söndag 7 juni 2009

Film: Vintergatan, Luis Buñuel


Ibland misstänker jag att man själv måste ha någon erfarenhet av att ha trasats sönder i stränga religiösa skolor, eller helt enkelt vara en acneärrig tonåring i urtvättad Cradle of Filth-tröja för att inte emellanåt tröttna lite på Buñuels iver i att angripa allt vad organiserad religion och borgerligt societetsliv heter.
Inte så att det inte är företeelser som gjort sig rejält förtjänta av hård kritik – men i en senare tid och i ett mer sekulariserat samhälle känns det som att Buñuels ilska kan riskera att reducera hans filmer till nittio minuter långa uppvisningar i den ädla konsten att sparka in öppna dörrar. Den ohyggligt överskattade ”Frihetens Fantom” är ju till exempel inte så mycket mer än en enda lång iscensättning av tesen ”borgarna är dumma och fåniga – ja, faktiskt jättedumma och jättefåniga”. Efter två minuter har den normalbegåvade tittaren fattat poängen, och efter tio minuter känner dem av oss som INTE har en ärkeond släkt på Lidingö lätt en smula uttråkade.

Sett ur det här perspektivet var ”Vintergatan” inte bara en positiv överraskning, det var en oerhört positiv överraskning. Någon klassisk långfilmshandling är det inte riktigt fråga om här: med två mäns pilgrimsfärd genom södra Europa (och ibland genom tid och rum) som väldigt lös ram formar sig filmen till en egensinnig essä över katolicismen och kätteriets historia, deras mentalitet och inverkan på varandra.
Låter det en smula pretentiöst och akademiskt? Det är det inte. Buñuel och medmanusförfattaren Jean-Claude Carriére har helt enkelt samlat ihop så mycket fascinerande (och ibland bara bisarr) religionshistorisk fakta till grund för filmen att det är svårt att inte ryckas med.
Naturligtvis saknas inte kritik av kyrkan, dess blodiga historia och fanatiska intolerans mot oliktänkande av alla slag. Men vi blir tack och lov aldrig skrivna på näsan i den här filmen. Skildringen av hur man gräver upp det förruttnade liket av en biskop för att bränna honom på bål som avslöjad kättare räcker liksom ganska långt i sig, utan att behöva understrykas av slagord. Och egentligen skildras varken kättarna eller upprorsmännen – ens hårdnackade ateistsadister som de Sade, när han tittar förbi i filmen – som något annat än en annan sida av samma mynt, drivna av samma blinda övertygelse om rätten (eller plikten) att sätta luftiga dogmer framför ett synnerligen oluftigt mänskligt lidande. Vare sig det är ens egen eller någon annans smärta. Genom hela filmen finns det en påtaglig sorg över vad människor faktiskt är beredda at göra med varandra i sina ideals namn.


Men naturligtvis finns det också andra sidor av ”Vintergatan” – den typiskt Buñuelska humorn, ofta och gärna hädisk, som när Jesus skildras som en outhärdlig besserwisser som strör poänglösa aforismer och falska mirakel omkring sig. Det finns scener som skulle kunna klassas antingen som surrealistiska eller fromt katolska, beroende på vilken synvinkel man tar – som när Jungfru Maria uppenbarar sig för en fåraherde i Fascist-Spanien. Eller så sätter man helt enkelt kameran framför en grupp katolska skolbarn som får läsa sin trosbekännelse – som mest blir till ett kataloglångt mantra över samtliga de avvikare och otrogna som ska brinna i helvetet.
Filmen växer faktiskt till en ovanligt mångsidig och mångtydig bild av det komplexa fenomen som är religion. Mer mångtydigt än du någonsin hade anledning att vänta dig av en man som sa: ”Tack gode Gud för att jag fortfarande är ateist”.

Inga kommentarer: