lördag 29 augusti 2009

Ett superlångt inlägg om litterära manifest


Eftersom jag har hoppat mer eller mindre samtliga kulturdebatter den här sommaren känns det väl som att det kunde vara mödan värt att göra ett litet inlägg i manifest-debatten.
Kort resumé för er som inte spenderar riktigt lika mycket tid som jag på att klicka runt på landets samtliga digitala kultursektioner:
DN kickstartar den litterära höstdebatten med att publicera ett manifest för ett litterärt tiotal. Sju författare, där Jerker Virdborg väl är den mest namnkunnige, beskriver hur de vill att det kommande litterära decenniet ska se ut.
Kan man läsa här.

En lite otympligare summa av hela trettiotvå författare, varav en försvarlig del också är verksamma som litteraturkritiker, skriver ett motmanifest. Kan man läsa här.

Om det ursprungliga manifestet är klockrent vet jag inte, men åtminstone punktvis tycker jag det är uppfriskande och uppfodrande. Tummen upp för det här:

* "Den unga prosa som däremot har lyfts fram som den konstnärligt mest intressanta visar gång på gång upp samma drag: ett tydligt ­fokus på undersökningar av nästan enbart form och/eller språk." Genau.
Jag upplever det som att det finns en väldigt stor obekvämhet med att diskutera värderingar, etik och de påståenden om världen annat som är en omistlig del av ett konstverk. Både inom litteraturvetenskapen, där intresset för det formalistiska i sina värsta fall reducerar lyriken till någon slags sudoku för de manchesterkavajklädda, och inom dagskritiken. Då är det lättare, och mindre riskabelt, att diskutera form. Jag skulle gärna se litteraturkritiker oftare gå i klinch med den världsbild en författare framställer i sina romaner. Och jag skulle gärna se fler författare faktiskt våga göra tydliga påståenden om världen.

* "Vi vill skriva prosa som är influerad av epik – inte av lyrik", tycker till och med en förhärdad lyrikjunkie som jag låter rätt skönt. Det känns som att jag har läst lite väl många debutantböcker som svävat runt i något eteriskt gränsland, utan vare sig det episka berättandets riktning eller lyrikens koncentration. Åh, ett tag verkade det som att det namnlösa ogreppbara jaget kanske hade varit inblandad i ett mord, men det fick man aldrig veta, för sedan föll samma namnlösa jag i djup meditation över en bukett med förgätmigej. Nejmensåspännandedå.

* "Vi lovar att aldrig stänga in oss på institutioner, tidskriftsredaktioner, skrivarskolor eller akademier och därinne bittert muttra åt att ständigt nya kriminalförfattare får pryda omslaget till höstkatalogen från Svensk ­Bokhandel." Splendid. Den seriösa prosans marginalisering är åtminstone delvis självförvållad, och jag är rätt övertygad om att vi behöver starka berättelser för att förstå vår egen samtid och kultur på djupet.
Sedan finns det väl en del att ha invändningar mot: framförallt tycker jag det finns en onödigt aggressiv avgränsning gentemot andra konstarter; romanen ska varken vara självbiografi, journalistik eller dagbok heter det. Att romanen har en egenart att slå vakt om tvivlar jag inte på, men jag tror också att korsbefruktningar olika konstarter emellan är en förutsättning för att frigöra andra latenta möjligheter.
Och vad gäller genrelitteraturen...fine, jag kan förstå manifestförfattarnas trötthet på mediokert skrivna deckare.
Om det är sant att det finns en del av romanen som enbart har kommit att handla om form och vaga antydningar är det lika sant att det finns spänningslitteratur som har reducerat sig självt till uteslutande dramaturgi. Men det är lite samma sak där; jag har sett lite för många bra exempel på lysande saker födas ur hybriden mellan högt och lågt. Twin Peaks hade nog varit en betydligt såsigare historia utan såpoperans drivande dramaturgi - och just detta att underkasta sig genrekonventioner förlöste kreativa energier hos David Lynch som han nog aldrig riktigt har kommit i närheten av att förmedla när han har haft fria händer.
Och min kärlek till Marguerite Yourcenar är helt enkelt för intensiv för att jag ska vara intresserad av att dissa historiskt biografiska romaner per se.

Motmanifestet då: redan titeln leder till en kopiös irritation, med sin spelade underdog-position: "Manifest för en olovlig litteratur". Ursäkta, men hur olovligt (eller för den delen ovanligt) är det att skriva deckare eller chick-lit? Och inte var det väl särskilt många kritiker som har rasat mot Lotta Lotass formexperiment?
Vill man vara lite besk, och det vill jag nog, kan man säga att motmanifestet säger mycket lite av värde, utan mest är upptaget med att vältra sig i sin egen förträffliga tolerans. Alla får faktiskt skriva som de vill. Om och om igen upprepas detta enkla faktum, turnerat i olika metaforiska vändningar. Inte för att de ursprungliga författarna verkade nämnvärt intresserade av att bränna ner konstinstitutioner, inskränka yttrandefriheten eller göra ett register över olovliga författare, utan snarast drog upp riktlinjer för hur de ville att deras eget skapande skulle se ut för det kommande decenniet. Men fine, visst kan vi följa upp varje framtida debattartikel med en andtruten försäkran från några do-gooders om att det minsann är HELT OKEJ ATT TYCKA PRECIS SOM MAN VILL. VI HAR MINSANN YTTRANDEFRIHET I DET HÄR LANDET. Utifall att. Men jag ser inte riktigt poängen i det.
Vidare; till skillnad från det ursprungliga manifestet är motmanifestet fullständigt onödigt eftersom det inte gör ett dyft mer än att beskriva ett redan existerande litterärt klimat. Och jag känner ett obehag inför det...skentoleranta i motmanifestet. Åh, deckare är jättekul och bra! Åh, språkmaterialistisk poesi är precis lika jättekul och bra! Åh, högromantisk poesi i Shelley-skolan är också jättebra!
Jag ser två möjliga konsekvenser av det här; antingen en återgång till någon slags mysproggig "Alla kan tralla"-filosofi, vilket bara kommer leda till att oändligt medioker hötorgskonst premieras. Eller, och det här är ett mycket obehagligare alternativ, så leder det bara till att man osynliggör det enkla faktum att människor inte är överens, att det finns diametralt motsatta ståndpunkter.
En av undertecknarna, Aase Berg, är väl annars så långt man kan komma från den här ljumna skentoleransen. Hon är en kritiker med extremt starka åsikter, och drar sig knappast för att yttra dem. Det är en av anledningarna till att jag uppskattar henne så mycket; det är ganska sällan jag håller med henne, och jag är nästan aldrig intresserad av att läsa böckerna hon hyllar. Men det finns en vilja hos henne att formulera tydliga ståndpunkter och en vilja att faktiskt föra mer djupgående diskussioner kring vad hon betraktar som god och intresssant litteratur, även i relativt korthuggen dagskritik.
I BLM nr 2/2004 har hon exempelvis skrivit en längre text om den samtida svenska poesin. Nu rör det sig i lika hög grad som en värdering av poesin som en granskning av samtida trender; det är rätt tydligt att de poeter som bedöms som de mest relevanta är de som har gjort kitschiget, värde-löshet (notera bindestrecket) och läsarmotstånd till honnörsord.
Hur ofta och högt Aase Berg än intygar sin vurm för det hierarkilösa är det rätt tydligt att det är en hierarki hon etablerar i sin text ; hon tar fasta på de trender som tycks henne viktiga och levererar en rätt giftig kritik av det hon tycker ter sig som konstnärliga återvändsgränder. Hon bryter med en och annan etablerad åsikt. Tomas Tranströmer och Bruno K Öijer beskrivs till exempel som "skamlöst råkitschiga", även om jag är något oklar på om detta är en hyllning till dem eller en sågning av dem. Kitsch är bra, värdelöst är ännu bättre. Kommunikation är av någon dunkel anledning något poeten varken kan eller vill förvänta sig och så vidare.
Jag håller inte med Berg om någonting av det här, och jag tycker få av de poeter hon lyfter fram som särskilt viktiga är nämnvärt intressanta.
Det är ändå en väldigt värdefull text, och jag tror att den har betytt en del för mig när det handlar om att skapa mig en egen, självständig syn på vad som är god konst. Som allt annat än tvärsäker tjugoåring med halvdan orientering i poesilandskapet var det hemskt nyttigt att behöva ta ställning till genomargumenterade och välskrivna texter som uttryckte åsikter jag själv var rätt osäker på. Och det var rätt viktigt för min konstsyn att slutligen komma fram till att "jaha, men så tycker inte jag då". Så kunde jag rulla runt i den östeuropeiska poesins hägn, utan att bekymra mig nämnvärt om Zbigniew Herbert varken var särskilt icke-hierarkisk eller intresserad av att flirta med vare sig gatuslang eller populära reklamjinglar. Tydliga motröster behövs för att man ska kunna artikulera för sig själv vad som är viktigt i ens egen konstsyn.
Och anledningen till att jag använder henne som ett exempel är att hon är den av undertecknarna jag har läst mest av; jag uppfattar det som att ganska många av de här kritikerna/författarna har en rätt tydlig ståndpunkt i frågan om vad som är god litteratur.
Tycker Aase Berg (eller någon annan av undertecknarna) att det är precis lika gött med en hafsigt skriven slit-och-släng-deckare som med en svårtuggad och insnärjd diktsamling? Det finns liksom ingenting i hennes skrivande som tyder på att det är så. Det är därför jag har så svårt att förstå det här motmanifestet.
Förhoppningsvis utan att vara för högtravande och världsfrånvänd; en förutsättning för att demokrati fungerar är en fungerande opposition. På samma sätt tror jag att en förutsättning för en levande kulturdebatt är att det finns flera olika röster att förhålla sig till. Och innan ni tror att jag skriver det här iförd lagerkrans och toga; nej då, jag är inte helt världsfrånvänd. Ett mediokert konstklimat kan jag leva med, även om jag tycker det vore synd.
En demokrati som bryter ihop är en riktig katastrof. Jag menar bara att jag tror behovet av tydliga motröster är ungefär samma i grunden.
Vi behöver inte en litteraturkritik som inte försöker värdera och kritisera; om det bara är entusiastiskt peppande vi vill ha på kultursidorna kan vi väl lämna över verksamheten till personalen på Pocket Shop? Och jag vill inte ha författare som tycker allt är precis lika klacksparks-kul heller. Ljumma människor skapar ljummen konst.
Så enkelt tycker i alla fall jag det är.

PS.För övrigt har Therese Bohman skrivit jättebra om det här i Expressen.

Den medeltida bilden har inte så mycket med saken att göra. Det var mest ett desperat försök att piffa upp en text som jag insåg hade blivit absurt lång. Orkade du dig igenom hela kan jag bjuda på kaffe, om du befinner dig i Sthlm.

4 kommentarer:

Therese sa...

Jag orkade! :D
Och jag tycker att du skriver jättebra också. Dina långa blogginlägg är alltid bra så noja inte över att någon ska få tråkigt.

Per sa...

Åh, tack för berömmet!
Och då slutar jag noja och fortsätter plöja ner flera tusen tecken om mer eller mindre smala böcker. :)

Carl Wingård sa...

Efter att ha läst ditt inlägg har jag nog snarast lite mer ork än tidigare!

Per sa...

Carl: Tack, vad snällt sagt!