torsdag 3 december 2009

Per hjärta Scott Walker

Jag skulle tippa på att merparten av de som läser den här bloggen regelbundet redan har en utmärkt och långvarig relation till Scott Walker, men what the hey. Man vet ju aldrig.

Ikväll måste jag skriva lite om honom känns det som, innan jag stupar i säng. Scott Walker är nämligen med stor sannolikhet världens coolaste människa - och han är så oändligt mycket coolare för att han gick från att sjunga smäktande ballader där hjärta rimmar på smärta i ett sextiotalspojkband till att på nittiotalet göra plågsamt introverta blandningar av opera och industrimusik om mordet på Pasolini. Bara hade han nöjt sig med att antingen bara vara rådjursögd crooner eller taggig avantgardekonstnär hade han ju såklart fortfarande varit briljant, men mycket mindre intressant. Jag älskar tanken på att man faktiskt kan tillåta sig att glida mellan antingen det ena eller det andra.
Och jag tycker allra bäst om den sista musiken han gjorde med Walker Brothers, när pretentionerna egentligen är alldeles för stora för att rymmas i catchy poplåtar på två minuter, men han ändå försöker pressa in så mycket lyriska anspråk i sina texter och så mycket musikaliskt nyskapande som han bara kan. Som i "Orpheus" med sin fina orkestrering och sin svarta historia om sexuellt utsvultna hemmafruar som utnyttjas av ett känslokallt svin. Slutet är nästan lite operapampigt. Eller kyrkoorgeln i "Archangel". Vad fan, jag tycker till och med om när han flirtar med tysk ölstugemusik i "Experience", en låt som inte verkar åtnjuta någon särskild popularitet ens bland Scott Walker-fans. Och allra mest älskar jag "Genevieve", en fantastiskt smäktande schlagerballad.
Här kommer den; lyssning anbefalles.



Odistanserat, pretentiöst? Så kan man säkert se på saken. Men förlåt, tycker ni att det blir så mycket roligare av att man ständigt garderar sig mot DE STORA KÄNSLORNA? Man slipper riskera att tappa ansiktet kanske, men...personligen tycker jag nog att livet är lite för kort för att levas inklämt mellan två ängsliga citationstecken. Men det är ju bara jag.

3 kommentarer:

Ivar sa...

Han är så himla bra ja! Jag började med Jackie för några år sen och blev hooked.

Per sa...

Ja, 'Jackie' är bra. Fast den bästa sologrejen han gjorde tycker jag är skivan '4'. Bara idén att någon får för sig att göra en poplåt av Det sjunde inseglet HELT OIRONISKT gör mig ju knäsvag av glädje.

Ivar sa...

Soloskivan "4" är helt klart den bästa. Jag gillar låten om Stalin också, "The old man's back again". Nyckelordet är "oironiskt" :-)