fredag 26 juni 2009

Litteratur: Roland Topor - Hyresgästen


Översättning: Elias Wraak
Sphinx Bokförlag

För några år sedan såg jag för första gången den märkliga science fiction-filmen, Den vilda planeten. Det är och förblir en av de märkligaste och mest fascinerande filmer jag har sett. Själva historien berättades på ett naivt sagoaktigt sätt, men bildspråket var surrealistiskt, grymt och fantasifullt, skrämmande och vackert. En osedvanligt ond saga helt enkelt, omöjlig att slita ögonen ifrån.
Det var den mångbegåvade Roland Topor som stod för filmens bildspråk: en centralgestalt i den kanske mindre kända parasurrealistiska rörelsen, en avknoppning av den ursprungliga surrealismen, som ville bevara rörelsens visionära ideal men låta dem förnyas genom att förenas med modernare företeelser som rockmusik och pornografi. Topor är kanske mest känd som fantasieggande och provokativ illustratör, men har också skrivit musik, spelat i filmer samt skrivit romaner.
Det alltid lika intressanta Sphinx Bokförlag - som har ett gott öga till mindre kända men egenartade och spännande författarskap – introducerar nu Topor som romanförfattare för en svensk publik, med dennes debutroman ”Hyresgästen”. Berättelsen är förmodligen känd för den stora publiken genom Roman Polanskis filmatisering med samma namn, men förtjänar även intresse i egen rätt som ett stycke klaustrofobisk och kallsvettig prosa.


När den beskedlige byråkraten Trelkovsky flyttar in i sin nya lägenhet är det med de bästa intentionerna i världen: han är stillsam, har ordnad ekonomi och är varken kvinnokarl eller festprisse.
Det enda som är lite obehagligt är att Trelkovsky har kunnat överta lägenheten eftersom den förra hyresgästen, en ung kvinna, tog livet av sig under mystiska omständigheter. Men efter klagomål vid inflyttningsfesten från en ljudkänslig granne blir Trelkovsky snabbt allt nervösare. Minsta ljud tycks ge upphov till våldsamt bankande i väggen, och den anpasslige mannen finner sitt liv i allt högre grad styrt av sina grannar. I takt med att hans ångest tilltar börjar han också undra alltmer över den tidigare hyresgästens självmord: var det verkligen ett självmord, eller föll hon offer för en konspiration från sina grannar?
Så blir stämningen i romanen alltmer paranoid, instängd och obehaglig. Huruvida det rör sig om en ingående psykosskildring eller om Trelkovsky verkligen är utsatt för en djävulsk konspiration är mindre viktigt. Den verkliga belöningen ligger i att få ta del av hur Topors märkliga föreställningsvärld långsamt får tränga ut den småborgerliga franska vardagen, tills slutligen alla realistiska spelregler är upphävda. Håriga aphänder tränger sig in genom dörrspringor, blod rinner nedför väggarna, svarta droskor väntar nere på gårdsplanen. Det är briljant prosa som står sig alldeles utmärkt även utan bildmässigt understöd av Polanski.
Kristoffer Nohedens utmärkta efterord ger en god överblick över den parasurrealistiska rörelsens historia och egenart, men också en närmre presentation av Roland Topors konstnärskap. Elias Wraaks översättning är som alltid stilistiskt lyhörd. Det enda jag kan önska är en presentation även av Roland Topor som bildkonstnär; hans egenartade värld är sig lik oavsett medium, och hans illustrationer skulle utgöra ett fantasiskt komplement till texten.

3 kommentarer:

Petter sa...

Jag hade missat att det var han som tecknade La Planète Savage som hade skrivit denna.
Det gör att den genast känns mer intressant.
Lalouxs film är en av mina favoriter.

Per sa...

Ja, det är en fantastisk film! Synd att de inte fortsatte sitt samarbete, med undantag för några kortfilmer (som kanske gjordes innan långfilmen iofs.). Laloux står inte riktigt på egna ben tycker jag, Gandahar är ju lite som en variant på Den vilda planeten, men avskalad allt det mörka och obehagliga som gjorde den senare filmen så oemotståndlig.
Blir lite för mycket hippieromantik helt enkelt antar jag. Gillar det kluvna i Den vilda planeten, att ingen egentligen är nämnvärt god.

Och Hyresgästen är definitivt läsvärd, särskilt på slutet blir den rätt twistad.

Petter sa...

DVDn jag har med Fantastic Planet har en senare kortfilm med samma team som gjorde Gandahar, som jag inte sett. Den är riktigt bra. Men Gandahar har inte lika gott rykte som den tidigare.
Jag såg Fantastic Planet första gången när jag var typ elva. Och blev väldigt fascinerad.