måndag 14 september 2009

Litteratur: Christian Kracht - Ich werde hier sein im Sonnenschein und im Schatten


Christian Kracht är inte en författare jag tidigare har haft någon särskilt bra koll på, eller känt mig så där överdrivet sugen på. Den tyska litteraturhistoria jag har läst har mest avhandlat honom snabbt tillsammans med ett antal andra jämnåriga kollegor under det hyfsat oattraktiva epitetet ”Popliteratur” - böcker med det inte helt obekanta temat unga alienerade människor som knarkar mycket, dricker mycket, bryr sig mer om märkeskläder än sina medmänniskor och knullar lite lagom kontaktlöst och alienerat. Jag har väl haft bilden av en schweizisk Bret Easton Ellis helt enkelt. Vilket kanske aldrig har känts som just min kopp plågsamt självupptagna frappuccino.
Well, äras den som äras bör. Steve-Sem Sandberg skrev en mycket intressant recension av Krachts hyfsat nya roman ”Ich werde hier sein im Sonnenschein und im Schatten”i början av året för DN, och lyckades med att väcka min läslust.
Här rör det sig om något som ligger betydligt närmre mitt hjärta än håglösa innerstadsmiffon; Krachts roman leker med en alternativ nittonhundratalshistoria där första världskriget har pågått i ett helt århundrade. Den grundläggande premissen för romanen är denna; Lenin for aldrig till Ryssland för att finnas på plats under revolutionen, utan lyckades istället skapa ett sovjetiskt Schweiz (och Tunguska-explosionen blev i den här världen så illaartad att hela Ryssland blev ett obeboeligt helvete). Snart har det kommunistiska Schweiz på ett oväntat aggressivt sätt lyckats förvandla sig självt till en stormakt; man har exporterat revolutionen in i Nord-Italien, och skapat en starkt kolonial närvaro i Afrika. (Någon rimlig förklaring till hur lilla Schweiz, hur kommunistiskt det än må vara, lyckades med det här försöker sig Kracht aldrig på. Det är nog bäst så.) Det första världskriget har egentligen bara bytt fokus; det nazistiska Tyskland har gjort gemensam sak med Storbritannien i sin iver att stävja den nya kommunistiska stormakten, Indien har sedan länge brutit sig loss från det brittiska imperiet och har nu trängt in på den europeiska kontinenten.
Världen är sedan drygt hundra år tillbaka fastlåst i ett permanent krigstillstånd, ett krig som inte bara hotar att sluka de sista materiella resurserna, utan även de andliga och civilisatoriska. Drömmande pratar de schweiziska kommunisterna vid fronten om hur världen skall byggas upp igen när väl fascismen har krossats, om jättelika palats till kommunismens ära; men de flesta städer har erövrats och återerövrats så många gånger att knappt något av historien längre återstår.


Romanens berättare är en schweizisk politisk kommissarie på jakt efter en Brazhinsky, en genialisk men opålitlig man som tros besitta kunskap som skulle kunna vinna kriget. Hans jakt genom ett sönderhärjat Europa kantas av liken av människor som Brazhinsky har röjt ur vägen, nazistiska tyskar och schweiziska alpfästningar.
Det låter naturligtvis inte så lite som intrigen till en halvdan agentroman, och jag tror det också är tanken. Den känns berättad med ett ironiskt leende i mungipan och med en självmedveten distans. Vilket alls inte behöver vara en dålig sak. För världen är så fascinerande framställd och texten så idétät att romanens egentliga intrig mest känns som den nödvändiga dramaturgiska motorn; jag misstänker att författaren också har känt det så. För den ukroni Christian Kracht här målar upp är i sig bland det mest fascinerande och oförutsägbara jag har läst i genren.
I likhet med den uppenbara inspirationskällan Philip K. Dick, och dennes ”The Man in the High Castle”, kan Kracht konsten att måla upp sitt alternativa Europa med lätt hand; den värld hans berättare rör sig i blir aldrig föremål för någon alltför närgången beskrivning. Berättaren berättar sin historia för människor som är lika förtrogna med det gångna århundradet som han själv, och vi dyker ned i berättelsen in media res. Istället lägger Kracht krutet på de små detaljerna och perspektivförskjutningarna, och det är också de som skapar de verkligt svindlande ögonblicken.
Romanens berättare är en av ytterst få schweizare som längre kan läsa och skriva, ett faktum som betraktas med misstänksamhet av omvärlden. Den sjuttioårige soldaten som bryter ihop fullständigt när han inser att han har levt hela sitt liv i krigstillstånd, och aldrig kommer uppleva fred. Att ett slags stor-aztekiskt rike tycks ha hunnit med att både ha återuppstått och förgjort sig själv under krigets förlopp nämns bara i några bisatser.
Krachts tankelekar kan vid en första anblick tyckas distanserade. Men det koloniala tema som under bokens andra halva blir allt mer närvarande i texten känns betydligt mer hjärtkänt än den pastischartade agentintrigen. Att romanen sedan mynnar ut i någon slags ”vi vantrivs i kulturen”-credo som jag tycker känns lite lättköpt må vara hänt. För även efter avslutad läsning tar romanens blygsamma hundrasextio sidor betydligt mer plats i mitt medvetande än många sexhundrasidors-sjabrak jag har tvingat mig själv att ta mig igenom.

2 kommentarer:

Christian Kracht sa...

Thank you for this insightful and erudite review. My short novel will be published in Sweden early next year. Best - C.

Per sa...

Thank you for your kind words, Christian, and a fascinating novel.
I'm looking forward to the swedish edition, I'm sure it will be a huge sucess.