söndag 6 december 2009

Tyvärr kära läsare, nu blir det mer poesiblogg


Åh. Varje gång jag poesibloggar går mina läsarsiffror ned till hälften av det normala för ett par dagar. Som en slags...tyst protest inbillar jag mig. På något sätt tycker jag ändå det är lite fint att ni markerar vad ni verkligen INTE är intresserade av att läsa här.
Men eftersom ingen ska kunna beskylla bloggen som tidigare gick under namnet Andedräkt av koppar för populistiska eftergifter åt tänkte jag bjuda på ett inlägg om en av mina favoritpoeter - Anne Sexton.
Jag vet inte om jag kan/ska säga jättemycket om henne och hennes poesi. Litegrann kanske.
När det talas om Sextons författarskap glider det nästan omärkligt över i att man talar om hennes milt sagt bekymmersamma liv, med vistelser på mentalsjukhus och hennes självmord som dominerande inslag. Ofta lyfts också Sexton fram som en "kvinnlig" poet (hon skriver mycket om abort, mens, den kvinnliga kroppen och sexualitet ur ett kvinnligt perspektiv - men menar man att det gör henne till en kvinna som skriver för andra kvinnor är man ju förhållandevis dum i huvudet) och som en företrädare för så kallad "bekännelselitteratur" ("confessionalism"). Hennes biografi styr fortfarande i mycket läsningen av hennes poesi. Kanske är det inte jättekonstigt; Sextons poesi är intimt förbundet med det verkliga livet, och som har hämtat sin näring ur existentiella kriser.
Så ja. Det är poesi som talar med en ovanligt rak och oförställd röst om plågsamma och allvarliga ämnen, utan att gömma sig bakom ironiska rökridåer. Det är ofta osannolikt modig poesi. Men jag tycker det är tråkigt när man reducerar hennes författarskap till att bara vara någon slags... biprodukt av en bekymmersam biografi. Jag tycker väl helt enkelt det finns något reducerande och obehagligt förenklande i termer som "bekännelselitteratur". Det riskerar till exempel att dölja det faktum att Anne Sexton också var en oerhört hantverkskunnig poet. Läs bara den osannolikt perfekta dikten 'The Truth the Dead Know' om ni vill ha en uppfattning.
En alltför biografisk läsning tenderar dessutom att behandla de andra delarna av hennes författarskap styvmoderligt. Sexton skrev också poesi som gick i dialog sagor och myter, och i den senare delen av sitt författarskap en högst originell och smärtsam religiös poesi som gärna skulle få uppmärksammas lite mer här i Sverige. Den som är intresserad kan ju exempelvis läsa den här underbara dikten.
Dikten nedan tycker jag är en oerhört vacker och sorglig dikt om att vara Den Andra Kvinnan i någons liv. Sedan tycker jag sorgen balanseras både av en vass humor kring kliché-bilderna av "den goda kvinnan" och ursinnet som tränger igenom mot slutet av dikten, och hindrar dikten från att bli outhärdligt masochistisk. Jag vet inte om jag har jättemycket mer att säga om den. Jag tycker den är fantastisk. Läs.

TILL MIN ÄLSKADE SOM GÅR TILLBAKA TILL SIN HUSTRU

Hon är där hela hon.
Hon stöptes just för dig
drogs fram ur din barndom
drogs fram bland dina hundra älsklingsstudentskor.

Hon har alltid varit där, älskling.
Hon är faktiskt fulländad.
Fyrverkeri mitt i trista februari,
och verklig som en gjutjärnsgryta.

Det är ju så att jag har varit din tillfälliga.
En lyx. En solröd slup i hamnen.
Mitt hår som fladdrar som rök från bilfönstret.
Ostron när det inte är rätt tid för dem.

Hon är mer än så. Hon är ditt måste,
hon odlar både potatis och tropiska orchidéer åt dig.
Hon gör inga experiment. Hon är helt harmonisk.
Hon har hand om åran och båtlåset för ekan,

har satt vilda blommor i fönstret vid frukosten,
suttit vid drejskivan på dagen,
framburit trenne barn under månen,
tre keruber ritade av Michelangelo,

gjort detta med benen utspretade
de hemska månaderna i kapellet.
Om du tittar upp, finns barnen där,
likt sköra ballonger som hänger i taket.

Hon har också burit vart och ett genom hallen
efter kvällsmaten, huvud mot huvud,
två ben som protestsparkar,
hennes ansikte blossande, sång, och barnen somnar.

Jag ger dig tillbaka ditt hjärta.
Jag ger dig din frihet -

för stubintråden i henne, hon som ilsket
vältrar sig i äcklet; för satmaran i henne
och begravandet av hennes sår -
för begravandet levande av hennes lilla röda sår -
för den fladdrande lågan under hennes revben,
för den druckne sjömannen som väntar i hennes vänstra puls,
för moderns knä, för strumporna,
för höfthållaren, för ropet -

det underliga ropet
när du ska gömma dig i armar och bröst
och tugga på det röda bandet i hennes hår
och besvara ropet, det underliga ropet.

Hon är så naken och unik.
Hon är summan av dig själv och din dröm.
Bestig henne som en staty, steg för steg.
Hon är fast och solid.

Och jag - jag är en vattenfärg
som suddas ut.

(Översättning: Lars Gustav Hellström, ingår i diktsamlingen "Att bära en människa" som kom ut på Coeckelberghs, 1976)

(Och äsch, inledningstexten ovan lät snipigare än vad det var tänkt nu när det förvandlades från tanke till text. Ärligt talat är jag förvånad över att någon läser den här bloggen överhuvudtaget, med tanke på hur genuint ofolkliga intressen jag har.)

8 kommentarer:

gunnarstrandberg sa...

Jag läste och tyckte mycket om Sextons dikt, som var ny för mig.

Poesin vet det kanske inte, men den har både teknik och tid på sin sida just nu.

Moa sa...

Skriv gärna mer om lyrik. Det kan inte komma för många blogginlägg om det.

Per sa...

Åh vad roligt! Ja, nu blir jag peppad att blogga mer om poesi. Och litteratur öht.

Anonym sa...

Ja, gunnarstrandberg. Du har helt rätt. Däremot finns poesin inte riktigt där man ofta förväntar sig den. Hellre en husvägg, en blogg, en sångtext än DN:s kultursida, förlagen. Detta har alla utom poeterna fattat. Dessutom passar poesin perfekt i vår brusande, flimrande tid. Vissa tror att poesin är någonting långsamt, torrt, djupt som står i motsättning till dataåldern och rymdåldern. De fattar inte grejen alls. Poesin är aldrig ute. Och den dör aldrig. Poesin är helt enkelt en genre som alltid kommer att vägra dö.

Love & bruices/Kim Larsson

sa...

mycket trevlig läsning. tittar nog in här igen. och så måste jag plöja anne sexton förstås.

Anonym sa...

Jag tycker du ska lägga bort det där snacket om ovanliga intressen! Poesi är var och varannan människa intresserad av. Själv har jag diktat i över trettio år.

Det var inte den bästa dikt du publicerade, men jag tror mycket av diktens lyster försvunnit i översättningen. Vissa dikter spelar ju på nyanser och "musik" hos orden och de riskerar falla i översättning.

En dikt på klassisk meter kan vara lättare att översätta. Då finns det åtminstone en konvention om att översätta från en "organiserad ordrytmik" till en annan.

Mvh Dan Sondenius

Calix sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.