måndag 21 december 2009

Timmar, minuter

Eftersom vi var De Vise.

Eftersom vår huvudsakliga näring
hade varit bokstävernas och lärdomens,
inte smekningarnas och smärtans.

Lät vi inte dofterna få fäste i oss.

Lät vi oss inte bedras
av ansiktena, årstiderna, sångerna.

Eftersom vi visste;
den som lever för minuten
kommer dräpas av timmen.

Eftersom.

Drog vi oss undan.

Sökte vi oss överblick.
Upplysning. Oberoende.

Vi lät våra ansikten
pinas av vinden.

Vi lade ifrån oss namn och ansikten.

Vi ryckte upp våra rötter ur jorden.

Vi svävade.

Men så.

Efter en lång tids
oavbruten meditation
gjorde den äldste
en obehaglig upptäckt.

Det finns inga timmar.
Inga millennier. Inga epoker.
Bara minuter.
Alldeles för få minuter.

Men då var allting redan för sent.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Fantastisk dikt, alltid, men också en speciell dikt i nyårstid.

Anonym sa...

Den här dikten är stark...speciellt
när man läser den högt.
Jag undrar vad du tänkte på när du skrev den.