onsdag 21 oktober 2009

Litteratur: Per Hagman - Att komma hem ska vara som en schlager


I have of late, but wherefore I know not, lost all my mirth,
forgone allcustom of exercises; and indeed it goes so heavily
with my disposition that this goodly frame,
the earth, seems to me a sterile promontory,
this most excellent canopy, the air, look you, this brave
o’erhanging firmament, this majestical roof fretted
with golden fire, why, it appears no other thing to
me than a foul and pestilent congregation of vapours.

Jo, egentligen är det så klart Hamlets inte helt okända monolog jag citerar ovan. Men för mig tillhör den här texten egentligen inte Hamlet, utan en betydligt mindre nobel karaktär; den lika charmerande som destruktive ”skådespelaren” Withnail från kultfilmen Withnail & I. Om ni nu inte har sett filmen så är det en drygt två timmar lång lektion i hur man på bästa sätt förslösar sitt liv genom alkohol, droger och planlöst bohemeri. En film om människor som har förvandlat hedonismen till vardagstillstånd, och punkten där det blir nödvändigt för dem att vakna upp och ta itu med sina liv. Till slut står Withnail ensam och luggsliten kvar i duggande regn, oförmögen att växa upp, och håller en hjärtskärande usel recitation av Hamlets monolog för ett par ointresserade vargar. Det är en scen som utstrålar en nästan outhärdlig melankoli och vilsenhet. Jag har återkommit till just den delen av filmen ganska många gånger under det senaste året.
Det känns som att Per Hagmans biografiska roman Att komma hem ska vara som en schlager tar avstamp i precis samma tillstånd. Och jag tror det är av samma skäl som jag blir så oväntat och totalt medryckt av den här boken.
Oväntat, därför att jag alltid har känt en viss motvilja mot Per Hagman, som jag inte riktigt kan redogöra för på ett rationellt vis. Fine, en och annan märklig debattartikel där Hagman rasar mot… eh, KRAV-märkt mjölk har väl kanske inte direkt förbättrat min inställning. Å andra sidan. Kan man läsa Céline och Pound med behållning kan man ju rimligtvis läsa Hagman, alldeles oavsett hur intensivt hans hat mot ekologiska matvaror och rökförbud är. Så jag tror inte bara det handlar om det.
Och så många böcker ur hans produktion hade jag inte läst innan. Visst, debutromanen Cigarett tycker jag faktiskt är provocerande usel i sin monotona uppräkning av droger som berättarjaget drogar, klubbar som berättarjaget klubbar och kvinnor som berättarjaget lägrar. Men åtminstone delar av Skugglegender tycker jag innehåller genuint briljant prosa som vågar vara ogenerat vacker på ett sätt som är ganska sällsynt bland svenska nutida författare.

Kanske handlar det mest om inramningen – att människor som läser Per Hagman alltid har känts lite skrämmande. Jag har ju aldrig varit någon skugglegend. Jag har aldrig känt mig vare sig tuff som new wave eller sexig som disco. Ungefär i samma ålder som Per Hagman drömde om att äta hummer på en restaurang i Nice så satt jag förmodligen i en soffa på någon Kumla-fest och försökte övertala någon stackare om att Flowers of Romancevisst var en riktigt lyssningsvärd skiva.
Jag antar att jag kände mig betydligt bekvämare med centraleuropeiska akademiker och föreläsningssalar helt enkelt. Nå, men nu är det 2009 och jag känner mig ganska klar med föreläsningssalar och anemiskt kaffedrickande i underjordiska universitetskorridorer. Inget ont om det, men jag längtar intensivt efter något annat. Det är 2009 och det finns inget jag hellre vill läsa om än fullständigt bekymmerslösa och oplanerade tågodysséer genom Sydfrankrike, uppfödandet av falkar i Kairo-lägenheter, ändlösa klubbnätter såväl som på kontinenten som i svenska småstäder och långa utläggningar om hur olivolja har förstört det stockholmska köket.
Det är 2009 och snälla, snälla, hellre än grubblerier över metafysiska frågor, ge mig en författare som behandlar varje liten estetiskt tilltalande detalj i vardagen som en våldsam epifani. Ge mig en prosaförfattare som förvandlas till en poet varje gång han träder in i en fransk tobakshandel. Ge mig det tack.
Å ena sidan känns Att komma hem ska vara som en schlager som en lovsång till nästan allt som gör livet värt att leva, ungefär samma berusade förälskelse i tillvaron som genomsyrar de där första två avsnitten av Brideshead Revisited. Å andra sidan är det också en oerhört melankolisk berättelse om… tja, just Withnail-typen. För hur lustfyllt alla resor över världen än skildras är det också en roman om en livskris, om ögonblicket då det inte längre går att sväva oberört över vardagens göromål. Och även om detta är romanens drivande kärna, är det ändå det lustfyllda jag bär med mig från läsningen och minns med glädje.
Jo, jag vet. Det finns rätt mycket jag intellektuellt skulle kunna ta strid med i den här boken. Samhällskritiken av Sverige är väl inte direkt av den typen jag skulle kalla övertygande eller särskilt sammanhängande. Men jag vill faktiskt inte riktigt närma mig boken på det sättet; jag läste den med en lust som man inte så ofta känner inför böcker, och jag kände mig lätt berusad och omtumlad i en hel dag efteråt.
Och visst kan man bli för lätt. Men man kan bli för tung också. Då fyller all skönhetsdyrkan i Att komma hem ska vara som en schlager en oerhört viktig funktion; den får oss att sväva igen. Åtminstone någon centimeter över marken. Det är jag väldigt tacksam för.

Inga kommentarer: