fredag 6 november 2009

Film: Legenden om djävulshuset


Ibland är det inte modernistisk formalistfetischism man vill ha. Halvlyckade experiment för experimentens egen skull står en upp i halsen, och man vill bara se ett helgjutet hantverk. Det finns förvånansvärt få sådana filmer där ute, men ”Legenden om Djävulshuset” är en sådan film. Den gör ingenting för att förnya eller utveckla skräckfilmens genrekonventioner. Istället lägger den ned all sin tid och energi på att leverera precis det vi förväntar oss och vill ha av en brittisk sjuttiotalsfilm om hemsökta spökhus – och gör det på ett oklanderligt sätt.

Handlingen är lika enkel som lätt att känna igen från föregångare på samma tema. ”Djävulshuset” har ett grundmurat dåligt rykte efter att man där ägnade sig åt mord, orgier och svarta mässor och dylika otrevligheter kring tjugotalets slut. Huset sägs vara hemsökt efter det och när en samling medier försökte komma i kontakt med husets andar under ett experiment under femtiotalet dog alla inblandade utom en. Sedan dess besöker ingen längre ”Djävulshuset”. Fram tills nu (så klart). En excentrisk miljonär har bestämt sig för att investera i forskning kring liv efter döden – och vill naturligtvis att hans handplockade grupp ska bedriva fältforskning i det nämnda huset. Gruppen består av ett antal lättigenkännliga stereotyper där Den Vetenskapliga Skeptikern och Det Sexiga Kvinnliga Mediet är givna. Även det traumatiserade mediet som överlevde femtiotalets katastrofala experiment är naturligtvis med på expeditionen.

Den tunna ramhandlingen är naturligtvis i stort sett bara en variation på tidigare filmer i genren och den är aldrig av lika stor vikt för upplevelsen som sättet på vilken filmen levererar skrämseleffekt på skrämseleffekt, allting ackompanjerat av ett nästan oförskämt snyggt foto. Inte heller i valet av skrämseleffekter, vare sig det är mordiska svarta katter eller en seans som går fruktansvärt fel, är filmen någonsin särskilt originell – men det är ju heller inte poängen. På samma sätt som det kan vara underbart att höra en musiker improvisera över ett gammalt stycke är det otroligt skönt att se regissören John Hough använda skräckgenrens samtliga gamla knep och konventioner på ett sånt lyckat sätt. Att sen några av genrens tråkigare drag, som idiotiska repliker och ett riktigt idiotiskt slut, finns med även här är självklart tråkigt.

Jag tror heller inte att detta är en film som håller särskilt bra för att se om. Till skillnad från ett verkligt mästerverk i genren som The Haunting (1963 års version) vilar den här filmen ganska tungt på sina chockeffekter - utan den tillgången tror jag att sprickorna i manus och de papperstunna karaktärerna blir en lite väl tung belastning. Men det spelar kanske inte heller så stor roll, och alla filmer behöver sannerligen inte vara potentiella C-uppsatsämnen. Detta är en film som levererar precis det den lovade att den skulle leverera – något som är betydligt mer sällsynt än vad man önskar att det var.

Jättegammal text. Kan väl lika gärna lägga upp den här också.

2 kommentarer:

Vanessa sa...

Håller med dig! Kommer spontant att tänka på Ms. 45, också känd som Angel of Vengeance.

Per sa...

Den har jag inte sett faktiskt, mest eftersom jag inte vågat. Är inte den rätt brutal? Eller är det 'I spit on your grave' jag tänker på?