måndag 31 augusti 2009

Anekdot om äldre herrar med bildning, modell större

När Jorge Luis Borges, argentinsk författare och språkgeni, mötte Anthony Burgess, brittisk författare och språkgeni, så ska de uppenbarligen ha funderat rätt mycket på vilket språk de skulle tilltala varandra.
Borges kunde mycket väl tänka sig att prata på engelska, Burgess på spanska. Till slut bestämde de sig för att det vore orättvist om den ene skulle få tala sitt modersmål, och istället höll de resten av konversationen på fornnordiska.

Det finns två sätt att reagera på den här anekdoten. Antingen tycker man det är helt fantastiskt och inspirerande, som typ jag gör, eller så tycker man bara det är ett ofattbart drygt exempel på två världsfrånvända herrar, vilket typ samtliga människor jag har berättat den här anekdoten för har tyckt.

10 kommentarer:

Henrik R. sa...

Det är nog lite av båda, tycker jag! Bra anekdot hursomhelst. Ditt inlägg in manifestdebatten var också finfint.

Per sa...

Jo, i sanningens namn skulle jag nog också himla åtminstone lite med ögonen om två boklärda började prata fornnordiska med varandra på tunnelbanan...

Och tack!

die kaschemme sa...

Jag tycker det är underbart!

En gång i tiden lyckades jag nästan föra en konversation på grekiska i tunnelbanan, med en vännina som också läste grekiska just den terminen. Vi kände oss oerhört tuffa, men jag tror inte att någon annan fattade att vi slog knut på oss själva för försöka tala ett dött språk.

Tyvärr har jag tappat bort både vänninan och grekiskan fullständigt, så problemet kommer väl aldrig att uppstå igen.

P.S. håller med om manifestet! Bra talat.

Julia sa...

Jag gillar också. Dessutom undrar jag hur likt Borges och Burgess låter på fornnordiska.

Feedback66 sa...

Fantastiskt!

Carl Wingård sa...

Haha, lika ljuvligt som exotiskt! Jag ser mig själv som en vän av anekdoter. De är inte minst i sitt destillerade format ofta finfina berättelser, tycker jag. Och roliga. En personlig favorit är den om greve Moltke, som (utöver att ha givit namn åt päronsorten) lär ha skrattat två gånger i sitt liv: den första gången när hans svärmor dog, och den andra när han fick se Vaxholms fästning.

Och kan inte anekdoten trots sin kuriosa natur fungera som ett gott pedagogiskt stilgrepp upptill och i relation till sträng saklighet och statistiska fenomen? När Prokopios parallellt med sin officiella historieskrivning av kejsar Justinianus regering, lyfte fram den privata, hemliga (anekdota) beskrivningen av det skandalomsusade levernet i Justinianus krets gjorde han av vad jag förstår också en hel del för eftervärldens förståelse av den bysantinska epoken.

Jag skulle vilja läsa någon bra och vitter anekdotsamling. Finnes sådana?

Per sa...

Die Kaschemme: Wow, men cred till dig och din väninna. Du kanske kan återkomma till grekiskan om du hittar en ny språkligt lagd tunnelbanekamrat?
Ta det lugnt med böckerna, det är väl när man har tid över helt enkelt. Och om det är något man roas av. :)

Julia: Min spanska är rätt obefintlig, så jag är rätt fundersam på hur lika de två efternamnen är redan på sina modersmål? Sedan skulle jag gärna veta hur mycket en dialog på fornnordiska begränsas av språkets...eh, icke-aktualitet. Frågan är ju hur mycket av dialogen som by default börjar handla om blodshämnd och mjöd? Eller, jag kanske är fånigt fördomsfull nu.

Carl: Tack för en fin extra-anekdot och uppskattning. En anekdot-samling känner jag inte till, men de borde ju finnas. Eller åtminstone skrivas en sådan. Borges gjorde en fantastisk encyklopedi över världens påhittade djur och varelser, och Alberto Manguel gjorde en encyklopedi som avhandlade påhittade platser och länder. En litterär anekdotsamling kanske är nästa steg?

Intressant exempel med Prokopios, har du läst dem? Det verkar onekligen vara spännande läsning, men äldre historiker hittar jag sällan fram till. Jag sliter fortfarande med Gibbons historia över rommarriket, som iofs. är hemskt vitter och indirekt en intressant bild av en tänkande sjuttonhundratalsmänniskas möte med antiken.

Carl Wingård sa...

Jag har bara bläddrat och ströläst Prokopios (utan att egentligen veta att det var han som givit upphov till anekdotbegreppet) - det vara Sture Linnérs namn (översättning och kommentarer) som vägledde mig. Är inte Linnér den mest beaktansvärda och fascinerande gestalt vårt land äger?

Ja visst är dessa fantasistyrda encyklopedier alldeles oumbärliga! Jag fick "Encyklopedia of Imaginary Places" av min dåvarande flickvän när vi flyttade till Närkes ödemarker för ett par år sen, för att leva i viss världsfrånvändhet, och då var den som en besynnerlig skattkarta.

Per sa...

Jo, verkligen. Linnér är en av de där klassiska humanisterna som både har tillgodogjort sig enorma mängder bildning och har lärt sig konsten att förmedla den på ett enkelt och pedagogiskt sätt. Det kanske bara är konservativ ängsel, men ibland oroar jag mig lite för att den typen av bildade folkbildare är på väg bort... det vore hemskt.

Carl Wingård sa...

Ja, att vara industriman och i samma person docent i grekiska - att vara SAF-direktör och på samma gång ägna en livsgärning åt humanitärt arbete - att ha mött så många människor och läst så många böcker, och likväl vad det verkar, drivas av en så stor nyfikenhet inför livet och konsten. Sådana människor görs nog inte längre.