torsdag 26 november 2009

Betraktarna


Efter ”Laocoön”, målning av El Greco

Det var aldrig meningen
att vi skulle ingå i bilden

vi hade bara stannat upp ett slag
för att kasta ett nyfiket öga
på den ofullbordade tavlan

för en stunds behagligt samkväm
hovligt skvaller i dämpad samtalston

en märklig bild, verkligen
denne far med sina söner
omfamnade av ormar

naken hjälplöshet
utmärglade kroppar

fadern på rygg
som för att ta spjärn
inför det oundvikliga

för den ene ynglingen
allt redan för sent

den andres armar
slog upp en svart båge i himlen
hur han kämpade med ormen
ville hålla den ifrån sig

ett ljudlöst skrik
som ekade
genom landskapet

den iskallt blåa himlen
suveränt likgiltig

och vilket utsökt vin
och hur utled var vi inte på Toledo
och var det verkligen god smak
var var de antika idealen


och ändå måste det erkännas
vilken elegant symmetri

en seger för
det kallt registrerande ögat

och var det inte som att man svävade
några centimeter ovanför marken
berusad på vin och lidande

först sent in på kvällen märkte vi
också vi ingick i tavlan

att konstnärens ögon
betraktade också oss
våra gester
och våra samtal

vi upptäckte
att vi nu var nakna
sårbara

och detta att betraktas
är att äga tyngd
långsamt upphörde vi att sväva
vi sjönk

ned mot ormarna
ned mot skuggorna.

4 kommentarer:

Elin sa...

Fantastisk tavla!

Per sa...

Ja, eller hur?! Den är enastående.

Elin sa...

Javisst. Det som gör tavlan stark för mig är slitningen jag känner mellan människans själsliga suveränitet och hennes fysiska utsatthet, om du förstår vad jag menar.

Per sa...

Jo, jag tror jag förstår. Det är ju en väldigt...plågsam, nästan morbid framställning som ändå är gjord med ett oerhört lugn och känsla för detaljer. Det är nog det som gör djupast intryck på mig - och oroar mig litegrann.