måndag 29 juni 2009

Litteratur: William Beckford - Vathek


Översättning: Arthur Isfelt
H:ströms

William Beckford tillhör definitivt den skara av författare som har blivit långt mer beryktade än sina litterära verk. Hans kringflackande liv, hans öppna homosexualitet i en tid när själva misstanken kunde döda, de märkliga klosterliknande byggnader han lät resa upp på den engelska landsbygden - allt detta har kastat långa skuggor över hans litterära kvarlåtenskap.
Ungdomsromanen ”Vathek” hör dock till det man kommer ihåg när man talar om Beckford, och som än idag är läst. Romanen brukar ses som en föregångare till artonhundratalets gotiska skräckromaner, både vad gäller den amoraliska svärtan i berättelsen och förkärleken för exotiskt stoff.
Intrigen i romanen är nästan rörande enkel, och när allt kommer omkring kanske snarare en formalitet som möjliggör för Beckford att hänge sig åt det som låg honom närmast hjärtat: överdådigt prakt, exotiska scenerier och kittlande ockultism.
Kalifen Vathek är lika maktfullkomlig som njutningslysten. Han har låtit bygga sig själv fem palats tillägnade var och ett av sinnena, slösar med rikedomar och älskarinnor och samlar de mest exotiska föremål kring sig. Ändå kan han inte få nog. Så när en främmande magiker träder in i hans hallar, med löften om storslagna underjordiska palats och förborgade ockulta hemligheter är han idel öra. Magikern förmår ynglingen att begå allt skändligare handlingar, tills det slutligen tillåts honom att träda ner i helvetets käftar.
Tusen och en natt, som under sjuttonhundratalet hade offentliggjorts i franska och engelska översättningar för den europeiska publiken, var en av Beckfords största inspirationskällor, något som blir mycket tydligt vid läsningen; inte bara därför att referenserna till islamska myter och företeelser är så ymniga, utan också med tanke på den naiva, nästan uppsluppna, sagoton Beckford använder sig av även när han berättar om de hemskaste saker. Ja, Vathek skulle ha kunnat vara en av de sagor som lyftes ur de europeiska utgåvorna, eftersom de hade bedömts som för erotiskt frispråkiga och moraliskt tveksamma för den västerländska läsekretsen, en grym berättelse i utsvävningens tecken.


Annars ligger det nära till hands att associera till Faust-myten vid läsningen av Vathek; den kända folksagan om vetenskapsmannen som sålde sin själ till djävulen i utbyte mot alla världens kunskaper. Även om Faust för den centraleuropeiska medeltiden naturligtvis framförallt var en varnande påminnelse mot alla boklärda att inte sträva alltför långt i sin kunskapsiver, utan hysa ödmjukhet inför Gud och dennes hemligheter, blev Faust så småningom snarare en tragisk hjälte, och den aldrig sinande kunskapstörsten blev dygd snarare än synd. Oswald Spengler såg i Faust den arketypiske hjälten för den västerländska civilisationen.
Och även om Goethes definitiva förvandling av Faust från skurk till någorlunda sympatisk ännu ligger i framtiden, har jag svårt att skaka av mig känslan att Beckford här ställer fram en grym parodi på detta ideal.
Vathek drivs som Faust fram av demoner, men saknar i sig själv egentligen drivkraften att omfamna den fullständiga fördömelsen. Utelämnad till egen maskin är kalifen sällan förmögen till värre förbrytelser än frosseri i mat, dryck och sex. När han är skrupellös finns det aldrig någon tragisk storslagenhet i det hela, enbart enfald och elakhet. Endast med hjälp av hans lika pliktmedvetna som diaboliska mor når Vathek tillräckligt låga moraliska dimensioner för att få träda in i helvetet.
Naturligtvis innebär det att Beckfords text är fattigare på andliga dimensioner och nyanser än Goethes och Marlowes hanteringar av Faust-temat. Och jag måste medge att läsningen av Vathek blir tämligen mattande efter ett tag. Den korta romanen är egentligen föga annat än en odyssé i excessernas rike, och tycks förutsätta ett sinne där man med lika delar förskräckelse och förtjusning hisnar över exakt hur många oskyldiga kalifen offrar - gång på gång. Ett sådant konstant hisnande saknar jag förmåga till, och jag tror att det är en brist jag delar med merparten av den moderna läsekretsen. När jag ställer om fokus i min läsning fungerar det bättre. Det finns ingen utveckling i Beckfords roman, bara en nästan barnslig kärlek till de små detaljerna, vare sig den skildrar blomsterängar eller djävulsdyrkan. Och faktiskt kan romanen, mitt i alla hemskheter, vara ganska – förtjusande i sin orientaliska prakt.
Men jag får medge att William Beckford förblir intressantare än sina böcker, och Vathek framförallt intressant som en förebådan om vad som komma skall. De kommande tvåhundra årens litteratur skulle komma att presentera oss för betydligt trovärdigare och otäckare skurkar, även om de inte alltid bar lika sirliga kläder som den djävulske kalifen.

Texten ramas på ett föredömligt sätt in av ett förord av Arthur Isfelt, där han redogör för romanens något kaotiska tillblivelse och utgivning, samt ett mycket fylligt och informativt efterord av Gabriella Håkansson, där hon på ett fascinerande sätt förser oss med mer information om Beckford och dennes allt annat än vanliga liv.

Inga kommentarer: