lördag 7 november 2009

Film: Ficktjuven, Robert Bresson


Minimalism, absurt minimalistisk minimalism, maximalt minimalistiskt minimalism, Robert Bressons ”Ficktjuven”. Ungefär så ser skalan ut. Här har den franske svårmodsmånglaren, precis som i merparten av sina filmer, aktivt ansträngt sig för att slipa bort varje detalj som skulle kunna få tittaren att luta sig bakåt och svepas in i fiktionsväven för en enda sekund. Istället är det extrema närbilder på till synes triviala saker, som en hand som vrider om ett dörrhandtag, underliga sätt att beskära bilderna på, oceaner av tystnad och nedtonat – på gränsen till icke-existerande – skådespeleri, som gäller. Med andra ord befinner vi oss helt enkelt ganska långt bort från den nordamerikanska stråk-och-gråt-buffén som utgör större delen av vår filmmarknad.

”Ficktjuven” är Bressons tolkning av Dostojevskijs ”Brott och straff” – på många sätt ett logiskt val, då de båda delade ett brinnande intresse för religiösa frågeställningar om skuld och botgöring och en mycket mörk syn på människans villkor. Men någon bokstavstrogen filmatisering är det knappast fråga om. Istället för att låta huvudpersonen Michel nöta gatorna i artonhundratalets S:t Petersburg strosar han omkring i femtiotalets Paris. Livsledan och det Nietzscheanska övermänniskoidealet delar de, men där föregångaren Raskolnikov yxar upp en gniden pantlånerska (samt dennes syster) håller sej Michel till att stjäla folks plånböcker på tunnelbanan.

Det är en ganska säregen upplevelse Bresson bjuder in till och i sina bästa stunder blir det karga filmlandskapet en fantastisk fond att berätta historier mot, där både De Stora Känslorna och De Stora Frågorna bara viskas fram som en antydan. Då är det helt enkelt filmmagi. Men tyvärr nöjer sig Bresson inte med att låta minimalismen fungera just som en fond utan låter den sig äta in i själva berättelsen. Då fungerar det mindre bra.
Att man tonar ned Dostojevskijs tankfyllda tegelsten när man ska göra en filmatisering är nog både klokt och nödvändigt. Men det kan gå för långt i reduktion också. När vår antihjälte håller ett iskallt brandtal om hur övermänniskor som han står över småborgarnas slavmoral och sen går ut för att stjäla småpengar, då känns det liksom en smula futtigt. Ett yxmord är faktiskt mer läskigt och tankeväckande i de här sammanhangen.
Inte den egensinnigaste estetiken i världen kan hindra att filmens premisser saknar intensitet och känns en smula konstruerad. Då når Bresson betydligt större resultat med sin sista film ”Blodspengar”, där det avskalade formspråket istället får stå i motsättning till de både tragiska och blodiga händelser som rullas upp. Då skapas både spänning och närvaro, här blir det emellanåt väl teoretiskt.

Jättegammal text som jag ändå tyckte var lite småskojig. Om inte annat så för att jag åtminstone vågade ifrågasätta Bresson under min allra värsta cineast-period. Konstigt att jag inte nämnde den homoerotiska tematiken, som väl var det mest spännande med filmen.

Inga kommentarer: