söndag 6 december 2009

En söndagskväll i infernots innersta

Hej.
Jag är så jävla arg på den där Per alltså. Han har haft en extremt trevlig söndagsdag i vänners sällskap, nästan lyckats göra sig till vän med en tidigare fientlig chihuahua, ätit pannkakor och tagit det allmänt lugnt. Sedan har han ätit en ganska kryddig linsgryta, förberett lite texter och skrivit lite på en artikel. Så är det alltså dags att avrunda kvällen och veckan med lite grönt te och något avkopplande. Se en film kanske? Ja, mysigt! Och vad väljer han för film? Jo, han väljer att sätta sig ner och se 'L'inferno', den italienska stumfilmen från 1911.
En filmatisering av Dantes Gudomliga komedi alltså. Så här i efterhand; inte det mest roande man kunde ägna sig åt kanske.
Så hur fungerar det då att förvandla Den gudomliga komedin till film? Hoho, inget vidare faktiskt. En av den europeiska litteraturens centrala texter har här förvandlats till berättelsen om hur två melodramatiska miffon i lagerkransar som gestikulerar yvigt springer omkring och tittar på folk som lider eviga men risigt trickfilmade straff i helvetet. Kort och gott - metafysisk pyspunka utan någon egentlig röd tråd.
Nästan ofattbart tråkigt är det när de två herrarna befinner sig i limbo; för er som inte har hela komedin i huvudet är det alltså platsen där ädla hedningar hamnade efter döden, utan vare sig egentligt straff eller belöning. Det är alltså en hed med döda greker och romare på - ganska mäktigt i bokform, ganska svårt att göra vettig stumfilm på. Ungefär så här ser det ut:
Dante och Vergilius gestikulerar. Andra män i togor och lagerkransar gestikulerar. Dante och Vergilius gestikulerar. En textruta informerar oss om att de andra männen i togor och lagerkransar är Sokrates, Caesar, Ovidius och Homeros. Kameran återgår till de andra männen i togor och lagerkansar; de gestikulerar. Dante och Vergilius gestikulerar. Slut på scenen.

Ja... så här spenderade jag slutet på min söndagskväll, käre läsare. Utan tvekan hade du det roligare än mig. (OBS! Det här fyra minuters sammandraget av filmen är ganska vackert; faktum är att det kan få dig att tro att det är en bra idé att se en italiensk stumfilm från 1911 som en avslutning på veckan. DET ÄR DET INTE.)



Vad lär vi oss då av detta Per?
Jo, följande:
A) Det här är sista gången jag får välja söndagsfilm.
B) Det känns verkligen inte som att jag gör den här grejen med "det vilda singellivet" särskilt bra. Snälla rädda mig.

4 kommentarer:

Anonym sa...

vet du vad det är för musik?

Per sa...

Tangerine Dream tror jag. Det är ganska bra.

Håkan Lindgren sa...

Kortversionen på Youtube var i alla fall sevärd.

Inga datorgenererade effekter där, inte! De måste ha varit uppe i Alperna för den där scenen på bergstoppen.

Sofia sa...

1. vad är det de nakna barnen slår på?
2. vilka är det som svävar omkring lite lidande vid 1:20, är det de som log och inte läste mer den dagen?
3. tuggande killen från typ 4:00 och framåt behöver raka sig.
4. du har så himla många bra insikter att dela med dig av. jag har själv gjort liknande misstag, men nu brukar jag reservera söndagskvällar för "på spåret" och "mean girls". det är oerhört mycket mer upplyftande.