tisdag 2 juni 2009

Litteratur: Lars Gustafsson - Fyra poeter


Lars Gustafsson
"Fyra poeter"
1988, Norstedts

Lyriken har i allt högre grad kommit att gälla som det personligaste av alla litterära uttryck; det har naturligtvis inte alltid varit så, utan är en ganska sen utveckling. Medan lyriken en gång i tiden täckte såväl de långa berättelserna som prosaiska ämnen som jordbruk och historia, har prosan sedan länge erövrat den mesta marken här. Artonhundratalets romaner tog snabbt över den episka diktens roll som det berättande mediet framför andra, och lyriken blev i allt högre grad synonymt med det egna jagets besjungande av sitt eget känsloliv.
Å ena sidan har det också inneburit en adling av lyrikens roll i den litterära hierarkin, men har kanske i ännu högre grad inneburit en ämnesmässig avgränsning, i takt att med att poesi i allt högre grad blivit synonymt med den subjektiva bekännelsen. Och vad än kritiker och litteraturvetare försöker upprätthålla för praxis får poeten finna sig i att hans/hennes "jag" i de flesta läsares ögon blir synonymt med poeten själv. Den här identifieringen av diktens subjekt och författaren själv kan naturligtvis innebära en ganska rejäl begränsning i ämnesval, tematik och språkbruk, som exempelvis romanförfattaren eller dramatikern inte behöver bekymra sig om.
En extrem motreaktion på detta stod den portugisiske poeten Fernando Pessoa för, när han under nittonhundratalets början skapade ett märkligt författarskap där han utvecklade olika poetiska personer, med såväl egna namn, egna biografier och olika sympatier och antipatier. Personerna grälade sinsemellan, agerade som mentorer för varandra eller var i vissa fall lyckligt ovetande om varandras existens. Klassiskt skolade hedonister bråkade med modernitetsberusade futurister, reserverade skönandar störde sig på utsvävande kontinentala libertiner. Och så vidare. Allt i ett och samma författarskap, som fick en oerhörd rymd och stilistiskt svängrum.
Riktigt så långt går inte Lars Gustafssons med diktsamlingen "Fyra poeter", och det rör sig om en betydligt mer lekfull och distanserad skrivövning än i Pessoas fall, men greppet är hämtat därifrån.
Alla författare är försedda med små biografier i slutet av diktsamlingen, och diktarnas profiler och stilar sammanfaller i stort med kända svenska förlagor.
Gustafsson har på annat ställe förklarat att Gustav Adolf Fredenlund är tänkt som en variant på Vilhelm Ekelund, Bernard Foy är en arvtagare till Silfverstolpe, Ehrmine Wikström har hämtat mycket av sin tematik från Bertil Malmberg och Jan Bohman är slutligen en tvillingsjäl till Paul Andersson, Sveriges egen Rimbaud. Och naturligtvis har samtliga dessa röster en distinkt Gustafssonsk dialekt; något som framförallt yttrar sig i den lekfulla lätthet i samvaron med filosofiska och idéhistoriska frågeställningar samtliga diktare rör sig med, ofta i betydligt större grad än sina faktiska föregångare. Bernard Foy och Jan Bohman är s.a.s. dubbelt fiktiva, i det att de också figurerar som romanfigurer (i "Bernard Foys tredje rockad" respektive "Sorgemusik för frimurare"), medan de andra två poeterna är skapelser unika för den här diktsamlingen.
Poeterna har det gemensamma draget att de rör sig i olika gränstillståndens marker, av vilket slag det än må vara.
Wikström, den enda kvinnliga poeten i sällskapet, skildrar i sina dikter gränslandet till den psykiska sjukdomen och slutligen också det oåterkalleliga uppgåendet i vansinnet. Bernard Foys starkaste dikter är de postumt efterlämnade dikter man får tänka sig är skrivna långt efter hans egentliga lyriska blomstringstid, till sin karaktär djupt melankoliska bekännelser. Alltså en rapport från livets höst, och en allt mer tilltagande isolation.
Sekelskiftespoeten Gustav Adolf Fredenlund och femtiotalspoeten Jan Bohman skriver båda dikter i exil, båda med så gott som alla band till sitt hemland kapade. Fredenlund som landsflyktig och Bohman som utslocknad Rimbaud-figur.
Poeterna skildrar alla erfarenheter som inte, åtminstone inte i en rent bokstavlig bemärkelse, är Gustafssons egna.
Jag föreställer mig att den här metafiktionen har öppnat upp för helt nya motivkretsar för poeten; framförallt Wikströms dikter hade varit svåra att skriva i eget namn utan att ge en lätt melodramatisk känsla. Som det är nu hör de i mitt tycke till de starkaste i samlingen.
Kanske för att många av de filosofiska tankekonstruktioner Gustafsson var så förtjust i under sin åttiotalsdiktning (är världen bara en optisk illusion?) här faktiskt tycks lägga ett djupt existentiellt allvar i vågskålen, och skänker dikterna en tyngd som inte alltid är närvarande i Gustafssons tankelekar vid den här tiden.Titta till exempel på den djupt obehagliga och rörande dikten "Flickan som gick förbi":

"I.

Hon gick förbi igen
en fuktig skymning i april.

Det var något som var konstigt
med hennes klänning. Den släpade litet.

Det var det ljud som jag lärt känna.

Konstigt nog var det blott jag
som såg henne;

mig gav man hela hennes tyngd.


II.

Hon såg på mig ett ögonblick
med detta stora döda öga,

som alltid säger ont.

Och sedan vände hon sig om
nere vid dörren

och log med sitt fuktiga,
levande, sorgsna öga

som om hon ville be om förlåtelse
för att det andra ögat också fanns."

Också den rädsla för att jaget ska slukas upp av och gå oåterkalleligt förlorad i bottenlösa djup som genomsyrar alla Wikströms dikter känns igen från Gustafssons egen diktning men får här också dras till sin spets:

"All smärta
är nu mycket långt borta

från mig. En liten rund kula,
som har rullat in under en tung möbel av ek.

Jag kommer inte att nå den,
hur jag än sträcker mina smala fingrar

och plågar min tunna handled.
Den lilla blygrå kulan ligger där den ligger

därinne i dammet.

Men ingen annan skall nå den heller.
Förrän Gud, den förfärlige, frånvarande

sträcker in en jättelik kolsvart hand
som går genom allt.

Också genom ek."

Med Fredenlund som språkrör har Gustafsson kunnat överföra Ekelunds klassiskt karga temperament på de Texas-scenerier han själv känner så väl; höjdpunkten här är den långa dikten "Skallerormen", där mötet med Den Andra sker på möjligast karga vis, i form av en geologs möte med en skallerorm vid en texansk flodbädd. Och, frågar sig geologen:

"Vem var i stånd att skapa mig och honom

i samma värld? Och såg hans gula stela öga
samma rum och sten och djupblå sommarrymd som mitt?

Hur var hans dag? Hans värld, den gränslöst annorlunda?
Vad visste han om världen som jag ej får veta?"

Mötet med denna andra värld sentimentaliseras sannerligen inte, utan slutar med att ormen blir skjuten av geologens kompanjon. Frågorna mötet har öppnat blir kvar, men snarast som ett bittert beklagande över att dessa andra världar förblir oåtkomliga för oss, att ett sant möte aldrig låter sig ske.

Kanske hamnar Gustafsson med Bernard Foys dikter ibland lite väl nära Silfverstolpe och den lyriska intimismen som den faktiskt såg ut, en skola som jag -utan att på något vis vara särskilt insatt- har ganska svårt att intressera mig på allvar för. Dikter som "Den gamla gården" och "Svanen" med dess eleganta rimflätning och borgerliga idyll är onekligen ett mycket lyckat maskeradstycke, men för kanske väl långt bort från de idéhistoriska terränger jag tycker Gustafsson alltid gjort sig bäst i.
Men även här finns det dikter som står ut; "Till en ungdomsväninna", med sin råa melankoli till exempel. Men som redan framgått är det framförallt två förment postuma dikter, "Lento" och "Ur en mörk och fuktig trädgård", som är

allra starkast.
Här är det känslan av förfall och djup sorg den dominerande känslan;

"Nu ser jag oftare de döda.
De blir allt tydligare varje höst

när frukten tveksamt faller i den
ogästvänliga och mörka trädgård

där jag bor."

inleds till exempel den senare dikten.Till skillnad från många av de andra av Foys dikter är de orimmade och på fri vers. De ligger också betydligt närmre den diktion och det melankoliskt resignerade tonfall som har dikterat Gustafssons senare poesi. Också i Jan Bohmans diktning är det de senare dikterna som känns mest övertygande; i ungdomsdikterna svajar det lite, och det är kanske inte så konstigt, då Paul Anderssons sensualism aldrig riktigt varit Lars Gustafssons, och det märks. Även i detta fall är det de mer eftersinnande och melankoliska dikterna som får störst verkan.
"Fyra poeter" innehåller stora mängder god poesi, framförallt den som återfinns under Wikströms och Fredenlunds namn. Samtidigt som några av rolldikterna ligger lite väl nära maskeraden och pastischen, tycks pseudonymdiktningen överhuvudtaget ha blivit till något av en förnyelse och fördjupning av Gustafssons bildspråk och filosofiska frågeställningar; helt klart är att det möjliggjorde för honom att skriva dikter som han inte hade skrivit annars, men också för oss att läsa den med en annan ingångspunkt.

2 kommentarer:

Petter Malmberg sa...

Hela Silfverstolpe-grejen är lite smått underlig. De andra tre poeterna får ju säjas tillhöra den svenska poesikanon.
Men den senare Variationer över ett tema hos Silfverstolpe tycker jag är en av hans bästa.
Fast jag har aldrig känt ett stort behov av att läsa honom.

Per sa...

Ja, men Gustafsson har ju tydligen en hangup på Silfverstolpe som skiner igenom lite här och var, även om han tycks vara på det klara att han inte hör till de större poeterna. Finns en lång essä om en Silfverstolpe-dikt i "Att tala med de döda" bl.a. som kan vara rätt intressant om man diggar Bernard Foys tredje rockad.

Variationer... tycker jag innehåller många fina dikter, överhuvudtaget är det väl poeten Gustafsson om åldrats bäst tycker jag.