torsdag 29 oktober 2009

Skuggsång


Det är sant som det sägs
att fåglar precis som poeter
emellanåt sjunger
av det mycket enkla skälet
att förföra det motsatta könet,
men där jag gick i Hagaparken,
en solig och olycklig eftermiddag,
lyssnandes till fågelsången,
sedan ett halvårs tid själv oförmögen att sjunga,
förstod jag intuitivt;
det finns en sannare orsak
bakom den aldrig tystnande sången,
precis som poeterna är fåglarna
djupt kända agnostiker
när det kommer till dem själva,
den egna melodin
det enda bevis de godtar
på den egna existensen,
och i särskilt långt gångna fall
antar sången karaktären av en besvärjelse,
blir en manisk och ångestladdad ritual
som vill bekräfta och befästa
den egna identiteten
som skulle
ett ögonblicks tystnad
skingra den för alltid,
ja,
fåglarna delar med poeterna
en grundläggande otrygghet
eller, tänkte jag,
kanske rör det sig
helt enkelt om oförmåga
att rota sig i tillvaron,
livsskräck omvandlad till estetik,
för finns det inte något
av en allvarlig etisk brist
en viss narcissistisk självförhävelse
i lövsångarens melodi, nog
måste det finnas
andra åtaganden, andra fåglar
som försummas till förmån
för denna aldrig sinande sång,
jag skakade sorgset på huvudet
åt nötväckans prålande,
himlade med ögonen
åt gökens självupptagenhet,
så vände jag om och gick hem,
fyllde dagarna med mänskliga ansikten,
den syrliga smaken av krusbär och lukten av gräs
det var en bra sommar,
en enkel rak och varm sommar,
en sommar helt utan undertext.

Inga kommentarer: