måndag 8 juni 2009

Och så lite dagbok på det dårå.


Jag har ju hunnit med en massa saker i helgen, vilket kanske inte framgått av den veritabla arkivtömningen jag har sysselsatt er med under tiden.
Jag har hunnit bli tjugofem till exempel och haft födelsedagsfest. Det var en fin fest. Och fortsatte tills fyratiden med spansk kvalitetsrom som jag köpte i en spansk delikatessbutik i våras och mindre kvalitativ estnisk vodka som jag köpte i ett estniskt snabbköp i höstas. Jag var glad över alla som kom, och var nog allmänt vimsig och lite överförfriskad hela kvällen. Nu när jag har plockat bort alla ölburkar och vinflaskor inser jag att den största förändringen i lägenheten består i en nästan trehundraprocentig ökning av grönska; min lägenhet har gått från att vara The Waste Land till att se ut som ett nummer av Swamp Thing. Jag gillar't. Hur länge dessa stackars plantor nu kan tänkas överleva i min vård.
Eftersom vi i Juni månad desperat eftersträvar BREV FRÅN LÄSEKRETSEN kan jag väl lika gärna fråga er här och nu; hur bär man sig egentligen åt för att hålla liv i en tomatplanta? Jag har testat att vattna den tills den börjar gråta, jag har testat att låta den sukta, jag har testat att låta den stå soligt och fint, jag har testat att ställa den skyddad från solen. Den ser ändå bara ut som att den vill befinna sig någon helt annanstans och har börjat gulna på sina ställen; borde jag helt enkelt ställa ut den på balkongen månne?

Och jag vet inte, efter att ha tråkat ut alla med min TJUGOFEMÅRSKRIS i typ två-tre år nu, så känns det ju förvånansvärt lite. Jag har inte ett mycket fastare handslag, jag har inte en karriär, jag har inte ett MC-körkort och jag kan fortfarande inte odla skägg, ens om jag hade velat. Det känns rätt lugnt ändå. Jag är väldigt mycket gladare nu än vad jag var under större delen av hösten och början av våren, och egentligen under stora delar av förra sommaren också, så det är sweet. Plus att nu kommer det en massa fina människor från min gamla hemstad och hänger runt här, så det blir ännu sweetare.

I Söndags läste jag dikter på Turteatern dårå. Jag vet inte riktigt hur det gick egentligen.Jag var rätt nervös innan jag skulle gå på, och blev kanske inte mindre nervös av att konferenciern höll en presentation som drog ut i evigheters evighet, fick två mobilsamtal och ett sms under presentationen och hade glömt bort mitt namn innan han skulle presentera mig. Va fan, jag förstår att det inte är så himla pretentiöst med öppen scen, och det är inte som att jag ville bli krönt i olja och med en lagerkrans innan jag gick på scenen, men jag tyckte det blev rätt jobbigt. Eller, när jag väl gick på scenen kändes det som att jag var punchlinen i ett väldigt konstigt skämt, när jag kom med mina jävla dikter. Att det satt ett bord med tonårstjejer längst fram och höll sig för skratt innan jag hade hunnit läsa en enda rad kanske inte lyfte min poetiska självkänsla i höjden. Det kändes som att de hade bestämt sig för att jag var pretentiös, obegåvad och direkt skrattretande innan jag hade hunnit läsa en enda rad. Ganska jobbigt utgångsläge, kändes som att vara tillbaka på högstadiet igen. Sedan stängde jag av deras existens och lyckades väl leverera i alla fall hyfsat.
Folk applåderade i alla fall, och var tysta när jag läste. En tjej tackade och sa att hon tyckte det var fantastiskt. Det blev jag såklart glad av. Det var kanske inte så misslyckat som det kändes som den närmsta timmen efter uppläsningen. Och de jag bryr mig om tyckte det var bra.
Kuriosa: Uppenbarligen har jag en DIKTLÄSARRÖST som är rätt annorlunda än min vanliga röst. "Det var nästan som i Exorcisten" sade Christer. Det låter ju helt fantastiskt om så var fallet. Nästa gång ska jag snurra på huvudet och krypa på alla fyra.

Helt absolut fantastiskt odelat positiv är jag däremot till det faktumet att min systerdotter skämtade med mig för första gången när jag tittade in på vägen till Turteatern för att lämna tillbaka kameran jag hade lånat av min syster. Min systerdotter såg att jag kom, kröp in bakom ett hörn och gömde sig, och "överraskade" mig. Sedan skrattade hon. Det slog lätt nio säsonger av Seinfeld-boxar.
Det var en milstolpe när man helt plötsligt kunde busa MED henne, och hon tyckte det var roligt. Att hon helt plötsligt börjar busa med folk är om möjligt ännu roligare.

Och ja, nu är händelserika helgen överstånden. Och jag är tillbaka i mitt rätta element, le Gallup-undersökningar.

Angående YouTube-klipp: En gång sa jag att när man börjar posta YouTube-klipp så är en blogg egentligen död, man har bara inte orkat erkänna det för sig själv. Det var drygt sagt. Att ha någonstans att posta YouTube-klipp är väl halva poängen med att ha en blogg?
Först tänkte jag posta ett inlägg med en kille i Grim Fandango-mask som spelade en melodi från spelet på fiol. Sedan tänkte jag, nej, det är för nördigt, då kommer ni inte gilla mig längre.
Sedan tänkte jag posta Kevin Rowlands video till Concrete & Clay, men sedan tänkte jag nej, det är lite väl dekadent, då kommer ni inte gilla mig längre.
Så jag sejfade med lite vanlig gymnasie-indie. Det här kan ni inte ha några invändningar mot.

Borde jag säga något om EU-valet? Jag orkar inte säga något om EU-valet. Hur jag ska förhålla mig till att Piratpartiet har jag inte riktigt listat ut än. Att rasisterna inte kom in kändes ju bra. Att det gick bra för Miljöpartiet var skönt och bra. Att resten av Europa verkar ha tagit en auktoritär, nationalistisk högersväng känns väl inte riktigt lika skönt och bra.

3 kommentarer:

die kaschemme sa...

Bäste tomatodlare,

det är nu hög tid att transportera ut den lilla plantan på balkongen, det är ju under bar himmel som växten nås av det solsken allra mest. Och då tomaten härstammar från sydligare breddgrader (liksom dess namn tomatl, hängde med från aztekerna vill jag minnas) finns det ingen övre gräns för hur mycket sol en tomat tåler, den vill ha så mycket den kan få, ju mer desto bättre. En naturlig följd av att stå i gassande sol är dock en tämligen utpräglad törst, det kan komma att bli nödvändigt att vattna flera gånger om dagen. Däremot gillar inte tomatplantan att stå blött, det är få växter som gör det, och på detta kan man som växt reagera med gula blad. Testa att vattna först när plantan börjar sloka lite och jorden är snustorr. Om plnatan ännu står inomhus så har den säkert fått mer än sin beskärda del vatten, gissar jag.

I övrigt är tomaten världens lättaste och finaste växt, man behöver inte tänka på nåt, förutom att peta ned lite näring. (Även näringsbrist kan framkalla gula blad...) Vanliga tomater behöver emellertid extremt mycket plats för rötterna, men de sorter som är framtagna för balkong är mer tillbakadragna och nöjer sig med lite. Själv har jag båda sorter, men medan den vanliga tomatplantan buskar ut sig nåt fruktanvärt står balkongtomaterna i givakt som rakryggade soldater. Det är fint att se.

die kaschemme sa...

P.S.
Grattis på födelsedagen i efterskott!

Per sa...

Ah, tackar! Det låter väl som att man borde kunna ro tomatodlingen i land då. Jag har inte riktigt fattat det där med att plantor inte ville stå i vatten, jag tänkte att de kunde dricka lite när de var törstiga...

Tack för tips och gratulation!