onsdag 9 september 2009

Spretigt om litteratur


Håkan Lindgren svarade på mitt inlägg om litterära manifest i det något mindre ambitiöst syftande inlägget ”Springande zebror i slow-motion gör det inte roligare att vara krasslig”. Det var ett intressant och välskrivet svar, läs det tycker jag.
Tanken var väl att det här skulle vara ett svar på grejer Håkan tog upp, men det blev en hyfsat lång text som berörde lite allt möjligt. Ni får förlåta. Jag skriver den här inledningen allra sist, och jag känner att den här texten spretar en hel del. Men ändå innehåller lite jag kanske vill ha sagt.
I sitt svar skrev Håkan bland annat:
” Visst skulle det vara bra om diskussionen om litteratur oftare handlade om värderingar, etik, om hur man ska vara människa, men är det bara kritikens fel när den inte gör det? Kan det inte också bero på en brist på den typ av litteratur som låter sig diskuteras på det sättet?”
Det finns så klart en poäng i det Håkan säger här.
Men om vi vidgar vyn lite, kanske är det något som genomsyrar debattklimatet ute i samhället i stort? Det är något jag har funderat på lite på sistone i alla fall.
För jag vet inte hur många diskussioner jag har deltagit i som ganska omedelbart punkterats av den retoriska frågan "Men vem är du/han/hon/dom att...".
Jag upplever det som en ganska ointressant öppningsfråga, kanske för att det finns så förtvivlat få bra svar på det. Ytterst få, och knappast den bättre delen av mänskligheten, tar här tillfället i akt att hala fram en lagerkrans ur bakfickan och förklara sig själv vara gudarnas språkrör.
Det är alltså sällan åsikten i sig man bemöter, utan snarast det oerhörda i att någon vågar ha en åsikt att överhuvudtaget förmedla. Det är tydligen att förhäva sig och se sig själv som lite fin i kanten.
Det är den vardagliga diskussionen jag tänker på här, som den tar sig uttryck i fikarum, fester, diskussioner i en undervisningssal, snarare än debattprogrammens vässade proffstyckare.
Och det är verkligen bara inte kulturrelaterat, men det tycks onekligen vara extra känsligt här. Den attityden kom ju liksom direkt upp till ytan direkt i den här debatten kring manifestet. Vilka är egentligen de sju författarna att uttala sig om vad folk ska läsa? Och sedan får vi en hel ormgrop med författare som snubblar över varandra i ängslig iver att visa att de minsann inte är sådana som har åsikter varken om vad som läses eller skrives.
Och någonstans tänker jag att det här klimatet måste påverka vilken konst som skapas. Låter man sig fullständigt paralyseras av skräcken för att ses som en baskerklädd djävulspatriark tror jag ens chanser att skriva den där existentiellt djuplodande boken om tillvaron…slim to none. Tror jag då.


När jag läste grundutbildningen i litteraturvetenskap stötte jag ganska ofta på en litteratursyn som kändes mig fullständigt främmande; kanske var det ett missriktat försök att göra det ”flummiga” humanoira-ämnet till genuin vetenskap som hade lett till att man var så extremt förtjust i att använda skönlitterära texter som grundbas för alltmer invecklade teoribyggen, tyvärr ofta utan att kasta något som helst ljus över själva texten i fråga utan snarast som självändamål, och formfetischism.
En av mina lärare vars specialitet var modernistisk poesi förklarade entusiastiskt att poesin ju aldrig kunde uttrycka något (tankar, känslor, värderingar). Det enda poesin kunde vara var en mer eller mindre originell lek med kulturella klichéer och bilder. Jo, det fanns en väldigt teoritung förklaring, som framförallt stödde sig på Riffaterre, för varför så var fallet, hypogram and what not, men det är liksom inte min poäng här.
Slutsatsen som jag ser det är ju att poesin inte blir något annat än en ovanligt invecklad rebus, icke-kommunikativ och ytterst sett fullständigt poänglös.
En annan av mina lärare hade någon undervisning i hur vetenskaplig uppsatsskrivning skulle gå till hade plockat fram någon B-uppsats om Stig Dagermans ”Var är min islandströja?”
Kardinalfelet i uppsatsen var här att uppsatsförfattaren hade spekulerat i den alkoholiserade huvudpersonens psykologiska utveckling. Men, hör och häpna, HAN HAR JU INGEN PSYKOLOGISK UTVECKLING! HAN ÄR JU BARA EN TEXTFUNKTION!
Javisst, huvudpersonen i Dagermans novell är en fiktiv figur. Påhittad. Han finns inte på riktigt. Det är mycket riktigt. Han är också skriven på ett sätt som ska vara psykologiskt trovärdigt. Man kanske kunde säga att Dagermans långa monolog var skriven just med psykologiska spekulationer i åtanke, och är ett klassiskt exempel på en otillförlitlig berättare som använder sig av hela det freudianska registret för att förtränga och bortförklara obehagliga sanningar. Texten blir obegriplig utan psykologisk spekulation.
Visst, jag är väl i grund och botten rätt ohaj på det där med litteraturteori, så vill man helt enkelt avfärda mig som en byfåne som kritiserar något han inte förstår… be my guest.
Men jag tycker det finns ett problem med att litteraturvetaren sitter och skramlar med sina textfunktioner när Dagerman försöker skildra alkoholism, självbedrägeri och mänskliga relationer på ett så psykologiskt trovärdigt sätt som möjligt. En litterär läsning som inte läser en realistisk prosatext med samma inkännande som om-tänkande som den tänkte läsaren använder av är väl varken smartare eller vetenskapligare? Den är väl bara irrelevant eftersom den sysslar med något helt annat än vad den faktiske läsaren sysslar med.
Förhoppningsvis framstår det ovan inte enbart som gammalt gnäll om vad jag upplever som brister i litteraturvetenskapen; mestadels var det en otroligt inspirerande och lärorik tid. Min poäng är bara att det finns en mycket, mycket stark orientering gentemot former och teori inom litteraturvetenskapen; och jag upplevde i alla fall att ansatsen att vilja tala om tankarna och värderingarna de litterära verken faktiskt uttryckte ofta hamnade ganska långt ned i prioriteringsordning. Främst då i den yngre litteraturvetenskapen.

Form är relevant så klart. Men för mig är det inte det intressantaste i litteraturen.
Eller, den viktigaste litteraturen för mig har alltid varit extremt åsiktsstinn, fullständigt genomsyrad av värderingar. Zbigniew Herbert är sannolikt den poet som har betytt mest för mig; möjligen behöver man någon slags grundläggande orientering i antik mytologi, västerländsk idéhistoria i största allmänhet och något slags hum om polsk historia för att hänga med i alla dikter. Jag inbillar mig att det inte är oöverstigliga trösklar; har man verkligen inte den blekaste aning om vem Prokrustes var går det ju faktiskt att googla. (Och så får man en intressant insikt i exakt hur knäppa många av de gamla grekiska historierna faktiskt var på köpet!) Men särskilt mycket svårare än så är det inte.
Och hey, han uttrycker tankar, åsikter och känslor mest hela tiden; allt som oftast på ett sådant sätt att mitt liv hade varit ofantligt mycket fattigare om jag inte hade upptäckt honom.
Okej, jag känner att den här texten spretar lite, och det känns som att jag fortfarande arbetar med nedsatt intelligens p.g.a. förkylning.
Min poäng är väl att jag håller med Håkan om att det inte bara handlar om en litteraturkritisk fråga, utan också om vad som faktiskt skrivs. Men det kanske helt enkelt inte finns ett särskilt välkomnande klimat för åsikter eller värderingar (ett ord som f.ö. numera tycks ha reserverats av kristdemokrater) överhuvudtaget i den litterära världen?
Det kanske gör det svårare att faktiskt skriva den där djupa diskuterande romanen?

Jag fortsätter traditionen att omotiverat slägna in fina medeltidsbilder i mina långa litteraturinlägg.

2 kommentarer:

Petter sa...

Det är två fina bilder, särskilt den översta. Och egentligen inte helt omotiverade. Då det är bilder med ett historiskt bestämt formspråk. Som förmedlar något.

Om en ny prosa eller poesi hålls nere av en föreställning om litteraturen som en ren formsak är svårt att säja.

Men den påverkar synen på vår tradition och vilka av de äldre författarna som ges ut på nytt.
Vilket jag tror har en stor betydelse för hur den samtida prosan/poesin ser ut.

Håkan Lindgren sa...

"Kardinalfelet i uppsatsen var här att uppsatsförfattaren hade spekulerat i den alkoholiserade huvudpersonens psykologiska utveckling. Men, hör och häpna, HAN HAR JU INGEN PSYKOLOGISK UTVECKLING! HAN ÄR JU BARA EN TEXTFUNKTION!"

Vilken fantastisk replik.

Om en "textfunktion" blir läst av nån sorts opersonlig "läsfunktion" skulle ju det här sättet att se på texter vara relevant, men en levande människa läser på ett annat sätt. Vi läser som meningssökande/meningsskapande inlevelsefulla varelser - och det är liksom hela poängen. Vad skulle det vara för mening att läsa om man bara uppfattade textfunktioner?