torsdag 8 oktober 2009

Jag spelade i ett band en gång


När jag var i bokmässan i Göteborg bodde jag dels hos min syster, och dels hos min vän Henrik. Henrik och jag växte upp i samma stad, gick grundskolan ihop och...tja, har en hel del gemensam historia.
Hemma hos Henrik hittade jag något jag hade förträngt lite grand. Vårt gymnasiebands första demo. Det ledde till en liten nostalgivåg för mig. Vårt band hette Caligari och spelade någon slags väldigt skränig konstrock inspelad i Henriks sovrum. Det var en ganska fin tid; jag kan sakna den friheten vi tog oss att vara hejdlöst pretentiösa, på ett sätt som jag inte riktigt skulle klara av idag. Vi var sannolikt det enda bandet från Nerike som har skrivit en låt om Yukio Mishima till att börja med. Till vårt första demo använde vi oss bulgarisk kyrkokonst på omslaget, samplade indiefilmer av Hal Hartley och tonsatte en dikt av Bruno K Öijer.
Demot hette 'tågbangårdar/collage' och gick bara att köpa i form av numrerade kassettband.
Till min ärliga förvåning fick vi inga fans på det demot.

Däremot hade vi oproportionerligt många fiender; tydligen var Caligari också namnet på ett japanskt noiserock-band vars skivor inte gick att köpa någonstans i Sverige. Vilket inte på något vis hindrade bandets fyra svenska fans från att bedriva en rätt påträngande kampanj för att vi skulle GE FAN I ATT STJÄLA DERAS FAVORITBANDS NAMN. Nu var ju Caligari också (en del av) namnet på en inte helt okänd expressionistisk stumfilm, försökte vi. Det föll inte i god jord. Vi gjorde lite research och upptäckte att det fanns ett italienskt schlagerband som också hette Caligari, så det var ju faktiskt fler än vi som förbröt oss mot de här deppiga japanerna försökte vi. Det föll inte i god jord. Till slut gick vi ut med ett pressmeddelande om att vi hade gett med oss för noiserockarnas kritik och skulle byta namn till antingen 'The E Street Band' eller 'The Spiders from Mars'. Eftersom svenska tjugoåringar som uteslutande lyssnar på japansk noiserock har en mycket begränsad mängd humor föll inte heller det i särskilt god jord.

3 kommentarer:

Moa sa...

Underbart!

Ivar sa...

Haha, grymt inlägg! Visst är det bitterljuvt att återupptäcka sin ungdom på det viset? Jag tittade på gamla raptexter häromdagen. Skräckblandad förtjusning.

Per sa...

Moa: Tack! :D

Ivar: Haha, ja. Det är i alla fall skönt när man faktiskt har nog med distans för att le lite åt det. Sedan måste jag ju säga i rättvisans namn säga att vi blev bättre med tiden, vårt sista demo var jag ganska nöjd med, och tror det låter helt okej idag också. Jag kan visserligen inte själv lyssna på min egen gälla Joakim Berg-imiterande röst, men musiken var ganska bra. Och Göteborgspostens demorecensent gav oss fyra av fem och pratade om "avgrundsjup ångest" som gav gåshud. Det är jag fortfarande lite nöjd med. Men så här i början på vår korta musikkarriär var det nog hellre än bra.