måndagen den 7:e december 2009

Serier: Greek Street #1-5 - Peter Milligan, David Gianfelice


Det har kanske framgått, men så här. Jag gillar grekiska myter och den antika kulturen med en besatthet som gränsar till ett socialt lyte. Jag är hemskt förtjust i alternativserier. Och jag är ganska hejdlöst förälskad i film noir-estetiken. Dessutom tycker jag serieförfattaren Peter Milligan är en av de roligaste rösterna i serievärlden; det mesta jag har läst av honom är briljant, vare sig det har varit socialrealistiska berättelser om brittiska skinheads eller totalflippade berättelser om utomjordiska män som förvandlar sig till dansgolv i tid och otid.
Att han aldrig riktigt har fått något välförtjänt genombrott skyller jag uteslutande på att han faktiskt är för smart och unik i en värld som fortfarande balanserar på tröskeln mellan pojkrummet och det lite mer anspråksfulla.
Så när jag får höra att Peter Milligan ska skriva en ny serie med namnet 'Greek Street' blir jag naturligtvis entusiastisk. När jag får höra att den ska vara en brittisk noir-historia med sina rötter i de grekiska myterna blir jag ännu mer entusiastisk. Besatt faktiskt.Jag fnittrar mig igenom nätterna av pur förtjusning. Mina vänner börjar undvika mig eftersom jag avbryter alla allvarliga samtal med att prata om hur kul det ska bli att få läsa 'Greek Street'. Nej, riktigt så illa är det naturligtvis inte. Men jag är peppad. Jag gör något så nördigt som att skaffa en prenumeration i förväg.
Det finns bara ett problem: när jag väl får chansen att läsa Milligans nya serie blir det snabbt tydligt att "Greek Street" verkligen inte är särskilt bra. Någonstans.
Själva historien är sällsynt rörig. Huvudperson i berättelsen är Eddie Rex, vilket väl kanske inte är världens smidigaste och smartaste allusion till Oidipus Rex, är en allmänt vilsen ung man som har växt upp utan föräldrar och ägnar sig åt inbrott och annan småskalig brottslighet. En kväll lyckas han bli uppraggad av en äldre kvinna i en bar. Föga förvånande med tanke på sitt namn visar den äldre kvinnan sig vara hans mamma; i ren chock knuffar han till henne. Med hans maximala otur blir det tyvärr en dödande knuff.Nu är han alltså efterlyst för mord - men det blir snart värre. Inom kort har han lyckats stöta sig med både irländska gangsters och brittiska aristokrater.
Någonstans i röran finns också en mordisk Medea som går loss på sunkiga sexköparmän, en Cassandra förklädd till vilsen emo-brud och en Daidalos-typ som av någon outgrundlig anledning har förvandlats till trenchoatklädd polis.
Det hela är mycket mer förvirrande än det låter.
Det finns flera problem med 'Greek Street', varav det främsta är att sammanslagningen av grekiska myter med brittisk samtid känns genuint poänglöst. "Men alltså, tänk om furierna i modern tappning skulle bli till...en irländsk gangsterklan som hette Furey i efternamn?" Ja? Är man rimligt bevandrad inom antikens mytvärld känns det hela bara som pseudobildad fernissa för en ganska slarvigt berättad kriminalhistoria. Har man ingen som helst koll på Medea, furierna eller Agamemnon misstänker jag att det bara känns oangeläget.
'Greek Street' har fått rimligt positiv kritik i serievärlden, och David Gianfelices teckningar har oftast lyfts fram som en av seriens starkaste sidor. Det förstår jag inte alls. Utöver att det allt som oftast ser slarvigt och tillyxat stör jag mig på kvinnoporträtten. Det vore orättvist att säga att det känns pubertalt och testosteronfyllt; de flesta tonårskillar har faktiskt inte riktigt den fullständigt distanslösa fascination för getingmidjor, överdimensionerade bröst och skjutvapen som genomsyrar Gianfelices illustrationer.

Nej det här var ju inte så bra som jag hade hoppats på. Vi fick noir-världens mest irriterande schablonfigurer och störigt stereotypa machoberättande kryddat med lite antika allusioner. Man kan ha det roligare.

1 kommentar:

Sofia sa...

man blir ju mest lite nyfiken på hur det skulle kunna bli ett socialt handikapp att gilla grekerna. rimligtvis borde det vara tvärtom.