onsdag 24 juni 2009

Tystnader

Denna dikt, den existerar inte –
den blev aldrig skriven,
någonting annat kom emellan

som det så ofta gör.

Men dikten, den
Återvänder ibland, nej
den slutade aldrig
gå bredvid mig, slutade
aldrig förebrå mig
för att jag inte kunde ge dikten
det liv
som den kanske förtjänar.

Det finns en tystnad nu,
mellan oss två
och som för mig
har blivit
betydelsebärande,
en undertext genom min vardag,
och som för dig, tror jag, bara
är en vanlig tystnad,
ett uppehåll för tankarna,
pausen
i ett samtal,
tomrummet
mellan detta ord och

detta.
Och jag;
ju mindre jag pratar om dig,
desto mer närvarande är du
i alla mina samtal, och
i alla mina tankar.

Och det är för sent nu,
både jag och dikten vet det
har flutit för mycket vatten förbi;
vi har blivit
och vi kommer förbli
för olika
för att någonsin kunna artikulera varandra.

Och hos dig,
tror jag,
betyder jag ingenting annat än mig själv, jag
betyder inte längtan,
betyder inte saknad, jag
betyder bara mig själv,
jag betyder ingenting särskilt.

Och jag är kallare nu,
eller i alla fall tror jag det, och
dikten har ett drag av…
kvalmig känslomässighet, och det gör
det svårt att stå ut någon längre tid.

På den tiden
då vi fortfarande trodde
vi var varandras befriare
så skulle jag aldrig använt
ett så gammaldags och
fånigt
uttryck som ”kvalmig känslomässighet”.

Som om jag
har läst för många böcker,
och min dikt har läst för få.

Jag kommer
och jag går
obemärkt
i ditt språk, och när
jag försvinner in
i din tystnad
så är det bara en vanlig tystnad.
En tystnad utan bismaker.

Nej-
den här dikten kommer
jag aldrig skriva
för även om jag försökte,
den skulle aldrig låta sig skrivas av mig.
Vi är olika nu,
jag är gammal i förtid,
jag står vid floder och funderar,
jag kan mer om stjärnor
än om människor nu,
det har smugit sig in
en kyla och distans
in i mitt liv
som den här dikten aldrig skulle acceptera.

Och ändå
jag slutade aldrig gå
vid den här diktens sida,
jag har aldrig riktigt förlåtit den
att den släppte taget om min hand
du lät mig gå
jag går så nära min dikt nu
att jag känner lukten av dess hår,
jag går så nära,
min hand
vill det
som den aldrig kommer göra
föra handen genom håret,
jag går så nära
att jag känner lukten av det som borde varit,
och jag går så nära.

Och solen går upp över Kungsträdgården,
och jag bleknar
bort, såsom vattenfärger bleknar.

Inga kommentarer: