fredag 5 juni 2009

Litteratur: Donald Hall - Samtal med Pound


Donald Hall
Samtal med Pound
Översättning: Stewe Claesson
(2003, Elleströms)

Hur förhåller vi oss till Ezra Pounds och hans livsverk "Cantos"? En amerikansk poet som med allt mer entydig fanatism började lovsjunga Benito Mussolini och antisemitismen, och som sannolikt har gjort mer för den modernistiska litteraturens utveckling än någon annan enskild människa? Och en diktsvit, enorm till både omfånget och bildningsgraden, som rymmer alltifrån svindlande vacker naturlyrik, omdiktningar på grekiska myter, såväl amerikansk gatuslang som långa oöversatta citat på latin och kinesiska, bisarra ekonomiska teorier, antisemitiska utfall och slutligen svidande bittra uppgörelser med poeten själv och det egna misslyckandet?
Att vi inte kan avfärda verkets betydande estetiska kvaliteter är uppenbart, men hur långt kan vi gå i en renodlat estetisk läsning i ett verk som åtminstone bitvis måste ses som en lång metrisk plädering mot demokratin?
Czesław Miłosz såg "Cantos", med sin uppbrutna form, dess "halvsmälta historicism", som ett i grund och botten reaktionärt ställningstagande mot det mänskliga förnuftet, något han menade var karakteristiskt för totalitarismens konst. Jag kan förstå den synpunkten, men ställer mig inte bakom den.Samtidigt känner jag ett instinktivt obehag för de som helt och hållet vill slänga de politiska och samhälleliga aspekterna ut genom fönstret och enbart gå Pound till mötes som en bambiögd och naiv skönande.

Boken "Samtal med Ezra Pound" består delvis av ett personporträtt och dels av en intervju gjord omkring 1960.
Den amerikanske poeten och kritikern Donald Hall träffade Ezra Pound, efter att denne hade dömts till landsförräderi av den amerikanska regeringen och spenderat femton år på sinnessjukhus. Nu hade han återvänt till det Italien där han levt större delen av sitt vuxna liv, i en allt mer tillbakadragen tillvaro. Var han fortfarande övertygad fascist eller djupt ångerfull och harmlös?
Den inledande essän, skriven efter Pounds död, berättar bland annat om hur själva intervjun gick till, och om den människa Hall lärde känna under drygt en veckas tid. Den är ett personporträtt av en gammal man i sönderfall, snarare än ett försök att få några svar på frågorna som radats upp ovan. Det är faktiskt ett oväntat känsligt tecknat personporträtt, emellanåt djupt rörande och levande, emellanåt mycket provocerande. Provocerande, eftersom jag kan tycka att Donald Hall undviker Pounds mörkare sidor nästan helt och hållet i sin minnesteckning. Han berättar att han väntade sig att möta ett fascistiskt monster, men istället mötte en gammal, ångerfull och djupt osäker man. Det är som att chocken över att inte möta djävulen i egen hög person fick Hall att helt låta bli att ställa mer besvärande frågor. Och jag tycker Hall förhåller sig en smula lättsinnigt till Pounds skuld. Detta i jämförelse med när författaren generöst delar med sig av sina fördomar mot tyskar i gemen, efter andra världskriget:

"Jag tycker det är svårt att vara artig mot tyskar; jag undviker att besöka deras land. Även om jag inte håller mig med övertygelsen om allmän överlägsenhet på det moraliska planet så är jag fortfarande misstänksam; jag vill alltid morra åt tyskar och håret reser sig i nacken som på en katt som får syn på en hund."

Tyskar i gemen tycks för alltid vara befästade med kollektiv skuld i Halls ögon, oavsett ålder, politisk tillhörighet eller aktiviteter under kriget. Ja, jag förstår också att det här är en känslomässig utsaga, och inte ett allvarligt politiskt menat uttalande. Jag tycker ändå det är dumt och genuint obehagligt: alla har fördomar, men man har en skyldighet att göra upp med dem, när man upptäcker dem hos sig själv, inte göra enfaldiga putslustigheter av dem. (Jag tar mig friheten att anta att herr Hall själv inte vill att han och hans familj för all framtid ska bära skulden för...åh, låt oss förslagsvis säga störtandet av Allende, Abu Ghurayb-fängelset eller varför inte Guantanamo-basen?)
Ännu konstigare blir det med tanke på den enastående förståelse Hall tycks benägen att visa för sin egen landsman.
Nej, man kan inte förneka den litterära storheten i Pounds verk på grund av motbjudande och reaktionära politiska åsikter, även om det såklart blir mer problematiskt när åsikterna blandar sig samman med poesin, vilket ofta är fallet i "Cantos". För då är det uppbyggelselitteratur och inte poesi som är ens huvudsakliga intresse.
Inledningsvis tycker jag också Donald Hall diskuterar det här på ett vettigt vis. De goda poeterna är de som är oförmögna att ljuga i diktens värld, menar han, oavsett hur falska och förvirrade de än må vara på det privata planet. Och tycks vilja dra en solid och trovärdig gräns mellan etik och estetik, mellan verk och upphovsman.

"Varken Sånger från Pisa eller "The Return" eller Homage to Sextus Propertius" tycks vara skriven av en person som tror att representanter från Wall Street smyger bakom husknuten eller tror att protokollen från Sions vise är sanna eller tror sig kunna förhindra andra världskriget bara han hade fått tala i enrum med några senatorer" skriver Hall.

Gott så. Men den andra sidan av myntet är då att man heller inte kan använda den enastående styrkan i Sånger från Pisa som ett försvar för privatpersonen Pound. Och där tycks Hall och en rad andra betydande amerikanska litteratörer ha det lite kämpigare. Hall berättar t.ex. om hur han tillsammans med Faulkner får en betydande kommitté att kräva Ezra Pounds frigivande från St Elizabeths sjukhus. Faulkner får gruppen att anta följande fåfänga formulering: "Medan Sveriges regering skänker denna kommittés ordförande sin högsta utmärkelse, sätter Förenta Staterna sin bästa poet i fängelse".
Nå, för det första satt Pound inte i fängelse, utan var instituionaliserad på ett mentalsjukhus. Men det som stör mig är detta; skulle man ha argumenterat lika ivrigt för Pounds frigivning om det istället för "Amerikas störste poet" rörde sig om "Amerikas störste rörmokare"? Nej, naturligtvis inte. Tydligen går det inte så vattentäta skott mellan verk och person i Halls föreställningsvärld som han vill hävda.
Och vidare:

"Pounds hätska antisemitism var en mental störning, som var märkligt lik den Henry Adams visade. Den uppträdde samtidigt med förintelsen, och vid en tidpunkt när Pound ställde sig på samma sida som den fascistdiktatur som i sin tur allierat sig med judeutrotningens skapare. Med själva förintelsen hade Pound ingenting att skaffa."

Nej, Pound var naturligtvis inte inblandad i eller personligt ansvar för förintelsen. Men han valde att regelbundet hålla tal för den fascistiska regimens räkning i radiosända tal till sitt hemland, han uppmanade USA att ge fascism och nazism fria händer i Europa, och han manade till och rättfärdigade våldsamheter mot judar. Till skillnad från den vanlige tysken eller italienaren hade Pound ett val. Och han tog ställning för totalitarismen. Konsekvent, under flera års tid. Så nog var Pound långt, långt mer skyldig än exempelvis de civila tyskar som dog i Dresden, och åt vars efterlevande Hall uppenbarligen inte kan låta bli att resa ragg.
Så: Pound var sinnessjuk, och kan därför inte hållas ansvarig för sina handlingar, men naturligtvis inte så galen att han behövde institutionaliseras. Och å ena sidan ska vi vara kloka nog att skilja på person och verk, å andra sidan ska vi frikänna en fascistisk antisemit i kraft av hans litterära geni.
Det är en ohållbar ståndpunkt.
Nå, nog om det. Jag inser att jag låter hemskt argsint, och kanske också stundtals är det vid läsningen. Det jag kräver är inte ett "Porträtt av den demoniske konstnären som åldring", men väl ett erkännande av att Pound måste betraktas som skyldig. Alla försök att kringgå detta faktum hindrar oss ifrån att tala om hans poesi; och det är naturligtvis i egenskap av genialisk poet den här porträttboken är intressant.



För "Samtal med Pound" är också ett inkännande personporträtt, livfullt och trovärdigt, av en bräcklig människa som
tvivlade på sitt eget värde, både som privatperson och litterär föregångare. Det är uppenbart att Donald Hall verkligen tyckte om den gamle man han mötte i Rom, och att denne i sin tur livades upp av mötet med den yngre poetkollegan. Fin är anekdoten om hur Donald Hall efter sitt möte med Pound arbetar om sin recension av dennes "Thrones", och - rörd av Pounds oro över att ha levt förgäves - mot bättre vetande öser lovord över ett verk vars kvaliteter han inte är säker på, och aggressivt försvarar den mot tänkbara kritiker. Och tvingas senare naturligtvis komma till insikt att det nog snarast är sig själv han försvara Pounds diktning mot.

Den färdigställda intervjun blir ett märkligt komplement till den minnesbild Hall tecknar; där Pound i verkligheten tycks ha varit halvvägs in i den afasi som präglade hans sista år och kunde behöva timmar för att färdigställa ett sammanhängande svar, framstår han i intervjun som skarpsint och spikrak. Enligt essän vek Hall en betydande del av intervjuerna till att fråga om "mardrömmarna, svartskjortornas land, blitzkrieg och folkmord". Detta finns inte med mer än i några frågor i intervjun, i Halls frågor ofta som absurt artiga omskrivningar ("Jag vet att ni anser att en valutareform är nyckeln till ett bättre statsskick"...) och kretsar snarare kring hur Pound själv upplevde situationen i Italien -42 än hur han förhöll sig till sin gärning 1960. Kanske lika bra så; för det är i de estetiska spörsmålen Pound är en verklig auktoritet och inspirationskälla.
Få kan så mycket om versteknik som Pound gjorde och den som har det flyktigaste intresse för tekniken har mycket att hämta i Pounds litterära historiker, även om man ä kapabel att tillgodogöra sig långt ifrån allt.
Men också den lätthet med vilken Pound rörde sig genom skilda traditioner och epoker, den bensäkra övertygelsen om nödvändigheten i detta, hans förmåga att skapa samhörighet mellan till synes väsensskilda element. Detta att få medeltidens versmått att dansa i den amerikanska gatuslangen, detta att få Konfucius och Homeros att tala med varandra och utbyta erfarenheter som vore det det naturligaste i världen - häri ligger Pounds verkliga insats, häri ligger anledningen till att man både kan och bör återkomma till hans verk, drygt fyrtio år efter hans död.
Jag gör som så många andra och citerar avslutande raderna till Canto LXXXI. De hör till de vackraste raderna Pound har skrivit, och jag föreställer mig att poeten här riktar sig till sig själv, i ett försök att på samma gång gissla sin tidigare megalomani och samtidigt försäkra sig om att alla insatser inte har varit förgäves:

"Vad du älskar djupt består,
resten är slagg
Vad du älskar djupt skall ej rövas från dig
Vad du älskar djupt är ditt sanna arv
Vems värld, min, deras
eller är det ingens?
Först kom det skådade, så det gripbara
Elysium, om också i helvetets salar,
Vad du älskar djupt är ditt sanna arv
Vad du älskar djupt skall ej rövas från dig

I sin drakvärld är myran en kentaur.
Slå ner din fåfänga, ej människan
Har skapat ordning, ej skönhet eller mod
Slå ner din fåfänga, jag sa slå ner.
Av den gröna världen lär ditt sanna mått
Av skapargåva och sant konstnärskap,
Slå ner din fåfänga,
Paquin slå ner!

Den gröna hjälmen omintetgör din elegans.
"Övervinn dig själv, och andra dig fördraga"
Slå ner din fåfänga
Du är en slagen hund under haglet,
En uppsvälld skata i en ostadig sol,
Halvt svart halvt vit
Du ser ej skillnad på stjärt och vinge
Slå ner din fåfänga
Hur lågt ditt hat
Fostrat i falskhet,
Slå ner din fåfänga,
Snar att förgöra, njugg med barmhärtighet,
Slå ner din fåfänga,
Jag sa slå ner.
Men att ha gjort istället för att icke göra
det är ej fåfänga
Med höviskhet ha knackat på
Att en Blunt må öppna
Att ur luften ha samlat en levande tradition
eller ur ett fint gammalt öga den obesegrade lågan
Det är ej fåfänga.
Här ligger felet i det icke gjorda
och i den självtillit som vacklat."

(Översättning: Göran Sonnevi, Jan Olov Ullén)

P.S.
Det kan vara på sin plats att poängtera att NEJ, jag har inte lyckats ta mig igenom hela "Cantos". Nej, jag kan varken latin, grekiska eller kinesiska, så naturligtvis finns det rätt många dimensioner som undflyr mig i de mest komplexa dikterna. Vad jag har hittat i det här otroligt kaotiska, märkliga verket är små sjöar av skönhet, intensiva blixtar av uppenbarelser och insikt i den väldiga textmassan, och jag återkommer med ojämna mellanrum till det här verket, och hittar alltid något nytt.

Inga kommentarer: