måndagen den 23:e november 2009

I know the meaning of life, it doesn't help me a bit


Det har varit en underbar kväll. Det har gått lika uselt att få något vettigt skrivet idag som nästan alla andra gånger jag har försökt skriva något; några rader på en dikt här och där, utan att det någonsin känns annat än falskt och inbilskt.
Några rader, lite research, lite stolppunkter på några essäer och artiklar, som det är högst oklart om några tidsskrifter är intresserade av.
Jag har lagat mat till mig själv. Jag har inte väntat på någon särskild, eftersom ingen särskild någonsin har sina vägar förbi här. Jag har klickat på saker på internet. Den enda dikten jag skulle kunna skriva just nu som skulle kännas ärlig och angelägen skulle bara göra den här kvällen ännu sämre.
Numera känns det inte alls som att det går något bra med mitt skrivande. Varje gång jag sätter mig ned för att försöka formulera något känner jag att ingen bryr sig nämnvärt om vad jag sysslar med. Att jag är bara en kufisk överbeläst ung man med en vurm för centraleuropeisk poesi som ingen delar. Och att det jag skriver aldrig kommer beröra någon. På sin höjd tycker man att det är lite "intressant" eller "finurligt". Fast förmodligen bara makabert och pretentiöst.
Och hade jag varit lite yngre och lite mer naturligt arrogant och självcentrerad hade jag kanske kunnat inbilla mig att jag var ett missförstått geni. Och det hade ju inte varit så sympatiskt i och för sig, men det hade ju funkat i alla fall.

Nu har jag lagt undan de creddiga new wave-skivorna och lyssnar helt skamlöst på Raymond & Marias mest smäktande låtar. Jag vet att alla tycker Raymond & Maria är ett vansinnigt ohippt band att lyssna på, men jag tycker både 'Nej' och 'Ingen vill veta var du köpt din tröja' är rätt fantastiska svenska poplåtar. Och jag är rätt säker på att det där våldsamma och kollektiva avståndstagandet som hela mediavärlden kände sig tvungna att visa de där låtarna är ett ganska säkert tecken på att de lyckas alldeles mitt i prick på någon öm punkt i medelklass-Sverige.

Ingen sörjer när du dör,
Ingen ska sakna det du gör,
Ingen vill veta var du köpt din tröja
Och fast ni flyttat till ett hus som är öppet, fräscht och ljust
Så kommer inga gäster minnas var den låg
Och fast du lärt dig varje låt,
Och fast du har en härlig båt
Så finns det ingen som vill röra vid din kind


Jag önskar att en enda av de dikter jag har försökt skriva den senaste tiden hade ens ett uns av den där direktheten och...mänskligheten. Hade jag försökt skriva de där raderna hade de inletts med 'O, Klytameistra', innehållit trettio ord som ingen har använt sedan andra världskriget, och den där kinden i den sista raden hade blivit bortsliten av mordiska illrar. Ibland känner jag mig så ofattbart trött på mig själv.

Och målningen är i vanlig ordning gjord av Andedräkt av koppars alldeles egna huskonstnär, Domenico Feti.

2 kommentarer:

Björn sa...

Vilken vacker rubrik! Det kan vara något av det vackraste från den vackraste sångtexten någonsin, väl?

Per sa...

Jag antar att det är Magazines "A song from under the floorboards" du tänker på? Jag tycker mig ha snappat upp ett visst intresse för new wave-grupper från 80-talet i din blogg. :)

Jo, det är därifrån. Det är verkligen en fantastisk låt och text.