fredag 16 oktober 2009

Allra helst vill jag vara en resenär

Åh, detta att vara på resande fot. Lyssna på Markus Krunegårds nya skivor medans man packar sin väska, få välja ut god tåglektyr och dricka kaffe på Kulturhuset i väntan på sitt tåg. Inte för att det är särskilt långt jag ska färdas eller särskilt länge jag ska vara borta – bara hem över helgen och fira min mormor som blir nittio.
Ändå blir jag alltid på lika gott humör när jag får känna att jag är på väg, får låsa dörren om min alldeles för eftersatta lägenhet och veta att jag inte ska se den på några dagar. Andra ansikten, andra rutiner, annan luft. Är det kanske ett varningstecken, glädjen jag känner över varje liten utbrytning från vardagen? Jag vet inte. Kanske.
Överhuvudtaget känns det som att min tillvaro präglas rätt mycket av en vag, obestämbar längtan bort, i mitt läsande, i mina tankar. Jag läser Dacapo av Carl-Henning Wijkmark och blir berusad av tanken på München, jag läser Att komma hem ska vara som en schlager av Per Hagman och tycker att det verkar vara en fantastisk idé att lägga sina sista sparpengar på en tågodyssé genom Frankrike med tillhörande trerätters middagar på varje stopp, jag läser Christian Krachts resereportage och får plötsligt för mig att det jag alltid har velat göra här i livet är att dansa i bar överkropp till oljefat på en karibisk strand tillsammans med några ”sköna” amerikanska backpackers. Det sistnämnda är naturligtvis så nära en brutal livslögn man kan komma i mitt fall, men likväl. Känslan finns där, och varje poplåt, varje film och varje bok ger den näring.
Och ja, kanske är det lite eskapism. Men det kanske är precis det man borde ta chansen att uppmuntra hos sig själv när man faktiskt har tid och möjlighet då? Det känns som jag hann med att göra motsatsen till eskapism under några år där. Så ja; jag kan nog tänka mig lite mindre business parks och lite mer bardiskar, lite mer semestrar på kontinenten än relationskriser i svenska småstäder, se till att vara lite mer Alfie och lite mindre ALF helt enkelt.
Och ni bara: ja, men det är väl bara att göra då? Och det har ni så klart helt och hållet rätt i. Så, nu ska jag njuta av min helg i hemmastaden och se framemot att få åka till Krakow om drygt en månad. Och skaffa mig en uppsättning skjortor i vågade färger, snarare än den svart-vit-gråa vuxenkavalkad som har varit mitt signum ett tag nu. Seriöst, ni kommer häpna nästa gång ni får se mig göra entré i ett rum. Världsapråmiss.
Och appropå Markus Krunegård: av flera olika skäl har jag så otroligt svårt att sluta lyssna på ”Kär i en Borderline” om och om och om igen, så många gånger att jag har svårt att komma igenom resten av skivan. Är det inte så här Pet Shop Boys eller New Order hade låtit om de hade sjungit på svenska? Herregud vad bra det är. Min återupptäckta kärlek till popmusik, sanna mina ord.

Jag var kär i en borderline
fanns inga gränser
jag inte kunde tänka mig att spränga
för att få vara med dig


(Ger det ett… eh, fjortonårigt intryck att hålla på att avsluta var och vartannat blogginlägg med citat ur poptexter?)

Inga kommentarer: