torsdag 13 augusti 2009

Kvinnorna i mitt liv

Min själsliga mognad, gestaltad i form av olika fiktiva eller mediala kvinnokaraktärer jag inte längre attraheras av:

7-9 år: rojalistisk yra


Som jag tror Liv Strömquist påpekade någon gång är alla barn jobbiga små rojalister. Jag var kär i Victoria och fantiserade om romantiska ritter i skogen, mysiga middagar med kungafamiljen, som så klart skulle avguda mig, och...det var ingen lätt tid.

10-13 år: Mellanspel


[Pausmusik. Spelad på säckpipa och harpa antagligen.]

14-16 år: mörkrets tidevarv



Alltså grejen med satanism är ju att det inte handlar om att dyrka Satan, utan om att man ska tro på sig själv.
Om du är intresserad av att veta mer har jag skrivit ut det här tio punkters-manifestet från den här sajten som är fullständigt nedöst med .gif-animationer av eldsflammor och snurrande dödskallar. Sidan heter 'The lair of Elisabeth Bathory' och midimusiken som går på konstant repeat i bakgrunden är en tolkning av Marilyn Mansons 'Antichrist Superstar'? Gillar du honom? Hans texter är ju djävligt djupa egentligen. Om jag någonsin förlovar mig ska ceremonin äga rum på alviska.
[Det är lite oklart om det är hon eller jag som säger det här. Förmodligen båda.]


16-19 år: det täcka könets svar på Norman Bates, Amelie från Montmartre



I efterhand kan man ju undra hur en hel generation ungdomar med romantisk läggning kunde bli så golvade av Amelie från Montmartre. Hade Amelie varit lite mindre vän,eller helt enkelt man, hade hennes karaktär omöjligen kunnat vara något annat än en seriemördare i någon halvdan thriller. Hon förföljer sina kärleksintressen på långt håll under en mycket lång tid och ringer upp sin utvalde och nöjer sig med att andas i luren. Detta kallas stalking och anses mycket fult.
Och seriöst; hur kul och excentriskt ÄR det med en människa som räknar att knäcka ytan på en Crème brûlé till sina främsta fritidsintressen?
Men det funkade tydligen. Killar (som jag) tyckte det verkade vara en fantastisk idé att få vara skyddande pojkvän mot en vän liten älva, och oroande många tjejer verkade tycka att det var ett eftersträvansvärt ideal.
Å andra sidan spenderade jag väl ungefär samma tid i vanföreställningen att jag uppvisade vissa gemensamma drag med Marcello Mastroianni, så det må kanske vara förlåtet.

20-25 år: den komplicerade konstnärinnan



Kanske som en våldsam motreaktion på Amelie-grejen tyckte jag det verkade vara en fantastisk idé att ägna mina sena ungdomsår åt att dejta komplicerade, högintelligenta och känslointensiva kvinnor som minsann kunde ta för sig och slå sig fram här i världen. Om ni inte känner igen personen ovan är det alltså Brenda, från världens bästa TV-serie Six Feet Under. Hon och hennes förhållande till strulpettern Nate är definitivt seriens höjdpunkt, och utgör stoffet för oräkneliga timmar TV-dramatik.
Men hey, kanske har jag lärt mig något, för den där dramatiken känns mer spännande på andra sidan TV-skärmen nu för tiden.

Framtiden: ännu oprövade kort



Inga kommentarer: