tisdag 28 juli 2009

Litteratur: Hermann Ungar - De lemlästade


Översättare: Arthur Isfelt
Alastor Press

”Vi måste levandegöra våra tankar och syndiga förbrytelser om och om igen, för de är eviga och låter sig inte utplånas. På det sättet uthärdar man dem till slutet. På det sättet uthärdar man dem till slutet. Jag berättar om mina synder för att lida dem på nytt, och så uthärdar jag dem till slutet. Jag berättar hur man håller kalven, var man placerar kniven, hur blodet sprutar, hur man flår huden av benen. Jag bär kniven i mitt bälte…”

Repliken uttalas av slaktaren och sjukskötaren Sonntag i Hermann Ungars roman ”De lemlästade”. Och i den repliken lyckas han sammanfatta något om romanens väsen. För alla karaktärer i berättelsen är oförmögna att befria sig från sina fixa vanföreställningar, inlåsta i sina privata helveten återupprepar de sina värsta rädslor om och om igen. Till synes utan att någonsin få befrielse eller religiös nåd.
Romanens huvudperson Franz Polzer är en kuvad kontorist vars sjukliga kontrollbehov har gjort honom effektivt livsoduglig. Tvångstankar och intimitetsskräck har hela hans vuxna liv hindrat honom både från att ta sig någon vart i livet, och etablera ett fungerande förhållande till en annan vuxen människa. Han är sedan sjutton år inneboende hos änkan Porges. När Porges inleder ett sexuellt förhållande med Polzer, mer eller mindre mot hans vilja, blir det snart ett förhållande späckat av sadism och övergrepp från hennes sida. Polzers barndomsvän Karl Fanta ruttnar bort i spetälska, och är övertygad om att hans fru är otrogen och vill mörda honom. Till dess att han har bevis förnedrar han henne så mycket han bara kan. Så skaffar Fanta en manlig skötare, den högst obehaglige Sonntag, som tidigare var slaktare och ofta klär sig i sina gamla blodiga förkläden, och flyttar in hos Polzer. Förhållandena mellan dessa människor blir allt olyckligare och morbidare, och till slut är katastrofen ett faktum…

Låt oss säga det direkt: det är en nattsvart bok, ofta direkt vämjelig. Författaren Hermann Ungar tillhörde den tyskspråkiga minoriteten i Tjeckoslovakien och hade vänskapsförbindelser med namn som Thomas Mann och Stefan Zweig. Ungar dog ung, och försvann efter sin död länge in i glömskan. Åttio år efter hans död har han så börjat återupptäckas av de europeiska förlagen och läsarna. ”De lemlästade” går att inordna i den dekadenta och morbida tradition som är så rikligt representerad på Alastor Press, med namn som Lautréamont, Huysmans och De Quincey, men ter sig även i dessa författares sällskap som en ovanligt obehaglig historia.
De flesta kritiker har uppmärksammat romanens likhet med Kafkas ”Processen”. Likheterna mellan de två böckerna är också mer än iögonfallande, med mardrömsscenerier som utspelar sig mot en fond av den inrutade, småborgerliga kontoristvärldens anonymitet. Nå, denna likhet har det redan talats tämligen ingående om på andra ställen. Personligen associerar jag flera gånger under läsningen till den österriskiske målaren Egon Schiele, med hans kompromisslösa uppror mot konstvärldens och borgerlighetens tabun, som för mig ter sig som något av en själsfrände till Hermann Ungar.
Det finns något av samma plågade frenesi hos de båda konstnärerna, en likhet i temperament och livsåskådning som förenar. De båda rotar gång på gång konsekvent fram de allra mörkaste och mest nedtystade sidorna av det patriarkala och hierarkiska Centraleuropa de båda levde i - dess sexuella hyckleri, dess institutionaliserade våld - och tvingar fram dem i dagsljuset.
Schiele med sina porträtt av utmärglade nakna kroppar, berövade all sexuell dragningskraft och den mytologiska inramning som annars gjorde erotiken salongsfähig i salongsvärlden. Och även Ungar bryter frispråkigt sexuella tabun på ett sätt som jag inbillar mig måste ha varit tämligen ovanligt även i ett dekadent tjugotal. Men det sker aldrig med någon känsla av befrielse. Sexualiteten är för dem aldrig något annat än sjaskiga och hotfulla övergrepp i mörka vrår, människokroppen aldrig något annat än en formlös, blek och illaluktande massa av kött, ett löfte om ett framtida kadaver.
Och Ungar lyckas förmedla den här världsbilden på ett oerhört övertygande och intensivt sätt. ”De lemlästade” är plågsam läsning. I takt med att Polzers värld långsamt krackelerar och mardrömmen allt mer oåterkallelig blir den stramt återhållna berättarstilen långsamt mer rytmisk och suggestiv. Bokens sista partier, med dess vaggande rytm, dess omtagningar, har något av karaktären av en ond vaggvisa, lika hypnotisk som ångestframkallande.
Formellt sett är det någon form av makabert mästarprov, och Arthur Isfelts oerhört känsliga översättning lyckas på ett lysande sätt förmedla detta. Tycker jag om ”De lemlästade”? Det kan jag inte påstå. Det är en roman som ter sig som ett fullbordat faktum, en liten glimt av helvetet, om vilket åsikter och omdömen inte är så intressanta. Kanske är själva romanen just det som Sonntag talar om; ett försök att besvärja mörkret, att uthärda det outhärdliga.

Inga kommentarer: