tisdagen den 24:e november 2009

Om Hal Hartleys filmer och att sluta fred min sin inre sjuttonåring


Jag har haft en liten Hal Hartley-revival på sistone. Av yrkesmässiga skäl skulle man kan kunna säga, om man tänjer på sanningen maximalt. Jag hade ett artikeluppslag som jag tänkte skulle bli bra, och började skissa lite på den.
Fast nu var det inte aktuellt med en sådan artikel för just den tidskriften just nu. Och så är det ju ibland. Så nu försöker jag komma på något annat ställe som skulle tycka att en text om Hal Hartley och unga förvirrade män vore något att ha.
För er som inte känner till honom är alltså Hartley en amerikansk filmregissör. Svårt hypad av svenska filmkritiker och hipsters när amerikansk indiefilm var som allra coolast och nytt - under nittiotalets början och mitt, med andra ord. Sedan dess har han fört en lite mer undanskymd tillvaro både i Sverige och USA, och hans filmer är tyvärr inte alldeles lätta att få tag på.
Under min värsta prettoperiod hade jag ovanan att avfärda honom. "Åh, men hur ska jag säga...han känns lite...ytlig, liksom". En lättviktare. Å andra sidan tyckte jag väl att allt som inte handlade om ledsna centraleuropéer i trenchcoats som stirrar ut i horisonten i evighetslånga tagningar var lättviktigt och under min värdighet under den här tiden av mitt liv. Det är väl en fas man ska igenom, men det är rätt skönt när den är över.
Och...tja, han ÄR väl en lättviktare kanske. Om man med lättviktare menar lättillgänglig. Det är alltid väldigt intelligent men inte nödvändigtvis intellektuellt. Det Hartley gjorde i sina nittiotalsvarianter var en slags elegant lightvariant på Bressons minimalistiska och distanserade estetik, men där de religiösa grubblerierna och den sammanbitna tystnaden fått ge vika för rätt raka kärlekshistorier och amerikansk indiemusik. Och eftersom Bresson aldrig berörde mig så där överdrivet mycket tycker jag det känns som ett helt OK byte.
Flitigt återkommande i Hartleys nittiotalsfilmer är Martin Donovan, oftast som huvudrollsinnehavare. I 'Trust' som lätt sociopatisk TV-reparatör som varvar Wittengstein och Nietzsche-läsning med barslagsmål. I 'Surviving Desire' är han en hunkig litteraturvetare som håller djuplodande kurser om etiska frågeställningar, men aldrig har vågat sig utanför föreläsningsrummet. I 'Simple men' misslyckad bankrånare med krossat hjärta, i 'Amateur' pornograf med minnesförlust. Men trots yttre omständigheter är det i stort sett samma roll han gör om och om igen; en kedjerökande, whiskeydrickande ung arg man med femtio procent intellektuella anspråk och femtio procent rappa oneliners, men livrädd för närhet.
Och det här skulle ju kunna upplevas som...outhärdligt poserande. Vilket förmodligen var vad som fick mitt tjugoettåriga jag att nervöst intyga att det där minsann inte var något man kunde ta på alltför stort allvar.
Men det är ju det som ÄR GREJEN. Att Martin Donovan snarast spelar en osäker poserande tonårspojke som tafatt har försett sig med så många manliga attribut han bara kan bära. Och gud, så bra han gör det. När jag ser om de där Hartley-filmerna är det ganska mycket att återvända till gymnasiet och den där aviga osäkerheten som präglade de åren, de där drömmarna om att se lite coolare ut när man tjuvrökte än man faktiskt gjorde, och önskan att låta lite smartare än man gjorde när man försökte slänga ur sig intellektuella oneliners. Det är kanske inte direkt en fas i mitt liv jag vill återvända till och bosätta mig i, men det är fint att få se det gestaltat på film med så mycket kärleksfull självironi och värme som jag tycker präglar Hartleys filmer.

(För övrigt: när jag spelade i ett jävligt arty band på gymnasiet, var vi väldigt förtjusta i att sampla Hal Hartley-filmer.)

Amerikansk indiefilm blev kanske coolare och smartare på andra ställen, men det blev fan aldrig så här bitterljuvt romantiskt. (Det skulle väl möjligen vara 'Secretary' då, men det handlar nog mest om mig.) Här är några av de finaste scenerna ur 'Trust'. Det är dock spoilers i den senare halvan av klippet, så om man nu känner sig peppad på Hal Hartley kan man ju...sluta kolla efter exakt en minut och femtio sekunder. Typ när musiken abrupt tystnar. Men den första delen tycker jag absolut man bör unna sig att se.



Sedan kom Martin Donovans älskvärda låtsas-bohem att få ge vika för en betydligt mer obehaglig karaktär.
'Henry Fool', i filmen med samma namn, är precis så sjaskig, självisk och farlig som Donovans karaktärer oftast bara låtsas vara. Och filmen är en betydligt svartare historia än de tidigare. Men också den är ett exempel på fantastisk amerikansk indiefilm.



Tyvärr har jag pinsamt dålig koll på filmerna Hartley har gjort på den här sidan av milleniet. Dags att kolla upp kanske? Jag har slutit fred med min inre sjuttonåring.

4 kommentarer:

Gregor sa...

"Sluta fred" låter väl bättre? Men det kanske bara är jag som inte fattar...

Jag har för övrigt gjort slut med min inre sjuttonåring.

Och Hal Hartley: jag minns särskilt "Amatör".

sofia sa...

och jag som inte vågade säga något om anglicismen först! sitter i alla fall och surfar hal hartley nu, inte så förvånande kanske med tanke på att jag verkar tillbringa ungefär 97% av min tid på nätet.

Per sa...

Gregor o Sofia: Nej, ni har rätt. 'Göra fred' låter helt bisarrt. Och jag har verkligen svårt för anglicismer. Ändrar på stört.

'Amatör' är nog den av Hartleys nittiotalsfilmer jag minns minst av, även om jag har planer på att snart se om den. 'Trust' tycker jag nog är finast, tätt följd av 'Surviving Desire'.

Sofia: var skulle man annars spendera sitt liv? :)

sofia sa...

TILLBRINGA sitt liv, menar du? förlåt, skojar bara... men i alla fall, på bibblan skulle nog vara ett bättre val för mig såhär vid terminens mitt. men de har datorer där också, de satarna.