måndag 30 november 2009

Andedräkt av koppar goes Harlequin-romantik


Åskvädret hade brutit ut med full kraft över Broken Heart Hospital. Det var ett oväder som på ett förträffligt sätt speglade överläkaren Joe Bucks sinnesstämning. Hans arbetsdag var egentligen över sedan länge; men Joe kände ingen som helst lust att återvända till sin sterila ungkarlslya och sina fyrande jamande katter. Istället hade han låst in sig på sitt kontor, som alltid när han behövde tänka. Han hade precis hällt upp ett stort glas whiskey till sig själv och satt på en country-and-western-skiva på sin portabla vinylspelare, och damp nu ned med en ångestfylld suck i sin läderklädda fåtölj. Han förde sin ena hand genom sin lika svallande som manliga hårman, och förde med den andra handen whiskeyglaset till sina törstande läppar.
Det var inte kvällens första whiskey. Det var verkligen inte kvällens första country-and-western-skiva. Sedan imorse var Joe Buck var en man vars hjärta fullständigt behärskades av två dunkla krafter; en vansinnig åtrå efter den kvinna som plötsligt hade gått förlorad för honom och en ursinnig hunger efter hämnd på den man som hade stulit henne ifrån honom.
”Laura”, viskade han. ”Laura Lee, mitt hjärtas skatt.”
Från vinylspelaren hördes en vilsen cowboystämma beklaga sig över kvinnors opålitliga hjärtan. Plötsligt klöv en blixt natthimlen, och den skalpell som låg framför Joe på skrivbordet glittrade till med ett spöklikt och metalliskt sken. Med en plötslig rysning insåg överläkaren att den man som en gång hade svurit den hippokratiska eden att skydda allt liv efter bästa förmåga nu övervägde att begå ett fruktansvärt brott. Ett brott i Amors och den otyglade passionens namn.

* * *

Joe Buck var ingen feg man. De klädsamma ärr han hade ådragit sig i Vietnam talade sitt tydliga språk. Sannerligen – när det handlade om att patrullera i sydasiatiska djungler eller om att begå en akut bypassoperation utan andra hjälpmedel än sked och tandtråd, då fanns det ingen man som man hellre ville ha vid sin sida än Joe.
Inte heller kunde någon påstå annat än att Joe var en attraktiv man. Det fanns inte en kvinna på Broken Heart Hospital som inte hade fäst sina ögon på den reslige överläkaren eller någon gång fått besök av honom i sina drömmar. Fram tills att de faktiskt hade försökt prata med honom. För när det kom till det täcka könet tycktes allt mod svika krigsveteranen; det stoiska mod han uppvisade i kulregnet eller operationssalens sterila belysning tycktes som bortblåst av en vänlig invit eller en alltför uppenbart uppskattande blick. Denna osäkerhet kompenserade han med ett fruktansvärt humör, och otaliga var de sjuksköterskor som gråtande hade flytt ut ur operationssalen, åtföljd av de mest blodisande eder som någonsin kommit ur en mans strupe.
Ingen kvinna hade orkat stå kvar vid hans sida en längre tid. Ingen. Förutom Laura Lee, den änglalika sjuksköterskan från Utah. I flera års tid hade Laura Lee tyst stått vid hans sida och räckt honom skalpell efter skalpell, uthärdat hans vredesutbrott och svordomar. Hon hade tänkt att Joes hjärta tycktes lida av en kronisk förkylning. Och hon ville hemskt gärna vara den lindrande medicinen för hans hjärtas svullna näsborrar. Med ett osannolikt tålamod hade hon väntat på att hans rädsla för närhet skulle ge med sig, så att de en dag skulle träda in tillsammans i ett bjärt belyst Las Vegas-kapell och motta Kungens välsigningar. Ja, Laura Lee hade väntat.
Men åren hade gått. Hon tappade räkningen på hur många skalpeller hon hade räckt sitt vresiga kärleksobjekt. Belysningen i Las Vegas-kapellet kändes lite mattare varje gång hon tänkte på det. I sina mörkaste stunder trodde Laura Lee rentav på de elaka tungor som sade att Kungen av rock’n’roll inte längre fanns i denna värld, och hursomhelst hade bättre saker för sig än att viga unga par i Las Vegas. Laura Lee hade börjat känna sig gammal.
Men så hade något oväntat hänt. För en vecka sedan hade en ny läkare kommit till Broken Heart Hospital. Han hade ryckt in i hennes trygga värld som en otyglad virvelvind; en mörkögd, passionerad, sambadansande och passionerat älskande virvelvind. Han hette José. José Amore.

* * *

Joe hade tömt en hel flaska whiskey, men förgäves. Ingen alkohol i världen skulle kunna lindra den smärta som han kände. Plågsamma minnesbilder och mardrömsvisioner flimrade förbi bakom hans ögonlock.
Visst hade han kunnat vara en vänligare man. Visst hade han kunnat visa sitt intresse för Laura Lee tydligare än han hade gjort under de tolv år de hade jobbat ihop. Men detta – att hon så plötsligt och utan förvarning hade kastat sig i famnen på en annan man! Det var något som övergick hans förstånd. Denna dag hade Joe Buck skådat in i det kvinnliga hjärtats svekfulla irrgångar, och han tyckte inte om det han hade sett.
Och för första gången insåg Joe att han hatade en annan människa. Han hatade den sammetsröstade erotoman som oombedd hade tagit hans kvinna ifrån honom. Han hatade hans europeiska sätt, hans insmickrande sätt att emellanåt le mot den han talade med och inte alltid nöja sig med att svara enstavigt på alla frågor som någonsin hade riktats mot honom under över ett decenniums tid. Han hatade hans självlysande ormskinnsjacka, hans lila sportbil och den lilla flaska med bjudsprit som José använde sig av för att köpa såväl personalen som patienternas vänskap. Framförallt hatade han tanken på att doktor Amore kanske just nu älskade med Laura Lee. I ångestfyllda visioner såg Joe hur dennes flinka fingrar likt en gudabenådad pianist spelade över hela hennes kvinnliga klaviatur för att raskt stämma om den nedstämda kammarmusik som hade varit hennes livs ledmotiv till ett lika hädiskt som njutningslystet ”Halleluja”.
I ett plötsligt vredesutbrott fattade Joe skalpellen och med ett plötsligt skrik begravde han den djupt i skrivbordet. Det hela måste ske ikväll.
”Jag skulle avråda dig från att leka med knivar gringo” väste plötsligt en röst, torr som döda höstlöv. ”Om du inte menar allvar med det du just står i stånd till att genomdriva, vill säga.”
”V-vem är du och vad gör du här?” stammade Joe och försökte få kontroll över den plötsliga rysning som hade tagit hans kropp i besittning. Och hur kom han överhuvudtaget in i mitt låsta kontor utan att jag märkte något?
”Jag har många namn, gringo… men i mitt hemland kallar de mig…”
En lång tystnad följde. Främlingen tycktes invänta nästa blixt, något som tog gott och väl en minut. Men när den väl plötsligt kom och belyste rummet blottades ett kopparärrigt ansikte iklätt en jättelik sombrero. Det var ansiktet hos en man som inte tycktes tveka inför att döda. ”…kallar de mig EL GAUCHO” väste han samtidigt som blixtskenet var som intensivast och åskmullret hade tagit vid. Det hela var verkligen mycket effektfullt.

3 kommentarer:

Johanna sa...

Haha! Vad roligt, "den lindrande medicinen för hans hjärtas svullna näsborrar". Och JOSÉ AMORE! Bästa namnet!

Per sa...

Hehe, tack. Ja, när jag reinkarneras nästa gång hoppas jag att jag gör det som José Amore. Jag ska ha alldeles för uppknäppt skjorta och alldeles för ofta spela "Let's get it on" med Marvin Gaye.

Sofia sa...

gah! jag som tänkt skriva en harlequinbok så länge. och så kommer du och snor den självlysande ormskinnsjackan mitt framför näsan på mig.
det fick mig i alla fall att inse att jag borde antingen 1)börja jobba på mitt nya alster eller 2)återgå till en hemsk uppsats om wilde och baudelaire istället för att låtsas att det är mer konstruktivt att läsa igenom den senaste månaden på din blogg än att facebooka tre timmar i sträck...