tisdag 2 juni 2009

Gorillor och den amerikanska vitterheten

God kväll.
Eftersom mina jobbmöjligheter under Juni är lite lagom skönt ospecificerade och vaga på det där tyyypiska åttiotalssättet, blev jag idag tillfrågad att jobba som receptionist i en mycket avlägsen del av Stockholm med någon timmes notis i förväg. Jag tackade ja. Och det var trots allt ganska trevligt, faktiskt inte bara eftersom jag kunde tänka på att min våldsamt skadeskjutna ekonomi åtminstone fick ett litet plåster i form av några hundralappar. Folk var rätt trevliga, jag hade av en lycklig slump stajlat mig mer än vanligt gick utanför dörren idag, och kände mig allmänt proffsig utan att kanske egentligen göra så hemskt mycket.
Hoppas Juni erbjuder lite flera sådana här dagar, och gärna med lite mer framförhållning framöver.
Men det var ju inte det vi skulle tala om, kära läsare. Vi ska tala om gorillor. Eller för att vara mer specifik ska vi tala om gorillors roll i seriebranschen. Nej, eftersom ni är betydligt mer socialt kompetenta än undertecknad kan ni inte sådär supermycket om gorillans betydelse för den amerikanska serietidningsindustrin.

Den som roar sig med att surfa på sisådär fyrtio-femtio år gamla serietidningsomslag vet att de är en ständig källa till glädje och märkliga överraskningar; inte nog med att de är fina att se på, de präglas ofta av en rent surrealistisk berättarglädje och lyckas inte så sällan - medvetet eller omedvetet - med konsten att göra mer eller mindre grova sexuella anspelningar. Efter ett tag märker man också...att gorillor förekommer i alla möjliga och möjliga sammanhang.
T.o.m. där man minst kunde tänka sig dem, förslagsvis i sportserier (sannolikt den tråkigaste av seriegenrer) dyker de helt oförhappandes upp:


Superskurkar i gorillaskrud saknas naturligtvis heller inte; och kan man kombinera det med en för tillfället populär och lite lätt demoniskt hotande ungdomssubkultur, desto bättre:


Och vem har inte någon gång frågat sig hur Andra världskriget hade slutat om gorillorna hade blandat sig i in i leken?


Well, jag skulle kunna publicera ett femtiotal omslag i samma stil, men ni fattar poängen. Gorillor var mycket, mycket populära inslag i serievärlden för fyrtio år sedan, vare sig det fanns logisk grund för deras närvaro i serien eller ej (oftast fanns det inte det). Varför frågar sig nu vän av ordning?
Här kommer faktiskt den konstigaste biten av historien: låt oss prata om den mystiska "gorillaeffekten". Serietidningarna var beroende av att locka till sig så många läsare som möjligt med hjälp av braskande och spännande omslag: och någonstans längs vägen hade någon marknadsföringsanalytiker börjat intressera sig för vilka komponenter på ett omslag som lockade till sig mest köpare.

Ett omslag som antydde en oväntad död för en populär karaktär - naturligtvis ett plus.
Ett utlovat bröllop mellan två populära karaktärer - också ett plus, även om bröllopen ytterst sällan blev av i själva serien.
En antydan om att en godhjärtad karaktär helt plötsligt visade sig vara ond- plus.
En gorilla på omslaget - mycket stort plus. Så även om det var oklart varför det var så visste man att en gorilla innebar ökade försäljningssiffror.

Detta omslag är den tragiska kulmen på denna mycket märkliga trend i seriehistorien:


Här har man kombinerat gorillan med andra element som ska garantera goda försäljningssiffror: en gråtande huvudperson, en motorcykel (i detta fall en gorilla på en motorcykel), dinosaurier och en obesvarad fråga (VARFÖR gråter chimpansen?).
Rent teoretiskt borde detta alltså vara den bäst säljande serietidningen någonsin. Det måste räknas mänskligheten till godo att så inte är fallet.

Som en ännu uddare (ja, jag vet att man inte kan säga så) knorr på historien dyker så "Weeping gorilla" drygt fyrtio år senare upp. "Weeping gorilla" var ett inslag i Alan Moores inte så lite flummiga, men ganska fantastiska, serie "Promethea". I "Promethea" är den gråtande gorillan ungefär lika populär som katten Gustaf är i vår värld, och dyker upp i lite alla möjliga sammanhang, men alltid i bakgrunden.
Å ena sidan är den gråtande gorillan en blinkning till denna trend, men tydligen också ett utslag över Moores irritation över självömkans-kulturen han tyckte bredde ut sig omkring honom. Den gråtande gorillan lyssnar på Radiohead och sorgsna countryballader, hatar sitt jobb och tycker att det är fullständigt omöjligt att hitta en god kopp kaffe nu för tiden:


Och här är det naturligtvis på sin plats att kommentera att alla bilder finns samlade på denna underbart konstiga sida, som samlar all möjlig märklig form av seriememorabilia. Jag återvänder mest information andra samlat in tidigare, men tröstar mig med att gorillafenomenet inte har fått sin rättmätiga uppmärksamhet här i Sverige.

2 kommentarer:

Henrik R. sa...

Bra inlägg som vanligt! Noterar att alla omslag du länkar till är tagna ur DC-serier, finns det någon särskild förklaring till detta eller är det en slump? Var DC större gorilla-exploatörer än andra? :)

Per sa...

Ja, det var DC som upptäckte "gorillaregeln" tydligen. Möjligen hemlighöll de upptäckten för de andra seriebolagen.
Ännu konstigare är att de hade en maxbegränsning på tre omslag med gorillatematik/månad, efftersom man inte ville mätta efterfrågan på gorillor i rafflande situationer.

It's a strange world.