fredag 5 juni 2009

Gabriel Knight 2 - världens enda kulturkonservativa dataspel?


Okej, jag vet att det är en ganska stor loservarning på att uppdatera sin blogg tre gånger på samma dag. Jag ska försöka undvika att göra det igen, särskilt som jag börjar jobba på måndag. Men var inte oroade: imorgon ska jag ha fest, så helt avsocialiserad är jag inte. Och på söndag läser jag dikter på Turteatern. Jag är inte bortom räddning. Det var det här eller titta på "Paradisets barn" liksom.
Och då valde jag tydligen bloggen.

Well, jag tänkte skriva några rader om Gabriel Knight 2, världens konstigaste och finaste spel. Jag spelar inte TV- eller dataspel särskilt ofta, men den här serien älskar jag. Och inget av spelen älskar jag så mycket som tvåan; ibland tror jag att det var designat för mig personligen, och enbart för mig. Det är på sex CD-skivor och sålde tydligen förhållandevis bra när det begav sig. Sedan: fullständig och total glömska, fullständigt omöjligt att få tag på. Inte så konstigt kanske, eftersom det förmodligen är det minst publikfriande spel som någonsin gjorts.

Faktum är att Gabriel Knight 2 sannolikt är det enda kulturkonservativa dataspel som någonsin gjorts. Visst, spelet handlar i grund och botten om en jakt på varulvar. Det är också den enda eftergiften för den klassiska äventyrsspelsintrigen som görs. Vi kan väl börja med det enkla faktumet att hela spelet utspelar sig i en av de minst utforskade miljöerna i spelsammanhang ever; den sydtyska landsbygden, med undantag för någon resa in till München. Man får hänga med tyska affärsmän som har högst suspekta jaktklubbar och citerar Ernst Jünger, köpa weißwurst av en tysk korvkvinna, läsa Bayerns siste konung Ludwig den II:s (påhittade) kärleksbrev, inspektera maddonastatyer i ett katolskt kloster samt...gå på tyska museum. Som inte avviker sig en millimeter från sina verkliga förlagor.


Slottet Neuschwanstein. Klicka på de vackra målningarna för att detaljgranska dem. Nej faktiskt, du måste det för att klara av spelet.

För i andra datorspel från ungefär samma tidsepok sköt man eldkastande utomjordingen i magen med ett hagelgevär eller samlade på frukter i psykedeliskt pastellfärgade landskap. Inte så i Gabriel Knight-serien.
Där går man på museum när man vill komma framåt. Många museum. Länge.
Och i inget Gabriel Knight-spel är museumen en mer central institution än i tvåan; multipla besök till såväl Wagner-museet som Ludwig II:s slott Neuschwanstein är en förutsättning för att ta sig igenom spelet.
Spänningsmomenten i Wagner-museet utgörs bland annat av att man läser på diverse skyltar, frågar den barska kvinnan i kassan om Wagners förhållande till Ludwig den andre, och flirtar med en ung lovande Wagner-dirigent.
I Neuschwanstein detaljstuderar man framförallt konstverken. Nu kommer jag inte ihåg om den guidade visningen är obligatorisk för att klara spelet, eller om den bara ger extrapoäng, men det kan man också göra i alla fall. Plocka med sig broschyrer hem kan man göra också.


Kassan i Wagner-museet. Som synes inte nämnvärt upphottad inför dess digitalisering.

Räcker inte det? Well, ganska mycket av handlingen kretsar kring en påhittad förlorad Wagner-opera.
Andra spel skulle nöja sig med ha låtit den där förlorade operan utgöra ett kittlande spänningsinslag, väl medvetna om att det är lite magstarkt att försöka hitta på en helt ny opera och nå Wagners nivåer. I Gabriel Knight har utvecklarna inte bara helt djärvt tonsatt åtminstone en kvart Wagner-wannabe-musik. Du som spelare måste delta i operan också.
Och tja...resultatet är väl inte helt...nej, här faller spelet faktisk ihop fullständigt under sina pretentioner. Från att ha varit hemskt intelligent underhållning blir det helt plötsligt ganska plågsamt att titta. För den med starka nerver ligger slutresultatet ute på YouTube, och...tja, har ni inte spelat spelet kan jag försäkra er om att det inte ter sig oändligt mycket mer logiskt i sin kontext heller.
Männen som beter sig exceptionellt märkligt är egentligen varulvar och det kanske förklarar något. Eller njae, det gör det väl egentligen inte.



Okej. Den sista delen av Gabriel Knight 2 blir rätt mycket av ett pekoral; jag tror ändå inte något annat spel har gjort mig så fånigt lycklig som det här.

I Gabriel Knight 3 befinner man sig i Rennes-le-Château, en mindre fransk stad. Även denna gång befinner man sig stora delar av spelet i museum. Och ja, det är väldigt viktigt att läsa precis alla skyltar, och att man kan skilja på merovingisk och karolingisk tid. Glöm inte att titta på den lilla etruskiska vasen i hörnet, och be om en broschyr över första världskrigets gravfält. Du får tio extrapoäng för det.

Inga kommentarer: