måndag 12 oktober 2009

Litteratur: Claire Castillon - Insekt


Claire Castillon
Insekt
Översättning: Helén Enqvist
Sekwa förlag

Franska författarinnan Claire Castillon hör till det skoningslösare slaget; i hennes värld är det de destruktiva, morbida och stundtals direkt livsfarliga relationerna som är normen och ordet ”kärlek” är oftare än inte en elegant omskrivning för övergrepp och maktspel.
Det var med ”Insekt” hon för första gången presenterades för en svensk publik, en samling nattsvarta noveller på temat mor-dotter. Berättelserna är sällan mer än en handfull sidor, men ofta fullpackade med skruvade och extrema händelser. Det är inte någon mumlande och antydande isbergsteknik som är Castillons signum direkt; finns det en möjlighet för situationen att spåra ur på värsta tänkbara sätt så kommer det ske, ofta en eller två sidor in i texten.
Och inledningsvis tycker jag det funkar riktigt bra. I titelnovellen misstänker den kvinnliga huvudpersonen att hennes man förgriper sig på deras dotter, men tycks vara oförmögen att handla. Inlåst i vardagsrutinerna nöjer hon sig med att konstatera och tolka, förvandlas till ett kallt registrerande öga snarare än oroad mor. Det är ett stycke kallsvettig Hitchcock-prosa vars obehag stannar kvar länge efter läsningen. I ”Min bästa vän” är det en fullständigt förryckt mamma som entusiastiskt berättar om sitt goda förhållande till sin tonårsdotter. Hon är faktiskt mer som en bästa tjejkompis än som en mamma, och mer intresserad av kuddkrig, läsk och skvaller kring högstadieromanser än föräldrarollen – något både dottern och pappan är måttligt roade av.
Här är det så skruvat och distanserat att det är omöjligt att inte ryckas med av den svarta humorn, och Castillon lyckas stundtals nå surrealistiska höjder med sina texter.


Mina egna associationer vid läsningen av ”Insekt” går till Stig Larssons prosa eller Fassbinders och Bergmans allra sårigaste filmer – Castillon delar deras förmåga att gå på djupet med de allra obehagligaste och mest förbjudna tankarna en människa kan ha, en förmåga att dramatisera och gestalta människor när de är som värst mot varandra.
Och precis som de ovan nämnda herrarna har hon en förmåga att till slut trötta ut mig med vad som till slut mest känns som ett ack-och-ve-maskineri på tomgång. Relationer är bara en maktkamp, människor menar minsann aldrig vad de säger och har någon i din närhet möjlighet att sätta en kniv i ryggen på dig så kommer det ske. Jag tror inte på det där.
Och en bit in i boken upphör de obehagligare novellerna att ha någon egentlig verkan på mig; det känns som att temat har blivit uttömt, något som kompenseras av ett allt mer sökt och tillskruvat obehag. Det fungerar inte. Om det är något jag känner inför dessa senare texter så är det en djupt känd irritation över vad jag upplever som en garderad cynism förklädd till illusionslöst sanningssägeri.
Allra starkast känner jag det inför den meningslösa textmassan som går under namnet ”Münchhausen by proxy”. Novellen handlar om en mamma som medvetet ser till att hennes dotter drabbas av blodförgiftning eftersom hon trivs med uppmärksamheten hon får av läkare och sjuksköterskor. Det är en mycket dålig novell.
Bl.a. eftersom Castillon har skrivit en novell på precis samma tematik tidigare i ”Det går att bota”, en på alla plan överlägsen text. Där ”Münchhausen…” använder sig av grällt effektsökeri (mamman injicerar avföring i dotterns blod) är ”Det går att bota” nedtonad och alltigenom trovärdig, och just därför isande obehaglig. Det enda ”Münchhausen…” bidrar med är att förta effekten av den första texten.
En redaktör som hade vågat lägga sig i hade sannolikt gjort ”Insekt” till en bättre och mindre repetitiv novellsamling än den är i föreliggande skick. För Castillon behärskar andra tonlägen än den stilistiska sadismen och brutalångesten; det visar hon bland annat i ”Tillgivna kramar”, där en mamma placerad på ålderdomshem längtar efter besök av sin olyckliga dotter som hunsas av sin auktoritäre man. Här kan man förnimma en genuint sårbar, mänsklig ton som bryter av dramatiskt mot de alltmer rutinmässigt utförda äckelorgierna som utgör bokens andra hälft och där relationerna får träda i förgrunden. Det är en mångbottnad och nyanserad novell jag återkommer till flera gånger.
Personligen önskar jag att Castillon skulle våga fortsätta utforska de här tonlägena, vågade se vad som hände med hennes texter om hon skruvade ner tonläget en aning, vågade snudda vid förhållanden som inte bara är en morbid maktkamp. Men efter att ha läst ett utdrag ur hennes nyligen utkomna roman, ”Därunder ett helvete”, där huvudpersonen tillagade ett spädbarn i ugn, känns det rätt uppenbart att det inte är en väg hon tänker välja att vandra.
Modigt och utsökt kontroversiellt tycker säkert somliga. Mest synd och ganska förutsägbart, tycker jag.

1 kommentar:

Björn sa...

Jo, jag håller i stort sett med - lustigt att du nämnde Stig Larsson, när jag läste Insekt, på ett hotellrum i Gbg, var det min första omedelbara reaktion, men när jag skrev om boken på bernur valde jag att inte nämna det, jag vet inte, det kändes som att jag tjatade för mycket om Stig Larsson just då (när alla andra tjatade om Stieg L, dessutom ...). I alla fall: Därunder ett helvete tyckte jag var beklagligt dålig, i jämförelse med de 2 novellsamlingarna.