onsdag 2 december 2009

Film: Martin, George Romero



Gammal text, ursprungligen publicerad i Tidningen Kulturen för...kanske tre år sedan? Jag har ändrat några konstigheter i texten.
Filmtrilogin (som, till ingens egentliga glädje, blev till fyra filmer häromåret) Night of the Living Dead, Dawn of the Dead och Day of the Dead har gett regissören George Romero en plats i filmhistorien, både som den moderna zombiegenrens skapare och föregångare till den våg av politiska skräckfilmer som blomstrade under sjuttiotalet.
Night of the Living Dead förde upp ämnen som kärnfamiljens upplösning och rasmotsättningar på dagordningen och dess betydelse kan knappast överskattas. Men där generationskamraten David Cronenberg lyckades utveckla en genuint skruvad och personlig vision till ett helt auteurskap som fått brett genomslag har varit förhållandevis tyst om Romeros filmer förutom när det handlat om zombies. Kanske är det ett ondsint försök från kritiker och etablissemanget att tysta ner en alltför kritisk röst. Kanske beror det helt enkelt på att flera av Romeros filmer bygger på mindre lysande idéer som MC-burna riddarordnar och massmördarapor med rakblad.

År 1978 gjorde dock Romero en egensinnig tolkning av vampyrfilmsgenren i Martin. Utanför de mest snäva skräckfilmskretsar har den tyvärr fått föga uppmärksamhet, vilket är synd då den är en ovanligt mångbottnad och intelligent skräckfilm. Romero har förlagt både huvudperson och monster inom en och samma person, i form av den sjuttonårige Martin. Martin är nämligen en vampyr - det är åtminstone hans farbror övertygad om, stundtals också Martin själv. Eller så är han en ung man med en djupt rotad sexualneuros som använder vampyrmyten som en ventil för sina mörkare sidor.

George Romero leker hela tiden med den klassiska vampyrfilmens genrekonventioner, undersöker och vrider ut och in på dem. Det aristokratiska godset i fjärran Europa har blivit till en sjaskig amerikansk förort med hög arbetslöshet och desillusionerad ungdom. Istället för väna oskulder får vi sexuellt utsvultna och alienerade hemmafruar och istället för en hjälte i Van Helsings gestalt får vi en religiös fanatiker i Martins farbror - en närbutiksägare besatt av arvsynd som kanske själv förvridit huvudet på sin unga släkting.

När Bela Lugosis och Christopher Lees tongivande Dracula-tolkningar var förföriska gentlemannavampyrer med total kontroll över tillvaron, visar Romero istället en tanig och tafatt tonåring i slängkappa, en vilsen och livsfarlig person som försöker spela den monsterroll hans släkt har tilldelat honom. Vampyrgenren ser sig själv i skrattspegeln, allt är förvridet och förfulat.

Intressant är också den nedtonade roll den faktiska skräcken har; tempot är långsamt, lugnt, nästan introvert. Den något händelselösa dramaturgin kretsar kring scenerna vid köksbordet, shopping, vardagsgräl och att Martin åker in till stan för att tittar i sexbutiker.

Även i de mer obehagliga scenerna tycks filmen märkligt ointresserad av att skapa spänning kring det som händer; våldet är fumligt, småfult och makalöst odramatiskt, och allt filmat i ett stilla ljus från förorten. Kanske är det i det matta livlösa ljuset den verkliga skräcken finns? Då ter sig Martins tragikomiska viftande med löständer och slängkappa som inget annat än tunn fernissa. Ett spel för att göra verklighetens tomhet uthärdlig.

3 kommentarer:

Petter Malmberg sa...

MC-burna riddarordnar är en lysande idé. Knightriders är en bra film.
En oväntad kombination av sportfilmen och Kung Arthur-sagan.

Martin är också rätt bra.

Feedback66 sa...

"en hjälte i Van Halens gestalt" - Menar du Eddie Van Halen eller möjligtvis dr Van Helsing?

Per sa...

Petter: Det är en ganska gammal text, mitt minne av Knightriders är långt ifrån glasklart idag. Trailern gör mig faktiskt rätt sugen på att se om den igen. Den är ju... en väldigt udda film, det går inte att förneka.
http://www.youtube.com/watch?v=y2CqTsHQ78U

Feedback66: Åh herregud vad pinsamt. Naturligtvis menar jag Van Helsing. Får ändra. Tur med uppmärksamma läsare, min kärlek till åttiotalshårdrock är hyfsat minimal.