tisdag 23 juni 2009

Litteratur: Lord Dunsany - Huset vid världens kant

Översättning: Sam J Lundwall
Förlag: Sam J Lundwall Fakta & Fantasi, 1989


Den irländske författaren lord Dunsany (som egentligen bar det något osannolika namnet Edward Plunkett, 18th Baron of Dunsany) var extremt framgångsrik i sin samtid och sitt språkområde, umgicks i samma litterära kretsar som Yeats, kom att bli en viktig inspirationskälla för flera viktiga författare, och var vid slutet av sitt liv föremål för en veritabel idoldyrkan av den amerikanska fantasyvärlden som vid femtiotalets slut hade blomstrat upp igen på allvar.
Här i Sverige är han visserligen ett namn som återupprepas med emfas när man skriver den fantastiska litteraturens historia, men tycks bli läst desto mer sällan. Även om enstaka noveller finns utspridda i diverse skräck- och sagoantologier tycks Sam J Lundwalls lilla volym från 1989, Huset vid världens kant, utgöra det enda egentliga försöket att presentera Dunsanys författarskap i samlad bokform för en svensk publik.
Lundwalls volym består av noveller ur de två samlingarna The Book of Wonder respektive The Last Book of Wonder, två novellsamlingar som ofta betraktas som några av hans bästa. I dessa volymer har Dunsanys novellkonst författarskap förfinats och uttrycksmedlen komprimerats maximalt. För den fantasy lord Dunsany skriver är på många sätt den totala antitesen till de massproducerade tolvböckersepos som utgör huvudströmningen i den moderna fantasylitteraturen. Dunsanys visioner behöver bara ett utrymme på fem-tio sidor, hela kosmologier glimtar till i några få meningar, lika flyktiga som morgondaggen i gräset.
Som till exempel i ”Den sorgliga berättelsen om Thangobrind”, där den skicklige tjuven tar sig fram genom en synnerligen hotfull del av världen:

”Det var mörkt när han passerade tornen i Tor, där bågskyttar skjuter elfenbenspilar på främlingar för att inte någon utsocknes skall förändra deras lagar, vilka är onda men inte får förändras av utomstående. ”


Så rusar novellens huvudperson raskt förbi dessa gäckande torn och detta märkliga land utan att det närmare utforskas, och som blir just så trollbindande därför att det tillåts stå oförklarat. Det är ett ekonomiskt berättarsätt som t.ex. Borges skulle komma att lära sig mycket av; även denne hade förmågan att suggerera fram ett myller av världar, apokryfisk kunskap och mystiska kulter bara med hjälp av några satser.


Att Dunsany skulle komma att inleda ett fruktbart samarbete med eftersläntraren till prerafaelit Sidney H. Sime, som illustrerade flera av Dunsanys böcker, var på många sätt logiskt.
Precis som denna konströrelse vågar Dunsanys prosa vara ogenerat vacker på ett fullständigt ogarderat sätt. Och det är naturligtvis lite av ett estetiskt vågspel; när det är vackert blir det verkligen overkligt vackert. När det görs fel blir det rätt outhärdligt.
Ta till exempel H.P. Lovecrafts fantasynoveller. Lovecraft skrev nämligen en hel del drös med Dunsany-inspirerade alster i den tidigare delen av sitt författarskap. De är ett talande exempel på hur lätt Dunsanys lätta stil förvandlas till blomsterhöljda pekoral och den sorgsna sagostämningen lätt blir till ett teatraliskt skymningshulkande. Lovecraft lyckades betydligt bättre när han skrev kosmiska skräckberättelser kryddade med tentakler än när han ville skriva finkänsligt. Men Dunsany själv håller sig alltid på rätt sida, och balanserar alltid det eteriska med en rätt vass och elak humor.


Rent känslomässigt rör sig novellerna över hela spektrumet, från den resignerade melankolin och skymningsromantiken man väntar sig att finna i sekelskiftesfantasy (”Hur han som föresagts kom till staden Aldrig” är den absoluta höjdpunkten i den vägen i denna samling) till de mörkt humoristiska novellerna om tappra hjältar som misslyckas, till den totala extasen i ”Hästmannens brud”, som på åtta sidor låter oss ana hur det är att vara en ung kentaur som för första gången rusar igenom världen för fulla krafter. Noveller som ”I Zaccarath” och ”Erlathronion” är snarare små prosapoem, både vackra och sorgsna, där känslan av alltings förgänglighet ingår äktenskap med kärleken till det vackra och sköra.
Och Dunsany har en viss förkärlek för cyniska sagor utan lyckliga slut, där den tappre och redige huvudpersonen, tvärtemot vad som är brukligt, går under när de försöker lura till sig magiska skatter från mörka makter. Men alla novellerna har det gemensamma draget att de är mer eller mindre perfekt avrundade små pärlor, och har det sympatiska draget att vara långt mer fullproppade med idéer och infall än det sparsamma utrymmet egentligen tillåter. För trots sitt ringa format av hundratolv sidor är Huset vid världens kant nästan löjligt rik på idéer, fantasieggande uppslag, fantastiska små formuleringar och inspiration.
Resultatet blir ungefär samma kreativa överhettning som vid läsningen av Jorge Luis Borges, David Lindsay, Peter Milligan eller Grant Morrison. Det är alltså något av det bästa beröm jag kan ge en bok.

Det är naturligtvis Sidney H. Simes vackra originalillustrationer som är reproducerade här på bloggen.

5 kommentarer:

Feedback66 sa...

Den här boken har jag läst, för kanske tio år sedan. Riktigt bra grejor, vill jag minnas. Har tyvärr inte läst något mer av honom.

Magister sa...

En av novellerna är hämtad från en annan bok -- tror det var A Dreamer's Tales -- vilket Lundwall inte anger.

Alastor Press har planer på att ge ut ett urval av Dunsanys noveller, men vi får se när det blir av. Kanske nästa år.

Per sa...

Åh, hurra för kommentarer! Och två stycken inom en tidsram av en halvtimme ungefär, det är nog rekord på den här bloggen.

Jag blev definitivt sugen på att läsa mer Dunsany; får se om det blir i engelsk språkdräkt eller Alastor-översättning, men mer Dunsany till folket låter briljant tycker jag.
Vilken av novellerna är från en annan utgåva förresten?

Magister sa...

Problemet är att jag inte minns vilka noveller som ingår i Huset vid världens kant -- jag minns bara att jag kollade upp novellerna en gång och upptäckte att en av dem inte finns med i någon av Wonder-böckerna. Fanns där en som heter "Andelsprutz' vanvett"? I så fall var det den.

Jag skänkte för övrigt ett ex av Huset vid världens kant till den nuvarande Lord Dunsany, eftersom Dunsany Castle tydligen aldrig fick något författarex av den.

Per sa...

Jo, det måste vara den då. Den var för övrigt väldigt fin, med visionen av de melankoliska döda städerna som möts i månskenet.

Ang. Dunsany: Wow. Det är onekligen respekt.