söndag 11 oktober 2009

Ikväll är jag ingen Ikaros - jag är ganska glad ändå



Gång på gång lyssnar jag på ’Tonight We Fly’ med Divine Comedy. Som jag har gjort med en nästan manisk intensitet mer eller mindre varje kväll den här veckan. Själv känner jag mig som den totala motsatsen till allt som flyger och svävar; jag känner mig mycket, mycket tung och mycket, mycket med fötterna rejält rotade i jorden. Lät det sorgset? Åh, men det var inte så jag menade. Det är en ganska behaglig känsla faktiskt - klockan är tio, höstmörkret utanför fönstret är så påtagligt mycket mörkare nu än vad det har varit på evigheters evigheter, och jag har haft en lång och händelsekompakt söndag.
Jag har besökt min syster, sambo och en snuvig systerdotter, något det var alldeles för länge sedan jag gjorde. Sedan har jag flanerat på staden, gått på Caspar David Friedrich-utställning på Nationalmuseum med sällskap och deltagit i en opretentiös och trevlig liten reading av Sartres ”Framför lyckta dörrar”. Det sista var förvånansvärt roligt, och väckte till liv den yngling med Dramaten-drömmar jag kanske en gång var. Åh, att få spela en svinig fransman som gestikulerar mest hela tiden – är det inte lycka så säg.
Och två gånger har jag besökt Rittorno, det ofattbart mysiga, genuina konditori jag nyligen fick upp ögonen för och har älskat med en femårings oreserverade kärlek sedan dess. Två gånger på samma dag! Oh, vilken ohöljd dekadens! Sannolikt det närmsta jag kommit ”Venusdeltat” den här dagen. En gång själv, inkrupen i ett hörn med en tysk roman, en gång i sällskap. Så mycket trivs jag där tydligen. Så… eh, är ni i Stockholm och någonstans kring Odenplan rekommenderar jag ett besök där. Det ligger strax bakom Gustav Adolfs-kyrkan. Hade jag haft en topplista på stadens trivsammaste caféer skulle Rittorno befinna sig i toppen, tillsammans med Citykyrkan och Lyran.
(Jag har skrivit ett kort inlägg om Words fånigheter tidigare, ett inlägg som konstigt nog är den överlägset mest lästa texten på den här bloggen. Så jag har väl egentligen redan klargjort att jag tycker deras stavnings- och stilkontroll är rätt risig. Jag nöjer mig bara med att inom parentes påpeka att Word ville ändra ”dekadens” i stycket ovan till ”dekad”, med hänvisning till grammatik. Yeeez, grammatikprofessorn, släpp lite på slipsen and live a little.)
Sedan åkte jag mycket matt och ganska nöjd med tillvaron hem till mig och lagade mat. Jag har lyssnat på hur Rufus Wainwright sjunger om hur han och hans älskare tar en promenad genom ett soligt Tiergarten, samtidigt som jag själv tog om disken ute i min gudsförgätna förort.
Överhuvudtaget har jag känt mig ganska tillfreds med tillvaron på sistone; helt plötsligt skriver jag i en takt som både förvånar och gläder mig själv, och jag tänker att jag kanske har en färdig bok att skicka runt till förlagen någon gång vid början av nästa år. Det är sannerligen hög tid.
Och nej, så värst mycket bloggat har det väl inte blivit på sistone. Twitter har jag nästan fullständigt gett upp. Överhuvudtaget har väl min digitala närvaro varit av det mer sviktande slaget på sistone, men det är väl knappast ett problem. Istället har jag plöjt en handfull tyska romaner, tagit långa promenader i ett höstvackert Stockholm och återupptäckt hur mycket jag faktiskt fortfarande kan älska popmusik, i alla fall när den framförs av kavajklädda unga män med känsla för det melodramatiska och storslagna. Divine Comedy, Rufus Wainwright och Patrick Wolf i mitt hösthjärta.
Nu ska jag lyssna på ’The Art Teacher’ med Rufus, och sedan på ’Tonight We Fly’ igen. Over and out.

Over the houses
The streets and the trees
Over the dogs down below
They'll bark at our shadows
As we float by on the breeze

Tonight we fly
Over the chimney tops
Skylights and slates -
Looking into all your lives
And wondering why
Happiness is so hard to find

Inga kommentarer: