måndag 12 oktober 2009

Film: Nosferatu, Phantom der Nacht - Werner Herzog



I en tid när de flesta andra betydande tyska regissörer rastlöst utforskade den samtid och det samhälle som låg framför dem, och med bitande sarkasm nedmonterade föräldragenerationens idealistiska käpphästar så vurmade Werner Herzog istället för avlägsna tider och platser, och omfamnade det sakrala i sina filmer. Det gjorde honom inte alltid till en helt rumsren figur i sjuttiotalets nya våg, men har gett honom en extremt hängiven publik idag, även i kretsar som sällan brukar följa enskilda europeiska regissörer.
Även om Herzog kanske är större idag än någonsin anser jag personligen att hans verkligt kreativa guldålder var sjuttiotalet - faktiskt innan den lite överskattade och oväntat konventionella Fitzcarraldo, som väl annars brukar lyftas fram som hans Odödliga Klassiker. Under en kort period var det som att regissören inte kunde göra fel, vare sig han drog till en bayersk bergsby och spelade in en fullständigt psykotisk film med hypnotiserade amatörer i rollbesättningen eller drog ut i regnskogen med en flotte och en handfull conquistador-rustningar. Eller för den delen fick för sig att göra något som måste ha tett sig som något av ett självmordsuppdrag: att göra en remake på en av den tyska filmhistoriens Orörliga Mästerverk, Friedrich Murnaus ”Nosferatu” från 1922. Det borde ha blivit en plattityd eller en ointressant ”modernisering” av en klassiker, dömd att snart bli omodernare än förlagan den parafraserar. Men med eminent uppbackning av de vanliga samarbetspartnerna, geniale/galne skådespelaren Klaus Kinski som ömhetstörstande vampyr och gudabenådad musik av krautrock-gruppen Popol Vuh blev resultatet lysande film.
Herzog har vid något tillfälle irriterat beklagat sig över att kritiker och uttolkare av hans filmer så ofta sammankopplar hans filmer med det romantiska måleriet och expressionismen – han menar att det helt enkelt sker eftersom han är tysk, och att expressionismen och romantiken skulle vara den enda tyska estetiken som har blivit internationellt känd. (Han glömmer den tredje skolbildning som har nått internationell berömmelse; Rammsteins vulgofetischistiska hårdrock.)
Det är ett uttalande som för mig mer än något annat signalerar att man inte alltid ska lyssna på vad konstnärer har att säga om sina egna verk. För mer än något annat är dennes Nosferatu ett utforskande av den tyska kulturens en gång självklara pelare, ett försök att göra det som för alltid tycktes dömt att stigmatiseras som nazianstruket brukbart igen.
Herzog själv har sagt att han betraktar sin generation filmare som en föräldralös generation. De filmare som hade föregått sjuttiotalets nya våg hade antingen valt att emigrera till Hollywood eller hade låtit sig komprometteras av nazismen. Beslutet att ta sig an Murnaus gamla expressionist-klassiker tycks ha varit ett försök från Herzogs sida att genom en filmisk ”farfar” kunna återknyta till sitt lands historia och kultur.
Och det gör han med besked: vi får expressionistiskt förvridna spökslott, Wagner på soundtracket och scen efter scen av kontemplativa vandringar i storslagna bergslandskap.
Och det är verkligen inte bara gårdagens besök på Caspar David Friedrich-utställningen som ligger och skvalpar i mina ögon när jag gång på gång associerar till dennes målerier. Det är naturligtvis inte bara i denna film som Friedrich är närvarande; Herzog har i allra högsta grad anammat dennes estetik genom hela sitt konstnärskap. De frånvända betraktarnas mystiska tankfullhet, de storslagna landskapen, en mysticism som inte riktigt låter sig inordnas i något trossystem - allt detta, som gör Herzogs filmer så karakteristiska känns igen från hans målande föregångare. Men kanske är det extra påtagligt i denna film: när det älskande paret Jonathan och Lucy vandrar längs stranden ekar det av Munk på en strand, och när Jonathan vandrar ensam i Karpaterna är de dimhöljda bergsmassiven högst friedrichska, även om man kanske inte kan knyta det till en enskild målning.


Jag tycker inte att man behöver prata alltför mycket om handlingen i Nosferatu; den skiljer sig inte nämnvärt från sin föregångare, som inte skiljer sig nämnvärt från Bram Stokers Dracula, som inte skiljer sig nämnvärt från Coppolas Dracula, som inte skiljer sig nämnvärt från Werner Herzogs Nosferatu. Visst finns enstaka förskjutningar i handlingen. Herzogs version är föga förvånande den mest pessimistiska och den med ett minst tydligt moraliskt centrum, men i stort sett är det den välbekanta historien om hur en inte ont anande egendomsmäklare lockas iväg till Karpaterna för att förhandla med en excentrisk greve som vill slå sig ner i mäklarens hemtrakter. Som fallet oftast är med excentriska grevar är han naturligtvis vampyr. Den stackars tjänstemannen har alltså lyckats sälja grannhuset till en genuin bottenlös ondska, som väl på plats sprider pest och död omkring sig. Och till råga på allt har han fått upp ögonen för mäklarens oskuldsfulla hustru.
Nej, det är inte detta man minns från Nosferatu, och det är heller inte den här biten som är den intressanta. Men man minns Klaus Kinskis porträtt av Dracula, som trots bildlikheten till Max Schrecks monstruösa vampyr är av ett radikalt annorlunda slag. Kinski må se ut som ett monster, men lyckas ändå framstå som egendomligt hudlös i sin längtan efter den ömhet han vet att han aldrig kommer få. Och något av denna ton genomsyrar hela filmen, ett avgrundsdjupt vemod som jag inte känner igen från Murnaus klaustrofobiska förlaga, och som känns helt eget.
Betrakta till exempel den här scenen, där Lucy vandrar omkring i sin pestsmittade hemstad, bland förtvivlade människor som har samlats till en morbid och outsägligt sorglig dödsdans. Det är kanske den vackraste filmscen jag vet:

2 kommentarer:

elicash sa...

tack för en jättebra text! och ett fantastiskt filmtips

Per sa...

Tack själv för de snälla orden! :) Och för att du orkade läsa till slutet, he.