av Odyssén, men där historien förlagts till sibiriska fångläger och stäpper istället för grekiska arkipelager, och Ithaka blivit ett till ett präktigt heltyskt Heimat.
Men det är inte bara en oväntad grad av bildning hos den okände författaren som kommer att fascinera Debauer; författaren visar sig vara en djupt obehaglig person, till vars övriga skrifter bland annat kan räknas ett utkast till en nazistisk rättslära, där den gyllene regeln har inverterats och perverterats till ett nietzscheanskt ”Det du är beredd att själv stå ut med har du också rätt att tillfoga andra”. Sökandet efter denne författare blir så slutligen till en odyssé i egen rätt för Peter Debauer, både genom det förflutna och Tysklands samtidshistoria.
Att redogöra för handlingen i ”Hemkomsten” på ett vettigt och tillfredsställande sätt är inte en lätt uppgift. Dels eftersom de knappt trehundra sidorna är så fyllda av vändpunkter och förvecklingar, delvis eftersom det är en så oerhört tät och genomarbetad text. Det finns knappt en handling som någon av karaktärerna företar sig som inte återspeglas i en annan karaktärs handlande senare in i texten; inget yttrande som inte går att föra tillbaka på berättelsens grundläggande motsättningar. Och denna frågeställning framgår tydligt först i ett slutskede av romanen.
Det är naturligtvis oerhört skickligt och intelligent skrivet. Det är också ett sätt att skriva som har sina risker. Vid några tillfällen undrar om jag om det hela inte är lite väl nedsjunket i intertextualitet, om inte karaktärernas handlingssätt lite väl ofta ekar av mytiska mönster och Stora Litterära Förlagor. Litteraturvetaren hotar att ta över från Läsaren, vill lägga textpussel och börjar fundera på likheter mellan Odysseus och Telemachos när jag läser om Debauers förhållande till sin flickväns son Max. Alltför konstfullt snidade utsmyckningar hotar att dra min uppmärksamhet ifrån det allra mest angelägna, det som är Schlinks egen berättelse.
Men när jag ser till romanen som helhet är det inte en reservation jag vill ge någon avgörande roll;
en av Schlinks förtjänster är att han tar de idéer han vill utforska på allvar, och det här är inte ett till-intet-förpliktigande-glaspärlespel för caféintellektualism. Att peka på hur femtiotalets heimatlitteratur ännu kunde bära på latent nazistiska idéer är knappast ett kontroversiellt påstående, i Tyskland eller någon annanstans. Hade Schlink stannat här hade det kanske inte varit så mycket mer än en välskriven uppvisning i konsten att sparka in öppna dörrar.
Men det blir också en undersökning av hur nazismens förbrytelser utan tar steget in i den moderna tiden. Den fullkomligt flexibla och illusionslösa värderelativism som har låtit författaren kasta sig hämningslöst från nazistisk hovfilosof till kommunistisk propagandist har nu utvecklats till en fullständig rättslära, som väl lämpligen sorteras in någonstans mellan råcynism och extrem postmodernism. Snarare än att utmynna i melodrama och Stora Uppgörelser redogör Schlink för en tankelinjes bana, och vågar följa den från början till slut. Han redogör för hur delar av det tänkande som möjliggjorde totalitarismen lever kvar idag. Det räcker så.
Så är romanen då ett ställningstagande för upplysningstänkande och ett avståndstagande mot en radikal värderelativism? Naturligtvis är det inte så enkelt. Romaner bör nog vara iscensättningar av idéer, snarare än partsinlagor. Och Schlink är alldeles för skicklig författare att stanna vid entydigheter; det som står öga mot öga i slutet av romanen är två världsåskådningar, och det är oklart vilken som går segrande ut ur striden. Jag återvänder till romanen flera gånger efter avslutad läsning för att undersöka sidospår och reflektera över karaktärerna. Det är ett gott betyg för en roman.

tisdagen den 7:e april 2009

Per vs. Borges #1


Ångest-Per:
Buhu, Jorge Luis Borges, en av mina allra största husgudar genom tiderna, översatte Oscar Wilde från engelska till spanska när han var tio och fick översättningen publicerad. Jag är så jävla misslyckad.

Sofist-Per:
Jo. Å andra sidan flyttade Borges hemifrån när han var typ sjuttioåtta.

Ångest-Per:
Det är sant. Då kanske jag vinner i alla fall.

VARNING: Att jämföra sig med andra människor hela tiden är en rätt puckad och osympatisk aktivitet egentligen. Please refrain.

Recension: Elise Karlsson - Lonely Planet


Elise Karlsson
Lonely Planet, Modernista, 2008

I Elise Karlssons debutroman Fly spenderade fyra kvinnor en synnerligen misslyckad semester tillsammans på landsbygden, med otrohet, otrevligheter och personliga motsättningar som oönskade inslag i sommaridyllen. Boken innehöll en betydande mängd stilistiskt experimenterande, och kastade sig vilt från prosalyriska passager till collagestycken.
Lonely Planet tar avstamp i Fly men har en mer renodlad stil. Huvudpersonen är Amanda, det udda inslaget i Fly; hon som saknade allt kulturellt kapital, och föredrog Evanescence framför Aimee Mann. Här har hon bokat en charterresa till Kanarieöarna. Själv, även om hon inte erkänner för alla att så är fallet. Så inträffar ett oväntat dödsfall och Amanda återvänder plötsligt hem. Charterstränderna byts ut mot ett förfruset Odenplan, och Lonely Planet är inte längre en reseguide utan ett existentiellt tillstånd.
Och som sorgeskildring blir boken urstark; Elise Karlsson gör texten sårbar utan att vara passiviserat skör, sveper in allt i en vaggande sorgsen rytm. Detta är ett både modigt och mänskligt steg framåt i ett redan stilistiskt medvetet författarskap.

Den här, och Nerval-recensionen, skrev jag alltså när jag gick en kurs i Litteraturkritik på Universitetet. Inlämningsuppgifterna fick vara på allt färre tecken, och det här är den kortaste texten. Det är verkligen skitsvårt, för att inte säga omöjligt, att skriva bra om böcker på tusen tecken.

måndagen den 6:e april 2009

Que?

Enligt W.G. Sebald ska Denis Diderot entusiastiskt ha kallas Holland Europas eget Egyptien.
Jag läste det för typ två veckor sedan nu och jag försöker fortfarande förstå hur han egentligen menade. Är väderkvarnarna Hollands egna pyramider då eller? Alltså, jag raljerar inte, jag försöker bara fatta.

Hursomhelst tycker jag det vore fantastiskt om holländska turistbyrån i fortsättningen refererar till sitt eget land som The Egypt Of Europe.

Gör en film om Charles Marston och hans fru. Nu tack.


Ni vet alla de där risiga, förutsägbara, CGI-indränkta superhjältefilmatiseringarna som har dränkt biograferna de senaste åren? Det är mitt fel att de görs.
Jag har haft lite svårt att skaka av mig min barndoms fascination inför trikåklädda människor, och har förmodligen plöjt ner ett mindre lands budget i den här genren. Till mitt försvar VAR filmerna till en början onekligen ganska charmig matinébio av det klassiska slaget. Det var ett tag sedan nu. Så jag har inga större förhoppningar om den eventuellt kommande Wonder Woman-filmatisering jag nyligen läste om. Den är nog dömd att bli ungefär lika medioker bruksfilm som Iron Man och Hulk var. Vilket är synd, eftersom jag ändå är ganska förtjust i de märkliga Wonder Woman-serierna som gjordes på fyrtiotalet. Inte för att det på något sätt skulle vara stor konst, eller ens särskilt välskrivna serier, men för att de är så oerhört kitschiga, charmiga och...eh, råkinky. Seriöst.
Serievärlden på fyrtio- och femtiotalet var enligt alla uppgifter en ganska queer liten värld i en ganska likriktad amerikansk samtid, men Wonder Womans skapare William Moulton Marston måste ha varit ganska iögonfallande även i den här världen.
Wikipedia har rätt mycket info om det här, där den eventuellt intresserade kan läsa vidare. Jag nöjer mig med att saxa några av de mest iögonfallande klippen för att demonstrera:

"Marston's Wonder Woman is often cited as an early example of bondage themes entering popular culture: physical submission appears again and again throughout Marston's comics work, with Wonder Woman and her criminal opponents frequently being tied up or otherwise restrained, and her Amazonian friends engaging in frequent wrestling and bondage play (possibly based on Marston's earlier research studies on sorority initiations). These elements were softened by later writers of the series. Though Marston had described female nature as submissive, in his other writings and interviews he referred to submission to women as a noble and potentially world-saving practice, leading ideally to the establishment of a matriarchy, and did not shy away from the sexual implications of this:
"Wonder Woman is psychological propaganda for the new type of woman who should, I believe, rule the world," Marston wrote. [...] Feminism argues that women are equal to men and should be treated as such; Marston's representative of femininity is a 6-foot-tall Amazon wielding a golden lasso that forces obedience of those encircled. In Marston's mind, women not only held the potential to be as good as men: they could be superior to men."
"The only hope for peace is to teach people who are full of pep and unbound force to enjoy being bound ... Only when the control of self by others is more pleasant than the unbound assertion of self in human relationships can we hope for a stable, peaceful human society. ... Giving to others, being controlled by them, submitting to other people cannot possibly be enjoyable without a strong erotic element".
"About male readers, he later wrote: "Give them an alluring woman stronger than themselves to submit to, and they'll be proud to become her willing slaves!""

Dessutom levde han och hans fru med ytterligare en kvinna i ett polyamoröst förhållande.
Så vad vill jag egentligen säga? Detta:
skit i att göra ytterligare en tråkig, likriktad superhjältefilm om Wonder Woman, GE OSS EN FILM OM WILLIAM MOULTON MARSTON OCH HANS LIV! OMEDELBART!
Alltså, missförstå mig rätt nu; Marston framstår onekligen som...rätt wacky, med sunkig biologism och märkliga matriarkala vurmanden. Men jag kan inte förneka att jag är väldigt fascinerad, och jag har svårt att se hur hans liv INTE skulle bli till en bra historia.
Fixar ni biopic om Charles Marston, en om Olaus Rudbeck och slutligen en om Nikola Teslas sista år i livet så kan jag tänka mig att lägga ner det där med biobesök för några år framöver i tiden.
Bless you.

Recension: Gérard de Nerval - Andra riken

Gérard de Nerval ”Andra riken”
Översättning: Kristoffer Leandoer och Kristoffer Klemens
Albert Bonniers förlag 2007


Gérard de Nerval hörde till en av den franska romantikens portalfigurer, även om hans samtid inte alltid såg det. Och till skillnad från vännerna Dumas och Gautier pekar hans författarskap rakt in i framtiden: när Kristoffer Leandoer, som här svarar för samtliga lyriktolkningar och några prosaöversättningar, skrev sin fantastiska Huset som Proust byggde – tvåhundra år av fransk modernism inleddes boken följaktligen med en längre text om Nervals författarskap.
Hans poesi är erkänt svår, även för de mest hårdnackade lyrikläsare, fyllda av esoteriskt tankegods, antik mytologi och högst privata referenser som de är. Nej, jag är inte alls säker på att jag ”förstår” diktsviten ”Chimärerna”. Men det finns en dov, förtvivlad energi som jag tar till mig; och sonettsviten ”Kristus i oljelunden” är hisnande läsning, med sin våldsamma jagexpansion och sitt kosmiska perspektiv.
De kortare skönlitterära texterna kan i jämförelse te sig egendomligt idylliska svärmiska distansförälskelser och middagar ute i det fria, psykologiskt skarpt, men emellanåt nertyngda av en parfymdoftande Rousseau-romantik. Ett drag som är fullständigt bortblåst när det kommer till bokens huvudnummer, ”Aurelia”.
Det absolut tråkigaste sättet att förhålla sig till ”Aurelia” är naturligtvis att ställa sig i givakt och respektfullt förklara det för ett Mästerverk Inom Den Franska Prosan, peka på hur texten förebådar Strindbergs Inferno och Meyrinks Golem och spekulera i swedenborgianska och kabbalistiska källor.
Allt detta är naturligtvis sant, men säger inte så mycket om varför jag återkommer till den här texten gång på gång med sådan glädje.
”Aurelia” är å ena sidan en mycket nykter text, där Nerval redogör för sin sinnessjukdom, hur han upplevde den inifrån och hur den måste ha tett sig för omgivningen. Som sådan är det naturligtvis obehaglig läsning; särskilt om man känner till textens självbiografiska drag, och det faktum att Nerval slutligen förlorade i kampen mot vansinnet. ”Aurelia” publicerades postumt, efter att författaren hade hängt sig i en lyktstolpe. Så varför tala om glädje i det här sammanhanget?
För att ”Aurelia” på samma gång har en annan, visionär och extatisk sida, där hallucinationerna vecklar ut sig till långa prosapoem, och spränger den psykologiska ramen.
Få saker är så tråkiga som en Visionär som tar steget över till att bli en Förkunnare, men här kan varken något psykologiskt eller esoteriskt raster läggas över texten för att tillrättalägga den. ”Aurelia” är i mångt och mycket historien om hur Nerval kämpar för att inordna sina visioner i ett fungerande tankemässigt system, och hur en ny visionär vårflod krossar systembygget; den ondskefulla dubbelgångaren visar sig vara en Kristus-inkarnation, lyriska passager om frälsning och universell harmoni slår plötsligt över i ångestfyllda fördömelsefantasier.
Det finns ingen nyckel till Nervals bästa texter. Det är förmodligen precis det som gör dem så levande.

Tänkte slänga upp lite av mina arbetsprover här så länge, medans jag väntar på att få en massa avböjande svar från artiga kulturredaktörer på diverse lokaltidningar över landet. Detta är den första texten, och förmodligen den bästa.

söndagen den 5:e april 2009

Svamligt tyckande (från mig) om Schiller



Åh, okej, eftersom ni ber så snällt. Ett sista inlägg innan jag verkligen måste gå och plöja ut den verkligt-inte-särskilt-långa-eller-svårlästa-boken-men-som-ändå-lämnar-en-dålig-smak-i-munnen.
Igår hade jag lyckats trolla till mig en gratisbiljett till Dramaten och var och såg Don Carlos. Vad tyckte jag? Konstigt nog...vet jag inte alls. Jag är inte bekant med Schillers pjäs sedan tidigare, och är överhuvudtaget är karlen ganska mycket av en pinsam vit fläck på min allmännbildningskarta, borträknat de mest kända dikterna och biografiskt och litteraturvetenskapligt yadda-yadda.
Låt oss ta invändningarna först. Pjäsen är lång. Scenografin är minimalistiskt på ett sätt som inte tilltalar mig, men smaken är som-ja-ni-vet. Och intrigen är verkligen fullspäckad med romantiskt allmängods; förkomna brev, hemlighetsfulla möten i paviljonger och trädgårdar, förväxlingar i kärleksaffärer och ett otroligt komplicerat politiskt rävspel. Kanske var jag inte uppmärksam, kanske är jag bara ett pucko, men jag upplevde den avslutande delen av pjäsen som ganska mastig att ta in.

Nils Schwartz skriver så här i sin recension i Expressen:
"Långa stunder tycks föreställningen annars bara ha två inställningar - antingen normalt tonläge eller maxvolym.
Avsikten är förstås att spela fram "den nya känslosamheten" i Schillers samtid, men nog finns det väl mer än två sorters känslor?"
Det är en god beskrivning, även om jag kanske annars mer försiktigt positivt inställd till än Schwartz. Föreställningens ganska mastiga längd gör visserligen att jag till slut blir ganska matt när någon av karaktärerna brusar upp och vrålar ett par rader på blankvers för XXe gången. Men till en början upplever jag det som genuint fascinerande: min upplevelse är att det är just romantikens känslomässighet vi har absolut svårast att förhålla oss till idag, och ett av de mest tabubelagda områden.
Min upplevelse av Litteraturvetenskapliga föreläsningar, skrivarkurser, andra fördjupningskurser i olika perioders poesi är att INGET framkallar så mycket ryggmärgsreflexer av avståndstagande och förlöjligande som just det yviga, oöverlagda och det förment visionära. Jag vet inte, men den här marmorsvala smarta brittiska high brow-hållningen som väl är den vedertagna i svenskt kulturliv har kanske mer gemensamt med fransk-klassicism än med den unga romantiken. Bara en tanke. Men just därför tycker jag väl det är intressant att Staffan Valdemar Holm drar fram just de här känslorna på en STOR svensk scen 2009 och testar dem mot en modern publik.
Jag är ganska övertygad om att värdet i att sätta upp gamla klassiker inte ligger hos någon "odödlig", "fast" karaktär av mästerverk som obekymrat hoppar över tidsklyftan och går oss till mötes. Tvärtom är det väl just mötet med en annan värld, ett annat föreställningssätt som är det givande; så upplever i alla fall jag det, och det är också därför jag så gärna jag ägnar mig åt äldre litteratur och dramatik, och historiskt medvetna författare som Marguerite Yourcenar.
Av de klassikeruppsättningar jag har sett är det långt ifrån den gängse bilden hos svenska regissörer; helst ska "De (Förment) Eviga Klassikerna" fungera som ständigt lika aktuella språkrör för dagspolitiska frågor. Naturligtvis måste teatern sysselsätta sig med aktuella frågor och dagspolitik för att vara något annat än ett reservat för Östermalmsödlor som vill shoppa kulturellt kapital. Men teatern kanske borde våga satsa oändligt mycket mer krut på nyskrivna pjäser då, istället för att desperat försöka avkräva Macbeth på en samtidsrelevans som den kanske helt enkelt inte har.
Jag vet inte, det här blev en rätt svamlig och illa skriven text. Kanske tar jag bort den eftersom den är för lång och inkoherent.
Summa summarum:
Jag tycker det är intressant att Holm har satt upp en Schillerpjäs och visat en så pass stor respekt för texten i sig, och tidens tankesätt, och vågat låta Sturm Und Drang möta en modern publik, UTAN att förse oss med korrektiv och pepkinnar. Det är jag tacksam för.
Jag vet ändå inte om jag tycker pjäsen når hela vägen fram.

"Drachenblut - är det nazistiskt tror du?"

En av de farliga grejerna med att starta upp bloggar är all den där oerhörda tiden man lägger på den den första tiden, innan man i gammal god ordning låter allt förfalla igen. Så, jag redigerar bilder och vill fortsätta skriva inlägg hela natten. Det får jag inte; i stället måste jag koppla ner och läsa färdigt romanen Drachenblut av Christoph Hein som vi ska prata om imorgon.
Den är inte dålig, men jag har haft exceptionellt svårt att läsa mer än tio sidor i sträcket innan jag blir rastslös och vill göra något annat. Kanske för att den är så grundmurat deprimerande och inte alls vad jag vill läsa om just nu; alla är medelålders, iskyliga mot varandra, totalt själsligt isolerade från varandra och grundligt hopplösa. Fassbinders karaktärer känns genuint hoppfulla i jämförelse med detta.
Egentligen vill jag ju bara bli klar med Hein så jag får återvända till min älskade Sebald, som jag äntligen klarar av att läsa på originalspråk; Sebald är också deprimerande, men på ett sätt jag kan hantera. På andra sidan bordet ligger de underbart fina illustrerade sidorna, stilistiskt eleganta och konstfullt sammanfogade meningar där bisats fogas till bisats och ett helt hav av kunskap och väntar. Jag vill läsa om Sebalds vandringar i öde engelska kuststäder, om excentriska irländska familjer som vittrar bort på sina fattiga gods och blir allt mer excentriska, om strömmingsfiskets ekonomiska och kulturella historia, om Joseph Conrads uppväxt i Polen. Istället sitter jag fast med Heins trasiga själar som bedrar och sårar varandra, utan att någon räddning från den FÖRLAMANDE ENSAMHETEN har skymtat hittils. Buhu.
Nej, jag är orättvis. Det är verkligen inte på grund av bristande kvaliteer som jag hela tiden vill lägga boken ifrån mig. Den kommer lite för nära rädslor jag har just nu. Den visar upp lite för tydligt hur livet kan bli om man inte passar sig.

Fjärde inlägget; promenader och prestationsångest


Ah.
En av de absolut största FÖRDELARNA med att bo i min förort, för att nu väga upp lite av den heimatbashing jag gjorde mig skyldig till för några dagar sedan, är de nästan osannolika naturstråken som finns i den omedelbara närheten. För orkar man bara skrapa lite på ytan och ta sig förbi de lägenhetskomplex som möter en omedelbart vid T-baneuppgångarna hittar man verkligen guld. Större delen av dagen har spenderats ensam till fots, I wandered lonely as a cloud etc., under frenetisk tankeverksamhet. Åh gud. Jag hade verkligen glömt det här; skit samma om solen försvann och snarare kändes som småkylig höst än löftelserik vår ute på stigarna. När vintern väl har lossnat och det är behagligt att vara ute igen är det här faktiskt ett ganska bra ställe att vara på; närheten till mossa, lavar och hisnande utsikter över vattnet väger faktiskt delvis upp avlägsenheten till Coola Klubbar I Innerstan. Så, jag har besökt ett mysigt lokalt café från sekelskiftet, och upptäckt åtminstone två stigar som var okända för mig tidigare. Jag var ändå ute och gick ganska mycket här förra sommaren och våren, men det är som att jag ändå inte riktigt hade fattat hur stora grönområden det faktiskt finns här ute. Ett litet tag kändes det mer sannolikt att jag skulle träffa på troll än andra människor. När jag avrundade med att gå ut på utsiktsberget låg det hundratals snäckskal i gräset. Jag hölll på att säga att de glänste i aftonsolen, men det gjorde de så klart inte. Men ändå. Det var aftonsol. Det var en fantastisk utsikt. Och det låg hundratals snäckskal i gräset. Det var fint, OK?

En annan bra sak med de där långa promenaderna är att jag alltid får perspektiv på saker. Så här. Om man har varit på en fantastisk semester, kommer hem och direkt känner sig pressad och ledsen gör man sannolikt något fel. Och då får man ändra på något i sin situation. (Att jag blev jättesjuk direkt när jag kom hem bidrog såklart, men...)
Och så här är min situation då, antar jag: jag har pluggat 150% den här terminen, och fått A på allt jag hittils lämnat in i form av inlämningsuppgifter och tentor. Och det är ju kul och bra. Sedan ett litet tag tillbaka jobbar jag ideellt med mänskliga rättigheter; det är inget jag har gjort jättelänge, men jag har gjort något och det känns bra. Och är bra. Jag har extrajobb. Och det är bra. Jag försöker skriva när jag kan, och ligger i stargroparna med att försöka få igång någon slags frilansskrivkarriär. Och det är bra om det lyckas, och tråkigt om det går åt helvete.
Och ungefär varje dag tänker jag att jag inte lyckas ro något vettigt alls i land och känner mig misslyckad.

Kort lista på människor jag har jämfört mig med och känt mig misslyckad med i jämförelse de senaste två dagarna:

* Friedrich Schiller
* Arthur Rimbaud
* W.H. Auden
* Lars Gustafsson
* Susan Sontag
* Honore dé Balzac
* en fransk-algerisk (tror jag) kvinnlig författare som jag inte kommer ihåg namnet på, men har skrivit supermånga böcker och är marginellt mycket äldre än mig.
+ en miljard jämnåriga människor, varav jag känner vissa och vissa bara till namnet, som har lyckats med sina KREATIVA KARRIÄRER. För att göra det mindre pinsamt för alla inblandade nämner jag inte deras namn.

Och jag vet inte, dels är väl det här ett ganska osympatiskt och självupptaget sätt att tänka på. Tänker jag. Man kan ju försöka glädja sig åt att man får vara frisk, har haft en trygg medelklassuppväxt och får studera något man tycker är genuint rolig.
Och framförallt är det väl ett sjukt kontraproduktivt tankesätt, och ett synsätt som sabbar även de soliga och lediga dagarna. Jag vet inte, egentligen har jag pressat mig ganska hårt de senaste åren, och jag kanske äntligen själv börjar tvivla på det vettiga i att göra det.
Jag vet inte, jag antar att en av anledningarna till att det har varit så svårt att bara dra i bromsväxeln och vara slappna av lite är att jag inte är klar med min C-uppsats, den jag skulle ha blivit klar med i höstas. Jag skulle äntligen ta ta tag i Det Oavslutade Projektet, gick ner till 60% på mitt dåvarande jobb, började läsa doktorsavhandlingar i Juni för att vara ordentligt rustad inför höstterminen. Och i slutändan gick allt åt helvete, mitt jobb blev stressigare än jag någonsin kunde tänka mig, mitt förhållande kraschade och jag hamnade på akuten (inte på grund av mitt ex, alltså, utan av överansträngning). Tjo. Och det kändes ändå nästan ofattbart bittert att ta beslutet att inte skriva färdigt uppsatsen; fast jag vaknade med hjärtklappning på morgnarna och somnade med hjärtklappning på nätterna. De sista två nätterna innan jag gav upp sov jag inte alls; jag låg i samma ställning, orörlig, och hoppades på att kroppen så småingom skulle släppa sitt beredskapsläge. Det gjorde den inte.
Så vad är det jag försöker komma fram till? Jag antar att det där har tärt ganska mycket på min självkänsla. Jag hade lyckats jobba ganska länge med ett jobb jag inte direkt brann för, pluggat vid sidan av, och skulle sy ihop säcken snyggt. Och jag vet inte, det var trist att falla på mållinjen, och jag är rädd för att misslyckas igen. Och därför fortsätter jag höja hastigheten samtidigt som jag fortsätter banna mig själv för brist på disciplin och arbetsmoral. Vilket ju såklart är ganska mycket av att springa in i samma vägg igen. Vid närmre eftertanke ter det sig rätt onödigt.
Over and out.

Okej. Jag känner att jag behöver göra ett litet tillägg till mitt bildval här; jag kan tänka mig att mina (rent hypotetiska) läsare delar upp sig i två (rent hypotetiska) grupper inför mitt bildval.
Grupp A: "Wow! Finns det verkligen sådana där utsiktspunkter där han bor?! I vilken förort bor killen egentligen? Och vilken skönt retrogardistisk outfit killen bär...promenadkäpp bär han också."
Kära läsare i Grupp A; jag har här helt skamlöst återanvänt en av de mest klassiska målningarna från det romantiska tyska måleriet, "Der Wanderer über dem Nebelmeer" av Caspar David Friedrich. Och tyvärr har jag ingen promenadkäpp, och min garderob är förhållandevis trist för tillfället. Jag är skitfattig.
Grupp B: Sjukt klyschigt och pubertalt förutsägbart bildval. Vad gäller romantiken är jag sedan länge av ståndpunkten att endast den lettiska romantiken våren 1831 håller måttet i mina kritiska ögon.
Well, jag VET att det är klyschigt. Men det KÄNDES verkligen sådär i dag när jag hittade den häftigaste utsiktspunkten. Fantastiskt. Och jag tycker nog den där bilden är lika hisnande idag som när jag för första gången såg den, någon gång på högstadiet.

torsdagen den 2:e april 2009

Tankar om Watchmen


Det här inlägget skrev jag helgen efter att ha sett Watchmen-premiären, mest för att hålla hjärnan igång. Återpublicerar det här, eftersom det ändå inte var någon som läste texten från första början.
Well, jag sitter och väntar på att min tvätt tvättas nere i tvättstugan, dricker morgonkaffe, oroar mig för den lokala ekorren och orkar kanske inte börja tentaplugga riktigt än. Så jag tänkte att det kunde vara kul att formulera i alla fall några tankar om Watchmen-filmen, nu när man har varit på premiär och allt.
Och det är två blandande intryck:

A) Jag tyckte den var otroligt underhållande.
B) Det är kanske den mest överflödiga filmatiseringen jag någonsin har sett av något konstnärligt verk. Ever.

"Watchmen" är ju på många sätt serievärldens myndighetsförklaring gentemot film- och litteraturvärlden; jo, jag vet att det är lite av en förenkling, Dave Sim hade redan hunnit med att nå oanade konstnärliga dimensioner med "Cerebus" och var på ganska god väg in i den fullständiga galenskapen när "Watchmen" publicerades, och det finns en hel del mer renodlat konstnärliga serier som inte skulle kunna vara annat än...ja, serier.
Men "Watchmen" torde väl vara den första breda berättande serien, publicerad på ett av världens största serieförlag, som uppnådde den här kvaliten.
Alan Moore och David Gibbons arbetade väldigt medvetet på att hitta en punkt där seriegenren kunde göra något unikt, något som varken filmen eller litteraturen kunde komma åt. "Watchmen" förhåller sig till, och leker med, superhjältegenrens konventioner och underliggande värderingar, en mytologi och värld som faktiskt är unik för serievärlden. Det är klart att du skulle kunna undersöka samma sak med hjälp av en film eller en bok, men det skulle knappast kännas lika relevant. (Tänk Truffauts filmatisering av "Fahrenheit 451", som inte är dålig, men ganska mycket av ett fånigt självmål. "Jag tycker det är jättedåligt att folk inte läser böcker utan ser på film och TV. Det har skrivits en bok om hur en sådan värld kan komma att se ut. Jag har gjort en film på den, så att du inte behöver läsa den.")
Det är hos serieläsarna idealpubliken finns helt enkelt, de som faktiskt har en relation till de klichéer och Ikoniska Figurer Moore allt som oftast spelar på. (Ganska nyligen fick jag veta att Taxi Driver-psykot Rorschach hade en förebild i en "hjälte" från sextiotalet; Mr. A. Det gjorde mig fascinerad och ganska illa till mods.)
Men även i själva berättandet har "Watchmen" hittat en form som är unik för seriemediet; samtidigt som man självklart har lånat rikt med berättargrepp från både film (framförallt användandet av "voice-over") och litteratur (tja, serien innehåller...en hel del text, helt enkelt). Det nya ligger kanske framförallt i det medvetna användandet av serierutorna för att skapa en rytm och intern logik i varje nummer/kapitel. Det har redan skrivits en hel del om det här, och jag är inte säker på att jag har något nytt att säga. Men; det regelmässiga användandet av nio rutor/sida, de alltid genomtänkta sidkompositionerna, de abrupta hoppen i tid och rum, allt detta är dimensioner som faktiskt är dömda att falla bort i en filmatisering.
Och det är ju inget nytt, egentligen, och sannerligen ingen orsak till att en filmatisering skulle vara dömd att misslyckas. ALLA omtolkningar från ett medium till ett annat offrar något, men lyckas förhoppningsvis tillföra en annan dimension till verket. På mitt nattduksbord har jag för tillfället en serietolkning av "The House on the Borderland", William Hope Hodgsons visionära skräckroman från 1909. Nu var det ohemult många år sedan jag faktiskt läste romanen, men kommer ihåg tillräckligt mycket för att konstatera att serietolkningen tar sig ganska många friheter gentemot originaltexten, moderniserar ramhandlingen, ändrar slutet en hel del, skär bort element som skulle göra sig svåra i serieform etc. Det man istället erbjuder är seriegenrens främsta tillgång: Fina Bilder! Vilket faktiskt är ett ganska trevligt tillskott i en så utpräglat visionär berättelse som Hodgsons, i alla fall när artisten är Richard Corben.
Så är inte direkt fallet med Zack Snyders "Watchmen"-filmatisering; jag kan faktiskt inte komma ihåg en filmatisering av något annat verk som har satt sådan liten tillit till det egna mediet, eller någon regissör som så konsekvent omyndigförklarat sina egna visioner. Det ska direkt sägas att han inte har haft någon särskilt bekväm situation: Alan Moore har tagit avstånd från alla försök till filmatisering, dels eftersom han har extremt dålig erfarenhet av filmatiseringar av tidigare verk (filmen "From Hell" förhåller sig till serien "From Hell" ungefär som en spik genom stortån förhåller sig till en gräddtårta), dels eftersom han menar att "Watchmen" är en ofilmbar historia. Delvis tror jag Zack Snyders förlamande trogenhet gentemot originalet är ett missriktat försök att blidka en författare som ändå kommer hata slutresultatet, och dennes mest rättrogna läsarkrets. Resultatet blir verkligen inte dålig film, "Watchmen" är en alldeles för bra historia för det, men det är ett faktum att den är extremt överlastad och informationstät. Serien innehåller många, många bihandlingar som på slutet mynnar ut i en harmonisk helhet; dumt nog har man försökt få med så många av dessa trådar som det bara är möjligt, utan att få tid över till att faktiskt etablera dem. Har man läst serien vet man att den högerextrema tidningen "The New Frontiersman" är en bitråd som ska visa sig vara rätt viktig mot slutet; här kastas den tråden in i filmens absoluta slutskede, utan någon tidigare etablering och utan att ens förklara vilken typ av tidning "The New Frontiersman" faktiskt är.
Långa delar av dialogen är direkt utplockad ur seriealbumet, flera bildsekvenser likaså. Citeras "All along the Watchtower" i serien dyker den upp på soundtracket på ungefär samma ställe. Så ja, Zack Snyder är detaljtrogen på gränsen till det fanatiska. Vilket naturligtvis rent konstnärligt gör filmen till seriens puckelryggsförsedda halvsyster.
Å andra sidan; samtidigt som filmen är slaviskt trogen gentemot smådetaljer finns det en del ändringar som faktiskt går emot seriens anda. Det handlar mest om våldsestetiken - Zack Snyder har trots allt gjort puckoeposet "300", och det skiner igenom så fort det är fråga om våld. Med andra ord; deffade muskler, Matrix-slow motion, pålagda ljudeffekter av ben som bryts etc. etc. etc. etc. Vilket är lite synd; hos Moore och Gibbons såg "hjältarna" ut ungefär som vanliga vuxna människor skulle se ut om de fick för sig att klä ut sig till en mantelklädd uggla. Just det, jättefånig. Och förmodligen skulle den där ölmagen bli lite extra påtaglig i en åtsittande dräkt. Den aspekten har bara bevarats hos den första generationen superhjältar; de skymtar mest förbi i introtexterna till Bob Dylans "The times they are a-changin'". Det är å andra sidan filmens absluta höjdpunkt. Kanske också för att det är ett litet ögonblick som inte har sin direkta förlaga i serien. Tre minuter av kreativ frihet.

Det första inlägget - i vilket berättarjaget reflekterar över sin hemkomst och vad han kan tänkas vilja använda den här bloggen till,

Well, hemkommen efter en kortare landsflykt hann jag spendera ungefär tjugo minuter på svensk mark innan jag blev akut sjuk. Alltså, inte akut sjuk som i livshotande eller något, men tillräckligt för att garantera omedelbara och obehagliga resultat, och resultera i åtminstone ett dygn av förvirring och frossa.
Vårsolen var naturligtvis ett trevligt inslag som inte hade hunnit dyka upp innan jag åkte; återseendet med min kära förort kändes ändå mest nedslående än något annat. Utanför husen, i busskuren, satt en av mina grannar med cigarett och öppnad öl och stirrade rakt framför sig. Som han har gjort i stort sett varje dag under de två åren jag har hunnit bo här ute. Min fastighetsägare hade hunnit sätta upp några nya påkostade skyltar utanför bostadskomplexet och utanför soprummet medans jag var borta. Och någon annan hade hunnit med att klottra ner dem. Någon gång vid tolvtiden gick en annan av mina grannar ut och skrek osammanhängande meningar ut i tomma luften, med oregelbundna avbrott, under någon timmes tid.
Ibland är det först när man har varit bortrest som man inser hur mycket man längtar bort från det som är ens vardag.

Och nu sitter jag och dricker rom och lyssnar på Be My Wife med David Bowie och tänker att någonting måste ändras. Eller rättare sagt, att jag måste ändra på något. För jag är kanske inte så lycklig som det är nu. Jag insåg det ganska snabbt efter att jag kom tillbaka; det kan vara den diffusa bördan av självpåtagna krav som jag är ganska duktig på att pålägga mig själv, och ganska dålig på att faktiskt prestera utifrån. Det kan vara känslan av att jag fortfarande saknar ett riktigt sammanhang i den här staden; efter tre år i Stockholm tycker jag fortfarande det känns svårt, som att ingenting eller ytterst lite kommer gratis i form av socialt umgänge. Och jag vet att det där delvis är en ganska dum vanföreställning, att jag visst får inbjudningar till roliga tillställningar och – inte minst – jobb ibland, och jag inser att jag kanske alltför ofta fokuserar på det negativa. Sedan finns det dagarna och helgerna som präglas av SMS-ensamheten; det som inträder när det har känts som att man har kontaktat halva eller hela sin bekantskapskrets SMS-ledes antingen utan att få ett svar eller få ett beklagande avböjande, och man återigen är helt hänvisad till bibliotek eller skogspromenader. Vilket är mycket trevliga fenomen, men kanske inte nog för att få ens vardag att kännas meningsfull.
Det kan också vara känslan av att jag blir äldre, och att ganska många bekanta gör karriär nu, skriver romaner, krönikor eller har allmänt kreativa jobb. Medan jag själv spenderade den senaste hösten med ett helvetiskt byråkratiskt kontorsjobb, ett försök att avsluta akademiska åtaganden och ett krisartat förhållande, vilket slutade i ett totalt sammanbrott. Och ärligt talat känns det som att ganska mycket av min vår handlade om att plocka upp spillrorna av mig själv igen.
Så. Jag försöker ändra på allt det där nu. Jag försöker att inte bara gå omkring med ett malande dåligt medelklassamvete, utan faktiskt engagera mig lite politiskt. Det känns nytt, spännande, lite ovant och som något ganska lovande. Jag försöker att komma igång och skriva igen, lite varje dag, och den här bloggen är väl att se som ett försök att avdramatisera ett område som har varit sjukligt omgärdat av pretentioner och skräck för att misslyckas ett tag nu. Och kanske ha en plats för att kanalisera allmänt missnöje och nojor, eller helt enkelt tankar om kultur och politik. Återstår att se. Imorgon ska jag söka jobb jag faktiskt vill ha, och som jag nog är lika kvalificerad för som någon annan. Och skriva färdigt min Piranesi-essä, som möjligen inte alls blir någon orgie i genialitet men i alla fall något att sätta upp på CV:t, eller åtminstone tvinga på en eller annan bekant. Och bevisa för mig själv att jag faktiskt kan slutföra saker och ting.