onsdag 17 juni 2009

Litteratur: Anne Carson - Röd självbiografi


Översättning: Mara Lee
Panache/Albert Bonniers förlag

Om den kanadensiske författarinnan Anne Carson vet omvärlden inte mycket. Hon bor i Kanada, hon har nått professorsgrad i litteraturvetenskap och de klassiska språken. Och hon skriver udda och högst personliga böcker. Röd självbiografi första boken med vilken hon når en svensk publik. Här har hon skrivit något så ovanligt som en modern versroman med karaktärer hämtade från den grekiska antiken.
Huvudpersonen, monstret Geryon och dennes möte med hjälten Herakles har Carson hämtat från den grekiske poeten Stesichoros, en poet som torde vara föga känd utanför antikexperternas värld. Den antika tiden höll honom som en av de nio främsta lyriska poeterna, tillsammans med betydligt mer välbevarade och ihågkomna poeter som Pindaros och Sapfo.
Boken inleds också med en kort essä om dennes författarskap, av vilket endast fragment återstår. Delar av de bevarade texterna handlar om ett av hjälten Herakles stordåd: hur han slog ihjäl det röda monstret Geryon,
Tvärtemot vad man hade kunnat vänta sig blir inte Stesichoros dikt en enkel lovsång till hjältens seger över monstret: de få fragment som återstår visar istället upp små ögonblicksbilder ur monstrets liv, möten med hans hund och hans mamma. Det är från dessa bilder Anne Carson har skrivit sin egen versberättelse; men här har Geryon blivit en modern skolpojke, och Herakles har blivit en strulig kille som Geryon i tonåren kommer att inleda ett sexuellt förhållande med.
Också Anne Carsons text är ett fragment, mystiskt och gäckande. Det finns naturligtvis en sammanhängande handling att tala om, även om den berättas på ett synnerligen nyckfullt och ryckigt sätt. Vi gör små med nedslag i Geryons liv, från att han är barn till att han som ung man planlöst reser runt i Sydamerika.
Men det är inte det som är det väsentliga i Carsons text. Det handlar snarast om ögonblicksbilderna, hur Geryon ser på och upplever världen. Som barn ses han som mycket dum: hans bror bråkar med honom, och tvingar honom till sexuella handlingar. De andra skolbarnen ignorerar honom. Den tafatthet och handfallenhet inför världen som Geryon visar som barn bär han med sig in i vuxenvärlden. Men han är inte dum. Snarare rör han sig suveränt i gränslandet mellan det autistiska och det mycket begåvade. Han är handfallen inför världen därför att han ser mer än många andra, och framförallt mer än den grove och känslokalle Herakles.
Världen och det sinnliga hotar hela tiden att uppsluka honom fullständigt, det finns varken något som är självklart eller betydelselöst. Rent litterärt yttrar sig det här i den veritabla formuleringsberusningen; Anne Carsons versberättelse är sprängfylld av små, märkliga iakttagelser och associationer, lyckade metaforer och ingivelser.
” […]det var som att hålla ett stycke höst i handen”
kan Carson skriva när Geryon tar i Herakles mormors sköra kropp.
”[…]Under tiden hamrade musiken
över hjärtan vars klaffar stod vidöppna inför det desperata dramat som det innebär att vara jaget i en sång.”
kan det heta när Geryon går på sin första high school-dans.
De här underbara små partierna trotsar allt som oftast tolkning, och växer aldrig ihop sig till ett gemensamt tema eller sammanhängande bildspråk. Efter ett tag slutar jag också intressera mig för att tolka, låter mig ryckas med i den associativa bild- och känslofloden.
Att läsa Anne Carson är att ryckas med i ögonblickets hängivelse, att sänkas ned fullständigt i nuets flod, att berusas med intryck och ingivelser. Jag kommer vilja återvända till den här texten, flera gånger.

Bilden ovan är från William Blakes underbara illustrationer till Den Gudomliga Komedin. Helt bortsett från att Blake inte bara var ett poetiskt utan även ett visuellt geni, tycker jag den är anmärkningsvärd eftersom Geryon här är precis så sensuell som han är i Carsons text.

Inga kommentarer: